Jag tänker att jag ska sätta mig och skriva men skallen är som inlindad i bomull. Maken kom hem i fredags från sjukhuset och jag är så lättad över det. Nu är han sjukskriven denna och nästa vecka för att hämta sig och det behöver han verkligen. Nio kilo lättare och inte alls så stark som tidigare, tänk så fort man tappar sin muskelkraft … skrämmande.

Klart att jag vill finnas till när han är sjuk, mina dagar är inte alls så lugna som de är när han är på jobbet. Inte så att han kräver ett dugg men han som aldrig varit sjuk gör att jag höjer min energinivå för att avlasta honom. Han går ut med Watson för att återfå orken i kroppen och det är jag väldigt glad för.

Stickar gör jag, har flera par strumpor klara fast två par vantar saknar ännu tummar … kommer vilken dag som helst. Har klippt ut mönster och köpt tvillingnål tänker sy byxor till Tim. Jag bakar och donar rätt mycket och vissa dagar har det helt enkelt blivit för mycket för mig därav tystnaden, det går inte att skriva när skallen är tom av trötthet.

Mina dagar så här 1½ år efter njurtransplantationen är inte så lätta som jag inbillade mig att de skulle bli när jag var på slutet av njursvikten.

En vanlig dag börjar med att jag behöver två timmar på mig för att väcka min kropp. Den är seg och jag kan verkligen inte göra ett vettigt dugg under de där timmarna …

In i duschen och efter att jag har klätt mig så brukar jag flåsa så fruktansvärt att jag måste sätta mig en stund och hämta andan. När det är gjort så tar jag på ytterkläderna och redan där är jag flåsig igen, att böja sig och sätta fast sele och koppel på Watson får det att snurra i skallen så jag ibland får sätta mig ner och vänta på att det snurrar rätt.

Längden på vår promenad kan jag inte välja själv utan kroppens mående styr det helt och hållet. När jag har en dålig dag så blir det en kortare tur, magen börjar protestera vilket oroa mig och vissa dagar mår jag illa precis som under njursviktens dagar. Då är det brått hem och väl inne så ligger mina kläder och skor slängda i hallen i ett tätt spår efter mig in till toan. Watson brukar komma in och titta på mig och jag vet att han känner att det nu igen är en sån där dag.

Ursvettig, svimfärdig och flåsande lägger jag mig i soffan och väntar tills allt har lugnat ner sig. Gör lite lunch om jag överhuvudtaget är hungrig vilket jag inte alltid är under dagtid. Efter lunchen är jag så slut vissa dagar att jag bara måste lägga mig för att vila eller sova. När jag reser mig upp håller jag på att svimma coh får parera det hela med att böja mig fram eller sätta mig ner igen.

Jag har ständigt återkommande ont i handlovarna vilket är en biverkan … ådror och annat svullnar och det är inte skönt alls. Leder överhuvudtaget smärtar dagligen mer eller mindre, men värst är nog att vara så urlakad att man inte orkar vara som en vanlig människa. Huvudvärk får jag (som nu) när Hb är på väg upp igen, snart dags för tappning.

Varje dag väljer jag bort sånt jag vill göra för att orka ta mig igenom dagen. Det är svårt att förutspå när jag har en sämre eller bättre dag, jag fattar inte vad som styr det hela mer än väderomslag. Säkert svårt för familjen att fatta hur sjuk jag faktiskt är mest hela tiden de förstår inte att jag väljer bort så mycket som jag faktiskt gör. Sonen är nog den av barnen som just nu har en större insikt då jag både har varit ärligare mot honom och vi träffas nu oftare efter hans flytt till vårt område igen. Jag tror att det är väldigt svårt att förstå hur en sjuk kropp mår om man själv mest har varit frisk.

Tänker på alla gamla jag har jobbat med i många år, det har tagit tid för dem att klä sig, röra sig även sjukdom har satt pirra för deras lust till saker, ibland har jag nog som alla andra pressat på lite för mycket för att man inte förstår hur sjukt jobbigt det är när en kropp är svag och sjuk. Men mest har jag nog varit både tålmodig och kärleksfull när det har kommit till gamlas besvär. Till skillnad mot nu när jag blir så otålig och irriterad på gamla som sölar i kassan eller när de ska ta sig i eller ur en buss. Ja, jag har inte ork med andras svårighet nu för tiden har fullt sjå med min egen oförmåga.

Jag har valt var jag lägger mitt tålamod, kärlek och lust … Tim så klart, han är nog viktigast i mitt liv. Han skänker mig så mycket kärlek och skratt och det omvandlas till livslust för mig, visst jag kan vara helt sjukt slut när han går hem men det är livet för mig. Klart att de andra i familjen har min kärlek varken mer eller mindre mot förr, men det finns klart en liten kille som behöver en farmor så valet är inte så svårt.

Idag har vi varit iväg till Betsy´s choklad ett företag som fyller 85 år och firar det med 40% rabatt på sina smaskiga praliner. Ha ha väldigt lämpligt för min redan feta kropp och som om inte det var nog så handlade maken semlor till oss. Det var väldigt gott med första semlan för iår i varm mjölk.

Jag kommer nog att vara lite återhållsam med skrivandet ännu några dagar, men som vanligt får jag rätt vad det är upp farten.

Här kommer lite bilder på mitt lilla hjärtegryn och sen lite jag har stickat sedan sist.

 

                                                                                                      

  

 

Tack för idag slut för idag  ….   🙂