Att få något gjort

47540uhbk3mi2fh Sitter här och tänker på mitt splittrade jag… började bädda sängen, hittade lite skräp på nattduksbordet som jag tog med till sopåsen i köket, började där plocka med disken och hör att tv:n står på, går för att stänga av den och ser att en blommas blad är fula, börjar genast ta bort det som går, men inser att jag behöver sax, ut i köket hittar jag vattenkannan och börjar skvätta lite på blommorna, kommer till vardagsrummet och inser att jag var ute efter en sax….för att klippa bort resten av de vissna bladen och tjocka grenen. Sätter mig ner vid datorn, hör igen att tv:n inte är avslagen, när det slår mig att sängen är bara halvt bäddad.. ja, jisses vad gör man med sig själv?

Tror ni att detta är en morgon vimsigare än vanligt har ni fel, det är så här okoncentretad jag har blivit. Mycket olikt mig, men nu är det som det är.

Jag ska nu sätta igång här hemma och dona lite inför besöket vet också att millanmill är på gång att kika in. Dottern lämnade in en kasse med varor som millanmill köpte på dotterns lightparty.

Jag försöker daska lite extra energi ur min kropp idag då jag ska få det där besöket av damen på soffan för er som minns.

Gårdagen blev väldigt trevlig och framförallt lättsam, mamma kom med nybakt saffransbröd och kakor och det är ju alltid lika välkommet. Mina saffransbullar är snart slut, så det var bra att få två påsar till i frysen. Dottern och svärsonen var hungriga och frågade om de fick göra mackor.. klart de fick och så tänkte jag för mig själv ”jaha nu får jag baka matbröd igen”, hade precis före de kom konstaterat till maken att jag inte behövde baka matbröd igår kväll, det räcker till idag. Men så blev det till att baka ett bröd iallafall, jag gjorde en snabb variant med lite pumpafrön och aprikoser.

Det är fina kommentarerna om att jag borde skriva en bok bugar och tackar jag för. Klart jag har tänkt på det många gånger genom åren, men ärligt talat vet jag inte vad jag skulle skriva om? Man måste ju ha en idé för att skriva och jag kan bara vara privat eller så skriva om andligt tänkande och det är det så fruktansvärt många som redan gör. Men det värmen väldigt allt beröm och jag suger i mig och låter egot få sig en kick.

Om jag ska skriva något någon gång så måste jag nog först blir frisk så att jag kan hålla mig till ämnet eller helt enkelt hålla en röd tråd där den ska vara i en skrift.

Nu måste jag fortsätta med allt halvgjort här hemma.

Bloggandet i tiden

När jag sitter och skrollar upp och ner bland alla bloggares inlägg, så slås jag av den stora nöden som tycks ha drabbat oss alla.

Själva skrivandet måste ju peka på att vi alla är så lite lyssnade på att vi verkligen behöver det här utloppet för våra tankar och känslor. Jag tror ju själv verkligen att skrivandet är ett inre behov som vi alla behöver. Inte tror jag att det spelar någon roll vad vi skriver om, det hjärtat är fullt av det behöver komma ut.

Jag undrar om någon har undersökt själva behovet av att skriva bloggar seriöst? Tänker på när jag växte upp, så många i min klass som inte tyckte om att skriva, till dagsläget när så pass många utan skrivandet som yrke sitter här och knappar in sina tankar och åsikter så ofta.

Vad är det som har släppt sitt grepp om oss? Greppet som gjorde att bara yrkesfolk fick skriva?

Man ser ju att greppet har släppt, då vi undersåtar inte har lika stor respekt för det skrivna ordet som förr. Respekten låg ju i något ouppnåeligt i själva skrivandet, den som skrev måste vara upphöjd och veta sanningen på något vis, skrämmande. Eftersom vi undersåtar fick läsa och ta till oss, utan att direkt kunna, våga, ens tänka på att varken protestera eller ge bifall. Bara ett passiv mottagande, det var så man fick vara före bloggandets tid.

Idag gör vi uppror mot lite till mans, själv hade jag ett mindre uppror igår på Aftonbladets blogg http://blogg.aftonbladet.se/3292  vilket drog med sig många andra som tänkte samma sak.

För bara några år sedan skulle jag ha suttit här och muttrat för mig själv. Men nu är dialogen med media och andra inte bara en monolog längre tack vare bloggandet.

Inte bara av godo, men nog har väl kommunikationen hjälpt oss mycket på traven. Jag ser ju dagligen hur andra söker på internet efter stöd i livet. Orden, sökorden skvallrar om behoven vi har. Då tänker jag för mig själv, att vilken tur att allt det här med internet finns och vilken gåva det ändå är till oss alla.