Etikett: tröst

Karma rakt upp och ner

~ livsglimtar ~ 6 kommentarer

45Så här har jag sett ut nästan hela dagen, har blivit expert på att sova. Min dotter kom och hämtade Watson så jag kunde fortsätta med det jag är bäst på, sova. Sen vid 14-tiden ringde Klimakteriekärringen och efter en stunds prat så hade jag fått energi från henne och kom upp ur sängen. Har nu duschat och fått på mig kläderna, är väl alltid trevligare för min man att komma hem när jag är uppe och ser lite normal ut än att komma hem till en såsande kärring i långt nattlinne.

Jag är alltid slut efter att jag har varit till sjukhuset, suger musten ur mig och jag antar att det är rent psykologiskt. Igår var första gången sedan jag bytte läkare som hon räknade ut var jag låg med min njurfunktion. Fast jag själv kunde tänka mig var jag låg på för procent så tar det på psyket när jag fick höra att det var 9% kvar. Det är så varje gång det är en nedgång, då får jag en släng där jag blir som ännu sämre. Men det här är ett mönster som jag har lärt mig se hos mig själv, så jag har sovit och bara tagit hand om mig själv idag för att jag var i extra behov av det.

Men hua nu är jag faktiskt njursviktig så det räcker, tänk att nu först förstår jag vad det är att vara njursviktig. Jag har märkt att jag har lätt för att dölja mitt egentliga tillstånd för mig själv, slår som ett dövöra till inför mina egna tankar, när de tränger sig på och är för jobbiga. Jag vill inte vara sjuk hela tiden, tycker jag kunde få semester ett tag nu åka till solen och dricka goda drinkar och bete mig som vilken turist som helst. Vila upp mig helt enkelt det har ju alla rätt till ….

Nej, det här livet har jag tydligen vald den här soppan och jag kommer ju säga till mig själv inför nästa liv att då jäklar ska jag ha en frisk kropp och knopp, bäst att lägga till det där om knoppen annars kanske man får något fel på den nästa liv. Kan man få önska sig ett lagomliv med lugn och ro? Nej, förstod väl det, att det inte gick för sig.

Jag har väl mer jag ska träna på antar jag, kan tänka mig att jag ska ta för mig mer och kanske ha en i för samhället tjusig utbildning som ger respekt vare sig man är värd det eller ej. Stort skrivbord och liten hjärna, men plånboken den är full. Nä, jag är inte sån och kommer nog aldrig att bli sån heller om jag får vara med och välja något.

Jag gillar att tänka att den där starka igenkänningen vi har när vi träffar vissa nya personer har med mitt själsminne att göra. ”Vi har sett förr” känslan och alla spännande tankar jag kan ha om hur och var i mina tidigare liv vi möts? Man kan ju tycka att reinkarnation är påhitt, men erkänn att det är en fantastisk tanke att leka med vid en mängd tillfällen i livet. För att inte tala om så kittlande karmiskt tänkande är när det kommer till hur jag själv uppträder mot andra och hur de ev uppträder mot mig.

Karmiska tankar blir väldigt starka när fem personer erbjuder mig sin njure och jag egentligen inte tycker att någon av dem har anledning att göra så för mig. Vad får dessa att erbjuda sig, sån uppoffring att jag inte har ord för det.

Det är där karmat kommer in igen, för i detta liv tycker jag inte att jag har gjort något speciellt för dem mer än varit den medmänniska jag själv skulle vilja möta i livet. Då måste det vara karma, något jag gjort i tidigare liv som jag får igen i detta skede.

Karma har givit mig tröst många gånger, speciellt när jag har suttit på en begravning och hjärtat varit tungt av sorg och saknad. Då lättar jag lite när jag tänker att personen förmodligen sitter här och tittar på oss alla och vi kommer möta igen och igen och igen.

Karma för mig har nog varit vad kyrkan/prästen/bibeln är för religiösa personer. Men karma är ju lätt att förakta, religiösa personer har ofta för sig att de har den enda rätta vägen. Jag går aldrig i klinch med dem om deras envisa åsikter för jag vet att det finns lika många vägar att gå som det finns människor. Med lite tur så kanske de lär sig ödmjukhet på sin väg.

Tror jag slutar just där för denna gång, njursvikten grötar till mitt tänkande och jag tappar lätt tråden. Hittar ni massor av snörstumpar liggandes så är det garanterat alla mina tappade trådar, skicka dem till mig är ni hyggliga. Men det hjälper säkert inte.

Nu tar jag sikte på spisen, fiskgratäng tänkte jag med vet inte vad jag ska ha för smak på såsen än, vitt vin är ju inte dumt och räkor, men nä, det glömmer vi orkar inte tina och rensa det just nu. Kanske har jag en krabburk på lut i skafferiet?

Allt går så bra

~ livsglimtar ~ 11 kommentarer

img_4565943c0da24Trodde nog att jag skulle både se ut och känna mig så där idag men solen gör mirakel med de flesta. Jag promenerade längre med Watson än på länge, gick ner i Ekbacken och njöt av den vackra naturen och fåglarna som nästan lurade mig att det var vår. Kvidevitt kvidevitt, ja, försök själva att härma fågelsång i text får ni se hur lätt det är. 😉

Jag har inte gjort ett vettigt dugg idag, har sökt mönster till vantar på nätet och börjat med ett par enkla tumvantar. Skulle vilja sticka några fina sen med mönster, men jag måste ju träna lite först på en enkel variant.

Jag har nu gått in på min tredje vecka utan lungproblem, jag är så glad för det, har fått ett liv igen vilket jag inte tycker att jag har haft på säkert ett år. Alltid var det på gång med astman, hostan och orken som tog slut av att inte kunna syresätta mig vettigt. Tänk att det kan vara sån skillnad, jag är överlycklig och hoppas att det håller sig så här nu fram till jag får en njure.

Nu är alla prover tagna på mig och det är nu min läkare ska samla ihop mina provsvar och skicka dem till Huddinge. När det är gjort ska de sätta igång och undersöka min vän vars njure jag ska få. Det kommer att ta två månader och jag räknar med lite mer tid för att inte ha för stora förväntningar och vet ni vad som kan hända sen? Jo, antingen säger de att allt är ok med henne och att vi får boka ett gemensamt möte på Huddinge för att där boka en operationstid. Eller så faller hon bort p.g.a något som gör att hon inte är frisk nog för att få ge en njure.

Vad händer då? planera3Läser mitt livs karta upp och ner kanske?

Jo, då får jag en slang inopererad i magen och får lära mig dialys. Kul va!                                                     Så tiden framöver kommer att bli lite läskig, jag önskar så att hon är frisk, men försöker samtidigt ha lite mental förberedelse för att det kan bli nada av det hela. Jag har så många som självklar tror att det ska funka och att allt kommer att gå så bra, själv tror jag som en idiot att det blir så, men det skaver en rädsla av något annat längst in i mig.

Rädsla … saknad av tillit är det jag det? På ett vis är jag rädd och misstror, men samtidigt så tror jag som en dåre att allt ska gå så hiiimla bra. Alla tror att det ska gå sååå bra, men är det inte vad man alltid säger till andra som ska genomgå något jobbigt? Allt kommer att gå så bra säger man och menar det, men hur kan man egentligen säga så? Undrar jag som också säger så till andra som tröst, som stöd som vad som helst som lugnar ger kraft. Ja, det kan man undra?

Allt går såååå bra….= mental träning?

Vattenbrist

~ livsglimtar ~ 5 kommentarer

Igår kom min dotter hem på en fika med sig hade hon ett litet paket till mig. En sån där fin tvål som ser ut som något man vill äta upp på en gång. Jag känner barnens kärlek starkare nu när det är som det är med mig, jag ser deras oro i ögonen och jag vill ständigt säga till dem att det är ingen fara med mig, jag ska inte dö… precis som jag lovade dem när de var små, ångesten kom när de skulle sova över att jag skulle försvinna på något vis. Försvinna ska vi alla, en del av oss snabbare än andra, så det är inte så lätt att trösta och finnas till samtidigt som barn små eller vuxna inte vill tänka ens tanken att mamma ska dö. Nu menar jag inte att jag ska göra det imorgon precis, men även jag har ju en oro över att något går galet ingen kan ju trösta mig heller och säga att allt går bra, för det vet man inte.

Idag har det varit så konstigt allt sedan jag kom upp. Masar ut i badrummet, spolar det låter konstigt? Ska tvätta mig lite och får bara gurgel ur kranen. Går runt och skruvar på alla kranar och inte kom det vatten. Då insåg jag att just idag var den där dagen när de skulle stänga av vattnet hela förmiddagen. Äsch blir sur på mig själv jag brukar hålla ordning på sånt och hälla upp vatten till tandborstning och en lagom raggartvätt på morgonen. Som tur var bryggde mannen kaffe tidigare på morgonen så det fanns i alla fall. I

Idag går jag på tomgång, kroppen är väldigt trött och jag tror att det är fibromyalgin som spökar lite extra idag. Ute med Watson gick jag väldigt lugnt… tills han såg så konstig ut och jag fattade precis vad det var, käften full av något han hittat och ville äta upp. Jäklar i min låda, sticka in fingrarna i käften på honom när han tuggar för fullt mycket medveten om att jag vill ta ifrån honom vad det nu var. Äckligt.. och skit arg blir han min terrier när jag försöker tvinga upp käften på honom. Han sväljer så fort att han nästan storknar och jag vet ännu inte vad det var han åt upp. Skithund säger jag och drar vidare med honom hem, nu vet jag att jag kommer att vara orolig ett dygn för att han ska bli sjuk av det han åt. Det har blivit så konstigt på senare år, folk kastar så mycket skräp omkring sig hur som helst, matrester? Vem går omkring och äter kycklingben och annat ute året runt??? Jag fattar inte ett skvatt och undrar var all den där vanliga fostrings hyfsen har tagit vägen? Jag ser ungar som handlar vanliga läskflaskor på ica under sin rast, de öppnar dem mot ett järnstaket som går runt ett träd. Tror ni att de tar upp kapsylen efter sig? Nej, självklar inte… så där var det inte när jag växte upp, vi plockade upp eller rättare sagt vi kastade inte skräp så  där som de gör nu.

För varje tanke jag har som handlar om förslappad attityd från folk idag så funderar jag på om det har med åldern dvs min ålder att göra. När man blir äldre så är man ju oftast gnällig mot andra och hur de gör. Man förfasar sig över allt och ingenting. Kanske är det mig det handlar om eller? Är det skräpigare överallt? Är allt slappare, hafsigare, folk mer ohyfsade, unga mer ouppfostrade eller är det bara jag med mitt sätt att se det som är inskränkt?

Är du en tröstare eller inte?

~ livsglimtar ~ 20 kommentarer

Det här med att välja färg till texten kan vara väldigt provocerande… jag känner rätt snabbt att den här färger orkar jag inte med och hoppat tillbaka till den här som jag tycker är mindre påträngande. Det ligger mycket psykologi i färger och hur vi använder dem. Jag är ingen fena på sånt, men har blivit mer observant på mig själv och min lust till vissa färger och antipatier till andra.

Om jag fick som jag ville skulle jag skriva med den här färgen ofta, men den syns ju inte, Jag trivs med det där bleka intetsägande färgerna, om de sen speglar mig själv som energilös vet jag inte för sån är jag ju faktiskt nu för tiden rent fysiskt. Samtidigt som jag längtar efter frodiga organga/röda uppkäftiga färger så vill jag ändå skriva med det bleka.

Egentligen har jag lust att inte låssas om att jag inte kom iväg till min mamma idag som det var tänkt. Jag har ju rasslat med bronkial astman i över en vecka och haft skrällhosta, men idag gick det inte längre jag tog cortison och stöp ihop i soffan. Ingen tur till lilla mamma och jag känner att nä, nu vill jag inte berätta mer om hur jag mår här för jag tycker att jag har hamnat i ett gnällbälte som aldrig verkar ta slut. Jag vill vara mer av mig själv, den glada Maggan som vill en massa och som tänker positivt, hon som har haft en massa projekt på gång jämt och flängt iväg utan att tänka många gånger. Var fan är hon? Var gömmer man sig själv när man blir sjuk?

Sjukdom kan drabba vem som helst och jag vill inte bli en sån som bara är upptagen av mig själv och min kropps ev förändringar. Att vara riktigt sjuk lämnar två val av liv, antingen kan man bli sin sjukdom och avskärma sig från livet och alla andra, bli nog i sig själv och sin sjukdom. Ganska vanligt fenomen som jag har mött hos sjuka personer. Sen kan man välja att leva livet så gott man kan, visst faller man ner i jämmerdalen då och då men kravlar sig upp och ger sitt ”lilla” järn igen. Man vill inte ge upp utan strävar hela tiden efter att vara det mest optimala av sig själv trots sjukdom.

Men riktig sjukdom har en förmåga att raka ut din person att få dig att plattas till och tappa konturerna just för att det inte finns energi kvar att vara i sin person. Mitt personliga uttryckssätt tar mer energi än jag äger och då blir man lätt en blek kopia av sig själv och den kopian kan jag ibland studera när jag åker iväg och ska leva en stund. Jag avstår från åsikter, högljudda tankar och gester för att spara mig så att jag orkar stå upp en lite längre stund och se normal ut. Tror inte det är någon som ser och förstår hur jag mår de där stunderna och jag kan avundas friskas all energi.

Jag som har varit bredkäftad, storgestad och haft energi och omsorg om så många och så mycket i mitt liv. Vart tog jag vägen, det undrar jag ständigt och ser med förundran över hur jag anpassar mig till mitt nya jag för att orka leva en stund till.

Jag känner mig ensam rätt ofta, men inte så att jag saknar folk och kärlek omkring mig, men jag känner mig ensam i mitt öde, min sjukdom. Det är som om man inte har någon att vända sig till när ångesten plötsligt mitt i den vanliga vardagen tar mig i sitt grepp. Jag läser och lär om sjukdomen, jag tappar fotfästet och inser igen att livet går så fort och jag har inte alls kontroll över mitt liv som jag förr trodde att jag hade. Vem ska trösta lilla knytet? Jag är bra på att trösta andra, men jag har ofta känt en så stark svindlande känsla av ensamhet, ingen som kan fylla igen mina oros svarta hål.

Jag har nog aldrig i hela mitt liv haft någon som kan trösta mig… jag undrar om ni har tröstare som verkligen kan få er att känna er lugna och bekräftade på alla sätt och vis när oron kryper över er?