Riktigt släpade mig ner till dotterns middag igår och sa i hissen ner att nu får det vara slut på sånt här för min del. När vi kom dit så behövde jag ju bara sitta i soffan och se trevlig ut och när fästmannens föräldrar dök upp lite försenade efter att ha irrat runt här på ön. Snabbt infann sig ett trevligt gemyt. Jag vet inte vad det var, men de var så lika oss så pratet och skratten bara kom som de skulle, tror vi alla kände oss som om vi kände varandra redan. När vi avslutade kvällen så kramade jag om min dotters svärmor med värmen, tänkte att vad som än händer så finns här en farmor som heter duga.

Efter en god middag som avslutades med ostbricka och fikonconfit så började tävlandet. Dottern har skaffat ett slags tv-spel där man kan tävla i olika grenar. Fråga mig inte vad det heter för sånt där håller jag inte ordning på. Jag tittade på från soffan när de andra bowlade så det stod härliga till, många skratt blev det och jag sa som det var att de döpte mig redan som väldigt ung till den döende svanen under mitt första bowling försök, sen har det liksom aldrig blivit något mer spelande för min del. Det var ett spel där man stod upp framför tv och kastade klot med en liten manick som man höll i handen, det var en mycket fysisk rörelse och jag får sån mjölksyra bara jag rör mina armar, så jag sa att här sitter jag och tittar på er i stället.

Känner mig så glad över kvällen och att hans föräldrar var så trevliga och lättsamma, vi har ju träffat tidigare pojkväns föräldrar och det kunde man ju vara utan på många vis. Vi blev faktiskt kvar rätt länge med mina mått mätt och jag blev som vanligt lite piggare framåt kvällen. Antar att min persons nattuggleri sitter i mina gener och inget jag har börjat med av andra skäl. Så är det varje kväll att jag får en liten uppåt tur och mår lite bättre och jag njuter verkligen av det.

Har nog fått lite social fobi av den här oron över hur jag ska må när man åker iväg och träffar andra, spelar nog ingen roll om jag känner dem eller ej. När allt det här är över ska jag ta tag i den biten om den finns kvar… men förhoppningsvis försvinner den när jag blir frisk igen.

Nu håller mannen på och dammsuger och fixar lite fint här hemma, snart kommer våra hundvakter över på en fika. Vi ska ”skola in” Watson med dem så att allt går smidigt.

Imorgon har mannen tagit ledigt och följer mig till sjukhuset jag känner mig så lättad av det, inte bara för att få åka bil fram och tillbaka i lugn och ro utan för att jag slipper tänka på Watson när jag kommer hem och att han finns med mig under undersökningen, skönt. Min tappra lilla man som kämpar så från alla håll för att stå där och stötta mig.