Blommor är jag galen i och ju äldre jag blir desto mer tittar jag in i blommorna och slås av den oändliga variation som bjuds, rent av mirakel i varje blomma. Det får mig att känna mig delaktig i något stort, när jag ser sån precision naturen bjuder, här snackar vi konst med en färgrikedom som verkar oändlig.

Annars lär det inte hända något mirakel just nu i min vardag, jag ska bara vila idag och se fram emot det eventuella åskväder som kan dyka upp på eftermiddagen. Mannens och min ”att göra lista” verkar bara bli längre och längre, idag fick han plötsligt för sig att källaren ska få sig en duvning denna vecka. Tja, inte mig emot där finns så mycket skräp att en rensning inte vore fel. Vi har två källarutrymmen, ett som hör till lägenheten och ett extra (vi betalar för) som vi nu ska tömma så att dottern kan ta över den ytan. Hennes källare som hör till den nybyggda lägenheten är så litet att man blir bannad när man ser ut snålt tilltaget det är.

Igår var jag olydig och fick lida pin när jag sent om sider kom i säng, var sugen på salt, vem är inte det i värmen? Åt både chips och salami, så himla gott, men salt och proteinhalten blev nog för hög, så jag fick klåda på hela kroppen lagom tills jag la mig. Grrr det är olidligt med klåda, man kan bli helt galen när det kliar än här än där. Men jag tryckte i mig den vanliga sömntabletten, så somnade jag ifrån kliet.

Nu är dottern iväg med husbilen, hon ringde och var så uppåt, men lite snopen över att det tog så pass lång tid att får ordning på allt. Precis det jag visste, att de trodde det bara vara att skutta iväg, men nu sitter de där med siktet på Öland och det kan man ju också tycka saker om. Enligt media kantrar väl nästan ön av alla turister i juli och jag skulle då aldrig åka dit. Antar att det inte finns plats på campingen för dem och att fricampa på Öland är visst mest förbjudet och rätt omöjligt. Så de lär nog få åka till fastlandet för att ställa sig, men jag ville inte säga något om det, de lär väl upptäcka det hela under resans gång och vem vet de kan ju ha tur att hitta en ledig plats någonstans.

Vi var över på bibban och lånade ett gäng böcker, jag hittade en djupare bok om döden. Typiskt mig tyckte dottern när hon kikade på boken, men jag tröstade henne med att resten av de lånade böckerna var deckare. 🙂

Att levandegöra döden En antologi, läser om begravningar och den symbolik som omges av dem via kyrkans försorg. Skillnaden mellan oss och andra religioner, när det kommer till döden, vi är så rädda för den döda kroppen och allt runt om, vi stänger kistlocket, där andra har det öppet. Vi dör på sjukhus, där andra dör hemma, i familjens närhet. Många vuxna har aldrig sett en död människa, den spontana rädslan för döden, bland annat för att den aktualiserar ens egen bortgång.

Vi har fjärmat oss från döden och skapat ett tomrum som mest verkar fyllt av ångest och rädslor. Vi är duktiga när vi går igenom en hel begravning utan att gråta, då har man klarat sig fint i vårt samhälle. Naturligt vore väl att tillåta sig att falla ihop och gråta ut som andra länder tillåter sin befolkning att göra. Nej, vi ska vara så privata i vår sorg, helst ska man ju stänga in oss och inte visa att man sörjer alls.

I en intervju med biskop Lennart Koskinen säger han ”att i välfärdsamhället försöker vi förskona oss från sorg och lidanden. Vi ska skyddas från sådant som är smärtsamt och plågsamt och vi är uppfostrade till att samhället – på något vis – ska lyfta bort det obehagliga från oss. Därför blir vi oerhört sårbara när vi möter döden direkt, som vid Estoniakatastrofen. Vi svenskar var så påtagligt oförberedda.”

Det har väl blivit så tack vare att vi har varit så förskonade ifrån döden i större händelser som krig och elände som så många andra länder har drabbats av genom alla tider. Vi är mest betraktare av döden via tv och media och då blir det hela ändå distanserat ifrån oss själva, inget som berör på djupet.

Nej, nu ska jag ta min bok och sätta mig och läsa vidare.