Idag kan jag inte klaga på vädret, ska snart ge mig ut med hunden och njuta. Natten har varit skit rent ut sagt, andra natten i rad när jag bara inte kan somna med min vanliga tablett, utan fick ta en halv till och nu oroar det mig för att jag har höjt min dos för att sova. Det brukar gå över och bli som vanligt igen men varje gång jag hamnar här så blir jag orolig.

Igår var min mamma här och det var en mysig stund, vi fikade och pratade om allt och ingenting. Mina tankar fladdrar runt att det bara är hon och jag kvar och rätt vad det är, är det bara jag. Nej, jag är inte deppig idag alls utan mer tankfull över hur konstigt livet kan bli. Jag har nog skrivit det tidigare och jag skriver det igen, aldrig trodde jag att min syrra skulle gå så här tidigt. Tänk så mycket ovetskap vi hela tiden lever i. Hela livet är ju ett enda stort ovetande om framtiden, ibland vet man ju inte ens vad som händer runt knuten samma dag.

Fast vi tror att vi har koll på allt…tills det händer något. Då är man inte stor kan jag säga. Sen det här att man inte vet hur man reagerar på saker i sitt liv. Jag minns när pappa dog, att jag liksom bara var då mitt i det hela, lite skakad med ändå samlad. Ska väl säga att han var syrrans pappa, inte orättvis varken mot henne eller mig, men han var distanserad hela mitt liv. Han hade nog med sig själv och vi ungar fick väl klara oss bäst vi kunde med mammas hjälp. Tror det var ett ganska vanligt manligt vis att vara av den generationens män, lite ouppnåeliga i sitt och skulle inte bli störda.

Så när han gick så gick han, mycket mer var det inte i mig som rörde sig. Men syrran…jag sa det igår till min mamma att med hennes bortgång liknar mina känslor ingenting. Att jag nog aldrig blir ”klar” med henne har jag förstått att jag får leva med. Vi som var så lika och ändå så olika med våra olika fäder. Vi som blev så jävla osams så stickor och strån rök. Vi som skyddade varandra när vi växte upp om andra var dumma, då jäklar var hon min syrra till sista smockan. Vi som hade så starka samförstånds ögonblick i all vår gemensamma kunskap om mamman och pappans både goda och mindre lyckade sidor i fostran av oss.

Man tänker inte på det när man har sitt syskon i livet att just den där närheten som man tar för så självklar, de där stunderna av samförstånd i ett ögonkast, det har man inte på liknande sätt med andra människor. Det finns en djup samförstånds vänskap i allt vi delar som vi inte kan dela med någon annan, syskonkunskap. Det är insikten om allt det där som faktiskt gör mest ont nu när jag sitter ensam kvar här.

Den dag min mamma går kan inte syrran och jag sitta och gråta tillsammans när vi gör allt sån som kommer till en när mamman dör. Inte kommer jag heller kunna sitta där och minnas och skratta åt alla dråpliga stunder vi har haft med våra föräldrar, alla misstag och osämjor, alla hemliga julklappar vi smög omkring och luskade i under uppväxtens jular. Matminnen, kakaminnen, sorger och besvär allt får jag nu rota i ensam den dagen.

Men idag är det ju en vacker dag att leva och jag tänker nu ta hunden och gå ut och andas livsluft och njuta för både mig och min syster, det känns ofta så tydligt när jag går mina promenader i min systers ärvda skor… visst är hon med mig och andas livet.