Dödsfällor för djur

Min värld går i snigeltakt

 Ännu en av de där grå dagarna, lite kallare och framförallt torrt på marken, lite isigt här och där men det gör inget lyckan är att komma hem med en hund som är torr.

På nyår så såg jag att folk skickade iväg de vackra och tysta Thailändska lyktorna, ahh de ska bli min nyårs grej tänkte jag till jag läste lite mer om dem. Aldrig får man vara glad helt och hållet.

Så vackert

De seglar iväg och hamnar kanske på en åker där bonden senare kör med slåttermaskinen. De metallbitar som är kvar av lyktan blir då små bitar som hamnar i rundbalarna, sånt sker redan med läsk och ölburkar folk slänger i kanten av åkrar. När sen djuren fodras så får de vassa metallbitar i sig vilket blir en dödsfälla för dem.

Ruskiga tanke jag som älskar kor …

Rester av en lykta
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Här hemma är det tyst, jag kan sitta här och lyssna på klockan som tickar sig fram, ibland tänker jag att det är min tid som går, men jag mår bra av lugnet och tystnaden. Det är så dubbelt det där med ensamhet kontra sällskap. Förr var det mest sällskap som gällde men nu dras jag åt ensamheten, den självvalda.