Etikett: sorg

Lite semester och lite död, precis som livet

~ livsglimtar ~ 16 kommentarer

Blommor är jag galen i och ju äldre jag blir desto mer tittar jag in i blommorna och slås av den oändliga variation som bjuds, rent av mirakel i varje blomma. Det får mig att känna mig delaktig i något stort, när jag ser sån precision naturen bjuder, här snackar vi konst med en färgrikedom som verkar oändlig.

Annars lär det inte hända något mirakel just nu i min vardag, jag ska bara vila idag och se fram emot det eventuella åskväder som kan dyka upp på eftermiddagen. Mannens och min ”att göra lista” verkar bara bli längre och längre, idag fick han plötsligt för sig att källaren ska få sig en duvning denna vecka. Tja, inte mig emot där finns så mycket skräp att en rensning inte vore fel. Vi har två källarutrymmen, ett som hör till lägenheten och ett extra (vi betalar för) som vi nu ska tömma så att dottern kan ta över den ytan. Hennes källare som hör till den nybyggda lägenheten är så litet att man blir bannad när man ser ut snålt tilltaget det är.

Igår var jag olydig och fick lida pin när jag sent om sider kom i säng, var sugen på salt, vem är inte det i värmen? Åt både chips och salami, så himla gott, men salt och proteinhalten blev nog för hög, så jag fick klåda på hela kroppen lagom tills jag la mig. Grrr det är olidligt med klåda, man kan bli helt galen när det kliar än här än där. Men jag tryckte i mig den vanliga sömntabletten, så somnade jag ifrån kliet.

Nu är dottern iväg med husbilen, hon ringde och var så uppåt, men lite snopen över att det tog så pass lång tid att får ordning på allt. Precis det jag visste, att de trodde det bara vara att skutta iväg, men nu sitter de där med siktet på Öland och det kan man ju också tycka saker om. Enligt media kantrar väl nästan ön av alla turister i juli och jag skulle då aldrig åka dit. Antar att det inte finns plats på campingen för dem och att fricampa på Öland är visst mest förbjudet och rätt omöjligt. Så de lär nog få åka till fastlandet för att ställa sig, men jag ville inte säga något om det, de lär väl upptäcka det hela under resans gång och vem vet de kan ju ha tur att hitta en ledig plats någonstans.

Vi var över på bibban och lånade ett gäng böcker, jag hittade en djupare bok om döden. Typiskt mig tyckte dottern när hon kikade på boken, men jag tröstade henne med att resten av de lånade böckerna var deckare. 🙂

Att levandegöra döden En antologi, läser om begravningar och den symbolik som omges av dem via kyrkans försorg. Skillnaden mellan oss och andra religioner, när det kommer till döden, vi är så rädda för den döda kroppen och allt runt om, vi stänger kistlocket, där andra har det öppet. Vi dör på sjukhus, där andra dör hemma, i familjens närhet. Många vuxna har aldrig sett en död människa, den spontana rädslan för döden, bland annat för att den aktualiserar ens egen bortgång.

Vi har fjärmat oss från döden och skapat ett tomrum som mest verkar fyllt av ångest och rädslor. Vi är duktiga när vi går igenom en hel begravning utan att gråta, då har man klarat sig fint i vårt samhälle. Naturligt vore väl att tillåta sig att falla ihop och gråta ut som andra länder tillåter sin befolkning att göra. Nej, vi ska vara så privata i vår sorg, helst ska man ju stänga in oss och inte visa att man sörjer alls.

I en intervju med biskop Lennart Koskinen säger han ”att i välfärdsamhället försöker vi förskona oss från sorg och lidanden. Vi ska skyddas från sådant som är smärtsamt och plågsamt och vi är uppfostrade till att samhället – på något vis – ska lyfta bort det obehagliga från oss. Därför blir vi oerhört sårbara när vi möter döden direkt, som vid Estoniakatastrofen. Vi svenskar var så påtagligt oförberedda.”

Det har väl blivit så tack vare att vi har varit så förskonade ifrån döden i större händelser som krig och elände som så många andra länder har drabbats av genom alla tider. Vi är mest betraktare av döden via tv och media och då blir det hela ändå distanserat ifrån oss själva, inget som berör på djupet.

Nej, nu ska jag ta min bok och sätta mig och läsa vidare.

Människor är så ovarsamma

~ livsglimtar ~ 9 kommentarer

Ibland är livet så tungt och orättvist, vi har varit på en trevlig utställning idag på Nyckelviksskolan och på vägen hem var vi in till Willys och handlade mat. När vi sen åker på vägen hem så ser jag i backen en ekorre som ligger på vägen, svansen rör sig och jag bara måste dit och se hur det är med den lilla sötnosen. Min man han sa inte så mycket, bara vände bilen så jag fick komma tillbaka till den lilla korren. Den tid det tog för oss att ta oss dit var jag halvt hysterisk över att någon bil skulle köra över honom.

Påkörd och död var han, varm fortfarande när jag kände på honom, jag flyttade honom in på trottoaren för att han inte skulle ligga på gatan. Så mjuk och len han var och på mig tårades ögonen och gråten ville bara bryta fram. Jag är onekligen helt lost när det gäller känsor för djur i en sån här situation, tycker att vi människor är så ovarsamma med allt i vår omgivning.

Jag undrar varför vissa av oss är så här blödiga och andra bryr sig inte alls, bara konstaterar att jaha, påkörd ekorre, så är det inget mer med det. När man tittar på en sån liten vän, så är de så perfekta att man blir helt tagen, rätt stora mörka vackra ögonen, den lilla nosen och morrhåren. Små fötter eller klor kanske man säger och svansen så kraftig, tänk så smidigt de springer omkring i träden och tjattrar och retas.

Allt är en kretsgång jag vet det, men döden är så oväntad ibland, att jag helt enkelt inte vill vara med. Tänkte ett tag att jag kanske reagerar starkt för att jag själv lever som i ett vakuum i väntan på den där njuren, vilket betyder att vad som helst kan hända och gör så för många med njursjukdomar. Allt kan gå allt för fort åt fel håll om kroppen inte orkar och det är jag ju rädd för. Jag vill leva, jag vill leva hör du det?

Jag vill vara som alla andra som bara lever på och inväntar allt som med åren ska komma, utan tankar på att jag kanske inte hinner med allt som andra räknar med. Tänk att få gå till jobbet igen och känna fredagskänslan och planera inför helgen med allt man ska göra. Eller planera för semestern och be om ledigt och allt som hör till ett normalt liv, suckar för mig själv. För att inte tala om alla kafferaster och luncher när man umgås med alla de andra och pratar om livet med varandra. Fester man har hemma och allt kul man har rest till genom åren.

Det är redan nu så många resor och annat som roar som jag har fått avstå ifrån, min högsta önskan är att bli mormor och farmor, jag vill baka bullar med mina barnbarn och finnas för dem, vara den som har tid och ork att delta i deras liv. Men kanske får jag nöja mig med att jag har fått vara med hela vägen med mina barn, sett dem växa upp och bli självständiga människor.

Nu tänker någon att allt ska gå bra så det är inget att oroa sig för, det är ju lätt att säga när man sitter ”fint i sin egen båt” där ingen har dragit ut pluggen i botten. Vi är gjorda så att vi oroar oss när vi ligger risigt till, man kan inte hela sitt liv bara låssas som att inte livet är skört och kan ta slut väldigt snabbt. Jag bejakar normalt all livsglädje jag kan uppbringa, men svackorna finns och kommer indundrande i svallet efter vad som helst känner jag ibland. Det finns en väldigt tunn sträng inom mig, som darrar på ett ängsligt, känsligt vis och kommer den i svängning så faller det tårar och jag blir så sorgsen. Jag har alltid haft nära till både skratt och gråt.

Men det här blev ju sorgset och tradigt. Imorgon blir det nog en mindre tungsint dag, om jag bara får sova på saken, så tar jag nya tag.

Man kan inte rå för hur man ser ut.
Det får Gud ta på sig skulden för.
/Hassan 6år

Ibland orkar jag inte, vill inte, finns inte…

~ livsglimtar ~ 7 kommentarer

Normalt brukar jag gilla hösten disiga fuktdagar som aldrig verkar bli riktigt ljusa. Men just nu slår det grå följe med mitt eget nedstämda psyke som åker berg och dalbana varefter orken tryter. Igår föll mitt psyke plötsligt efter min tur med Watson, jag var rätt fysiskt svag redan när vi började vår promenad och varefter jag fick dra honom med mig för att ta oss hem, så blev jag mer och mer fysiskt slut. Hopplösheten krängde sig över mig och jag blev både djupt ledsen och arg på en gång över att hunden inte kan vara som andra hundar och följa mig i spåren.

Med en kraftansträngning fick jag in honom i hissen och daskade honom med tidningen i baken för jag var så slut och så less och arg på att han skapar de här situationerna var och varannan dag. Väl hemma så brast all kontroll och jag kröp ihop som ett barn och bara stortjöt. Watson tittade på mig en stund med vaksam blick och sen kom han med stora svansrörelser mot mig och anföll mig med slickar och tryckningar och ljud, allt för att trösta mig.

Jag låg på köksgolvet och grät ur djupet av allt som det egentligen handlar om att bli sjuk, svag och beroende av andra. Att inte kunna få till det hur mycket jag än vill, att min vilja inte räcker till hur fast den än är. Att inte riktigt orka ta sig runt en sväng med sin hund i kopplet, att inte orka styra honom när han trilskas. Klart att jag gör det när det behövs, men den energiförlusten det ger mig gör att jag går i botten så skör är jag nu.

Han är en terrier och de är otroligt envisa, man ska bara skaffa en terrier om man själv är mer envis än rasen, så är det med mig, jag är en väldigt envis person. Men nu har min fysik blivit svag, när vi då är ute och hunden drar för att han vill nosa här och där, vilket han ju självklart får göra, men jag kan ju inte stå ute hela dagarna för att han ska nosa i tikarnas doftlämningar. Hem vill han nästan aldrig gå och då får jag dra hem honom…..

Nu blev aldrig dagen sig lik igen utan jag fick ett sänkt känslotillstånd resten av dagen. Jag tror jag grät för allt och ingenting, insåg att jag har gråtit för lite. Jag försöker att inte visa hur jag mår eller överbelasta mina närmaste med allt för stora svängar av mig själv. Men jag inser någonstans att jag inte behöver vara så ensam i det hela, men ändå har jag svårt med det där att vara svag och ständigt be om hjälp. Att på några år gå från den som alltid hjälpte, till en som lika väl kan gå och gömma sig är mer än jag orkar ta in vissa stunder.

Sen kom den arbetande mannen hem och jag fick sura och gnälla och tycka synd om mig själv en rätt lång stund och vips så kände jag mig bättre. Hur kan jag hjälpa dig frågar min man? Jag förstår att just genom att vara där och lyssna när jag traglar mig igenom min för dagen smärta, så hjälper han mig, finns där och gör det han är så bra på. När jag sent om sider kröp ner i sängen för att lägga mig och läsa, så var jag i balans igen och jag klappade ömt på min sovande mans rygg och en liten tår rann långsamt ner för min kind. Tacksam över att han finns och att han är så lugn mitt i allt som vänder mig ut och in.