Etikett: Tankar

wp har möblerat om mitt rum

~ livsglimtar ~ 6 kommentarer

bassepillow Som hunden är jag bra på att sova, halva dagarna går åt bara till att vakna. Men så sitter jag här och glanar ut i det grå och tänker att jag gott kunde somnat om några timmar till.

Oj, nu är allt nytt här inne på wp så man får hålla tungan rätt i munnen, känner mig lite vilse men jag lär mig nog efter ett tag.

Vad gör ni när ni har tråkigt? Jag brukar sortera bajs 🙂

Om du vill pröva det hela http://kpwebben.se/spel/sortera-bajs

Ja, där ser ni så enkla saker som roar mig, jag gillar alla pruttljud. Kan vara kul att höra vad ni tycker 😉

Idag ska jag ta det lugnt extra lugnt det blev lite för mycket igår, hela kvällen mådde jag illa och sov rätt tungt i soffan. En bortkastad kväll på många vis och jag vill inte ha det så.

Ikväll ska jag steka en lammstek och göra en god örtsås till det hela. Sen ska jag bara ta det lugnt.

Svårt att fatta hur man får in sina inlägg, jag har nu prövat en hel del vägar.

Jag vill att du är ”DU” för mig

~ livsglimtar ~ 14 kommentarer

När jag blir trött nu för tiden så krymper min känsla för andra tillfälligt, min empati, naturliga omsorg om andra förminskas av min trötthet. Jag vill möta människor i det filosofen Martin Buber beskrev som att betrakta den andra som ett subjekt ett ”Du” som är likvärdigt med mig själv och angår mig. Till motsats från att betrakta andra som ett ”Det” som inte är likställt med mig och som inte heller angår mig. Det finns ju inga riktiga möten i att betrakta andra som ”Det” och för mig är själva livet, kärnan till att se sig själv att mötas i ”Du” och bejaka möten med andra.

När njursvikten tar mig som idag under min lilla tur till biblioteket, då lider jag. Det är då jag känner att sjukdom förminskar mig som människa och jag tycker inte om det. Att inte orka titta på dig vackra invandrade kvinna med son på bussen, att inte ta emot ditt leende för att jag inte orkade se dig som ett ”Du” just då. Mannen med sin droppsnuva under näsan som nickade vänligt, jag såg inte dig, jag såg bara droppen och kände ett äckel, ett avstånd.

Den här personen som tröttheten gör av mig känner jag inte igen, jag blir sorgsen och förstår samtidigt så mycket som jag förr inte tog in. Alla gamla som jag har jobbat med, som var så trötta och oroliga så fort de skulle åka en liten bit. Rädda att missa tiden, att komma försent, inte upptäcka när man är framme med bussen, deras irritation och otrevligheter. Nu känner jag alla de sidorna hos mig själv, jag är nog i mig själv, när jag är ute och rör på mig. En lite promenad en dag som idag, är som första turen på månen, stort att orka, att våga ge sig iväg fast stegen är vingliga och gatan mellan busshållplatsen och hemmets port är kort.

Att komma hem äta en bit och sen sova resten av dagen, det var mitt liv idag.

Ändå kan jag tänka att jag är tacksam som får uppleva de här speciella känslorna, för de tillhör inte en frisk människas liv. Jag smakar med fasa på en del insikter jag drabbats av, tänker att jag med tiden kommer att förstå så mycket mer, just för att jag har vandrat i de yttre kanterna. Vandrat med små steg, vaksamt passande på mig själv för att orka ta mig dit det är tänkt.

En liten betraktelse en dyster tidigare dag

~ livsglimtar ~ 12 kommentarer

Inte alltid man är så glad när man är sjuk, tankar plöjer sig igenom hjärnan som en snöplog och lämnar stråk efter sig som tonar ut i tunga tankar. Livets förgänglighet tänker jag mycket på när jag långsamt går mina promenader och tar del av naturens eviga kretslopp. Nu betyder inte tyngden av mina tankar att jag är självmordsbenägen, nej, mina tankar gör så här lite då och då, dyker vare sig jag vill eller ej. Detta tillfälle som jag inte minns, utan hittade nerskrivet på ett papper, delar jag med mig av.

Allt stort kommer att stå kvar

Grässtrån vajande för vinden

Trädens gungande rörelser och vindens smekningar mot allt den möter

Jag kommer inte att finnas mer

min kropp kommer dela upp sig i de små beståndsdelar

den från början

byggdes upp av och bara försvinna ner i jorden

ner i det eviga stoftets rundgång

 

Invärtes darr

~ livsglimtar ~ 5 kommentarer

Sitter här som dagen efter med lite invärtes darr av upphetsning inte bara över mina egna ev framgångar med att få den där njuren utan glädjen över att både Nina och Bibbi har fått nya hjärtan denna månad. Det är stort, jag kan inte skriva annat och jag tänker på båda och hur de har det och hur det går för dem. Det var fint att läsa om Bibbis glädje över att Nina fick sitt hjärta och samtidigt så sorgset att hon som också var så dålig fick vänta. Tanken att även hon skulle få ett samma månad fanns nog inte i mina tankar. Folk väntar ju åratal på njurar som det finns gott om på ett annat vis, men ändå inte på långa vägar räcker till alla. Men hjärtan.. att de kunde få fram två stycken som passade, det är ofattbart och gör mig hög.

Det blåser ute vilket inte är ovanligt när man bor på en ö med vatten runt om, men solen, gud så den skiner idag… är det jag som är annorlunda eller såg solen ut så här för någon dag sedan? Snart ska Watte och jag gå ut och njuta av en långsam promenad, ta del av hösten otroliga doftrikedom mitt i fukten. Jag har ett par pepparriskor som jag tittar lite på, ingen svamp jag plockar men det är kul att se hur länge de står och hur de sakta kom upp ur jorden och nu sakta sjunker ihop igen ner i myllan.

Grävande tankeverksamhet

~ livsglimtar ~ 10 kommentarer

 En sån där dag när dimman rullar in och bäddar in allt i sin väg, konstigt att även ljuden dämpas av dimman. Jag är lite trött har drömt en massa virriga saker som nästan varje natt hemsöker mig just nu.. allt handlar om att jag inte hinner i tid till allt möjligt. Jag packar hysteriskt och har för lite tid på mig för att hinna till olika saker, färjor går ifrån mig och jag känner mig väldigt jagad. Denna morgon hade jag sett fram emot att sova lite längre än vanligt, men se det blev inget av med det.

Så här blev jag sittandes lite ruggig och ovillig att vakna, dimman hör hösten till, morgnarna här kan dimman rulla upp över strandkanten och mjölka in hela utsikten, märkligt känns det alltid med dimma, tror nog att regn är lättare att leva med än dimma.

Jag har funderat mycket på det här med vänner sedan jag blev sjuk, otroligt stort bekantskapsnät var vad jag hade innan jag blev sjuk. En hanfull riktiga vänner som jag räknade med, men kan bara konstatera att det bekanta nätet sedan många år bara försvann vilket inte gör ett dugg, rätt skönt att skaka av sig allt sånt. Man strävar med åren och insikterna efter det mer genuina och inte att bara ha en agenda full att visa upp för andra. Men vi tror nog alla rätt ofta att andra har så många vänner som gör så mycket för dem och att andra har så lyckade liv både hemma och ute i samhället. Tänk att det ska vara så svårt det där att inse att livet bara kan ske inifrån mig själv att det utanpå inte kan göra något åt livet mitt.

Att vara lycklig är det lika med vad då? Oändligt många vänner som ställer upp och gör en massa saker för just dig? Nej, lyckan är nog att upptäcka att man har en knapp handfull vänner som kan kallas vänner. Många av de där vännerna från förr hör aldrig av sig, de undrar inte hur jag mår eller om jag lever. De väntar kanske på nästa buffé jag bjuder dem på, eller på något annat jag ska göra för dem. De lär få vänta för jag har sållat så det visslar bland sk vänner.

Jag har funderat över vad det är jag förväntar mig av sk vänner? Kom fram till att jag är nog ganska lätt att tillfredställa för jag väntar mig inte ett dugg egentligen, men insåg att jag har blivit besviken på en del som aldrig hör av sig. Men även det släpper man och tackar för att man har fått se just hur det egentligen ser ur på vänfronten.

Jag kommer heller aldrig att behöva gå tillbaka till det där stadiet när jag alltid sprang omkring och tänkte på andra mest hela tiden. Tack för den insikten att jag inte behöver göra för er det ni inte gör för mig. Jag kommer att ha förmånen att leva mer genuint med mig själv och det som vill vara nära mig i mitt nya liv.

Sen har jag fått så många erbjudanden om njurar från väldigt oväntat håll, så tesen att hjälpen kommer ifrån just oväntat håll kan jag bara skriva under. Jag har aldrig förväntat mig att få en njure från någon överhuvudtaget, när de första personerna sa det till mig minns jag att jag blev som ett tomt skal invärtes. Det ekade inom mig och jag kunde inte fatta vilken storslagen gåva de erbjöd mig, jag grät, storgrät kunde inte förstå varför de ville ge mig en njure. Eftersom jag inte växt upp med känslan av värde i min själv utan i det jag presterade så förstod jag aldrig vad jag hade gjort dessa fantastiska människor som erbjöd mig en del av sig själva. Så osjälviskt att jag fortfarande saknar ord …

Hur du nu än går med den saken så kommer jag alltid att vara evigt tacksam till alla de som erbjöd sin gåva, den gesten fick mig att bearbeta det här med värdet, mitt eget värde. Hade jag något sånt och hur såg det ut? Det gick liksom inte att bara skrapa lite på ytan utan jag var tvungen att ta mig ner i djupet av mig själv och se delar jag inte sett tidigare, se mig själv som någon som andra faktiskt kan tycka om. Fast jag alltid känner mig omtyckt, så betyder inte det att jag innerst inne kunde känna att jag faktiskt var det.

Inte är det lätt att leva och bearbeta alla de där strömmarna som alltid rinner sin eviga väg inom oss och kanske förstå just de där strömmarna som rinner sin omedvetna väg inom oss.

Jag skulle ju inte vilja påstå att jag är färdig med mig själv, men det blir man nog aldrig i levande livet. Tur är väl det för de som tror att de är färdiga brukar vi andra inte må bra av, så än finns det hopp även för mig.

Blodgrupps tankar

~ livsglimtar ~ 10 kommentarer

Här sitter jag och klurar på blodgrupper…  jag har ju sedan jag födde min dotter för 30 år sedan trott att jag var 0 Rh- men fick se i min journal när jag var på Huddinge att jag till min stora förvåning var A Rh-.

Jag ifrågasatte och de visste ju inget annat än det som stod där i journalen, nu har jag fått ta ännu ett blodprov för att se vad jag har för blodgrupp. Kan ju hända att jag missuppfattade det där 0 när jag fick dottern, de pratade ju om rh faktorn och sprutan jag skulle få, nyförlöst och rätt ung så kan det ju i mina öron ha blivit feluppfattat. Ska bli väldigt spännande att höra sen hur det ligger till är jag A- eller 0-, det är frågan det.

Jag har läst och läst om blodgrupper och kan ju konstatera att folk har väldigt mycket uppfattningar om just blodgrupper och många kan väldigt lite. Läste också att man i Japan läser blodgrupper som andra läser stjärntecken vilket jag aldrig har hört talas om. De stackare som är negativa har skapat stödgrupper för det är så otroligt ovanligt i Japan, om sjukhuset får in en sjuk som behöver negativt blod så ringer de till de här stödgrupperna som genast skickar folk till sjukhuset för att ge blod. De har även blodbussar precis som vi  som kommer till speciella ställen så att folk kan lämna, alla friska barn får tydligen lämna blod och det är väl något som man kunde införa även i vårt land. Vem som helst kan ju bli i behov av blod och det är ju rätt makabert att det alltid är brist på blod i våra depåer på sjukhusen. Konstigt land vi lever i som inte kan skriva lagar så att alla friska lämnar blod och att alla som dör lämnar organ. Märkligt land vi lever i… den sk integriteten är alltid viktigare än allt annat till och med viktigare än livet. Ett land som inte kan se om sitt folk?

Nå, lite pessimist har jag allt blivit med åren..

Men hittade tabellen över hur blodgrupperna fördelar sig, rätt intressant tycker jag. A- eller 0- verkar ju inte vare en poppis blodgrupp i vårt land.

 

Grupp Hela världen Sverige
0+ 38.25 %[källa behövs] 32 %
A+ 34 %[källa behövs] 37.25 %
B+ 9 % 10 %
0- 7 % 6 %
A- 6 % 7 %
AB+ 3 % 5 %
B- 2 % 2 %
AB- 0.75 % 0.75 %

Dagens

~ livsglimtar ~ 16 kommentarer

Sitter här och minns den underbara somaren, vinden som så ömt smekte min kind eller bråkigt blåste håret i ansikte på mig. Alla stunderna när jag var i nuet och njöt av att bara vara.

Nu har kroppen gått in i en ny fas där den inte alls är hungrig och vikten går ner och vattnet pressas ut med mediciner och jag dricker mindre. Får väl hoppas att kroppen och jag möts någonstans igen och kan känna att vi hör ihop.

Tempot blir mer och mer likt en sengångare eller kanske rent av en gengångare. Denna dag har jag medvetande gjort tempot jag har haft, har stillat mig själv mitt i steget och gått väldigt långsamt och klarar mig då lite bättre tycker jag. Luftrören kämpar jag verkligen med, de har börjat att tjockna till igen och jag känner mig så förtvivlad över det. Tar slemlösande och sprayar allt möjligt och längtar efter cortison som kan ge mig andningens friskhet tillbaka.

Satt på en bänk idag och blundade med Watson vid min sida, så njutbart livet kan vara en liten stund. Sen gick vi hem igen och jag mötte hundägare jag känner, alla rätt till åren och alla piggare än mig. Tänker på det ibland när jag åker buss att man ska resa sig för äldre, jag är förmodligen just nu sämre än de flesta äldre som är ute och rör på sig. Jag sitter kvar var så säker, har jag fått en plats är jag glad, annars får jag sätta mig på golvet jag orkar inte stå längre. Tur att jag inte åker buss så ofta, men imorgon ska jag åka och lämna in Watson på putsning och dusch. Jag har så mycket jag vill passa på att göra då, men jag vet ju att det inte går att passa på längre att uträtta många saker som förr. Sånt får mig att ruttna.

Mannen ringer och mailar, han oroas av att jag mår sämre och jag önskar att jag kunde luras lite och visa mig piggare inför familjen. Men nu går det inte längre att luras.

Ursäkta mig

~ livsglimtar ~ 10 kommentarer

 Ni får ursäkta mig och mitt bytande av gardiner, tror att det speglar min längtan och lust efter ett nytt liv. Risken finns att jag snart inte hittar in till mig själv, så jag kan ju fatta att ni undrar och har svårt att hänga med. Ni får ha lite överseende med mig, jag är mig snart inte lik på något alls.

Igår kom ju dottern och hämtade Watson och vet ni vad jag gjorde? Bäddade mannens säng och sträckte mig efter lakanen i min säng och kände hur trött jag var mitt på dagen. Stod där en stund och drog i underlakanet och så gav jag efter för den trötthet jag kände och kröp ner med nattlinne och morgonrock på mig, somnade som en stock och sov till 16.30… det var den dagen det och idag ringde dottern igen och sa att hon hämtar Watson och har honom på eftermiddagen. Min första tanke var ahh nu kan jag sova igen, men hur sunt låter inte det?

Vet ni, jag hade inte tänkt mig att min blogg skulle bli så här påverkad av min sjukdom, fast jag hela tiden har tänkt att det är sjukdomen det ska handla om och min väg till en ny njure. Inte förstod jag i början att man inte skulle orka att vara i sig själv som vanligt folk. Fattade aldrig att jag skulle få alla dessa upp och nergångar, att det skulle väntas så intensivt och att besvikelse skulle kanta min grusväg så ofta. Att orken inte skulle finnas här som jag önskar.

Det finns många lärdomar under vägen och just nu vet jag inte vad jag ska använda dem till, men sånt brukar lösa sig med tiden. Det är då man kan titta tillbaka och tänkta att det var då jag lärde mig, vad det nu var. Det som är mest oväntat för mig är de här stunderna när jag vill ge upp, kasta in handduken, smita ut bakvägen. Att just jag skulle bli så uppgiven och frustrerad, att jag kan känna att saker spelar fan i mig ingen roll längre. Allt kan bli meningslöst, jag kan verkligen bli dum i min frustration, säga dumma saker till maken; vad tjänare det till? Hans jobb och alla andras meningslösa jobb, vända papper och räkna en massa skit.

De jobb som verkligen är viktiga inte bara för de som utför dem utan även för dem som är mottagare är ju all tänkbar vård och omsorg. Det är jobb det! Det här förringandet av alla Svensson som springer i hamsterhjulet och alla rika som inte gör ett vettig dugg, fast just de borde ha möjlighet att verkligen göra något för andra.

Ingen ordning alls på mina tankar när jag sätter den sidan till och jag tänker inte be om ursäkt för det heller, fast jag kanske stampar på tår både här och där. Det är själva känslan jag försöker skriva om inte vad den i ordväg låter som. Att inte vilja längre att känna det meningslösa är nog det jobbigaste med det hela, när i ett vanligt liv tänker man att man lika bra kunde dö? Bara somna in.

Nej och Nej tänkt inte ens tanken att jag ska ta livet av mig eller så. Det handlar bara om olika delar av den här sjukdomsresans tankar, att man faktiskt tänker sånt och jag kan ju aldrig hålla käften utan berättar sånt som de flesta tiger om.

Uppe på detta är det fredag och jag har faktiskt planerat middag för en gång skull, det är som om ätandet har slutat vara viktigt på senaste tiden. Men klart att det fortfarande är viktigt, bara jag som inte tänker på  det som vanligt, nu tänker jag mer i termer om vad som kan vara mest nyttigt om jag nu måste stoppa i mig något.

Jag hoppas att jag sent i eftermiddag kan få åka iväg till svampskogen med mannen, jag längtar så till skogen och all svamp och en liten tur före middag skulle göra gott för min själ. Nu vet jag att jag inte ska trampa på så långt in i skogen, inte låta tiden dra iväg med mig.

Om att tappa taget

~ livsglimtar ~ 6 kommentarer

Ett mail får mig att stanna upp och tänka djupa tankar och finner det så svårt att formulera mig. Förr visste jag så mycket och kunde berätta, dela med mig till andra, men ju äldre jag blir desto mer fundersam och osäker blir jag på det andliga. Men klart att jag har mina stråk av tankar som hela tiden håller sig på en viss väg, men hur jag ska förmedla dessa stråk är svårare än förr.

Det är väl just det här med svaren man inte får som man undrar över… hur är det med döden och livet därefter? Gudstron, vad är den för en tro? Rent ut sagt vad är det jag tror på? Hur ser den ut min tro?

För mig har aldrig kyrkans sätt att förankra sin tro varit vägledande. Det var inte så mycket av den varan i min uppväxt, jag slapp gå i kyrkan på söndagarna och lika så med konfirmation Höjden av falskhet vore för mig att konfirmera mig bara för att det skulle vara så eller ännu värre för att få fina presenter. Jag var ateistiskt tänkande hela uppväxten…

Men med åren och lidandet ja, på annat vis kan jag inte se det, så kom tankarna om något allsmäktigt något att vända sig till och tala med. Som ett tyst inre samtal där jag i min naiva barnslighet kunde få tänka och be om allt som jag i nöden tyckte mig behöva. Konstigt det där med bön, men jag tror att det hos oss alla är något som dyker upp när vi är utsatta och inte vet vart vi ska vända oss. Det är då bönen kommer naturligt och har sin naturliga plats.

Jag kan ibland lite avundas de som har en sån där väl förankrad tro, man går i kyrkan och allt som kommer till en är givet av Gud och tas emot så gott man kan. Tänker avundsvärt att slippa känna egen skam och skuld, allt är ju som det ska när det kommer ifrån Gud. Så enkelt att bara behöva be en bön så är man förlåten för allt och lite till.

Men nej, så ser inte min värld ut men många har det så förenklat. Men när då människan möter det yttersta av prövningar och Guds tron bara ger vika och inte finns kvar vad blir det då av oss? Vad är det då vi tror på?

                          Behöver du först bevisa Guds existens?

                          Tänder man då en fackla för att se solen?

Östlig visdom

Ord jag verkligen tror på är följande; Den starkaste uppenbarelsen är stillheten.

                                                                                                                  Laotse

Det är där i stillheten man finner djupet i sig själv, visst har jag famlat runt och undrat, läst och försökt förstå…

Jisses, här sitter jag och tråcklar runt i jag vet inte vad och så kommer mannen hela tiden och stör… rätt vad det är står han med ett långt papprör och leker digelidoo och jag hoppar högt. Nya mattan ska läggas på plats och jag måste titta och tycka, middagen puttrar och krabban ska snart delas. Inte lätt att vara djup här inte…

Jag vet inte om jag hann komma fram till ett smack? Men nu är det dags att äta en tidig middag för sen ska vi iväg till dottern och fika.

Pridefestivalen

~ livsglimtar ~ 7 kommentarer

Allt började med en resa in till stan, mannen fick klura ut hur vi lämpligast skulle ta oss in och förbi PrideParaden i Stockholm. Nu var det dags för att beställa nya glasögon till honom, kollade på internet att de hade öppet så allt var klart.

Snacka om vi blev sura när de då hade någon slags sommartid som de inte talar om på sin hemsida. Så de tänker vi inte köpa glasögon av…

Ner till Hötorgshallen och handlade hästentrecot, fina spanska korvar och lammfärs, allt ska vi grilla i veckan som kommer. På Hötorget höll blomster/grönsaks nasare på att skrika sig hesa när de försökte kränga de sista varorna på kunderna före stängningsdags. Jag har alltid haft svårt för det där gapandet som en del ser som så charmigt, tänk när man är utomlands och ska pruta, tvi vale det är bara jobbigt.

Stan var rätt folktom på många ställen, men vi såg ju delar av paraden mellan husen vid Hötorget och kunde inte låta bli att gå dit och sälla oss till alla åskådare. Bisart, burdust, roligt, uppkäftigt, vanligt, religiöst (ja, faktiskt var det många präster med och Helle Klein där), utopiskt, sexigt, påfrestande, onyktert, gränsöverskridande och ja, allt fanns med. Jag är väl bara sån att jag dras med, när läderbögarna drog förbi då stod jag plötsligt med näven i luften och hejade allt vad jag kunde och hela jag log invärtes. Åhh, jag säger bara alla transor i glammiga kläder och håriga ryggar, så knasigt skönt och den livsglädje jag nu liksom förr känner med bögar, deras livsbejakande stil gör att jag känner mig lite hög av att få ta del om så bara i ett pyttelitet hörn av Sveavägen. Jag vet att det finns en annan sida av det hela men idag var det glädjen det handlade om.

Befriande idiotiskt men så härligt, jag vet inte vad det är med mig just där men jag gillar faktiskt det bisarra fast jag normalt är väldigt lugn och sansad.

Men tankarna snurrade när jag såg att det var så otroligt mycket yngre tjejer som gick med i tåget. Funderar över vad den nya trenden att vara bisexuell som numera bejakas överallt har spelat för roll? Det här att man liksom ska vis upp sin sexualitet… för är det inte det mycket handlar om nu för tiden? Tänker på det här med att kyssas inför publik, var väl Madonna som började och sen har många artister passat på att kyssa sina samkönade artist kollegor. Det var väl där någonstans som allt kyssande på stan mellan tjejer först började, lite utstuderat så där långa sugande kyssar, när man är lite på arslet. Kyss bäst ni vill det spelar inte mig någon roll, men jag funderar lik förbaskat över trender som drar över världen…

Tänker ofta att allt blir bara mer och mer utstuderat och sexualiteten har väl tänjts ut som ett gummiband och måste väl vara i sitt mest utsträcka läge just nu. Nej, så är det säkert inte, det finns nog en hel del till att förskräckas över, jag undrar hur det är att vara en vanlig tonåring och växa upp med alla sexuella förväntningar med de skeva bilder som media ger av kärlek.

Man ska ha ett underrede

~ livsglimtar ~ 4 kommentarer

Ahhh… nu står burken här och gör det den ska. Tänk sån abstinens man får av att vara utan sin dator en larvig dag. Det är många gånger jag har gått in hit till arbetsrummet för att läsa, skriva och allt man gör normalt och blivit lika snopen varje gång; Visst, jag har ju ingen dator. Tur att mannen har duktiga tekniker på sitt jobb och att man kan få hjälp.

Helgen var en studie i camping som hette duga. Det finns många regler man ska följa för att campa och bevare mig väl om man gör fel. Där mötte vi damen som hade bott där varje sommar i 15 år, egen altan med blommor och platsdjur som dekoration, men svenska flaggan skulle hon aldrig ha. Trevlig var hon och förklarade att mannen dog och där stod hon med en husvagn tills hon kom på att hon ville ha sällskap av andra och bokade in sig på denna camping.

Campingen hade en egen liten förening som dagen till ära hade tipspromenad och lottförsäljning. Vi informerades om att de den dagen skulle ha husbilsvisning och vi sa väl inte ett dugg om det, för vi fattade inte först att de skulle stå precis bredvid oss. Men det var mest trevligt, möjligen var det mer rörelse runt om oss än vi har haft de senaste helgerna. De ställde sig så nära att några trodde att även vi tillhörde utställningen och undrade om de kunde titta in i vår husbil. Vi pratade en del med en dam och två herrar som passade på att kika hur vi hade det i husbilen. Men se där gjorde de något som var helt fel för de andra damerna och herrarna var mycket upprörda över intrånget i vår husbil.

Mannen och jag pratade om integriteten som kanske måste vara lite större när man bara har ett blixtlås mellan sig och grannarna. Om jag får en ny granne här hemma så går jag ju inte bara in för att se ”hur de har det”. Så damer och till och med campingägaren var fram och liksom ursäktade att vi hade blivit störda på det viset. Äh, sa vi som ju faktiskt bjöd dem att titta in fast det började som ett skämt… inte gjorde det oss ett dugg, men djungeltrumman gick fasligt snabbt om övertrampet.

Sen var det lämmeltåget med gamla underreden till barnvagnar som gick tätt på den lilla vägen vid sidan om oss. I underdelen hade de antingen en låda med skitig disk eller ren på väg tillbaka eller latrinlådan från husvagnen som skulle tömmas… man ska ha en sån när man bor länge där eller så ska man ha en hederlig kundkorg där man lägger sin disk.

Den där dimman som jag har läst ska lägra sig vid middagsdags när alla tänder grillarna den såg då inte jag. En liten dimma ordnade mannen när den inköpta karrén skulle grillas och det var ju i sig ett spektakel, rätt sen satte mannen igång då jag sov rätt mycket under lördagen. Vaknade sent och somnade på eftermiddagen och vaknade först åt sex tiden till. Då var det dags att sätta på pluggen och ordna glöden, glöd vet ni ju att det är männen som har ansvar för, resten ordnar vi kvinnor. Där satt han min eldare och fixade med sina kolbitar… jag tittade på himlen och sa; du det blir snart regn, det luktar regn. Ja, det gör det sa han och jag försökte igen, ska du inte dra ner markisen en bit? Inget svar från vildmarkens son, han vände bara på glöd. Jag gick in dukade och så pang, regnet vräkte ner och gisses sån fart han fick, först bakom bilen och in i en lucka för att ta ut veven och sen veva av bara fan…. Vad var det jag sa, kunde jag inte låta bli att tryck till med och undrade varför han inte lyssnade när jag visste att det skulle bli så. Snacka om att de har som lock för öronen eller är det selektiv hörsel det kallas? Samma om man åker runt med bilen och vi inte hittar, vore det jag skulle jag stanna vid första bästa och höra hur jag skulle köra, men sånt ingår inte i mannens agenda. Han kör hellre några mil extra och irrar som en förvildad höna i trafiken bara han slipper nervärdera sitt manliga jag med att fråga om vägen.

Sen träffade vi Tony och Gittan… de kom i en husbil sent på lördagen och på söndagsförmiddagen började gubbarna prata husbil så klart. De hade en del att tipsa om och skulle ta sig en promenad på morgonen, kan vi ta hunden med oss frågade Gittan? Lite snopen blev jag men sa ja, de gick iväg med vår hund och jag hann tänka många tankar om det under tiden de var borta. Så konstiga vi alla har blivit mot varandra, misstänksamma och oroliga. Deras vuxna ungar hade fyra hundar så de var ofta hundvakter och gillade verkligen hundar, Watson kom hem och hade fått bada magen i Hårsfjärden det var mer än vad vi gjorde under hela helgen. Trevliga grannar som vi pratade mycket med de timmar vi stod där husbil mot husbil.

Jaha det är så det kommer att bli, många nya bekanta som man tillfälligt möter på campingplatser för ser ni husbilsägare de pratar med varandra och framför allt vinkar man när man möts på de stora vägarna. Vink, vink, grupperingen och tryggheten, bekräftelsen att vi hör till dem, husbilsägarna.

Tankar om invandring

~ livsglimtar ~ 8 kommentarer

I stället för att vara glad känner jag mig orolig och nedstämd just nu… ringde om blodprovet för att höra om blodplättarna sköter sig och ökar. Men det var lägre än förra gången, så just nu har jag tappat fotfästet  för en stund. Så här har proverna sett ut, 36, 46, 52 och nu 49 jag som hoppades att det fortsatt stiga långsamt men säkert, för er som undrar ska det ligga mellan 200-400. Om ni skulle se min kropp med alla blåmärken så antar jag att man förstår att det inte är som det ska.

Solen skiner idag och det är ju alltid skönt, det är ju rätt svalt ute vilket passar mig bra. Idag blir det inget speciellt, ska ta det lugnt och invänta läkaren som ska ringa om plättarna.

Igår var vi iväg till Rusta och fick tag i ett bra campingbord, granne med den affären låg Jysk som jag aldrig har varit inne i. Men vilken rörig affär… fick en stark känsla av att vara utomlands, saker låg i högar och var även nedrivet på golven och runt mig pratades bara utrikeska och många var dolda i sjalar och kaftaner. Nog märks det att vi har ökat invandringen enormt, så pass att jag inte tror att jag är i Sverige längre om jag åker till vissa ställen.

Jag tror inte på den här massinvandringen, tänker på att så få vill anställa dem, undrar just hur staten tänker eller gör de det? Om man bara tänker ekonomiskt på alla dessa familjer som kommer hit, alla barn som ska ha rätt till barnbidrag och allt som hör till en uppväxt i vårt land. De gamla som ska ha pension utan att ha dragit in ett öre till vårt gemensamma. Föräldrarna ska ha understöd då de inte får jobb, all sjukvård och omsorg som ska belastas på olika vis utan att någon drar in ett öre till oss= staten. Jag är inte så bra på matte, men jag har svårt att få den där ekvationen att gå ihop för oss som land sett rent ekonomiskt.

Jag har ofta känt att jag blir en betraktare av andra när jag kommer till ett ställe där jag nästan inte ser en svensk. Undrar hur det blev så här i vårt land, främmande och konstigt… åkte förbi Rinkeby på vägen hem och sa till min man att här skulle jag verkligen inte våga gå ensam mitt i natten. Jag ryser av att det har blivit så, för det är verkligen vi och de som det handlar om. De har andra regler och normer än vad vi har och det skrämmer mig och ökar våldsstatistiken för landet som helhet.

Jag tittar in på dem i farten när vi i bilen kör förbi, stora grupper med mörka invandrade pojkar i olika åldrar som latjar med bollar och hänger här och där som ungdomar gör över hela världen. Vad är det i deras utseende som gör mig så rädd? Är det tidningarnas upprepande mantra om hur farliga de där gängen är eller är det något annat. Vad är det som gör att jag skulle känna mig rädd om jag gick bland dem mitt i natten? Jag går ju här hemma ibland mitt i natten… inte speciellt rädd för de ungdomar jag möter.

Nu sitter vi här med alla de där som inte tycker att de hör till eller ens vill höra till, bara ha en fristad med boende och ekonomisk bistånd utan kunskap om vårt land eller språk. Deras trygghet att hålla sig i sin grupp, leva sina egna liv är för oss en otrygghet som skrämmer mig. På något vis tycker jag att det är oförskämt att flytta till ett nytt land och inte vilja delta i något, man har alltid ett eget ansvar för hur man hanterar sitt liv. Väljer jag att flytta till ett nytt land så måste jag ju välja det landet, med språk och allt. Nu kan man ju säga att många inte väljer att flytta utan flyr ur krigets fasor, men nä, jag tror att större delen av invandringen är bara av rent ekonomiska skäl. De fattiga som alla andra vill ha ett bättre liv med högre standard och säkrare liv för sig och sina barn vilket jag inte alls har svårt att förstå.

Ja, nu sladdade mina tankar iväg och allt är Jysks fel, skulle aldrig gått in i den affären…

Mm, ska väl säga det att jag är lika mycket eller lite rasist som vem som helst, bara tänker högt och det hoppas jag är tillåtet ännu i vårt land. Du får gärna tänka vidare högt i min blogg du som också funderar fram och tillbaka över hur det är med livet.

Sitter här och hänger

~ livsglimtar ~ 9 kommentarer

Här sitter jag och hänger… känner mig trött idag och borde väl gå och lägga mig en stund. Har varit ute med Watson en sväng, sen ner till Ica för att hämta köttet som jag beställde till kvällens middag. Vad jag ville ha var hel kotlettrad med benen kvar så de sticker upp så där fint i köttet när det serveras. Men se sånt hade inte Ica ens att beställa, utan det var vanlig kotlettrad som de kunde erbjuda. Jaha, tänkte jag och beställde det, för vad fanns det att välja på? När jag idag hämtade köttet så hade de dels paketerat det i två bitar sen var det benfritt? Är jag sur eller?

Men klart att det går att helsteka även dem i ugnen, men att jag aldrig kan får de där köttbitarna jag vill ha? Tårtan bakade jag igår så den ska bara fyllas idag med massor av jordgubbar och så ska jag vispa grädde till.

Salladen till maten tänker jag göra lite matigare än vanligt, slänga ner lite bönor och kanske majs. Såg ni att hela majsskörden har spolats bort av regnmassorna i USA? Så nu kommer priserna på majs att rasa i höjden, arma fattiga som är beroende av majs och ris.

 

Undrar varför jag hela tiden driver mig själv så hårt… vill ha det städat och fint samtidigt som jag ska laga mat och baka. Det går ju bara inte ihop som jag mår nu för tiden, efter varje gång jag har envisats med att ställa till med middag så tänker jag aldrig mer. Men inte håller jag det inte, påt igen bara jag en envis gris.

 

Idag fick jag två nya remisser från läkaren för att kolla blodplättarna under sommaren. Lika bra det för jag känner mig svag och eländig fläckvis på tal om fläckar så är jag fortfarande väldigt blå av alla blåmärken. Tyckte att det var lite bättre ett tag men det var kanske önsketänkande.

 

Sonen ringde och sa att det ser ut som om barnbarnet kommer den 17 januari, men med bebisar vet man ju aldrig säkert. Jag har ju haft flera väninnor som har fått barnbarn och blivit som förbytta, så fort de nämner sitt barnbarn då talar vi om underverk, allt liv står stilla.

 

Kärlek och lek med de små, tänk att det lyser om mina vänner när barnbarnet kommer på tal. Ska jag själv nu drabbas och börja lysa och babbla om barnets alla fantastiska sidor som om det vore det första som fötts på denna jord? Ja, sannerligen säger jag eder att så må det bliva inom en snar framtid.

Vänd pekfingret mot dig själv

~ livsglimtar ~ 15 kommentarer

Här sitter jag med en trave av 7 vita lådor sk pysselpaket. Ett pysselpaket i månaden för barn som jag har prenumererat på, ha ha passade va? Men nu har jag ringt och ställt in det hela, för vad ska jag ha dem till när jag aldrig sätter mig och pysslar längre. Nu kommer en del att få bli presenter till grannens barn antar jag, för de är ju i rätt ålder.

Watson ligger i hallen och snarkar så det hörs ända hit, häromdagen när vi gick vår tur så sa det plonk plötsligt och flexkopplet bara dog och 8 meter lina rann ur dosan. Snopen var rätta namnet och glad var jag samtidig att det inte just då var en morrig och dragandes hund jag höll i utan vi gick där i våra egna tankar i lugn och ro. Vi klär ju inte vår hund med annat än koppel och sele, men det är alltid roligt att handla nytt och fundera över vilka färger det nya ska ha. Tjusig ska han ju vara och matchande helst.

Torsdag redan och jag blev lite less imorse för vår lokaltidning som kommer med DN två gånger i veckan var inte med denna gång. Själva vaknandet och morgonen oavsett vilket tid på förmiddagen det handlar om är helig för mig. Det tar tid att vakna, komma upp och jag vill helst ha det på mitt sätt. Inga telefonsamtal på förmiddagen, jag vill bara vara då med mig själv, i mig själv.

Ibland undrar jag om själva sjukdomen kommer att förändra mig till att vara mer med mig själv, även sen när jag har fått en njure och blir normalfrisk igen? Kommer det ökade behovet av att bara vara för sig själv att bestå?

Jag har ju rätt mycket problem med fibromyalgin och den lär ju inte försvinna bara för att jag får en ny njure. Äsch, ibland kan jag känna mig som en vandrande sjukjournal, man bläddrar än hit än dit och kan hela tiden hitta lite nytt krafs att åbäka sig med. Jag tänker rätt ofta på försäkringskassans dam som för en 10 år sedan sa att jag inte fanns, för att jag inte hade varit sjuk på så många år. Hon fick uppgradera mig på något vis för att jag skulle få sjukpenning, men efter det har det ju aldrig blivit något vettigt av mig igen. Inte kunde jag fatta att jag skulle bli så här off ifrån allt vanligt kneg och liv. Någonstans där, kan jag i alla fall känna, att vad har man att gnälla över?

Många borde tänka på allt man har och inte haka fast vid det som felar. Jag brukar ofta tänka att jag kunde varit född i Indien i stället och suttit i min sits, mmm just det, en fattig en i Indien med fel på njurarna. Tror ni att njurvården är utveckla för en fattig Indier? Tror ni att man får dialys på sjukhus eller i sitt eget hem i Indien?

Så tänker jag när det gäller mig själv och mina tillkortakommanden med sjukdomar, om det nu bara varit fibromyalgin som i sig kan vara handikappad, så tänker jag att man dör ju inte av den i allafall, vilket man gör utan fungerande njurar. Med fibro blir man sjukpensionär om man har otur, men turen i det hela är ju att man kan få bli sjukpensionär. Tillbaka till Indien igen så finns det nog inget som heter sjukpension för fattiga med fibromyalgi eller annat över huvud taget. Det är så jag tänker om mina sjukdomar och att man alltid har ett eget ansvar för att leva så gott man kan, ingen annan kan leva för dig eller hur?

Livet blir ju som det blir, vissa saker kan man påverka rätt tydligt, men andra saker bara händer och det är då man får lägga manken till att både acceptera det som blev och sen göra det bästa av det hela. Sen får man visst gnälla och deppa och klaga då och då, men man måste hålla i minnet att själva livet har jag eget ansvar för. Det är en stor brist i vårt samhälle som jag ser det, att man alltid skyller på andra och aldrig riktigt inser sitt eget ansvar i varken det ena eller andra. Vi kräver rätt mycket av ”andra” hela tiden, det kan ju gälla jobb eller sjukvård eller vad som helst, men det är alltid någon annan som ska göra något för oss. Där skjuter vi högt och siktar väldigt fel, jag tror att vi redan från barnsben skulle behöva fostras annorlunda för att vi ska få ett bättre samhälle. Tanken att fingret som pekar ut en annans ansvar borde istället vändas och peka på oss själva. Se dig själv och dina möjligheter att se det stora i det lilla och allt man kan nöja sig med eller ändra sig själv för att få ut mer av, det man anser sig ha rätt till.

Jaa, nu drog tankarna iväg med mig, det är mycket som vill ut ibland. Det blir lite osorterat det hela, men sån är ju jag så det får jag bjuda på.

Livsglimtar osorterat

~ livsglimtar ~ 5 kommentarer

Denna morgon startade som en morgon ska utan sniglar eller andra konstigheter. Jag känner mig oförskämt pigg, kan andas som folk och magkatarrstabletten som jag tog igår kväll före nattningen verkar ha givit mig en bättre morgon magmässigt, så skönt att inte må illa. Passar på att njuta av morgonen eller förmiddagen för ni andra har väl som vanligt sett till att allt snurrar på som vanligt medans jag sover. Tack och lov att jag har er som ser till att vår jord snurrar när jag vegeterar.

Dagen bjuder soldis som det brukar se ut utomlands och jag undrar nu för tiden om det är föroreningar i luften som har kommit hit för inte minns jag att det var så här disigt förr. Watson och jag ska snart gå en njutbar promenad i vårvädret.

Nu har jag bytt gardin igen och denna gång står det väl inte var min blogg heter, lite anonymt kanske. Ska testa att skriva bloggnamnet som rubrik ett tag.

Idag ska jag nog passa på att fylla min svarta plastsäck med kläder som bara hänger, det gäller att passa på när energin är lite högre än vanligt. Ni minns plastsäcken som jag la framför garderoben? Min man la in den i klädkammaren efter ett tag, då han insåg att inget skulle stoppas i säcken på ett bra tag. Han är himla bra på sånt min man, han tar hand om mina högar när de går för lång tid. Han ligger ändå efter mig i hög sorterandet så jag tänker inte få dåligt samvete för att han gör lite mer nytta nuförtiden.

Nu ska jag gå ut och gå, har lite rundgång i skallen så det kommer inte ut så mycket just nu… ha ha som om det skulle göra det speciellt ofta annars?