Två sängar in och

en säng ut. Rörigt det här att sälja de gamla sängarna.
Problemet är att de inte hittar någon som kan/orkar bära iväg med sista sängen, så den står ännu i vardagsrummet.
Jag vet inte hur det är i era familjer men hos oss har min man och son flyttat och släpat åt andra i evighet, för det är så man gör när vänner behöver hjälp. Gjorde …

Men vet ni någon gång får det fan i mig vara nog med utnyttjande av folk. Folk som i mitt fall, min man och son, paret som ska köpa sängarna har också barn i samma ålder som våra, min son går genom hennes kassa i affären och blir då ombedd att hjälpa till att flytta sängen. Han svarar med ett leende ”knappast”, är väl ett tydligt svar.
Likväl rings han upp och när han inte svarar skrivs det meddelande till honom om att flytta sängarna.

Om jag hade satt ut en annons så skulle väl inte köparna förväntat sig att jag skulle bära hem sängen åt dem? I min värld fixar man sånt själv och man ringer inte någon annans son utan ringer sin egen som tar med sig en polare, så funkar det i min värld. När det nu har en egen son och dotter.

Det löser sig nog idag, hoppas att de betalar utan problem.

Mitt i allt trixande så åker vi över till mamma igen, hon har redan haft besök under dagen av tidigare grannar, ”mina änglar” som hon kallar dem. Hon har många som hälsar på och det gör mig glad.

På tal om glad så har jag nog aldrig sett min mamma så glad och skämtsam, en personlighetsförändring av det goda slaget. Hon har haft lätt att skämta, slänga käft, men det är någon mer genomgående förändring som har hänt. På något vis tänker jag att blödningen inte bara tog bort förmågor, utan även la till något gott.

Det känns som en ynnest att få träffa så många av mammas vänner, de ringer och vill veta hur det går, de berättar om mamma, sånt jag aldrig hört, jag har inte förstått hur omtyckt hon är. De hälsar på, de saknar, de är ledsna över att hon inte kommer flytta hem igen, de är glada att hon kommer bo nära dem, så de kan hälsa på.
Tänk, allt det här hade jag gått miste om ifall hon dog då precis när blödningen i hjärnan kom.

Ett dyk i dagens depressiva tankar

Kan bara konstatera att även denna dag är tung att bära, det är vilsamt tyst i hela huset och det grå har lättat lite över Stockholmssilhuett.
Det finns något vilsamt i mitt depressiva varande, bara sitta rakt upp och ner och titta ut.
Där ute där ni andra bökar omkring i er stressade tillvaro med arbetskamrater att skratta med, reta sig på, äta lunch med, livet som alla borde leva.

Inväntande helger och högtider när det ska umgås och förväntningar uppfyllas.
Känslan av ”äntligen fredag”, ut från jobbet svävar själen och skaffar det där myset på sin väg hem.
Somna i soffan mitt i TV-underhållningen, hasa in i badrummet, borsta tänder och sen ner i sängen.
Livet, inte tu tal om annat.

Men här sitter jag som på vänt, sjutton vet längre vad jag väntar på? När jag blev sjuk … Ja, nu kommer det gnäll igen, men det är som om det hjärtat är fullt av bara vill tränga sig ut, eller mer troligt tankar som tar plats, pyser ut.
Andra har sett mig och jag själv såg mig som en stark resurs, då innan allt förändrades.

Inte har jag varit religiös i kyrklig mening, präster gör ofta ett bra mänskligt jobb med folk i olika själslig nöd, men jag är inget för den rent kyrkliga delen, upphöjdheten, flosklerna.
Så mitt tillstånd med gud har aldrig varit en självklarhet.

Min andlighet finns, men på ett mer andligt plan än kyrkligt, hur sjutton det nu låter? Så när jag blir sjuk och aldrig hittar tillbaka till min kropps kraft, då har jag ofta undrat ”vad det ska tjäna till, att kapa benen på en bra resurs i samhället?” Finns han Gud, i brallan, och varför ska så många år av mitt liv, min resurs att hjälpa andra raderas ut på detta vis?

Meningslöst, när man som jag inte bara ville en massa utan också drog igång mycket, tänkte på andra, fanns för andra.
Inget helgon precis, men en sån som samhället behöver oändligt många av.

Det här att inte kunna välja, det förstår nog bara andra som själva hamnar i samma tillstånd. Alla dessa år som frisk när jag inte förstod eller ens tänkte på att jag valde hela tiden.
Hela livet är egentligen inget annat än ett evigt väljande av krokiga stigar, raka autostrador, plums i böljan, snedsteg, avsteg, klättring, hasning, ålning, platt fall.

Det viktigaste som gör livet värt att leva är uppvindar, har ni hört ett så vacker ord, uppvindar. Det är där all njutning finns, gråskalan tonas bort och alla tänkbara färger tar över, livet när det är som mest åtråvärt i en uppvind.

Med kräftor

på ingång med maken så snurrar tankarna på att smälla ihop en smulpaj med nektariner, lite rivet citronskal och saft till kaffet.

Aldrig är jag så nära mig själv som ensam här på landet, ibland när lyckokänslan liksom pockar på, bröstet sväller och andan nästan stannar, då vet jag att denna stund är ett koncentrat av mitt mest välmående jag.

Med asparnas darrande blad, björkarnas sus och enstaka fåglars kvitter är jag ett med naturen, mitt i, dock en betraktare. Min stund på jorden är ju mest bara just ett betraktande av naturen som i evigt kretslopp gör om och om.

Nu ska jag göra paj och ha en skön helg.

Hjärtat ska inte alltid ha första rum

Vi vet inte heller varför vi gräver?

Idag körs rester av det gamla huset till tippen, farfar har förstärkning av barnbarnet T som stolt klev i ett par rediga snickarbyxor med alla tänkbara fickor där det fantiserades om vad han skulle ha däri. Ensam blev jag i stugan med enbart fåglarnas konsert, svartvita flugsnapparen är på plats igen med ett evigt kråmande och revir pipande.

Jag har läst runt i olika artiklar och tänkande av både kreti och pleti, ibland blir jag så trött på rösterna och åsikterna. Allt är så skrivet i sten för vissa och tycker man fel så är man ohuman eller rasist i detta land, spelar inte så stor roll vad det handlar om ifall man inte håller sig till den stora skara som enbart tänker med hjärtat. Ett land kan inte styras med hjärtat, det skulle betyda att inga lagar gäller eller gränser, låt allt flöda bäst det vill mixas och blandas. Jag tror inte att något folk klarar av att släppas fritt, det ansvaret tror jag är en utopi att vänta sig att den stora massan ska klara.

Vadå?

Frihet ska alla ha!

Jag hör hur alla hjärtan protesterar och tänker tala om vad skåpet ska stå, för sånt klarar bara de av att styra, kväsa och bestämma. Vad tror det att frihet är? Ett barn föds och växer upp till en trygg människa av kärlek, omsorg och gränser, de som inga gränser lär blir otrygg i sig själv, en plåga för sig själv och omgivningen och samhället får bara en kostnad och besvär.

Det är gränserna som ger oss frihet, släpper vi hjärtat fritt att härja utan gränser, tanke, utan framtidsplaner, utan ekonomisk plan, utan insikt om människors vis att hantera tillvaron när det kommer till extrema nerdragningar av resurser då ligger vi illa till.

Jag ger inte mycket för hjärtat utan tanke, insikt, planering för framtiden i ett land som vårt. Vi som nu är helt utan hjärta och vågar tänka högt, vi som inte har tappat allt sunt förnuft får trösta oss med den tyske filosofen Arthur Schopenhauer som sa; Alla sanningar genomgår tre stadier. Först blir de förlöjligade. Sen blir de våldsamt motarbetade. Slutligen blir de accepterade som självklara.

Bakhåll, svarta hål och livsfladder

Det här att vara morgontrött går visst aldrig över … minns min uppväxt med fasa när det kom till att komma ur sängen. Mamma väckte mig flera gånger och sista chansen var när hon röck av mig täcket, då var det fan i mig bara att ställa sig upp och klä på sig för att hinna till skolan.

Jag är klart släkt med sengångarna under de första vakna timmarna och inte blev det bättre när fibromyalgin tog min kropp. Men inte har den tillåtits att fördärva mitt liv, jag har jobbat dubbelt i många perioder för jag har gillat att jobba. En sån där nyttig idiot var jag tills utbrändheten, underfunktion av sköldkörtel och njursjukdomen tog mig, där mitt i smeten fick jag lägga mig platt, sluta jobba, sluta leva som vanligt folk.

Inte slutade livet med detta, blev bara trassligare och ynkligare för kroppen och för den delen knoppen. Det är psykiskt påfrestande att vara sjuk, alla vet ju hur nära döden man är av en natts maginfluensa, att inse att man behöver ett organ från en annan människa är en kaliber för sig själv. Det är här själen skakar och psyket fladdrar som ett ljus i drag. Plötsligt består det vanliga livet av bakhåll, svarta hål som slukar en plättlätt, jag stakade mig fram, kröp upp ur hål och balanserade på gungflyn, den ena darrigare än den andra. Klart jag kom upp mellan gråt, illamående och lågt blodtryck som jag fick hämta upp i knäna, upp kommer man alltid om man ger sig fan på att se ljusglimtarna. Nog kom jag upp och ut, men kroppen blir sig aldrig likt.

Livet lever på som om inget har hänt och det var väl en av de starkare insikter jag fick med mig ut i friheten att allt bara snurrar på dag för dag vare sig jag finns eller ej. Mer än så är inte ett liv, det gäller att leva i nuet vilket är det svåraste jag tror vi alla har. Är det inte i framtiden, det som ska komma så lever vi kvar i det som har hänt, varför är nuet så svårfångat?

Mitt nu i just denna stund är Kallas åk i skidVM och jag är ingen fan av någon sport, men maken sitter här och jag blir motvilligt indragen i stressen att vinna.

Snart ska vi gå ut i köket och rensa ur kökslådorna, man kan strunta i dem länge, länge  men en dag som denna inser jag att det bara måste göras.

Fridens

Nörd … Nordea

Regn rinner som tårar över våra fönster, själv satt jag i mina egna tankar med stickningen i händerna när jag plötsligt ser att det regnar ute. Äsch jag som snart ska ut med Watson ….

Maken är i Tyskland några dygn så nu har Watson bara mig som rastare.

Ser något rött i soffan, ett plaströr och en skruv, sonen var här en stund igår,  jag hittar ofta konstiga lämningar i soffan efter honom, alla hantverkare har en massa mysko saker i alla sina fickor.

Jag stekte pannkakor till marsipangrisen igår, det var så skönt att ha honom här igen, vi längtar nog båda efter varandra. Han har verkligen upptäckt att det finns två kön … frågorna kommer om vad en snippa är? De har nog pratat på dagis och han ber mig rita så han förstår. Han gillar inte flickor bara pojkar, säger han … men jag är ju en flicka säger jag, nä, du är farmor … haha, visst är han rolig.

När Watson och jag var ute tidigare idag så såg jag helt bestämt sopbilar backa iväg på stora vägen … jag tittade flera gånger för att se om den verkligen backade? Klart den inte gjorde, bara ännu en av mina konstiga upplevelser nu för tiden. Om jag skrev upp allt här som jag ser och får för så skulle ni nog låsa in mig … vet inte vad som händer med min skalle.

Mamma ringde idag och sa att Icakontot var tomt när hon skulle betala, men sa jag, det fanns ju flera tusen i förrgår när jag bad dit titta på kvittot du fick när du tog ut 500 kronor. Kan bara säga att vi är två med skallskador … jag blir stressad och sätter mig och för över 3000 tusen till hennes ica kort, det tar några dagar för dem att komma in. När det väl är gjort så ser jag att jag inte har skickat dem till hennes ica kort utan till ett av hennes konton. Gud så trött jag blir på mig själv, nya 3000 från mitt konto till ica som det var tänkt och rätt denna gång. Sen ner till banken och ta ut från hennes kort 6000 kronor och in i banken för att återföra  dem in på mitt konto. Låter rörig va? Det är rörigt hon har Nordbanken och de är bottendåliga. Har pratat med dem och de skulle skicka en kod till min mamma, sen skulle hon ringa och via den koden få ett nytt inloggningskort till sin dosa skickad till posten så att jag kan sköta hennes ekonomi utan att behöva betala först från mitt konto och sen ta ut från hennes kort tillbaka till mig. Men inte fasen funkade det när hon ringde, man var tvungen att gå till banken och de har ju ingen som helst service där längre, stänger kl 16.00 varje dag. Undrar varför de inte kan ha öppet lite längre när de nu inte ens har kvällsöppet för alla som inte kan komma på dagtid.

Äsch jag blir bara förbannad över hennes skitbank, skulle jag byta på en gång. Men nu har vi ringt och pratat för fjärde gången, så kanske säger de rätt saker denna gång så att hon kan få hämta sitt inloggningskort på posten vilket år som helst.

Nu har jag gjort crepes av de pannkakor som var kvar, lite färska stuvade champinjoner fyllde jag dem med och så riven ost ovanpå.

Älskar kor …

Kalejdoskop

… i barndomen tittade jag ofta i ett sånt, det var så magiskt att se hur bilden hela tiden förändrades av rörelsen. Idag tänker jag att livet är som ett kalejdoskop som av tidens flykt ständigt ändrar sig. Hela tiden är jag där i mitt genuina jag, men formen runt mig förändras ständigt. Jag anpassas, filas av och ner, men likförbenat är jag,  jag.

Åren går, skinnet rynkas och tyngdpunkten tar ut sitt, mot jorden dras allt mot sitt slut. Men kärnan där inne är jag i mitt renaste koncentrat.

Kommer en del för lätt undan?

Lite ilsk kan man ju bliI fredags var jag till läkaren igen som sa att jag skulle direkt ner på ett ultraljud för att undersöka avflödet i urinröret. Tydligen så rinner urinen ut, men det verkade som om det var en förträngning där så att det går lite för långsamt, själva flödet kunde de se med ultraljud. Maken och jag ilade ner till rätt mottagning och jag fick nöjet att se min njure i full fart i färg. Det var nästan en andlig upplevelse så fantastiskt vackert i starkt rött. En liten bubbla såg läkaren där urinen trängdes lite för att komma ut, men det var inget större problem vad jag förstod av det lilla hon sa.

När vi var klara med ultrat så gick vi tillbaka till njurmottagningen där jag fick influensa sprutan. När vi sen åkte hem så var vi väldigt nöjda med att den här veckan var över efter alla provtagningar och isotopröntgen och allt vad det nu var. Såg fram emot kommande vecka som mer normal … tills läkaren ringde på eftermiddagen och talade om att jag måste göra om isotopröntgen i veckan som kommer.

Om jag fattade rätt så visade ultrat inte på något större fel, men de undrade varför isotopröntgen visade det den gjorde och vill göra om den processen. Suck, så nu blir det provtagning på måndag morgon, isotopröntgen på tisdag, ledig onsdag, provtagning på torsdag morgon och så läkarbesöket på fredag. Var det någon som tror att man kan vara i behov av vila när man är sjuk? Så veckan som kommer är för mig helt borta och det kommer jag garanterat själv att vara för jag blir så trött på att ha tider att passa hela tiden.

Sen spänner jag mig inför provsvaren och vad det kan bli av det hela. OM de nu hittar en förträngning som behöver åtgärdas så går de tydligen in via urinröret och hur kul låter det på en skala? Men på ett vis är jag glad bara de ger fan i att gå in i själva ärret efter operationen där de satte in njuren. Jag vet ju att jag ska öppnas lite i ärret efter dialysslangen som ju sitter kvar än så länge, det får allt räcka för min del.

Igår åkte vi iväg till kyrkogården, vår dotter var med men sonen roade sig på Finlandsbåten. Jag ska nog sluta gå på kyrkogården, där faller stora vemodet över mig och jag går omkring och försöker stänga av för att inte gråta allt för mycket. Det är ju så smärtsamt vackert på kyrkogården med alla ljus och de väl genomtänkta planteringarna som smälter ner min ynkliga försvarsmur till ingenting. Det är det där med livet och döden som blir så tydlig när vi som lever går där och tänder ljus och smyckar gravar och minneslundar.

Inom mig har jag inte hunnit komma fram till att jag faktiskt lever ännu, jag är inte så säker på att jag kommer att fortsätta att göra det och den osäkerheten måste jag förhålla mig till, har inte kommit fram till den platå jag behöver för att stå lite tryggare på. De här första tre månaderna är osäkra när man har fått ett organ, så är det för alla. Jag måste lära mig att leva med att jag faktiskt kan tappa njurfunktionen när som helst resten av mitt liv, rent av imorgon. 

Visst vi kan alla dö när som helst, men normalt så går vi inte runt och funderar så mycket på den möjligheten för vi räknar oss som friska och tänker inte alls på att döden även gäller oss. Ni friska lever i en avundsvärd värld utan allt för mycket insikt om att även ni kommer att dö och en del av er kommer att bli lika sjuka som jag och få uppleva ångest och lidande som ni aldrig någonsin har varit i närheten av. Jag är glad för alla er som faktiskt får gå igenom hela livet utan större problem rent fysiskt. Men kan inte låta bli att avundas er totala insiktslösa tillvaro om allt skit man kan drabbas av. Jag vill också leva så där som förr när allt hände andra och inte mig. Ett vilsamt tillstånd när man rotar ner sig i en förkylning och har nära döden upplevelse av lite envis hosta som stör nattsömnen.

Det finns så mycket fina människor som jag med nöje skulle träffa och umgås med men under de här åren av ”borttappat” liv så har jag kommit att reta mig redigt på alla de där personerna som inte ens har vett att leva fast de lever. Alla som inget vill, fan rent ut sagt vad jag retar mig på alla slöhögar som inget vill. I deras värld orkar man inget och tittar väldigt närögt bara på sig själv och sitt eget mående, andra har man bara för att utnyttja och klänga på som betjänter som ska utföra allt åt dem, rent av förverkliga deras liv det lilla. Ibland tänker jag att i vårt land så har slöhögarna fått ta över på många företag. Förändringar gillar få anställda, gäller det bara fördelar de själva ska hysta in så är allt så fint. Men behöver de jobba extra eller ens göra det de har betalt för på normal arbetstid så har de mycket att klaga på och på något konstigt vis så har de lyckats få ett övertag på många arbetsplatser.

Vad är det som gör att vi i vårt land har så svårt att säga nej, sätta upp gränser för de som inte sköter sig? Varför är vi så flata? Om jag nu ger mig in i getingboet när det gäller sjukskrivna så är jag övertygad om att både du och jag känner flera som vi undrat över genom åren. Jag har ett gäng som  jag inte räknar som mina polare, men jag känner dem tillräckligt för att veta att de alltid orkar roa sig, resa lååångt och göra allt sånt där som sjuka normalt inte orkar göra. Man kan kalla sin sjukdom för vad som helst men ofta sitter det ju i det fysiska som de påstår att de har så ont av. Men det gör inte ont att dansa och resa och umgås och festa väldigt ofta.

Jo, självklart får man roa sig fast man är sjuk det är ju inte det jag vill ta upp, utan att det är som en viss typ av människor som ofta har ont så där här och där men ändå aldrig har problem med festandet, just då gör det aldrig ont. För att i sammanhanget tala om hur förträfflig jag själv är kan jag ju säga att jag har avstått mängder av fester/bröllop/jämna födelsedagsfester/utlandsresor/familjesammankomster genom åren. Är man sjuk så är det inte där man oftast tillbringar sin tid utan det blir hemma i soffan eller rent av sängen. Det är stor lycka när jag har lyckats komma iväg på en fest utan att min kropp har svikit mig å det grövsta, jag har ändå fått gå hem väldigt tidigt (först) från festen i många år, jag som var en sån som släckte när jag gick på min friska tid.

Det finns ett stort gäng som brukar häcka på kvarterspuben, en där han orkar cykla runt hela ön året runt. När han inte cyklar så super han på puben med alla de andra som lever likadant. Men sjukskrivna eller pensionerade är  större delen av gänget. Samma stuk på det hela, man orkar alltid roa sig och att ha drogproblem verkar inte heller vara något problem.

Jag tror att vi skulle behöva ändra vår inställning både till samhället och till  arbetsplatsen. Det är det här med rättigheter och skyldigheter och jag anser att vårt folk har fått för sig att det är mest rättigheter vi alla har och det är antagligen en rest från socialdemokratiska styret när staten skötte allt och vi aldrig behövde tänka. Ett bortskämt folk blev vi … som alltid skriker på att staten ska kliva in och fixa allt otäckt som händer oss i världen, antagligen för att vi bara anser oss ha rättigheter. Synd bara att inte skyldighets medvetandet balanserar upp det hela då skulle vi inte ha de problem vi har idag.

Ska väl påpeka att det finns gott om människor som gör gott och jobbar häcken av sig både för dig och för mig. Men det finns en rätt stor klick som verkar ”ärva” sitt livsval och med det sin slöhet och sin rätt till bara rättigheter, det är dem jag vill åt.

 

Om att brista

GADPPJCAZ7YQ73CAMXFE77CA83ITQ6CABPSWQXCAHS17U3CA2GXYPGCASX6LOXCAK2P3V2CA73D1BZCA70WHAKCAYWY1K2CAMJS5RUCAIZFCR8CAFYOJ3ECAA3LDQHCAJYWASOCA32N29BCARZ206YEfter en några dygn i husbilen vill jag inte komma hem igen, jag trivs så bra i bilen. Vi grillar och har det skönt på alla slags vis, bryr mig inte om väder och vind. Satt med mycket kläder och filt ute större delen av dagarna.

Men hem måste man och där dyker den vanliga vardagen upp direkt och skapar problem som jag inte vill ta del av. Jag blev plötsligt så trött på det mesta och malde maniskt på om allt, tills min make fick spader. Det kan bli så där ibland när man får besök av något av mina sk vuxna barn och de går en på nerverna.

Ibland när barnen påverkar mitt liv lite för mycket, så är det lätt att tappa konceptet. Jag har insett att det är dags att ta avstånd, inte för att jag vill, utan för att jag måste. Den lilla lust och energi som finns i min kropp måste jag värna om och det barn som just nu mest tar energi får allt leva sitt eget liv och var den vuxna person han anser att han är.

Jag tror banne mig att jag abdikerar som morsa.

Man har ju en konstig tro på att ens barn någon gång ska bli just vuxna, inse vad livets olika val betyder, men det där är en bubbla som det är lika bra att peta hål på. De där sk vuxna som är ens barn, inte blir de något vettigare med åren. 🙂

Mitt naiva jag trodde att man någon gång skulle slippa all oro för än det ena än det andra. Jag blir deprimerad och vill inte umgås alls med barnen, när det alltid blir tjafs om saker. Om jag kunde få dem att fatta att jag är sjuk, jag är inte jag längre, jag är inte den mamma de växte upp med. Den jag var förminskades på alla sätt och vis av obefintlig vård och avsaknad av stöd genom en massa års väntan på som det verkar ingenting.

Mitt liv är ingenting längre och jag står inte ut just nu med barns åsikter och tankar om allt som är fel med mig. Gamla gräl dyker upp i tankarna och jag är utsatt och taskigt behandlad och orkar inte ta tag varken i mig själv eller andra, som det har blivit. De bankar och slår på redan inslagna dörrar och jag bara skälver och vill dö. Det vore så praktiskt att bara lägga sig ner och dö, när man känner sig som minns uppskattad av sina nära. Som om man faktiskt gör dem en tjänst, att slippa mig och min sjuka kropp, mitt avtynande mamma jag och allt annat som jag kunde benämna mig själv. Ok, nu är jag dramaqueen, men det bjuder jag på.

Så går vi ett varv till i samma upptrampade spår och kommer banne mig ingenstans. Jag söker nuet och livet så intensivt, att då inse att man verkar ha sina största fiender närmast sig, det är magstarkt och typiskt familjen tror jag. Varför är det så att man får sina värsta dolkstötar av sina närmaste? Dem man har mest kär av allt här i livet?

Jag betyder inte mycket i världen, Sverige, min egen kommun, vänkretsen eller närmaste, det smärtar att jag inte kan ta in annat än just smärtan. Tänk att jag alltid kommer tillbaka till att jag har noll värde. Det är ju för bubblan synd om mig. 🙂

Åren går och mamman fostrar och älskar sina små, de växer upp och man ger över rodret och ser att kursen är vinglig en del år, men mamman blundar så gott det går, att vara tyst är nästan omöjligt, men sen händer det saker och rodret förs åt helvetets håll och då kan jag inte bara se på, jag måste efter tystnad protestera och det vet ju alla att man inte ska. Barn, sk vuxna, ska igenom sina egna små hemtillverkade helveten. Som mamma ska du bara stå där och le, ständigt på pass om det behövs, men inte ha en åsikt om något, bara finnas till för andra. Där någonstans brast det i mig.

Vad som händer

Mitt liv i ett nötskal
Mitt liv i ett nötskal

Svalare väder och regn har jag njutit av idag, orkar inte med när det blir för varmt. Har varit till sjukhuset idag och tagit prover, röntgat lungor och hjärta och fått järn. Något sliten när jag kom hem hörde jag telefonen ringa, min läkare hörde av sig angående en tablett som jag ska få mot illamående. Fick på en gång höra resultatet av de prover jag tog idag, som jag själv förstår mig lite på. För dig som ”delar mitt liv” (menar njursjuk) så låg kreat på 679 och urea på 31 så jag borde få dialys, men har ju själv valt att ställa mig stand by på Huddinge fram till vecka 25. Har jag och min vän inte lyckats komma in på en transplantation till dess så är jag bokad för katetern den 24 juni.

Jag är i beroende av dialys men tar en chans, kanske drar jag en nitlott som kommer att kännas ännu hårdare för att jag har väntat i tre veckor i onödan, vad vet jag just nu? Högsta vinsten vore ju att få komma till Huddinge …. ”det rör på sig” sa koordinatorn sist hon ringde, men allt är ännu en halmstrå och vad det hela är för strå vet jag faktiskt inte.
Min njurläkare på Danderyd lät väldigt pessimistisk när hon ringde idag … hon vill väl inte att jag ska bli helt sänkt om det inte blir som vi önskar. Hon såg ju hur jag grät förra besöket när hon berättade att jag var inbokad för den där dialysoperationen. Min ssk sa att jag antagligen behöver akut dialys före operationen av den där slangen i magen. Tänk att allt skulle bli precis så ”dramatiskt” som jag var rädd för all den tid de tog sig med att vänta på att jag skulle bli sämre. OM de hade skickat remisserna för undersökning av min vän istället för att de blev liggande så hade nog Huddinge haft en tid till oss.
Sa jag att jag var och träffade narkosläkaren i måndags på Huddinge? Så nu är det klart för mig och min vän. Klappat och klart för att kastas in när som helst .. nog för att jag är glad över att Viktorias Daniel fick en njure, men samtidigt blir det skönt när han åker hem så en hel korridor öppnas upp för oss bönder längst ner i samhället. Kanske kan de skrapa ihop en operation till oss då, det vore väl fantastiskt va?
Lätt att bli bitter eller hur? Men vi vet ju alla hur det är i samhället, inte alls jämställt på något vis. Det finns gräddfiler för alla höjdare med pengar och så har det alltid varit i samhället.
Men nu kämpar jag vidare med mina två väntande veckor och jag ber för allt jag är värd att en av lotterna ska vara en högvinst för mig och min vän.

Ni tror väl inte att jag har en räckmacka att segla på?

134175r31gljzvl8Sitter här och bara sitter, det står still i huvudet efter läkarbesöket. Min njurläkare har skickat iväg en remiss för inläggning av slang till dialys. Hon planerar in det hela bara för att Huddinge kanske inte har en tid före midsommar, de stänger ju transplantationsavdelningen över sommaren.

För första gången i mitt liv så brast allt när jag satt där hos läkaren, jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Det känns bara så hopplöst hela tiden med den här berg och dalbanan av öppningar som sedan alltid visar sig vara en stängd dörr. Konstigt att få en tid för konsultation om operationen inte blir förrän efter sommaren. Jag förstår att jag måste få dialys nu, ifall det inte blir en operation.

Men mina tankar och känslor inför att säga till min donator att hon kanske måste vänta över hela sommaren och hon som har sagt att nu får det vara nog av väntan. Hon som har en handikappat dotter att planera assistenter till inför operation, hon som ville få det gjort här nu före somaren. Orkar inte med att tänka på hennes besvikelse och ilska.

Med min vanliga otur när det gäller njurvård så har de säkert ingen tid över för mig före midsommar… jag har svårt just nu att vara optimist, kan bara hoppas och be för en tid. Det verkar så otroligt onödigt att jag ska operaras en gång i onödan bara för att njurmottagningen inte kunde fixa iväg min donators remisser i tid. Den månad vi fick vänta utan att något hände är ju den månad som nu kanske förstör hela möjligheten att få en njure direkt utan att behöva dialysoperationen.

Desperat har jag blivit i min väntan, tappar greppet om konturerna av mig själv, vet inte vad jag kan göra mer än kapitulera totalt, det är väl där vården vill ha oss sjuklingar som lealösa jävla flarn som inte begär ett dugg utan bara låter oss hunsas runt varefter det passar vården. Ja, nu är jag där hoppas ni är nöjda. Men ett är säkert att samhället och sjukvården måtte ha gott om pengar eftersom de har råd att göra så här med människor.

Nu ska jag bida min tid till på torsdag, säger de att vi blir opererade före midsommar så ska jag banne mig gå ut i skogen som Ronja och vråla allt vad jag kan rakt ut!

Manodepressivitet är förlegat nu heter det bipolär typ 1 eller 2

523240x3hj8927yc

Så vill jag se mitt kommande liv som en ljus möjlighet … öppna sin grind och bara gå vidare ut i ljuset och härligheten i evighet … nja, det där sista med evigheten blir väl svårt. Läser, snabbläser en födelsedagsbok om en känd kvinna som lider av det som numera kallas bipolär typ 2 vilket för mig känns bättre att kalla vid sitt tidigare namn manodepressivitet.

Hon skriver mycket om självmord, har som yrke att prata om filosofiskt tänkande om livet, jag måste säga att jag tycker hennes liv verkar rätt hopplöst. Att leva så där och aldrig känna sig hemma någonstans och ständigt överlasta sin stackars make med utbrott och hat för att hon själv inte kan finna ro, lycka, njutning i det liv som man är född att leva. Att inte kunna leva helt enkelt, klart det måste vara hopplöst att ständigt kriga med sin inre röst som vill att man ska ta livet av sig fast man egentligen inte vill det när det kommer till kritan eller vill man det?

Att ständigt känna sig misslyckad hur lyckad hon än är när det gäller yrke och rent av kändisskap, det ger ingen tröst. Tre barn har hon som hon delar en del av en sommar med och då mitt i det där vardagliga med barnen kan hon ana ett liv som går att leva en stund, fast det är ju en chimär för vardagen tränger på och kräver inkomster, man måste jobba vare sig man vill eller inte. Gift är hon med en präst som jag antar har hand om barnen all övrig tid medans hon fladdrar omkring i sitt sökande efter något som hon inte finner. Antar att barnen inte har haft så mycket glädje av henne eftersom hon är fullt upptagen med sig själv,  fast hon skriver att barnen är det bästa hon har. Hon heter Ann Heberlein, boken heter; Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Vill inte peka ut just henne i mitt tänkande, hon fick bara igång mitt tänkande efter att ha läst hennes bok. Det står inte så mycket om hennes närmaste i privatlivet, så jag vet inte alls hur hon och maken har löst det hela, jag har egna upplevelser som jag närmast tänker på.

Vilka öden det finns och det smärtar mig att samhället inte kan plocka upp och ta ansvar för de med psykiska sjukdomar, önskar att inget barn någonsin skulle behöva växa upp med en psyksjuk förälder. När man föds in i en familj som redan är skadad av psykisk sjukdom, kan barnet med otur ärva den där skörheten, vilket betyder att barnet inte får den ro under uppväxten det har rätt till för att slippa utveckla psyksjukdom i sitt liv.

Att leva med en mamma som ständigt bråkar, skriker, slåss och hotar med självmord borde det vara lag på att barn ska slippa. Den andra delen av levernet är ju att man bara skiter i allt och bara går och lägger hela tiden, har bara en sak i huvudet och det är sig själva i alla lägen. Inkapsling av sig själva och sökande efter ensamhet och isolering, sånt ska inte barn växa upp i.

Jag gick in på bibliotekets hemsida för att se vad det har för böcker att låna när det gäller psykiska sjukdomar och varje bok jag klickade att jag ville reservera var försenade. Antar att de ligger hemma hos de som lider av att inte vilja delta i livet och inte kommer ihåg eller kommer sig för med något så världsligt som att lämna tillbaka lånade böcker.

Just det, de tänker bara på sig själva, vi andra är bara korkade, hatade idioter som inget fattar. Våra ömsinta kramar och försök att stå bi är något som de gör allt för att slippa. De månar om rätten att inte få någon förändring att stilla sig i sitt eget lidande, undvika vård och sånt som kan göra livet lite lättare om än inte helt.

Jag tror dessa sjukdomar är mest en anhörig sjukdom som gör deras liv till ett helvete, att älska någon som varken kan ge kärlek eller ta emot, vad finns det kvar till slut? Ett tomt skal av allt man har offrat för att försöka räcka till, tassande på tå inför en människa som totalt saknar viljan/möjligheten att finnas till på ett vettigt vis.

-Själv har jag idag prövat min spikmatta … aj, aj kände jag i så där tre minuter sen började jag att domna bort, lite som meditation såg bilder och var mer borta än närvarande. Somnade till slut och sov tungt, vaknade och rullade av mattan och fortsatte sova som en dö sill. Det här kan nog bli bra med mattan tänker jag …

Har ätit upp den sista biten av smörgåstårtan och tog fram en hederlig falukorv ur frysen. Här ska lagas falukorv i ugn med senap och tomatsås runt om, lite kokt potatis och grönsaker, längtar efter rårivet så jag får väl se hur mycket ork det finns vid middagstid.

Hur värdsligt och oviktigt en falukorv nu än kan tyckas vara är jag glad att vara i falukorvens land, att inte fängslas in av demoner och egenheter som gör livet hopplöst att leva.

Natti natti

1351482izbonjmeu2Ikväll satt jag och läste lite nya bloggar och tänkte för mig själv att jag vill bli mig själv igen. Jag vill skriva trevligt, underhållande rent av, inte ett ord ska handla om elände, sjukdom eller andlig missär.

Tänker på de som ska leverera texter till tidningar året runt, hur gör de för att hålla sig så där lagom svala, distansiga men ändå roliga och intima. Tur att jag inte har ansvar för någon spalt  i en blaska då hade jag nog blivit arbetslös rätt snabbt.

Visst är bilden ett under av ljuvlighet, där skulle jag vilja sitta i skuggan och njuta av livet. För visst kan livet vara njutbart mest hela tiden med en del ankringar i grumligt vatten, sånt är ju själva livet.

Nu ligger min man och snarkar i vår säng och det är skönt att ha honom hemma igen utan operation denna gång. Han har fått ställa sig i kö men skulle få förtur för att hans operation inte ska krocka med min. Ett helt batteri med suppar och tabletter ska hålla mig gubbe på benen tills det är dags. Tufft för en som aldrig har varit riktigt risig att inte kunna rå sig själv.

Dottern tog Watson över natten så att vi kan sova ut imorgon, hon ville behålla honom hela helgen, men det vill inte vi som längtar efter vår lilla scanterrier som mamma trodde att rasen hette. Damen som undrade såg väldigt lustig ut efter det svaret sa mamma. Tja, den där lilla ”scankorven” är vi beroende av fast jag ibland önskar honom dit pepparn växer. Precis som det är med ungar under de år de växte upp. Älskade dem och kunde inte vara utan dem men jisses så förbaskad jag kunde bli på dem.

Nu ska jag sova klockan har dragit iväg och jag är såå trött.

Pösdagen i soffans bolster

910739_abstract_tree1Så har ännu en julafton bara glidit iväg in i det som var.

Dotterns första julmiddag stod uppdukad och det var bara att förse sig. Det var så fin hemma hos henne och vår lilla familj lät sig väl smaka, åtminstone alla vi yngre, den äldre generationen  två denna gång, la sordin på värdinnans glädje med att stå där och klaga över att det var för mycket på julbordet och det hela var Maggans fel. När blev det fel att bjuda generöst vid fest, när dessutom någon annan bjuder?

Det var inte det där vanliga suckarna som vi väl alla känner när vi står inför ett julbords dignade läckerheter utan mer ren elakhet. Den äldre generationen har ju dragit ner på julbordet när de bjuder och det ska man inte få glömma ens när någon annan har kostat på sig och planerat, arbetat med sitt julbord, dukat vacker och bjuder till bords.

Ibland är det bra med en delete knapp och jag tog till den i mitt inlägg.

Tänk att jag fick ett så kul spel som heter Bezzerwizzer i julklapp, jag gillar verkligen frågesport precis som alla i min familj. Så det blev en omgång innan vi gick hem. Vi sopade mattan med killarna och det var vi malliga för.

Att få något gjort

47540uhbk3mi2fh Sitter här och tänker på mitt splittrade jag… började bädda sängen, hittade lite skräp på nattduksbordet som jag tog med till sopåsen i köket, började där plocka med disken och hör att tv:n står på, går för att stänga av den och ser att en blommas blad är fula, börjar genast ta bort det som går, men inser att jag behöver sax, ut i köket hittar jag vattenkannan och börjar skvätta lite på blommorna, kommer till vardagsrummet och inser att jag var ute efter en sax….för att klippa bort resten av de vissna bladen och tjocka grenen. Sätter mig ner vid datorn, hör igen att tv:n inte är avslagen, när det slår mig att sängen är bara halvt bäddad.. ja, jisses vad gör man med sig själv?

Tror ni att detta är en morgon vimsigare än vanligt har ni fel, det är så här okoncentretad jag har blivit. Mycket olikt mig, men nu är det som det är.

Jag ska nu sätta igång här hemma och dona lite inför besöket vet också att millanmill är på gång att kika in. Dottern lämnade in en kasse med varor som millanmill köpte på dotterns lightparty.

Jag försöker daska lite extra energi ur min kropp idag då jag ska få det där besöket av damen på soffan för er som minns.

Gårdagen blev väldigt trevlig och framförallt lättsam, mamma kom med nybakt saffransbröd och kakor och det är ju alltid lika välkommet. Mina saffransbullar är snart slut, så det var bra att få två påsar till i frysen. Dottern och svärsonen var hungriga och frågade om de fick göra mackor.. klart de fick och så tänkte jag för mig själv ”jaha nu får jag baka matbröd igen”, hade precis före de kom konstaterat till maken att jag inte behövde baka matbröd igår kväll, det räcker till idag. Men så blev det till att baka ett bröd iallafall, jag gjorde en snabb variant med lite pumpafrön och aprikoser.

Det är fina kommentarerna om att jag borde skriva en bok bugar och tackar jag för. Klart jag har tänkt på det många gånger genom åren, men ärligt talat vet jag inte vad jag skulle skriva om? Man måste ju ha en idé för att skriva och jag kan bara vara privat eller så skriva om andligt tänkande och det är det så fruktansvärt många som redan gör. Men det värmen väldigt allt beröm och jag suger i mig och låter egot få sig en kick.

Om jag ska skriva något någon gång så måste jag nog först blir frisk så att jag kan hålla mig till ämnet eller helt enkelt hålla en röd tråd där den ska vara i en skrift.

Nu måste jag fortsätta med allt halvgjort här hemma.