Hudcancer och solande går inte ihop

Där for dottern och maken till Skottland, dotterns present till pappa på 60-års dagen.
Sonen hämtade vår bil och drog till vårt land med familjen.
Själv sitter jag här och brukar prisa den självvalda ensamheten, men just nu känns det mest, jaha, tomt.

Jag provringde till mamma för att se om Telia hade flyttat och öppnat hennes telefonnummer på den nya adressen, men så var inte fallet. Jag ringer Telia och frågar, då säger hon att ”den ska uppgraderas hela natten och vara klart till imorgonbitti”.
Jaha, säger jag.
Alltid lika förvånad att de inte kan säga saker på en gång när man pratade med dem om flyttandet.

Ute är det så vacker och somrigt att jag blir helt förskräckt, nu börjar årstiden när jag ständigt kommer känna en inre stress över att man borde så mycket.

Framförallt är det ute man ska vara, helst i solen hela dagen och på kvällen ska grillarna osa och getingar i solgass girigt söka sig ner i saftglasen eller på bullkladdiga småbarnsfingrar.

Det ska spelas krocket, kastas pil och alla tänkbara utelekar ska förhöja glädjen för oss alla. Ljuset, värmen och friheten, den eftersökta efter mörker och kyla har äntligen kommit till oss.

Till alla som mår bra av värmen och solens strålar, jag räknar mig inte till soldyrkarna. Värmen suger ut orken och drar värmen iväg uppåt 30 grader, då självdör jag. Strålandet får någon annan bjuda sitt fläsk på, min immunodepressiva medicin, ni vet den som ser till att njuren inte blir utkastad av kroppen. Den medicinen ger stort ökande av hudcancer, hudcancer och solande går inte ihop. Så det är skugga, keps och gärna en svart säck att dra över hela kärringen.
Där har ni mina somrar i ett nötskal.

Men ni andra ska fortsätta njuta i solen, vattnet, vid bryggan, i en segelbåt, på picknick filten, altanen, vid grillen var sjutton ni nu vill tillbringa sommaren. Själv håller jag mig utanför, lite i kanten av bilden av sommaren, i skuggan njuter jag av surrandet, fågelsången och att bara vara.

Sakta mak

Ljuva sommar
Ljuva sommar

I väldigt sakta mak har jag nu plockat lite runt hemma, det är mycket svårt att låta bli när man ska få gäster. Jag har duschat och rakat mig under armarna och på benen så nu är det gjort och jag är helt fysiskt slut.

På Värtan åker massor av fritidsbåtar fram och tillbaka som ett lämmeltåg brukar det vara, ut i skärgården på fredag och hem på söndag. Jag njuter av att ligga i skuggan på balkongen och höra vågornas svall och båtarnas dunkande när de ta vågorna, småbarnen sitter ofta i fören och tjuter av lycka i stänket som blir. Jag blir faktiskt lycklig av att höra andra leva och må bra, skratt och höga röster över sjön ger mig känslan av att vara med på ett litet hörn.
Det är betraktaren i mig som talar nu, i det riktigt närvarande livet är jag känslig för ljus och ljud, orkar inte med det där normala högljudda livet.
Jag lever som i en glasblåsa lite avstängt och väl avvägt vad jag kan släppa in och det är inte mycket.
Jag har svårt med maten … bäst funkar det när maken är hemma och lagar till något gott, igår fick jag pannbiff med lök på beställning, då äter jag en rätt normal portion.
Vikten kryper neråt lite i taget, men jag har lite att ta av och det är bra sa njurläkaren på Huddinge. Förr var njursviktspatienterna smala som streck, men nu är det väl lite mer blandad. Men jag kan fatta att man blir smal som ett streck väldigt lätt.
Igår gjorde maken rostbiffsmörgåstårtan den står i kylskåpet så ikväll kommer jag garanterat att äta rejält med fett.
Det här jag går igenom det är vad som kan kallas en rejäl livskris, jag pendlar mellan hopp och hopplöshet mellan jävlar annamma ska överleva och skiter snart i hur det går. Nerverna har väl aldrig varit av stål men nu är de mer att betrakta som sockervadd utan motstånd och slibbigt när det ger vika och kletar ut sin svaghet över hela mig. Ja, jag tappar taget och gråter rätt ofta, den här eviga svängande psyk idiotin har jag inte räknat med. Att man blir så blödig och känslig för allt och ingenting. Tänk att jag faktiskt rätt ofta inser att det inte är så svårt att släppa taget och gå .. aldrig trodde jag väl att jag skulle få uppleva den känslan.
När jag klev in hos njurläkaren på Huddinge så konstaterade vi att vi sågs tidigare (förra året) och så sa han ”jag ser att du är trött”. Första läkaren på alla år som ser att jag är trött .  Just då var jag glad att jag hade tagit en Sobril före besöket annars hade jag nog stortjutit rakt ut av bara lättnaden av att bli sedd. Ja, jag är trött, vinglig, svag i kroppen och yr allt på en gång, illamående och klådig lite här och där och utan matlust. Roligare kan man ju ha, men det är så här njurvården vill ha oss innan vi får hjälp med dialys eller transplantation. Jag undrar om andra länder tvingar sina patienter att vänta så länge?
Jag kan bara konstatera att jag har fastnat i ett tråkigt skrivande spår, jag tjatar och gnatar om mest samma saker. Min tanke var ju att skriva om hela den här resan så ärligt som möjligt. Det är väl det jag fortfarande gör, men mycket av glädjen har ju smitit ut ur min blogg och lämnat mig med mest tunga saker kvar.
Jag tror inte min skalle mäktar med att vara social, trevlig och skriva spännande saker längre eller roa rent av. Jag ska ärligt säga att mycket av det som ni andra normalt roar er med är mer än jag orkar med ens att läsa om vissa dagar. Jag försöker att gå varvet runt hos er, sen orkar jag oftast inte kommentera. Bloggen är min och jag vet att jag inte alls behöver kommentera, men samtidigt så är det ju det som är så mysigt med bloggandet att få och ge kommentarer. Ni som har hängt med länge tror jag inser att det kommer att finnas ett nytt liv i mig och min blogg den dag jag blir frisk igen, ni som minns vem jag var innan min hjärna fick spunk. Men till dess får ni stå ut med att det är som det är, hoppas ni förstår att jag inte är mig själv längre.
Idag ska jag njuta av mina barn deras respektive, barnbarnet, mamma och maken när vi firar mors dag vilket vi inte brukar göra, men det är väl lika bra att passa på. Vad vill du ha sa dotter? Inte ett smack sa jag, bara att ni kommer. Bara ni kommer …