fönstret lyssnar jag på ett hällande regn, du ljuva svalka och grå himmel. Tacksam att få andas och landa några dagar med normal svensk sommar. Solexemet kliar ännu men börjar lägga sig, har testat det mesta när det ännu en gång bröt ut.

Första semesterdagen för maken, passar bra tänker jag, han sitter och läser, går ner i varv, inget pockar på uppmärksamhet när det regnar, man får faktiskt bara vara.

Plötsligt gick luften ur mig, har tänkt en del om de svängningar jag nu långsamt ser i media när fler och fler journalister/debattörer börjar våga skriva om det missnöje vi vanliga människor ventilerat sedan länge vid kaffekoppen och vetelängden. Inse att politikerna tycker sig ha nått toppen, utan de studier de anser så viktiga för alla oss andra oavsett vilket jobb vi ska utföra. Det är väl bara i politik man ingen skolning behöver och det märker vi alla på saknaden av resultat. Almedalen, jag tittade, lyssnade och blev lika besviken som vanligt, floskler, lögner, undvikanden av viktiga ämnen var väl det som gör mig mest upprörd.

Att de ännu inte kan begripa varför folk går över till SD är ju så kränkande att det inte är klokt. Ett parti som talar tydligt, framförallt om det som de flesta av oss oroas av, vilket inte ens finns en susning av kunskap om hos de övriga partierna. Politikerna och deras kolleger vid de större PK styrda tidningarna fattar inte ett dugg?

Målar de korkat in sig i ett hörn så krävs det något som saknas i politiken idag, mod för att ta sig ut i verkligheten och börja agera utifrån den verklighet vi alla andra lever i.

Där är vi inte idag …