Aj, träning gör ont

Natti natti skulle jag kunna säga, men det gör jag inte för solen den skiner och jag vet att det inte är någon idé att lägga sig då.

Sitter här och tycker synd om mig själv, har en kombination av träningsvärk och fibromyalgi värk. Igår masserade maken in axeln med tigerbalsam men det hjälpte inte mycket, det är nog ett muskelfäste som jag har satt fart på genom qi gongen.

Idag tog jag på mig ett brett specialgjort dragkoppel som jag sätter fast runt min mage, sen sitter hans koppel fast i den fjädrande delen av midjebältet så jag slipper Watsons dragande, jag går mycket säkrare när han inte kan rycka omkull mig så lätt.

Vi såg gnistrande snö och isen som ligger lite här och där på vattnet, det är makalöst vacker och som om det inte räcker så klär sig naturen så tjusigt i vitt. Träsoffan såg ut som om den hade fått vita pösiga kuddar att skjunka ner vilsamt i. Rönnarnas klasar lyser färggrant med en mössa av gnistrande vitt, så vackert att jag har svårt att sluta titta.

Idag ringde jag ännu en gång till tidningen Laura för att höra vart den utlovade dressen har tagit vägen? Vid det första samtalet sa en kvinna att hon skulle ta reda på vad som hade hänt och ordna det hela, kyss mig där bak … korkad man är som tror på folk.

Ni vet man får erbjudanden om olika saker om man tar en prenumeration på fyra tidningar eller så. Jag tänkte att en mysdress att ha hemma är väl inte fel och så skulle jag få ett halsband. Det var i höstas det och ännu har jag inget sett av gåvorna. Nu visade det sig att jag även skulle ha fått ett brev där det står att tidningen upphör. Jag ser ut som ett frågetecken? Men dressen ska komma i slutet av januari, så i februari kommer den kanske till mig och så fick jag välja ny tidning i farten. Det blir bara precis de nummer jag skulle ha fått Laura för jag vill inte ha någon av deras andra tidningar.

Jag ska dra mig tillbaka, lägga mig och läsa en stund, känner mig trött efter promenad och lunch.

Se upp i backen hundra hål i nacken!

merry_christmas_1024_1196869701 En något idyllisk bild med mer amerikansk smak än svensk, hittade ingen bild utan personer på att sätta in. Igår när jag stod där i ICA backen och bara njöt av ljudet och synen av alla barn som åkte pulka och på allt som gick att sitta på, så andades jag in och kände stor tacksamhet att jag fick stå där och vara med mitt i ruschen fast jag inte alls är med.

Vem minns väl inte sin barndoms kälkåkande, det var runt T-fat av järn som man susade ner för backarna med, det var den billiga varianten, de som hade råd hade riktiga kälkar med medar och själva kälken i trä. Fint som snus och fort gick det ”Se upp i backen hundra hål i nacken” skrek man förtjust och for i väg med snön yrande runt omkring. Hade man lite tur fick man åka en sväng med de äldre killarnas kälkar, men jag fick oftast inte det, men min syrra som var två år mindre hon var rätt poppis hos de äldre killarna. Men det gjorde inte mig så mycket… Varje kväll åkte vi hela gårdens ungar upp och ner i denna långa backe, över vägen/parkeringen och vidare ner i en grässlänt som bar av ner i ekskogen och stora ängen mot Edsviken. Det var fart kan jag säga och långt kom man ibland så ni kan ju tänka er vilken kondis vi alla hade. Inte som ungarna nu som nästan inte rör sig om man jämför med min barndoms lekar.

Vi följde ju årstiderna varje vinter var det ju rejält kallt då spolades två isbanor för oss ungar, de var där på killarnas isbana som man kunde fastna med tungan i stolparnas mål. Ibland tävlade folk om vem som vågade slicka där .. ska erkännas att jag var rätt feg, eller smart vem vet? Aldrig behövde vi tjejer stå utanför som det oftast är nu för att killarna spelar hockey och vi inte varken fick eller vågade vara där med våra konståkningsskridskor. Vi hade ju egen isbana vilket gjorda att man inte kände sig utanför. Det var inte som nu mest killarnas intresse som är viktigt att boka ishallarna till.

Vi grävde gångar i snön, det var igloos och lyktor som vi tände ljus i oj, så man höll på och kavade upp och ner in och ut i all snö. Med pjäxorna på och lovikavantarna fulla av snöbollar som av sig själv boade fast i vantens ull. Längst fram i lovikavantarna hade man ofta en ulltuss som man kunde peta på där inne i vanten, lite extra värme. Men äcklig var det med ullen när den blev våt och lukten var väl inte heller så där att man gick igång.

Hem kom man med frusna tår som man fick stick in mellan rören i elementet för att värma upp dem igen. Nej, pjäxorna från förr var väl inte lika varma som de vinterstövlar som finns nu för tiden. Långfärdsskidor var något man kavade iväg med var och varannan dag. Vi hade ju lite olika backar beroende på vad man tänkte sig att åka på. ol

Sen gick vi till skolan de tre första åren, och det var med våra mått en lite längre promenad och då kunde mycket hända. Vissa av killarna var ju stökiga och hade fena på att kasta snöbollar och det gick väl an när det inte var is i dem. Mulad blev man och arg som bara f*n då och då .. men det hör väl till en uppväxt att bli mulad med jämna mellanrum. Jag var rätt snabb på att springa, men den som inte var det låg illa till.

Vi åkte ofta skidor i skogen hela familjen och vi gjorde det där som man undrar om barn får uppleva nu för tiden. Termos med varm choklad … Jaffa apelsin som var så kall och besvärlig att skala ute i kylan. Men det var så det var på den tiden, glömmer inte tystnaden i den snöfyllda skogen när man gled fram på skidorna i ett långt följe av pappa, mamma, jag och syrran. Det var en bit av min uppväxt vintertid.

Nu har jag inte tid att sitta här och minnas måste ut med Watson har sovit lite längre idag och ligger efter i min enormt fullmatade agenda 😉

Ps. brödet med pumpafrön igår blev kanon gott!

Dagens tips slicka inte på en kall stång

Ja, nu gäller det att akta sig när man är ute, inte låta tungan fladdra som den vill. Snö kom med stormen, så just idag ska man inte klaga på föret. Ska jag klaga på något så är det min trötta kropp som inte alls vill gå ut med hunden, men jag vet ju samtidigt att det ”brukar” var ok när jag väl kommer iväg. Behöver gå ner och handla, men just idag vet jag inte om jag orkar både gå ut med Watson och sen ner till ICA.

Måndag morgon, gillar vardagar och måndagen har alltid varit en bra dag för mig. Förr när jag jobbade så var det en härlig dag när alla normala rutiner rullade igång efter helgen. Måndagar för mig idag är vilodagar, jag söker ensamheten och trivs med den efter helgens sällskap. Låter ju inte klokt men jag vilar upp mig efter helgen på måndag.

Igår var jag tvungen att börja med cortitsontabletterna igen och nu håller värsta anfåddheten på och släpper. Jag blev väldigt besviken efter den långa kuren jag har kämpat på med, veckan som gick skulle jag sänka mina astmasprayer till en puff om dagen och det gick ju åt pipsvängen. Igår när jag inte kunde kavla ut min saffransdeg utan att flåsa som om jag sprang marathon eller något liknade och armarna var så mjölksyrade att jag gick på ren ilska för att få degen platt. Då sa mannen som kom ut i köket och hörde hur jag lät att nu är det dags för cortison igen. Ja, sa jag du har så rätt, hämtade 5 piller och så testade jag med peak flow meter en liten smart tub som man blåser till i och kan på så vis se hur mycket man orkar blåsa ut. Inte var det mycket att skryta med, så det var helt rätt med cortison

Nu ska jag ut och pulsa i snön och ser att det snöar kraftigt, var upp i natt pga magkatarr, tog några tabletter för att lugna syran stod en stund och tittade ut mot havet och vågorna som var rätt höga. Tänkte på alla som åkte Finlandsbåtarna inatt, bevare mig väl så gungigt. För den delen alla fartyg i storm…

Tiga är silver eller hur det nu är med den saken

jacka_1159822157När mannen kom hem med Watson så svepte han förbi mig med Watson i famnen, han var fullständigt full av snöbollar som satt runt hela benen. Det blev raka vägen in i badkaret och en snabbdusch för att få bort snöbollarna, Watson var inte alls glad …

Ja, nu har även vi fått snö och det är till att pälsa på sig om man nu har tänkt sig en sväng ut. Men jag tänker nog passa på att vårda den där slängen jag har i kroppen mest hela helgen. Konstigt släng för den delen, ena stunden känner jag mig nästan normal och sen får jag lite feber och känner mig rätt ynklig, fram och tillbaka. Nu tror jag inte det blir mer än det som är, men oron finns ju att jag plötsligt ska bli sämre.

Nu gäller det att mitt immunförsvar verkligen orkar hålla emot fram till februari, om jag får en ordentlig omgång då går det åt pipan för mig och jag kommer att hamna i akut dialys. Vem vill det? Inte jag i alla fall, jag vill hålla mig frisk den tid som är kvar nu och hoppas så in i norden att jag får min väns njure om hon är frisk.

Åhh, jag har väl inte sagt att hon har fått kallelse till undersökning inför att donera sin njure! Det är bra att de gör de grundläggande nu som att hennes blodtryck är ok och att hon inte har socker för har hon något av det så åker hon på en gång. I december så åker hon med sin familj till Thailand 3 veckor och det är ju lika bra att hon då vet om ifall de kommer att fortsätta undersökningarna när hon kommer hem eller inte.

Sen var det Watsons ben, proverna som togs visade att han inte hade cancer … vågar nästan inte skriva ordet, det förhatliga. Han har helt enkelt tjock hud där som är svart och ser farlig ut men är det inte. Vi har nu haft bandage i rätt många veckor på honom och har nu varit ner i källaren och hämtat struten. Struten hatar alla hundar och det är rätt synd om honom när han springer in i alla dörrkarmar och inte når ner till matskålen. Men nu ska såren få lufta sig har vi bestämt, i veckan som kommer ska stygnen tas bort.

Igår frågade znogge om hur det var med Watson och jag kom på att jag glömmer bort att tala om vissa saker, det är nog mitt tänkande som nu blir allt med luddigt av njursvikten. En vän jag pratar ofta med i telefonen sa att jag ibland är lite borta eller om hon menade att saker kom med längre fördröjning än vanligt från mig. Ja, tänkte jag så är det ju och ibland tappar jag helt den röda tråden och avslutar både skrivet och pratat mitt i, hängande så där i luften utan början och slut. 42

Det är ju rätt nyttigt för en som ständigt har pratat på längden och bredden att tappa den där nästan automatiska pratmaskinen. Jag har insett att det inte är så viktigt alla gånger att ha en åsikt, att säga något överhuvudtaget. Man är inte så viktigt som man tror alla gånger eller hur jag ska säga det hela. Jag tror inte att tala är silver och tiga är guld nej, jag tror att vi har fått en käft för att kommunicera med. Vi pratar mycket luft med varandra, vi skulle behöva prata mer om det som berör och är viktigt.

Jag tänker inte fördjupa mig mer än så just nu för jag har en känsla av att jag kommer att tappa tråden rätt snart. Ska sätta mig och sticka på ett par sockor i stället, får vara glad så länge jag håller ordning på den tråden. -Solen kämpar sig just nu igenom en stålgrå himmel, det är vackert ute idag och jag njuter av att se himmel och hav spegla sig i varandra, glittret och de små eviga vågorna slänger som gnistkyssar upp till mig.