Idag skulle man kunna säga att det är dagen efter, men inte efter vad som helst. Igår drog vi ut i skogen, dagen var underbar och jag började storartat med att hitta svart trumpetsvamp, sen fortsatte vi i långsam mak längre in i skogen. Höstkantarellerna stod i givakt och bara väntade på att jag skulle komma och ta hand om dem. Upp och ner i sitt nigning och jag blev slutligen så slut att jag bara ville svimma, hängde mot träd, satte mig på blöta stubbar, flåsade så det inte var klokt. Jag småpratade med skogen, mossan och alla träden och tänkte att nu just nu känner jag mig verkligen ynkligast i hela världen. Ett litet felsteg som jag skulle rätta till i farten fanns det inte ork till utan jag fick gå så försiktigt och stanna ofta, hänga på mannen och var ärligt orolig att jag inte skulle orka ta mig ur skogen.

Långsamt tog vi oss tillbaka till bilen, men det var verkligen påfrestande och kroppen var totalt slut. Jag blev rädd… är det så här slut jag blir när jag går för långt över gränsen av min fysik. Det otäcka var att jag inte återhämtade mig utan satt en stund på en stubbe och tänkte att nu kan jag nog gå igen, men kom knappt upp utan att känna att jag borde sätta mig eller ännu hellre lägga mig ner igen.

Att gå ifrån bilen över gatan och åka hissen hem var ett helt företag, väl inne så packade jag ihop i sängen, men var tvungen att göra något att äta till min på energi tomma kropp. Frukosten bestod av en lite macka med pastej och nu var klockan närmare två. Lite gröt, kokt ägg och smörgås sen vek jag ihop mig. Sov som en stock men vaknade lika trött som innan och hjärtat det gick för högtryck, tog nyvaken liggandes trycket och pulsen var då 93. Äsch, upp och stoppa i mig en sån där tablett som gör att hjärtat går långsammare och då först efter dessa två tabletter kände jag normal puls igen. Det här med pulsen var mitt eget fel, först åt jag inte lunch före vi skulle åka, jag ville bara iväg och var inte hungrig. Sen tog jag inte en omgång tabletter som jag borde utan tänkte att jag kan ta dem när jag kommer hem.

Mannen hade ju sin kickoff och jag kände mig väldigt ynklig när han gav sig av, det var en av få gånger jag verkligen ville säga till honom snälla stanna hemma. Men inte sa jag det inte utan bad honom bara ha mobilen på ifall…

Hela kvällen var förstörd för min del rent fysiskt var så sjukt trött hela kvällen och flåsade som en idiot så fort jag rörde mig för hastigt. Svampen la jag ut på tidningar på vardagsrumsbordet och drog det intill mig nästan in över knät. Med långsamma rörelser rensade jag allt och fick då och då lägga mig raklång i soffan, det sista min man sa var ”bry dig nu inte om svampen och annat det tar jag hand om sen”. Hmrf, hopplös jag är som ändå ska hålla på med allt, som om jag hade tagit något slags klipulver som gör att jag bara måste klia. När svampen var klar fräste jag ur den och satte igång med en leverstuvning som jag bara var tvungen att laga till, levern kan ju inte ligga i kylskåpet hur länge som helst och det gick snabbt att hacka en lök och fräsa runt den med små bitar av levern och så i med höstkantarellerna… massa grädde och så fick det puttra ihop.

Här är en till som är slut efter att ha träffat skogsmulle…

Idag sitter jag här och känner mig lite slak, men det är ju samtidig ett normal läge för min kropp, jag tror att den dag jag vaknar upp med en ny njure så får jag nog en chock av hur det är att vara pigg i en frisk kropp. Jag tror att alla år det har tagit att gå ner sig till det läge jag har nu samtidigt har tagit bort insikten om hur man känner sig när man är pigg.