Tankar om midsommar

I vårt normalt tysta stugområde surrar det av röster, skratt och skrän, det tävlas i ett stort pojkgäng och gapflabben ekar triumferande över nejden.
Närmsta grannarna har mer ”normalt” umgänge med lugnare röster och skratt.
Nyss gick maken med son, sonhustru och min älskade 7-åring ut för att köra ett sent krocketrace, lillskrutten somnade som en stock efter en lång dag med typiskt midsommarfirande. Matjessill och matjestårta på kavring, kokt korv till ungarna och jordgubbstårta till kaffet, middagen blev grillat med en toppenmarinad med rödvin.
Idag fick jag för första gången kontakt med lillskrutten, oftast har han lämnats in till oss vid middagstid, trött och alltid gråtande och skrikande efter ”Pappa dä” vilket han upprepar med stora tårar rullande. Herregud, inte är det kul och jag har nog kallat honom för gaphalsen. Sen övriga möten är han en solig farfarsgris så jag har inte brytt mig så mycket, tänkt att vår kontakt kommer när det är dags.

Idag har vi hittat varandra, jag har hämtat mängder av bilder på alla djur han gillar på paddan och sen har vi nöffat, hånkat, bäääat, gnäggat och haft oss. Vi har pratat och pekat på näsor, öron, munnar och allt som tänkas kan. Helt underbart att ha de lilla plutten i famnen, lugn och glad. Han och jag har sökt varandras blick under dagen och bekräftat varandra med nyfiken glädje.

Nu är jag ett vakande öra till lillskrutten som sover i nya huset, de har en liten apparat som lyssnar av om han piper det minsta.
När vi skulle testa den skrattade vi ihjäl oss åt ungarnas mamma. Sonen sa, gå ner i huset med apparaten på och gör ljud, prata så vi hör om den funkar.
Efter en stund satte hon igång med pip och hej, hallå, Hallååå?

Hon slutade inte och vi skrattade så vi höll på att dö, konstaterande att hon tror att det fungerar som en Walkie talkie.

Snart tänker jag borsta tänderna, ta med mig avlyssningsapparaten och krypa ner i sängen, läser slutet på en deckare.
Midsommar, en så trevlig dag och kväll med familjen, synd bara med alla fyllevrålen som fyller kvällen gråa sista skymning.

Tycker jag har blivit så orolig och faktiskt ”rädd” för alla avarter folk känner ett tvång att spela upp våra större helger. Gillar det som är typiskt för oss svenskar, vår matjessill, lilla nubben som i år blev en ny variant med smak av körsbär och vinbär, riktigt god. Själva lekandet och skrattandet, sångerna, blommorna under kudden, ljuset, men gud så jag kan vara utan allt supande, knarkandet och osämjan det ofta skapar.

Lite för ofta känner jag mig som om jag borde bo i skogen långt från allt det här som surrar och skränar runt om just nu.
Är det åldern eller är det mig det är fel på? Folk ”roar” sig och jag längtar bara tills tjejerna slutar yla och killarna slutar låta som grottfolk.

Fan att jag inte kan skriva något glatt …