Vissa dagar är så upp och ner redan från början att man önskar att man aldrig gått ur sängen.

Sover allt för länge och ringer lite hysteriskt till hundvakten och ber om hjälp, Watson måste ut och jag är så yr i bollen. Som tur är har de tid och lust, de hämtar honom och tar honom med på en tidig picnic ut i solen. De har kaffe, hundmat och vatten med sig och jag nästan gråter av lättnad över att De finns de här dagarna när allt liksom låser sig för mig.

Någon ringer och ber om något och jag gör det så gärna ikväll, men anledningen till det hela får mig att må så dåligt att jag mest bara gråta över hur det har blivit. Jag ser hur den här personen manglas ner och verkar tappa taget om sig själv, inser inte sitt eget bästa längre. Om jag säger något så bemöts jag med stor vrede… usch, min mage blir så orolig, är så trött på det här som oroar mig, känner mig psyksjuk av oron, den slår ständigt undan fötterna för mig och personerna som är inblandade fattar inte ett dugg av hur jag mår. Jag inser någonstans långt där inne i mig att jag måste distansera mig, kliva ur, dra mig tillbaka, avstå från det som står mig närmast i hjärtat, det smärtar så fruktansvärt att vara klok och göra det som är bäst för mig själv. Det här är värre känslomässigt än att få en ny njure. Den här resan i resan är nog den största jag har gjort det här livet, den svåraste av alla. Jag känner mig så förbannat skör och eländig över att inte vara i mig själv längre, att ha en kropp som bara sviker mig så att jag inte orkar det jag normalt skulle ta mig igenom med bravur.

Att bli en snorande hög av orkeslöshet, maktlösheten lägger sig över hela mig och formligen kväver mig. Jag gråter när jag skriver så jag får ta paus och torka hela ansiktet ser inte bokstäverna som jag försöker skriva.

Paus …

Så när jag oroat ner mig och känner att allt är botten då ringer jag till min ssk och frågar om jag kan få en remiss till provtagning istället för att åka till sjukhuset bara för att ta prov? Det ordnar hon och jag blir så tacksam för det och sen frågar jag hur det blev med läkaren, kunde jag få Tora? Ja, säger hon, har du inte fått papper om det? Nej, säger jag som ett fån. Men blir så himla lycklig, känns så där övermäktigt att äntligen få en läkare som jag känner att jag kan trivas med.

Så dagen är upp och ner mest hela tiden. Jag ska försöka äta lite lunch och sen får jag nog gå och lägga mig och sova igen. Se om dagen har stabiliserat sig efter några timmars sömn. Solen skiner och jag kanske lägger mig i solstolen och vilar en stund.

Det är verkligen synd om oss människor som Strindberg skrev. Ständigt utmanas vi av olika former av elände i tillvaron, elände som skakar om oss och gör oss så ynkliga men som med tiden stärker oss, hur märkligt är inte det. Men klart att det finns händelser som mest gör en skör för resten av livet. Att vara stark och samtidigt skör är något jag har dragits med hela det här livet, hur skör jag är förstår nog inte många i min omgivning. Det har hänt mycket under min uppväxt kopplat till skolan som gav mig den här skörheten. Själva anlaget för det hela tror jag finns hos en del av oss redan från födseln, det här bara omgivningen som formar till det hela med tiden.

Nu ska jag sluta skriva vilket jag försökte med för en stund sedan men trallade på som ingenting … men nu sätter jag punkt för idag.