Det finns dagar man mår så bra

Vissa dagar kan börja trevande och kroppsligen svagt men kan sen utveckla sig till en sån dag som går till min personliga historia som en av de bästa.

Maken och jag tog bilen och körde och hälsade på Kidneybönan där hon låg på sjukhuset med sin nya njure. Men det kan jag ju skriva på en gång att den här tjejen ligger inte hon trampar runt och ser piggare än pigg ut. Tänk så olika det kan vara på sjukhus, jag låg ju på Huddinge där allt var nyrenoverat och sterilt, rent av kliniskt och modernt, tvärt emot personalen som var varm och go. Här där bönan låg var det äldre och inbott rent av hemtrevligt. Vi satt och fikade i dagrummet och fick tårta till kaffet inte illa. Som det ser ut nu blir det nog hemgång för bönan på onsdag. Tänk så olika man kan uppleva samma operation allt är verkligen personligt, både hur man mår och hur det går. Jag kan känna mig som ett vrak jämfört med bönan som på något vis har mått bättre under resans gång jämfört med mig, hon fick det rejält jobbiga när påsdialysen inte funkade, men nu verkar hon vara på G igen.

Sen åkte vi till Vb och det var något jag hade längtat efter att göra i många år, vi har ju haft kontakt via blogg och annat i så många år att det verkligen var på tiden. Riktigt rörd kände jag mig när vi sågs och sen blev det prat i kvadrat, så avslappnat och trevligt. Vi kom hem så sent att vi fick ringa till dottern och be henne gå ut med Watson han är inte alls van att vara ensam så länge. Var trött på hemvägen och tom i skallen, men sen fick jag ny energi och sneglade på melodifestivalen som jag är så där lagom förtjust i.

Mitt blodtryck ligger ännu lågt så jag har själv bestämt att sänka dosen betablockerare jag tar för att hjärtat inte ska slå för snabbt. Får nog ringa njurmottagningen och snacka lite med dem på måndag. Men som tidigare sagts är det inte farligt att ha lågt tryck bara obehagligt och knepigt att leva med.

ZZZZZzzzzzz

Är så trött idag
Är så trött idag

Var iväg till Huddinge på morgonen och tog ett som jag hoppas sista korstest. Väl hemma åt jag lite och sen har jag inte fått ett dugg gjort, är jättetrött och har faktiskt varit väldigt trött i många dagar nu. Undrar om det inte är psykisk trötthet, jag väntar och väntar, oroar mig lite och så slår jag bort allt och tror att jag inte är orolig längre. Nu är jag orolig för att jag eller R ska bli sjuka till onsdag, det suger mycket kraft att bara vänta hela tiden.

På Huddinge har jag aldrig kommit in i rätt tid, de ber alltid om ursäkt och så får man sitta jättelänge och vänta för att komma in, det bådar inte gott. Om vi är friska så ska vi båda till Huddinge på måndag och röntga lungor ta EKG och blodprov. Vi ska vara där 9.00 jag ringde koordinatorn för att höra hur lång tid det hela kommer ta och då sa hon att förmiddagen går till provtagningarna och sen ska vi skrivas in, träffa en syster och en läkare, det är tydligen det som man sen får sitta och vänta på. Mellan 14.00-16.00 så lång tid kunde det ta och jag funderar över hur jag ska göra med mina påsbyten? Ta en på morgonen och ta med en tom påse så att jag kan sätta mig och tappa ur under dagen. Så får jag gå tom tills jag kommer hem.

En sån lång dag i korridorer och väntrum blir nog lite mycket för mig, sånt kan oroa mig nu för tiden, vart tar man vägen när kroppen inte orkar längre?

Måste börja packa lite och fundera över vad jag egentligen behöver ha med mig till sjukhuset? Böcker och korsord är ju självklara men sen behöver man ju inte ha så mycket mer än hygienprylar, allt annat finns ju där.

Jag skulle behöva få ett ryck och plocka lite här hemma men jag kommer inte till skott …

Ähh jag lägger mig i soffan och sover en stund …

Soldis

Vreden flyger iväg
Vreden flyger iväg

Idag är jag len som bomull igen, vreden lättade och flög iväg. Maken ringde både igår kväll och för en stund sedan, han ska röntgas och gå igenom en gastroskopi … välkommen i gänget. De ska försöka ta bort den sten som har fastnat. Imorgon blir det operation av gallan, jag som hoppades att jag skulle få hem honom imorgon senast. Åren gör att man växer fast i varandra, man vill helst ha den andra hos sig för jämnan. Det är första gången min man är sjuk och opereras, så jag tycker synd om honom och samtidigt så är det bra för nu kommer han förstå hur jag har det framöver. Själva känslan att ligga på sjukhus och vänta på behandlingar, alla lukter och rutiner som inte alls har med patienterna att göra utan bara finns för att få maskineriet att fungera.

Bara att bli väkt av någon som kommer och hurtfriskt säger godmorgon samtidigt som persiennen dras upp, usch jag ryser. Men om allt går som det ska så kommer han hem till vår bröllopsdag den 4 februari och jag har fått glömma vår stora skaldjurstallrik som vi gärna festar loss på. Det får väl bli något lenare, vad som helst bara han kommer hem.

Kallt idag ute, Värtan ångar och ser så där lite såsig ut ett förstadie till isbildning. Soldiset är så välkomet, jag suger i mig allt tänkbart ljus. Först tänkte jag gå ut med Watson, men ringde sen till hundvakten och frågade om de kunde ta honom på en sväng som ju blir längre än min lilla tur. Det tog inte lång stund så stod I här och glädjen var inte att ta fel på, Watson är verkligen kär i sina hundvakter. Jag får hem honom på eftermiddagen igen. Antar att jag kommer att åka och hälsa på maken tillsammans med dottern och hennes fästman senare idag. Vi får se hur allt blir…

En riktigt trevlig kväll

 Riktigt släpade mig ner till dotterns middag igår och sa i hissen ner att nu får det vara slut på sånt här för min del. När vi kom dit så behövde jag ju bara sitta i soffan och se trevlig ut och när fästmannens föräldrar dök upp lite försenade efter att ha irrat runt här på ön. Snabbt infann sig ett trevligt gemyt. Jag vet inte vad det var, men de var så lika oss så pratet och skratten bara kom som de skulle, tror vi alla kände oss som om vi kände varandra redan. När vi avslutade kvällen så kramade jag om min dotters svärmor med värmen, tänkte att vad som än händer så finns här en farmor som heter duga.

Efter en god middag som avslutades med ostbricka och fikonconfit så började tävlandet. Dottern har skaffat ett slags tv-spel där man kan tävla i olika grenar. Fråga mig inte vad det heter för sånt där håller jag inte ordning på. Jag tittade på från soffan när de andra bowlade så det stod härliga till, många skratt blev det och jag sa som det var att de döpte mig redan som väldigt ung till den döende svanen under mitt första bowling försök, sen har det liksom aldrig blivit något mer spelande för min del. Det var ett spel där man stod upp framför tv och kastade klot med en liten manick som man höll i handen, det var en mycket fysisk rörelse och jag får sån mjölksyra bara jag rör mina armar, så jag sa att här sitter jag och tittar på er i stället.

Känner mig så glad över kvällen och att hans föräldrar var så trevliga och lättsamma, vi har ju träffat tidigare pojkväns föräldrar och det kunde man ju vara utan på många vis. Vi blev faktiskt kvar rätt länge med mina mått mätt och jag blev som vanligt lite piggare framåt kvällen. Antar att min persons nattuggleri sitter i mina gener och inget jag har börjat med av andra skäl. Så är det varje kväll att jag får en liten uppåt tur och mår lite bättre och jag njuter verkligen av det.

Har nog fått lite social fobi av den här oron över hur jag ska må när man åker iväg och träffar andra, spelar nog ingen roll om jag känner dem eller ej. När allt det här är över ska jag ta tag i den biten om den finns kvar… men förhoppningsvis försvinner den när jag blir frisk igen.

Nu håller mannen på och dammsuger och fixar lite fint här hemma, snart kommer våra hundvakter över på en fika. Vi ska ”skola in” Watson med dem så att allt går smidigt.

Imorgon har mannen tagit ledigt och följer mig till sjukhuset jag känner mig så lättad av det, inte bara för att få åka bil fram och tillbaka i lugn och ro utan för att jag slipper tänka på Watson när jag kommer hem och att han finns med mig under undersökningen, skönt. Min tappra lilla man som kämpar så från alla håll för att stå där och stötta mig.