Känner mig som en jojo, åker upp och ner, upp och ner.

Jag är sliten både av min egen sjukdom och annat som frestar på i mitt liv. Jag kan inte skriva om det som händer mer än att det är för mycket för att en person ska klara av det hela.

Inatt stod jag på balkongen i kylan och tänkte att det var så lätt att bara dra undan fönstret och hoppa ut. Men inte gjorde jag det inte. Men just i den stunden var det svårt, maken mådde dåligt, jag ville att han skulle ta ansvar för sig själv och ringa efter taxi och ta sig ännu en gång till sjukhuset, de sa att de skulle operera om han kom in igen.  Jag erbjöd mig så klart att ringa gud vet vad, bara han tar sig till sjukhuset. Men nej…sov du sa han. Jag har nått en gräns där jag inte funkar längre, jag kan inte ta mina sömntabletter och bara somna när han ligger där och är dåligt. Jag orkar inte vara vaken ..

Men han skulle vänta … åhh den där jävla väntan som infinner sig hela tiden. Hela mitt liv är en väntan, en väntan på den där njuren som ev ska komma med livet tillbaka till mig. Väntan på att maken ska åka till sjukhuset och bli opererad inte ligga här hemma och vrida sig i plågor och kvastspy.

Låg där och funderade över vem fan man ska ringa och få hjälp av? Mitt liv rämnar i olika delar och jag räcker inte till längre. Mina nerver ligger utanpå,  jag gråter bara jag tänker på det hela.

Barnen, jo, jag har ju dem och de ställer upp ibland om man ber om det. Men jag känner att jag har hakat upp mig på allt för mycket som har med barnen att göra. Jag varken vill eller kan vara stark längre och det fattar inte folk. Hur jag än gör blir det bara fel, familjen som helhet håller på att rasa ihop framför ögonen på mig. Just nu skulle jag kunna lägga mig någonstans och bara bli omhändertagen.

Tänk att slippa alla konstiga missförstånd och slippa bli avsnäst, utskälld och använd som en slasktratt. Alla har så mycket i sina liv som är så viktigt, som går före allt annat. Det är stora saker som har hänt och händer i min familj, saker som bara inte går att skriva om här hur mycket jag än behöver det.

Jag är både besviken och framförallt rädd för hur det ska bli och nu pratar jag inte om skiljsmässa eller så utan andra relationer i familjen som bara är så galet att man inte har ord för det.

Det sista min man gjorde var att gå över med Watson till vår hundvakt, tack gode gud att de finns, hoppas de kan ta honom även under helgen. Annars får jag hasa runt dygnet runt med honom själv och det har jag ju klarat förr så det går säker igen, finns ju inget att välja på.

Så hoppas jag att maken blir opererad nu och hemma några veckor. Lite lustigt hur det kan vara, han har haft ont från och till en vecka och inte ätit så bra några dagar. Där gick hans gräns med tålamod…  mig ”kräver” de något helt annat av hela tiden.

Jag ringde idag och bad min läkare om ett paket Sobril för jag vill inte ta en halv sömntablett för att få bukt på det där inre darret på dagtid. Jag tog den sista tabletten igår av en karta på 25 tabletter som jag fick i januari 2006 när min syster dog. Så jag är ingen storkonsument av sånt, men när man behöver så ska man ha möjlighet att ta.

Försökte ringa till psykmottagningen .. men missade telefontiden så klart, vilket inte förvånar mig alls det är inte mycket som fungerar i mitt liv just nu. Letade febrilt efter telefonnumret till jourhavande människa vilket inte verkar finnas längre, inget de gör reklam för i telefonkatalogen. Det mobila psykteamet ringer jag inte, de har nog att göra med de som verkligen behöver insatser. Man kan ju hoppas att de får det … men kanske har även de en telefontid … ”tyvärr åkerkom nästa vecka med er psykos”.

Vänner har jag att prata med, men just nu känner jag att jag vill ha någon proffesionell att prata med och det kan man ju se i månen efter i detta land.

Jag skickar upp nödbloss känner mig helt övergiven … men vad hjälper det. Här gäller det att ro av bara helvete för ekan håller på och sjunker. Jag täpper tillfälligt till med Sobril och sömntabletter och inser att jag har tappat taget. Snart vet jag inte om jag vill alls längre, någon annan idiot kan få vara stark istället för mig. Nästa liv ska jag banne mig inte vara stark utan en sån där klängranka till person som jag har mött så många i mitt liv. De har de så fint med att alltid lita till att andra sköter det mesta åt dem.

Men en god sak hände imorse, jag har ringt min dietist två gånger och pratat på hennes bandspelare, bett om de där små tetrapak med näringsdrycker för jag har så lätta att sluta äta när jag mår så här. Behövde dem redan inför gastroskopin, men hon hörde aldrig av sig. Jag gick ner rätt många kilo och det kan ju vara bra, men är inte det när man egentligen svälter ner sig.

Ringde igen igår till henne och då var hon på lunch, nu fick jag rena utbrottet ska man behöva vända ut och in på hela sin själ för att få ett laddning näringsdrycker hemskickat? Ja, tydligen så var det så man var tvungen att göra, då först förstod hon tydligen varför jag inte äter. De ringde från centralen och meddelade att det hela skulle komma på måndag.

Det var en befrielse att höra att näring kommer att komma så jag inte behöver bli så extra svag och orolig över allt jag inte får i mig. Men det är så som jag mest upplever hela njursvängen, man tas inte som sjuk, ingen lyssnar egentligen på mig utan jag är frisk. Man måste vara frisk för att få en njure. De har koll på mina njurvärden men hur jag mår för övrigt skiter de fullständigt fan i.

Ja, så är det fredag, jag har bett ungarna att komma över en stund ikväll. Det kan säkert gå på 15-20 minuter så att de kan ila iväg till sina liv igen. Jag vill prata med dem om vissa saker, förtydliga. Så kan det vara att vara mamma.

Men till er alla goda bloggvänner önskar jag er en skön helg. Jag tror att det drar ihop sig till en vilande period. Jag har stängt alla telefoners ring signaler, kommer att stänga den sista när jag har fått veta hur det blir med maken.