Efter tre

dagars umgänge med barnbarnet och besök av makens syster och man igår la någon ett lock på tillvaron.
Varmt är det ute och det grå går över i svart, blir några droppar eller hastigt skyfall.
I tystnaden som lämnades kvar när maken och sjuåringen åkt till tippen njuter jag och samlar mig för några rader.
På tal om rader så började jag följa mina egna tidigare inlägg som det tipsas om efter varje inlägg.

Som jag har läst, så många års skrivande, det är ju inte klokt så mycket jag har funderat över i tillvaron och varit med om.

Ömsom har jag skrattat, ömsom tänk det var ju själva faAn, gråtmild och fjölig, nämen har jag gjort det, så dumt, så fel av mig, nog har jag mognat, inte kommit längre, nog är jag ett geni, en korkskalle, egocentrisk, egoistiskt, omtänksam, okänsligt överkänslig.

Ett är säkert, ordrik är jag och jag bjuder mycket på mig själv. Kunde ju rent av blivit något av mig, kunde om jag inte hade varit duktig på så mycket … men HerreGud dristar sig mänskan till att osvenskt tillstå att hon är duktig? Sån gör man inte ostraffat i vårt land, rent av vulgärt.

Ahhhh regnet, skvalar, vräker ner, ljudet är så avslappnande och här ligger jag i soffan med fönstret öppet och bara syresätter mig.

Tillbaka till duktigheten, det finns många som mig som kan lite om väldigt mycket. Att förvalta alla dessa intressesprång låter sig inte göras på en kafferast. Att bara bli så där galet nyfiket på något sätter alltid igång en process i mig.
Förr letade jag i alla tänkbara uppslagsböcker, tog en tur till bibban, ringde folk som kunde tänkas veta ännu mer. Kunde det hela praktiseras på något vis så var det självklart att jag skulle testa.

I mitt brinnande intresse för att lära mig hur man förr tog hand om ett grishuvud till jul, skaffade jag mig ett huvud så klart, som glodde på ungarna över hinkkanten stående i badkaret.
Intressanta kommentarer när mina chockade statsbarn fick syn på vad mamma hade i hinken.

Det var så roligt att göra de olika syltorna, leta i gamla rediga kokböcker om hur man gjorde förr på riktigt.

Idag är det så lätt att få information om allt man tänkas kan vara nyfiken på. Det känns nästan som ett hån att många, ska säga i alla åldrar är så korkade på mycket, när information praktiskt taget dränker oss som vill veta.

Tänk så oförskämt av mig att tänka att andra är korkade …
Sånt får man väl inte påstå? Blunda om det tar emot för mycket för här kommer mer.

Jag skulle vilja säga att det växande släktet har tappat fotfästet med stor hjälp av den teknik som ersatt all den tid de skulle ”bara vara” och låta naturlig information bottna i dem.
Som vanligt kan man inte dra alla över samma kam och tur är väl det. Förr tänkte jag på Amerikaner som ett ganska korkat släkte som inte verkar ha fungerande skolor, geografi står nog inte alls på schemat då de bara vet lite om sitt eget land.

Ett fritt land som på något konstigt vis verkar lika fördummat som kommunistiska ofria länder när det kommer till kunskap om andra länder, historia både sin egen och andras.

Jag tror på ett vis att vi också lever i ett lands historiebeskrivning som anpassats till vad som väl idag skulle kallats för ”PK historia”.
Undrar alltid över syftet med förbättrad historia, vems ärenden man springer? Sällan eller aldrig folkets ärende.

Nu gled jag iväg och känner hur det spretade i raderna och fokuseringen bara gick upp i rök.

Sammanfattning: Jag kan lite om mycket pga nyfikenhet. Vilket inte gör mig till en bättre mänska, bara en som vet lite mer om lite. 🙂

Nynnar, Regnet det bara öser ner och jag är så lycklig tralla la gammal schlager.

Unga kvinnors ansvar att lära för livet

Idag känns det som om mitt skrivande pekfinger är mer likt en spikklubba än det smidiga hjälpmedel det normalt är i mitt skrivande. Gud så irriterad jag känner mig över att inte paddan tillåter en riktig fingersättning, klart det går att sätta upp fingrarna, men det är för trångt. Tänk så skönt det är med paddans möjlighet att kunna komma till med ord i livets alla varianter av sittande, liggande, hukande, stående osv. Men min stationära är himmelriket att skriva på med var finger på sin plats, då går det undan och pekfingret slipper få problem av att liksom gå in i väggen av all övertid.

Själv har jag gått in i semesterväggen av allt vilande i semestertider, får liksom inte ett dugg gjort. Varje år samma visa, maken han far omkring och är så nyttig att jag helt kommer av mig. Samma dag som han startar sin ledighet tar jag adjö för en månad. Visst jag diskar och donar med det vardagliga, men det är som om jag inte är med, som om jag sitter i en bubbla av ingenting.

En lång process gjorde mig till en betraktare av livet, mitt i men likväl utanför. Inte vill jag bli av med den del av mig själv som fanns där i mig och växte fram under de sjuka åren. Tänker ibland att den jag trodde mig vara genom fostran, uppväxt, den jag trodde mig behöva vara för att bli accepterad, få en plats i tillvaron inte alls var jag. Ok, orken är sig inte lik, och det minimerar mitt liv, men ibland är det inte så dumt att inte fara runt som en skållad råtta i sin tro att just min närvaro är det allena viktigaste.

Fast ärligt talat saknar jag den skållade råttan fast den gjorde mig utmattad och drog undan mattan under fötterna på mig. Den skållade råttan var ju fint för andra att träffa, osjälviskt vevade hon på, inget var för jobbigt att ställa upp på/för, duktig idiot.

Min dotter är en typiskt skållad råtta, fostrad av en och fy så jag känner mig dubbel i detta. Är så lycklig över den kapacitet hon har, överkapacitet, men vet att den har ett pris. Klart jag känner mig stolt över henne, att lyckas med det där som en del kvinnor kan, ha otroligt många saker på gång samtidig, med finess, kärlek och omsorg.

Yngre kvinnor över lag verkar inte lära sig så mycket i skolan och om livet nu för tiden, jag vill inte vara elak när jag säger att de är så vilse i pannkakan som man kan vara. Nu tänker jag inte på deras yrkesidentitet, utan mer den andra rollen som mamma. Många kan inte laga mat, städa, tvätta, planera, fostra barn allt det där som kvinnor klarat av i eviga tider. Mossigt va? Att tänka så könsbundet om kvinnor i vår jämställda tillvaro, eller? Mina tankar är just tankar och inget att gå i taket över, är väl bättre att vi gemensamt försöker få upp problemen i ljuset utan att ta det så personligt. Stora samhälleliga omställningar är liksom inte en personlig person det handlar om.

Nu finns det ju män som i och för sig är mer lämpade för ”ta hand om rollen och allt runt att ha ett hem”. Men inte är de så många att det täcker upp alla platser som unga kvinnor verkar ha övergivit. Jag känner mig arg och besviken över hur det har blivit och det är ju barnen jag tänker på och det rotlösa släkte som växer upp i spåren av detta. Det är inte så prima längre i vårt samhälle, barn och unga mår dåligt och hur kommet det utveckla sig vidare? Visst kan mans och kvinnorollerna förändras, men till vadå undrar jag?

Okunniga egon som bara flipprar runt i tillvaron med sina mobiler, alltid redo för information om nytt smink, kläder, partyn, alltid tillgängliga för andra, medan deras barn får ta hand om sig själva i den icke blickmötande tillvaro barn växer upp i idag. Det oroar mig så in i helvete, att barn inte kommer i första hand längre för allt för många.

Avslutar med att säga att det finns unga kvinnor som gör det jobb som krävs om man nu skaffar barn inte tu tal om annat. Men lite för många verkar så världsfrånvarande, okunniga, oskolade, icke tänkande ostabila människor och jag undrar varför de har blivit så? Vad har förändrats i skola, fostran och omgivning? När började det ske och varför? Och nej, jag tog inte upp mansrollen utan tänkte denna gång på alla mammor som barn mitt ibland oss saknar.