En av många fantastiska

… himlar utanför mitt fönster.

Tystnaden är så där hovrande tyst, ganska skönt att bo i ett område utan för mycket  oljud. Hufudstadens bakgrundsljud tror jag inte att jag hör så tydligt längre, det här med ljud är lite märkligt. Vi flyttade in i en lägenhet i närheten av den lilla förortsstadens stolthet, det gamla skramlande tåget med anor från tiden när folk var betydligt smalare än nu och mindre kräsna på bekvämlighet, sätena var små, smala och hårda och tåget krängde och skakade men se så ville de ha det i den lilla staden, tåget var deras stolthet. Själv föredrog jag självklart buss, så mycket mer praktiskt, de går alltid, har inga fel på varken räls eller annat som faller ner när det passar som minst och stoppar hela trafiken.

Nå, nyinflyttade stördes vi oavbrutet av tågets skrammel och tutande. Efter ett tag hade vi gäster hemma som efter ett stund undrade vad i hela friden det var som lät? Vi stod som fån maken och jag innan vi kom på att det var tåget, vi hörde det inte längre, eller stördes inte av det längre.

Ljud och ljudkänslighet har hängt ihop med mig sedan en tidigare fästman med vana att se sin far misshandla sin fru,  dessa vanor tog han med sig in i vårt förhållandet. Att sitta gränsle över mig och fullständigt vråla saker rakt in i mina öron gjorde min hörsel en otjänst om jag säger så. För ett tag framåt blev jag totalt döv och det pep hiskliga ljud där inne i mitt viktiga hörselorgan. Ja, Götapetter mycket har jag varit med om, ut tog jag mig med hjälp av psykmottagningens stöd. Tack gode Gud att de fanns en plats och tid för mig, för hjälp behövde jag så tilltufsad som jag var då.

Sedan dess har jag varit känslig för ljud och som om inte det var nog var öronen redan sedan barnsben min känsliga punkt. Otit betyder öroninflammation och se det var min barndom fylld av, syrran och jag åkte som skottspolar till öron-näs och halsavdelningen på Danderyds sjukhus. Där tjuvhölls jag i knät av en sjuksyster, medan läkaren tog hål på mina trumhinnor. Idag är de inte så barbariskt längre att få otit, ingen tar hål på trumhinnan med en nål utan det hela får läka ut av sig själv. Prisa utvecklingen!

Varje läkare som kikar in i mina öron brukar säga något om alla ärr jag har på trumhinnorna, de ärr som turligt nog bara gett lite hörselnedsättning på en örat.

Tame sjutton ser det inte ut som en sjukjournal även denna gång, jag måste ha ett uppdämt behov av att ösa ur mig någon kroppslig plåga varje gång just nu.

 

 

Opålitliga SL

Imorse släppte maken av mig utanför Karolinska sjukhuset, jag travade upp till tumörenheten i väldigt god tid. Blev omhändertagen av en väldigt trevlig läkare som mätte och tittade på mitt födelsemärke. En hudkonsult ringde hon efter som kom in och sa att den var ofarlig men skulle tas bort så att de kunde kolla den lilla knölen som var öm inunder. Så liten pytteoperation blev det …

På vägen hem passade jag på att gå in på apoteket för att sen ila ner till bussen. Vi står där ett gäng och väntar, ser bussen lite längre upp när den släpper av folk och låter en del kliva på för att sen bara i ilfart köra rakt förbi oss alla som står i busskuren och väntar. Vi sprang efter som dårar och ylade, men idioten bara körde iväg … Tänk så sådana upplevelser smälter ihop okänt folk till en homogen grupp där alla hade samma åsikt. Rackarns så illa vi tyckte om SL …

Det blev till att vänta i 20 minuter till … jag hittade en ung kille som jag kom att prata med, han skulle till sin första dag på nya jobbet på tv4 och hade väl svårt att koppla av, för inte gör man så gott intryck när man kommer för sent redan första dagen. Oj, så vi snackade, resor, liberal knarkpolitik … vilket jag inte tyckte om, tror att han var för faktiskt, kriminalitet, invandring osv vi hann igenom många ämnen då han åkte med bussen rätt långt.

Sen skulle jag åka tåget sista biten hem till mig, jag ser tåget stå inne på stationen och springer uppför halva trappan när benen talar om att de inte längre är bärande ben utan två feta påkar som inte kommer att springa ett steg till, så jag hasar mig fram sista biten. Vid ingången är det samma slags låsta grindar som man ska passera med sitt SL kort (samma som i tunnelbanan) för att de ska öppna sig.

Inte sjutton gick det att få upp grindarna med färdtjänstkortet, så jag medelålders halvfeta kärring blev så hysterisk att jag plankade mig in fast lovligt för kortet får jag åka på hur mycket jag vill. Men vet ni hur högt det är att ta sig över grinden? Tur att jag hade vid kjol och inte skämdes för att visa rumpan så där i farten. Rusade vidare in på perrongen och klämde mig in i tåget, gud så jag flåsade. Den där synen när jag hängde mig över grinden är nog en sån där stund som man är glad över att inte vara kändis och ha paparazzi i hälarna. Tänk att se sitt stora arsle på bilder över hela världen för att inte tala om allt snack om gropiga lår och annat de så noga bevakar hos kändisar. Här är jag som kändis i en charmant pos, dock ej så högt lyft på benet som över grinden.

Väl hemkommen så var det långa backen för att ta sig hem och mina ben hade ju som sagt redan lagt av att göra sitt så det tog en evig tid att komma hem. Väl hemma så dog jag en liten stund, åt lite lunch och sen var det till att trava ut med Watson på tur.

Om jag säger att min kropp värken både här och där så överdriver jag inte, försök själv att gå upp i spagat över en hög grind så får ni se hur långt era muskler är villiga att hänga med.

Ikväll blir det inga utsvävningar i matväg … matejsill, gräddfil, potatis och gräslök, enkelt och snabbt.