Nyklippt, väldigt korthårig som jag önskade… tänk att jag har blivit lockig baktill, kan man få sin pappas lockar i medelåldern fast de inte alls fanns under större delen av det tidigare livet?

Just nu är jag så trött, borde sova en stund, men det blir så konstigt vissa dagar, det går i ett på något vis. Watson och jag har promenerat i solen, jag har hämtat pengar och ett paket med kläder till mig själv. Åt en snabb rest lunch och drog till frissan. Har nu tagit fram fyra entrecote till middagen, dottern med fästman kommer över. Sonen med fästmö verkar ha vuxit fast på sjukhuset, lille bebisen ligger ännu i lådan med ljus för att få bukt med halvkinesen som dök upp i hans hud. Jag tycker han var läckert solgulbrun när vi var där sist. Men det är ju ingen hälsosam färg för ett nyfött barn.

Sonen och fästmön är redigt trötta på rummet och ensidigheten. Sen är det där som på de flesta ställen ingen ordning på ett dugg. Klockan 03 mitt i natten kom en barnläkare och tittade i journalen; sa att barnet är friskt ni kan åka hem imorgon. Sen på morgon kom nästa omgång med personal och sa att de fick inte åka hem för det var dåligt med barnet. De tar prover som de ska få svar på inom en timme, efter två går sonen arg som ett bi och undrar hur det var med provet? Då har de inte ens gått iväg med det, och där har de suttit och väntat och varit oroliga. För lite folk samtidigt som det verkar vara för mycket folk och ingen som håller ordning på något. Precis som i resten av vårdsvängen, spelar ingen roll om man är gammal eller ung.

Jag fattar inte hur folk orkar jobba när det är så där slarvigt och rörigt, varför reagerar inte personalen när alla patienter som drabbas oavsett ålder reagerar på allt från skitiga rum till oengagerad personal och bortslarvade prover. Jag har så svårt att förstå att inte personalen kan ta tag i sin egen arbetsplats, man vill väl för sjutton ha ordning och göra sitt bästa för sin lön. Jag menar ett sjukhus är ju en enorm koloss och det är ju inte hela huset man ska sköta om utan bara sin egen avdelning. Sätta sig ner och dra upp riktlinjer tala om för folk vilken skyldighet man faktiskt har som anställd, för det är mycket sånt det handlar om inte alls bara skylla allt på personalbrist.

Det var precis samma sak när jag låg inne med min dotter som höll på att dö 2 år gammal. Först låg vi på intensiven och där har folk alltid ordning på varför de är anställda och gör mer än vad man kan begära ibland. Men sen kom vi till barnavdelningen och där kunde de inte gå av sina pass och meddela det nya om vad de hade att ta hand om. Dottern skulle få medicin med ett visst antal timmars mellanrum och jag fick hela tiden springa runt och undrar varför ingen kom med medicinen. Ung var jag då och tyckte det var för djävligt dåligt, men jag vågade väl inte säga så mycket pga min ålder och den där känslan av att det kanske skulle drabba min dotter om jag inte höll klaffen. Det här var för 28 år sedan och då var det ingen personalbrist, snarare brist på kompetens när det gäller att organisera och tala om för sin personal vad de ska göra.

En hel del var rätt slöa redan då och jag anser att mycket av det som felar handlar om ren slöhet, man bryr sig inte, lönen kommer in ändå. Som vi alla vet finns det pärlor överallt i vården det är de som jobbar för flera och utan dem skulle det hela gå över styr ännu mer det kan jag lova. Men priset är att allt för många fantastiska de som är på rätt plats bränns ut, de som vill, verkligen vill göra något för andra, göra sitt jobb. Vilket slöseri med fina själar och vilket slöseri för samhället.

Som jag har upplevt det så ser man ofta mellan fingrarna med smitarna, det noteras men tas aldrig upp på några möten eller av sk ansvariga chefer för det är väl något som är obekvämt för svenskens mentalitet att ta itu med.

Ja, jädrar i min låda nu kom jag igång igen, trampar på tår och beter mig. Men det saknar jag i vårt land, folk som kan ställa sig upp och vara obekväma med den sanning vi alla lever i. Jag vill på en gång säga att det jag skriver om är min sanning inte säkert att det är din, vad vet jag? Vi tolkar saker så olika och vi reagerar olika, jag blir lätt förbannad på sånt jag har skrivit om där upp. Det är det här med att faktiskt ta ansvar för sig själv, det jobb man är satt att göra det hela handlar om. Att samtidigt vara närvarande och en vänlig själ mot sin omgivning, generös är ett fint ord som jag tycker fler skulle använda i sitt liv. Man kan vara generös på så många olika vis; med sig själv, sina surt förvärvade pengar, med att hjälpa andra, det finns alltid plats för generositet i våra liv på längden och brädden. När sa du tex till någon att du tycker om personen eller något personen har gjort? När såg du en medmänniska i ögonen sist och påtalade något som medmänniskan kan växa av?

Vi får nog alla skärpa oss både här och där. Själv ska jag börja dagen generösa gärning med att bjuda på middag. 🙂

Fredag och jag önskar er alla en skönt kväll.