Etikett: tårar

Gråten befriar

~ livsglimtar ~ 4 kommentarer

Efter en Allhelgona helg med barn och barnbarn, besök på kyrkogården och gemensam middag, så mycket skratt och kärlek med de jag har närmast hjärtat.
Under kvällen började min fot göra hysteriskt ont igen och jag känner mig så frustrerad över att när jag tror att foten börjar bli bra så börjar det om.

Min son ringde dagen efter och sa åt mig att skaffa en scooter, jag tittade på företagets hemsida och pang i måndags så köpte jag en sån som kommer nästa vecka. Tänk att jag kan åka vart jag vill här hemma, hälsa på sonen oavsett om foten inte går att gå på eller svagheten har tagit mig.

Svagheten är inte bara rent fysiskt just nu, jag vet att det går i vågor upp och ner. Sorgen bor i mig och jag kan inte sätta fingret på vad det är som vill rinna över i tårar. Jag kan sitta här och känna mig så tillfreds med tillvaron, stickningen går i mina händer, kanske TV:n står på eller radions lugnande röster på P1. Plötsligt rinner tårarna och det känns som om jag har en inre fabrik enkom för tillverkning av tårar. Men gråt då tänker jag, böla på så jag kan få vara ifred sen …

När jag värmer lite rester till lunch får jag ont i skinkorna och då vet jag att det är fibromyalgin som jäklas med min kropp och det kan jag tycka saker om, men är van vid. Äsch, en fika som lyfter får jag allt brygga mig och sticka vidare mellan tårarna.

Djävulen gör ett försök

~ livsglimtar ~ 9 kommentarer
Mitt naiva jag
Mitt naiva jag

Det finns dagar och det finns dagar .. igår kväll när brödet som jag slet så med äntligen såg ut att hyfsa till sig i ugnen så ringde telefonen. Det finns samtal man inte vill ha, inte orkar med och naturligtvis är det familjen det handlar om. Ingen har dött kan jag lugna mig själv med om inte annat. Jag kan av familjeskäl inte gå in på vad som avspelade sig i samtalet. Men jag tappade helt fotfästet …

Ibland förstår jag mig inte på världen, all ondska och elände som vissa väljer om och om igen. Vi vet ju alla att livet inte är så där sockersött som i min naiva bild ovan, men snälla ta inte alla min goda tankar om hur livet borde vara och trampa sönder dem. Kan man inte få leva i en stilla frid, som att de flesta är kärleksfulla mot varandra? När ondskan kommer utifrån och tränger sig in i vår familj, fullkomligt raderar allt som jag har fostrat mina barn att vara. Kärleksfulla, omsorgstagande om andra…

Nog finns det en djävul här i livet inte tu tal om saken, läs en tidning, se nyheterna så ser man vem som håller på att ta över jorden. Inte är det godheten…

Min kropp, mitt psyke förstår vad den har att göra med och vet en del om vad som ska göras, men jag klarar inte av det. Här satt jag med tårtan och tårtfaten och bara grät, sa till mannen att ställa ut tårtan på balkongen för jag ville inte ha. Ännu en kväll som jag kan lägga till handlingarna som en av de sämsta, med två sömntabletter i näven, ville jag bara somna bort från allt.

Jag som skulle ätit tårta och skrattat med Kjerstin Dellert Sjärnorna på slottet. Jag som skulle kommentera till boggen tvillea´s ena sida där han satt med ett stort gäddbestånd som han pimplat under dagen, jag med mina limpor skulle ju gärna erbjuda ett byta; nybaka ljust surbröd mot en gädda. Men vad blev det? Tidig nerbäddning av mig och torkande av förbaskade tårar mellan deckarens rader tills sömnpillren tog mig dit jag tillfälligt ville vara.

Ibland ter sig livet inte som ett liv, man drömmer om kärleken och vänligheten till sin nästa, men får bara en käftsmäll tillbaka hur man än försöker. Käftsmällarna fördelar sig över hela livet med lagom mellanrum, aldrig någonsin ska man tro att man är klart med något eller att man är något att ens handlingar alltid leder till något godtagbart. Man kravlar sig om och om igen upp ur gropen och tar nya tag för inte kan väl ondskan få för mycket spelrum i vårt liv.

Jag är envis och vägrar att släppa taget om det goda livet, jag kommer att kämpa mot djävulen så länge jag står på mina ben. Men en dåres envishet vill jag tro på godheten och kärleken till medmänniskan, det är så jag vill gå en dag med den känslan som en gnistrande juvelprydd tråd mellan mig och himlavalvet.

Dagen efter tankar

~ livsglimtar ~ 14 kommentarer

Just idag är jag trött, alla känslor inför förlossning och barnbarn tar ut sin rätt. Det här att det sjunger i hjärtat, kan jag tala om är sant, en sån där jublande sång med religiösa förtecken. För att inte tala om den nesliga rördheten om det nu finns ett sånt ord, låter lite konstigt. Fick skärpa mig  rejält igår, för att inte falla i stor gråt när jag såg bebisen och mamman ligga där.

Man kommer farande som en vårvind med massor av kläder och kalla händer och vill bara kasta sig fram och klappa, krama, men så står jag där och tårarna stockar sig och orden liksom bara simmar iväg ut genom dörren och vi, mamman och jag ser varandra i de tårfyllda ögonen och känner en sån där obeskrivlig närhet.

Jag vet vad hon har gått igenom och hon vet nu att jag vet, kvinnonärhet och jag älskade henne stort i denna stund och det känner hon.

Att det är omvälvande att få barn vet vi som har gjort vårt, men att det verkligen var så här stort att få barnbarn, har jag inte fattat förrän nu. Vännerna har ju varit så där mormor/farmor terrorister som hela tiden framhäver sina fantastiska barnbarn, som man hela tiden ska se foton på och höra på oändliga helt enastående berättelser om. Nu ska jag tillhöra den där enögda farmors skaran, som tar varje tillfälle i akt för att visa upp mitt, just mitt barnbarn, som är så mycket mer än andras barnbarn 🙂

Imorgon börjar livets vardag igen, maken ska börja jobba och det är dubbel. På ett vis ska det bli skönt att få ordning på sig själv, komma upp, gå ut med hunden och äta sin lunch normal tid. Sen ser jag fram emot lite ensamhet, jag gillar sånt och det kan man ju göra när den är självvald. Faktum är att jag får mer gjort när jag är ensam hemma, så har det alltid varit. Men samtidigt så har maken varit ett sånt stöd med allt här hemma under sin ledighet att jag inte vet om jag vill att han åker iväg och lämnar mig med allt här hemma.

Har nu fått en tid till gastroskopin, tvi vale den 23 januari, men jag har insett att jag nog har magkatarren som man får av njursvikten och behöver nog lite starkare doningar för att få ordning på det hela. (Det var magsår.) Tänk att jag som har varit en stor kaffekonsument har slutat helt med kaffe. Räcker med att jag känner lukten så mår jag illa. Har prövat en koffeinfri kaffeampull, ni vet jag har ju en espressomaskin som man stoppar ampuller med en dos kaffe i och det finns koffeinfritt. Igår drack jag en sån med mjölk det var första sedan julafton om jag inte minns fel och den gick ner. Det blir så konstigt när man är van att dricka kaffe, framförallt på kvällarna, det saknas något hela tiden när man inte får sitt kaffe. Jag dricker te och välling, men samma sak är det inte.