Under förmiddagen hände ett under

här på landet.

Efter ett tidigt samtal med min läkare som påpekade att mirakel sker …
De där pillren jag fick mot smärtan i tinningen och ut i ögat har tagit bort min hopplösa värk i kroppen. Så klart sa min bästa läkare Louise, värken är neurologisk och pillren fixar sånt.
Men kryss i taket sa jag för mig själv och planerade en längre promenad, längsta på länge.
Tog den och kroppen hängde med, jag vågar inte tro än att det är sant, jag har redan bestämt mig för att gå samma tur imorgon oavsett väder.
Det blir nog tuffa tag, snöregn och oväder, men ut ska jag.
Bara tanken på att få motion triggar mig otroligt, utan värk och en kropp som bara vill svimma på vägen.

Jag har stannat kvar här på landet efter helgen, min man och barnbarnet kommer ut till lunch på onsdag, lite semester tar vi samtidigt med skolbarnets höstlov. 7-åringen längtar enormt efter att komma ut till landet, till oss och vi blir lika lycklig när han är med oss. Ren kärlek, jag ser fram emot att de kommer min bästa killar.

I helgen gick larmet till vår toalettcistern, den nergrävda började bli full, dags för tömning. Inte kunde vi vänts till fredag när kontoret sa att de skulle komma, vi ska vara här tre stycken så idag kom slamtanken och gjorde sitt jobb.

Nu ska jag lägga mig och läsa min deckare, det är så tråkigt på TV, Obamas historia som president eller Lenin och polare i den andra supermakten. Näää, farao så trist, tacka vet jag lite hederliga deckarmord.

Gnatt på er!