… har varit nästan hopplöst denna vecka, efter midsommar fortsatte de personliga uppdragen som suger musten ur mig, här inne har tankarna uteblivit.

Sover så länge att jag blir stressad när jag äntligen vaknar, drömmarna har jagat mig under morgonens alla timmar och så mycket som jag har varit med om är det inte konstigt att jag vaknar trött och förvirrad. Det här ”med att sova” tänkte jag skriva om, men det slog mig att det här ”med att leva” inte är lätt och ett bättre område att harva omkring i.

Att läsa tidningar är numera som att vandra i ett minerat område, inget lyfter upp mig snarare trycker de ner mig och jag kan bara konstatera att jag borde varit död för länge sedan.

Mitt midjemått ger en rak plats ner i kistan, min stegmätare ter sig som en död sill utan steg ens i närheten av vad som krävs per dag för att leva. Jösses här ligger jag i soffan i ett dödsförakt mest hela dagen utan att varje halvtimme ställa mig upp och röra på mig, utan uppställning inget liv.

Nu ligger jag illa till, för att inte tala om ätandet, antingen äter jag kolhydratsnålt och fettigt vilket borde ge mig en ståplats i Nybroviken eller så äter jag fettsnålt och kolhydrater och blir fet, ska sjutton vara människa när professorer inte kan komma överens om vad som är rätt eller fel matmässigt. Allt måste jag testa och utvärdera själv med medias hjälp vilket ger nya dieter nästan varje vecka, så något borde ta livet av mig i bara farten.

Socker, den vita döden, låter som rena knarket och det menar nog många att det är. Självklart hukar jag under lasten och prisar tårtor, bakelser och allt med sockerkickar i. Drömmer mig tillbaka till tider när fet och blank var ett rikedomstecken, att äga socker var fint och allt det som en normal mänska gillade var sett som något högt stående och fint. Visst dog de då med, men utan all jäkla ångest som ätandet idag skapar.

Motion ska vi bara inte tala om, att jag ännu lever är ju ett under då jag blir sjuk av motion. När vänner tycker att vi ska träffas och promenera en bit så blir jag  nervös för den fina promenaden förvandlas snabbt till ett mindre helvete. Är det så att kroppfan tycker att det är ok att gå en sväng kan du ge dig den på att magen som är högsta bestämmande organ i min kropp har något emot att röra sig. Så jag tackar snabbt som ögat nej till allt överdrivet rörande av kroppsdelar. Annars kan det sluta med generande fartränder i byxorna om jag inte hinner hem i tid. Skämt o sidor jag brukar hinna hem men brått är det.

Som ni ser är det inte lätt att leva, men jag framhärdar med om inte sju sorters kakor så en tårtbit här och där bara för att jag kan.

Fridens liljor på er alla.