Etikett: trötthet

Om det så är det sista jag gör

~ livsglimtar ~ 10 kommentarer

Jaha så ligger jag här igen och väntar på att kroppen ska släppa taget om mig, låta mig orka vara med igen. Jag är inne i ett skov av trötthet och värkande kropp, blodtrycket ligger mest nere vid fotknölarna och det blir yrsligt värre, men jag hoppas det vänder nu.

Har haft besök av barnbarn och bjudit på våfflor till allas förtjusning, att vara åtta månader och för första gången få en bit våffla med grädde och jordgubbssylt var en höjdare, så pass att han argt skrek rakt ut när det var slut. En riktig sötnöt är han, så glad mest hela tiden.

Nu ska grunden till nya Attefallshuset läggas i helgen, ändrade planer när huset sätts upp blir 1 juni och jag ställer in mig på att stanna kvar på landet, tänker att det är spännande att se när gubbarna lyfter väggarna på plats.

Veckan som gått har jag mest mått skunk och inte fått något vettigt gjort, avskyr den känslan. Avundas dem som inte vill så mycket, inte har hobbys vad de nu än är för sort. Tänk så skönt att vara nöjd med att inget göra, det verkar finnas fler sådana nu för tiden än förr. Oj, jag pratar inte om arbetslöshet nu, bara så ni vet vad jag menar. Nej, egentligen är jag stolt över att ha velat mycket och inte varit för bekväm, det är sånt jag själv gillar att se hos andra. Finns så mycket lust hos vissa och det är väl en gåva att ha med sig i livet.

De e mycke nu

~ livsglimtar ~ 10 kommentarer

Med brödpåsen till fåglarna i handen går vi vår tur Watson och jag. Det är en seg dag inte bara vädermässigt, kroppen … säger inte mer. Igår blev det akututryckning till dagis då marsipangrisen blivit dålig igen.

Tror han tyckte det var skönt att komma hem till lugnet hos oss, han åt en varmkorv, drack lite mjölk och sen såg vi barngram så klart en stund. När farmor sa att det var dags att vila så protesterade han och sa att ”han inte ville sova”. Det bestämmer farmor sa jag, kom nu och välj bok som vi kan läsa. Då gick det fort att komma i sängen, vi tar fram hans kudde och täcke, drar ner rullgardinen och kryper upp i sängen. Vi har fått våra egna rutiner och dem känner han igen, ser att han myser där han ligger och väntar på sin saga. Boken har han lagt på min kudde och så rättar han till sig så att vi båda får plats.

Sen sover vi som stockar, vet inte vem som bäst behöver sova av oss två.

Idag var det mycket av allt ute, knopparna, jag säger bara knopparna på träd och buskar, att man kan bli så lycklig av att se dem varje vår. Blåsippan uti backarna stå, niger och säger nu är det vår … tussilago, vitsippor små, små, krokus och annat nickade mot mig i sina vackra färger. Naturen är verkligen så underbar vid denna tid.

I helgen ska allt hända i stugan på landet, elektriker ska komma på lördag och dra både hit och dit så vi blir nöjda. Söndag kommer rörpular kompisen och installerar radon avskiljaren så att vattnet blir kanon att dricka. Man vill ju inte bli självlysande med åren …

Själv tänker jag hålla mig hemma, det har blivit lite för mycket för min del sista veckorna. Jag ska beställa lite gardiner och annat som vi vill ha till stugan, igår var vi till Ikea och handlade påslakan. Ett fint till marsipangrisen med mörkblå botten, ugglor och gula stora månar, vill att han ska tycka om att lägga sig från första stund på landet. Jag tänkte bädda fint till honom och har köpt en mysig mjuk råtta som också ska ligga nerbäddad hos honom. Hans på landet mysdjur.

Vi har tänkt oss premiär på landet till påsk och det kommer med all säkerhet att fungera om dock lite haltande. Jag oroar mig för allt som ska ordnas, vi måste ännu en tur till Ikea för att köpa vår säng, det blir ett besök på Uppsala Ikea för det ligger närmast och så kan vi hyra släp hemmifrån. Sen är det allt som ska med för att kunna bo där några dagar … kastruller, stekpanna, fat, koppar ja, ni vet allt i ett hem. Klart att det blir det mest viktiga denna första tur … Det är roligt men jag blir trött bara jag tänker på det hela.

Nu ska jag vila en stund.

Inspirerande fältbagerivagn

~ livsglimtar ~ 3 kommentarer

 Just nu borde jag ligga i sängen och läsa … men jag sitter här och tänker gnälla lite om tillståndet. Tröttheten jag har haft i flera veckor visade sig vara urinvägsinfektion … jippi så kul, så nu hoppas jag att tabletterna denna gång funkar som de ska efter några dagar.

Nu är hissen väck och jag går nästan som ett barn i trappen … en fot i taget för höger foten har jag vrickat, men det var rätt länge sedan den verkar aldrig bli som den ska igen. Ner går bra men upp … med en kropp som bara vill lägga sig så fort det tar emot. Svettigt värre. Frågade en av killarna som byter hissen när de skulle vara klar … nästa fredag sa han så två veckor får jag stå ut.

Idag la jag mig för att vila var så trött, läste en artikel om ett par som hade köpt en fältbagerivagn … gud så inspirerad jag blev, hoppade upp och bakade skräddarkakor och en omgång kardemummabullar. Om jag orkade? Näää, svetten rann och benen darrade, men har man börjat så måste man ju avsluta det hela och bullen till kvällens kaffe var mödan värd … bulle ha ha bullarna.

Tråkigt att man alltid ska vara vissen … nu på fredag skulle en klasskompis från Norge hälsa på, tanken var att bjuda på lunch och umgås .. fick lämna återbud orkar inte tänka på sånt, vill bara vara.

Imorgon flyger maken iväg igen och jag ser inte fram emot att gå ut med Watson två gånger … jag kan ju rent av få kondition på kuppen, kan väl aldrig vara bra, sån tur att han kommer hem och kan ta den sista turen. Men jag blev lite sur när jag insåg att han inte skulle komma hem till middagsturen med Watson.

Balkongen är snart färdigrenoverad … hoppas de kommer en tur till och tätar allt som de har haft upp när de tog ner vår inglasning annars är det inte så mycket bevänt med att kalla det inglasning om snön yr in till drivor.

Nu är det gnatt för min del ..

 

Väderomslag

~ livsglimtar ~ 4 kommentarer

Efter att ha sovit dåligt väckte maken mig och undrade om jag skulle åka med honom till blodprovstagningen. Usch, det var ingen bra morgon kände jag direkt, släpade mig upp och in i duschen.

Väl hemma igen så fanns det bara ett läge och det var soffan, somnade och sov i två timmar. Nu har vädret slagit om och fibromyalgin slagit till.

Vi har fått information om att vi är vattenlösa mellan 09-16.00 i två dagar, så här står vattendunken vi brukar ha i husbilen och så en hink med vatten på toan. Går ingen större nöd på mig … tänker på dem som lever utan vatten för jämnan, det brukar jag tänka på när jag duschar, hur förbaskat bra jag har det.

Jag håller på och kokar lite rotfrukter till lunch … tänkte äta dem med keso och rökt skinka. En sån här dag när jag inte alls vill äta riktig mat, men tvingar mig själv att laga något. Sen ska jag tvinga i mig 😉 en kaffe latte och så den sista kungliga mazarinen, ha ha det blir nog svårt. Sen ska jag göra som kvinnan på bilden lägga mig och läsa.

150 tusen besökare … får väl fira med ballonger och lite glädjefnatt! Om ni bara kunde förstå hur ni har lyft mig genom åren ni alla som har tittat in och kommenterat. Tack till Er Alla!

Glädjefnattet!

ZZZZZzzzzzz

~ livsglimtar ~ 5 kommentarer
Är så trött idag
Är så trött idag

Var iväg till Huddinge på morgonen och tog ett som jag hoppas sista korstest. Väl hemma åt jag lite och sen har jag inte fått ett dugg gjort, är jättetrött och har faktiskt varit väldigt trött i många dagar nu. Undrar om det inte är psykisk trötthet, jag väntar och väntar, oroar mig lite och så slår jag bort allt och tror att jag inte är orolig längre. Nu är jag orolig för att jag eller R ska bli sjuka till onsdag, det suger mycket kraft att bara vänta hela tiden.

På Huddinge har jag aldrig kommit in i rätt tid, de ber alltid om ursäkt och så får man sitta jättelänge och vänta för att komma in, det bådar inte gott. Om vi är friska så ska vi båda till Huddinge på måndag och röntga lungor ta EKG och blodprov. Vi ska vara där 9.00 jag ringde koordinatorn för att höra hur lång tid det hela kommer ta och då sa hon att förmiddagen går till provtagningarna och sen ska vi skrivas in, träffa en syster och en läkare, det är tydligen det som man sen får sitta och vänta på. Mellan 14.00-16.00 så lång tid kunde det ta och jag funderar över hur jag ska göra med mina påsbyten? Ta en på morgonen och ta med en tom påse så att jag kan sätta mig och tappa ur under dagen. Så får jag gå tom tills jag kommer hem.

En sån lång dag i korridorer och väntrum blir nog lite mycket för mig, sånt kan oroa mig nu för tiden, vart tar man vägen när kroppen inte orkar längre?

Måste börja packa lite och fundera över vad jag egentligen behöver ha med mig till sjukhuset? Böcker och korsord är ju självklara men sen behöver man ju inte ha så mycket mer än hygienprylar, allt annat finns ju där.

Jag skulle behöva få ett ryck och plocka lite här hemma men jag kommer inte till skott …

Ähh jag lägger mig i soffan och sover en stund …

Det köstar på

~ livsglimtar ~ 5 kommentarer
Vi har väder ...
Vi har väder ...

Mjölkig halvdimma ligger över Värtan och jag drar på Watson regn”rocken”, han har en i militärgrönt och när jag drog på mig min egen ”regnvädersrock” så såg jag att vi matchade varandra. Men ute var det inte mycket regn att tala om.

Tre ärenden stod på min lista, först inhandlades en Aftonbladet på ICA, så långt gick allt bra men sen skulle jag in till vår förvaltare och hämta ”bajspåsar” till Watson. De har tillfälligt flyttat och huserar två trappor upp, men på skylten står det bara deras namn och hissen var avstängd. Jag gick en trappa upp och ringde på en stängd dörr, gick ner igen och frågade en snubbe som jobbar på förvaltningen var sjutton de håller hus?

Ja, arg och otrevlig blev jag för jag orkar inte gå upp och ner i trappor .. nu visade det sig att det var till att gå upp för samma trappa igen och ännu en, när jag väl var upp så var dörren låst och man fick ringa på. Gud så jag ringde arga, otrevliga signaler och så skällde jag när jag kom in över att de inte kunde skriva på skylten hur många trappor upp de låg.

Jo, jag skäms över mig själv, men jag orkar inte med att det tar emot fysiskt jag blir så slut. Tog mina rullar med bajspåsar och gick till min vän och fotvårdare L som rullade ihop två små dynor med gasväv runt om som jag trär på en stortå som har fått spunk.

Tår ska ligga rakt ner har jag fått lära mig av L men min ena tå petar uppåt och då går man på själva tåleden vilket leder 😉 till att man blir svullen där och får ont. Men trär jag på den där lilla tutten så beter sig tån som den ska och tåleden blir avlastad. Spännande va? 🙂

Nu håller jag på och kokar jordgubbskräm med rabarber igen, tänkte först att jag skulle koka någon ny sort denna gång som aprikoskräm eller katrinplommon med lite citronskal i, fick för mig att det skulle vara gott med lite citronskal i plommonen, vad tror ni? Nästa krämkok blir nog katrinplommonen måste ju variera det hela.

Dagen ligger här som en blank spegel framför mig och aldrig i mitt liv har jag väl varit så rik på tid samtidigt som jag ingen tid alls har. Jag menar sova bort större delen av dagarna är inte mycket till fritid eller hur. Jag längtar efter allt det där vanliga vardagliga som att umgås, tänk att bara få för sig att gå över gatan och in till en vän och fika precis när det passar mig, inte när det passar min kropp. Vilket det för den delen nästan aldrig verkar göra, vi har ju husbilen stående runt hörnet, kunde ju bjuda en vän på kaffe i den en regnig dag. Tankarna och lusten finns men sen var det det där med orken och vips blev det inte ett smack av något.

Inatt drömde jag om dialys och transplantation i en väldig röra, vaknade med skallen full av orostankar, vilken tur att det bara var en dröm … men det var det ju inte så där rörigt är det ju just nu 😉

Men jag lever ännu en dag och är glad för det fast det köstar på …

Om att brista

~ livsglimtar ~ 11 kommentarer

GADPPJCAZ7YQ73CAMXFE77CA83ITQ6CABPSWQXCAHS17U3CA2GXYPGCASX6LOXCAK2P3V2CA73D1BZCA70WHAKCAYWY1K2CAMJS5RUCAIZFCR8CAFYOJ3ECAA3LDQHCAJYWASOCA32N29BCARZ206YEfter en några dygn i husbilen vill jag inte komma hem igen, jag trivs så bra i bilen. Vi grillar och har det skönt på alla slags vis, bryr mig inte om väder och vind. Satt med mycket kläder och filt ute större delen av dagarna.

Men hem måste man och där dyker den vanliga vardagen upp direkt och skapar problem som jag inte vill ta del av. Jag blev plötsligt så trött på det mesta och malde maniskt på om allt, tills min make fick spader. Det kan bli så där ibland när man får besök av något av mina sk vuxna barn och de går en på nerverna.

Ibland när barnen påverkar mitt liv lite för mycket, så är det lätt att tappa konceptet. Jag har insett att det är dags att ta avstånd, inte för att jag vill, utan för att jag måste. Den lilla lust och energi som finns i min kropp måste jag värna om och det barn som just nu mest tar energi får allt leva sitt eget liv och var den vuxna person han anser att han är.

Jag tror banne mig att jag abdikerar som morsa.

Man har ju en konstig tro på att ens barn någon gång ska bli just vuxna, inse vad livets olika val betyder, men det där är en bubbla som det är lika bra att peta hål på. De där sk vuxna som är ens barn, inte blir de något vettigare med åren. 🙂

Mitt naiva jag trodde att man någon gång skulle slippa all oro för än det ena än det andra. Jag blir deprimerad och vill inte umgås alls med barnen, när det alltid blir tjafs om saker. Om jag kunde få dem att fatta att jag är sjuk, jag är inte jag längre, jag är inte den mamma de växte upp med. Den jag var förminskades på alla sätt och vis av obefintlig vård och avsaknad av stöd genom en massa års väntan på som det verkar ingenting.

Mitt liv är ingenting längre och jag står inte ut just nu med barns åsikter och tankar om allt som är fel med mig. Gamla gräl dyker upp i tankarna och jag är utsatt och taskigt behandlad och orkar inte ta tag varken i mig själv eller andra, som det har blivit. De bankar och slår på redan inslagna dörrar och jag bara skälver och vill dö. Det vore så praktiskt att bara lägga sig ner och dö, när man känner sig som minns uppskattad av sina nära. Som om man faktiskt gör dem en tjänst, att slippa mig och min sjuka kropp, mitt avtynande mamma jag och allt annat som jag kunde benämna mig själv. Ok, nu är jag dramaqueen, men det bjuder jag på.

Så går vi ett varv till i samma upptrampade spår och kommer banne mig ingenstans. Jag söker nuet och livet så intensivt, att då inse att man verkar ha sina största fiender närmast sig, det är magstarkt och typiskt familjen tror jag. Varför är det så att man får sina värsta dolkstötar av sina närmaste? Dem man har mest kär av allt här i livet?

Jag betyder inte mycket i världen, Sverige, min egen kommun, vänkretsen eller närmaste, det smärtar att jag inte kan ta in annat än just smärtan. Tänk att jag alltid kommer tillbaka till att jag har noll värde. Det är ju för bubblan synd om mig. 🙂

Åren går och mamman fostrar och älskar sina små, de växer upp och man ger över rodret och ser att kursen är vinglig en del år, men mamman blundar så gott det går, att vara tyst är nästan omöjligt, men sen händer det saker och rodret förs åt helvetets håll och då kan jag inte bara se på, jag måste efter tystnad protestera och det vet ju alla att man inte ska. Barn, sk vuxna, ska igenom sina egna små hemtillverkade helveten. Som mamma ska du bara stå där och le, ständigt på pass om det behövs, men inte ha en åsikt om något, bara finnas till för andra. Där någonstans brast det i mig.

Skörd liten men god

~ livsglimtar ~ 7 kommentarer
Tröttare för varje dag
Tröttare för varje dag

Vaknade tidigt, drack lite te och läste första delen på DN sen somnade jag om till klockan elva, nu var det till att sätta fart, Watson ville ut. Såg en fågel som kämpade med att få upp en mask ur gräsmattan, han var så upptagen att han inte såg varken mig eller Watson. Kul att se.

Åt lunch och sov sen igen till klockan så där 16.15 vilket liv. Det är så skönt att sova men det blir inte mycket tid över för annat, men nu ikväll känner jag mig lite pigg.

Ikväll har maken lagt in en heltäckningsmatta i husbilen, det kommer nog både att isolera mot kylan och göra det lite lättare att hålla ordning på, ska köpa en plastmatta som jag ska lägga i själva trappsteget och över första delen av golvet när man kliver in. Plastmatta är lätt att skaka och skölja upp när de är smutsiga, gäller att vara praktisk.

I helgen ska vi åka till Jysk och köpa en tjock bäddmadrass till vår husbilssäng, jag får ont i ryggen av att ligga där så något måste vi göra. När man ska bädda sängen så får man alltid stå med knät i sängen och jag tror att det har gjort min del av sängen dålig, tycker det känns som om jag har ett hål att sova i.

Idag har jag skördat en mini apelsin från krukväxten jag fick när jag fyllde år, den var faktiskt god.

Sakta mak

~ livsglimtar ~ 12 kommentarer
Ljuva sommar
Ljuva sommar

I väldigt sakta mak har jag nu plockat lite runt hemma, det är mycket svårt att låta bli när man ska få gäster. Jag har duschat och rakat mig under armarna och på benen så nu är det gjort och jag är helt fysiskt slut.

På Värtan åker massor av fritidsbåtar fram och tillbaka som ett lämmeltåg brukar det vara, ut i skärgården på fredag och hem på söndag. Jag njuter av att ligga i skuggan på balkongen och höra vågornas svall och båtarnas dunkande när de ta vågorna, småbarnen sitter ofta i fören och tjuter av lycka i stänket som blir. Jag blir faktiskt lycklig av att höra andra leva och må bra, skratt och höga röster över sjön ger mig känslan av att vara med på ett litet hörn.
Det är betraktaren i mig som talar nu, i det riktigt närvarande livet är jag känslig för ljus och ljud, orkar inte med det där normala högljudda livet.
Jag lever som i en glasblåsa lite avstängt och väl avvägt vad jag kan släppa in och det är inte mycket.
Jag har svårt med maten … bäst funkar det när maken är hemma och lagar till något gott, igår fick jag pannbiff med lök på beställning, då äter jag en rätt normal portion.
Vikten kryper neråt lite i taget, men jag har lite att ta av och det är bra sa njurläkaren på Huddinge. Förr var njursviktspatienterna smala som streck, men nu är det väl lite mer blandad. Men jag kan fatta att man blir smal som ett streck väldigt lätt.
Igår gjorde maken rostbiffsmörgåstårtan den står i kylskåpet så ikväll kommer jag garanterat att äta rejält med fett.
Det här jag går igenom det är vad som kan kallas en rejäl livskris, jag pendlar mellan hopp och hopplöshet mellan jävlar annamma ska överleva och skiter snart i hur det går. Nerverna har väl aldrig varit av stål men nu är de mer att betrakta som sockervadd utan motstånd och slibbigt när det ger vika och kletar ut sin svaghet över hela mig. Ja, jag tappar taget och gråter rätt ofta, den här eviga svängande psyk idiotin har jag inte räknat med. Att man blir så blödig och känslig för allt och ingenting. Tänk att jag faktiskt rätt ofta inser att det inte är så svårt att släppa taget och gå .. aldrig trodde jag väl att jag skulle få uppleva den känslan.
När jag klev in hos njurläkaren på Huddinge så konstaterade vi att vi sågs tidigare (förra året) och så sa han ”jag ser att du är trött”. Första läkaren på alla år som ser att jag är trött .  Just då var jag glad att jag hade tagit en Sobril före besöket annars hade jag nog stortjutit rakt ut av bara lättnaden av att bli sedd. Ja, jag är trött, vinglig, svag i kroppen och yr allt på en gång, illamående och klådig lite här och där och utan matlust. Roligare kan man ju ha, men det är så här njurvården vill ha oss innan vi får hjälp med dialys eller transplantation. Jag undrar om andra länder tvingar sina patienter att vänta så länge?
Jag kan bara konstatera att jag har fastnat i ett tråkigt skrivande spår, jag tjatar och gnatar om mest samma saker. Min tanke var ju att skriva om hela den här resan så ärligt som möjligt. Det är väl det jag fortfarande gör, men mycket av glädjen har ju smitit ut ur min blogg och lämnat mig med mest tunga saker kvar.
Jag tror inte min skalle mäktar med att vara social, trevlig och skriva spännande saker längre eller roa rent av. Jag ska ärligt säga att mycket av det som ni andra normalt roar er med är mer än jag orkar med ens att läsa om vissa dagar. Jag försöker att gå varvet runt hos er, sen orkar jag oftast inte kommentera. Bloggen är min och jag vet att jag inte alls behöver kommentera, men samtidigt så är det ju det som är så mysigt med bloggandet att få och ge kommentarer. Ni som har hängt med länge tror jag inser att det kommer att finnas ett nytt liv i mig och min blogg den dag jag blir frisk igen, ni som minns vem jag var innan min hjärna fick spunk. Men till dess får ni stå ut med att det är som det är, hoppas ni förstår att jag inte är mig själv längre.
Idag ska jag njuta av mina barn deras respektive, barnbarnet, mamma och maken när vi firar mors dag vilket vi inte brukar göra, men det är väl lika bra att passa på. Vad vill du ha sa dotter? Inte ett smack sa jag, bara att ni kommer. Bara ni kommer …

Fibromyalgin på återbesök

~ livsglimtar ~ 7 kommentarer

Tänkte sova ut idag men blev väckt av distriktan som skulle ge mig järnsprutorna, hon sa att de inte kunde ge mig sprutorna pga risken för andningsuppehåll. Trött jag blir på allt tjafs, att det ska vara så svårt att få lite behandling på sin egen vårdcentral. Så nu måste jag ringa till min syrra på sjukhuset och boka in nya tider med henne för att få sprutorna vilket kommer att gå utan problem.

Jag som hoppades slippa åka tåg och tunnelbanan, är både lite för trött för att flänga runt och sen tycker jag att risken för att bli smittad är för hög. Maken kan ju inte leka chaufför till mig på vardagarna, han kör när han kan, men har ju ett jobb att sköta.

Idag har fibromyalgin slagit till igen och det är så typiskt att man får en rejäl släng efter att man har gjort något som överansträngt kroppen dagen före. Jag vill så gärna vara barnvakt fast inte så många timmar som det blev igår, kroppen orkar inte.

Så idag när jag skulle sova ut blev jag väckt och kroppen signalerar att jag kommer att gå en kortare sväng med hunden, äta lite och sen sova i flera timmar. Kul dag eller hur?

Men under kan ske varje dag och jag är alltid öppen för det, tänk om jag vaknade en morgon och var frisk, bara så där. Nej, orealistiskt att tro så, men jag kan ju få en och en annan kraftdag som känns som ett under, det är vad jag längtar efter.

Nu ska jag sega mig upp ….

En grå fuktig filt

~ livsglimtar ~ 9 kommentarer

elefant20 Önskar verkligen att jag kände mig som den lilla elefanten, lyckligt rullande runt i det gröna. Ska man rulla i något idag så är det garanterat grått och förmodligen väldigt vått när jag väl kommer ut. Idag ska jag åka till sjukhuset och träffa hematologen och få besked om hur det ser ut med mitt blod, ska bli intressant att höra. Jag tror ju att den här resan är helt onödig, jag hamnade ju hos hematologen via remiss och anser att min remitterande läkare gott kunde höra av sig om det var något fel. Nu ska jag ta upp en blodläkars tid, kanske bara för att höra att allt är bra vilket jag ju utgår ifrån.

Jag försökte t.o.m att ta bort den här tiden, men stötte på en sjuksyster på mottagningen som var helt hysteriskt med att jag skulle komma på den här tiden. Jag sa att om det var något borde väl den remitterande läkare ta hand om det? Men inget gick hem hos den syrran, att andra behövde tiden bättre än jag som förmodar att jag inte är blodsjuk ska sitta där och ta upp läkartid. Men det gick hon inte med på .. jag var helt ställd efter det samtalet, frågade om hon visst något om provet eftersom hon var så envis med att jag skulle dit, men det visste hon inte.

Kan ju bara säga att sitter nu hematologen och säger att det inte var ett dugg fel på mig efter alla prover de tog, då kommer jag att ta ett snack med henne om nödvändigheten av att jag tog upp hennes tid? Ska nog även påtala att syrran där inte gav mig ett val alls, utan var jävligt korkad rent av.

Jag blir så trött och deppig av den här gråa fuktiga filten som ligger över hela livet just nu i november. Förr var jag aldrig deppig av grått väder, det var ju dessa månader jag normalt fick en massa gjort.

Nu ska jag göra mig iordning, kolla tågtider och sånt …

Dagen när jag pratade med träden, mossan ja hela skogen

~ livsglimtar ~ 5 kommentarer

Idag skulle man kunna säga att det är dagen efter, men inte efter vad som helst. Igår drog vi ut i skogen, dagen var underbar och jag började storartat med att hitta svart trumpetsvamp, sen fortsatte vi i långsam mak längre in i skogen. Höstkantarellerna stod i givakt och bara väntade på att jag skulle komma och ta hand om dem. Upp och ner i sitt nigning och jag blev slutligen så slut att jag bara ville svimma, hängde mot träd, satte mig på blöta stubbar, flåsade så det inte var klokt. Jag småpratade med skogen, mossan och alla träden och tänkte att nu just nu känner jag mig verkligen ynkligast i hela världen. Ett litet felsteg som jag skulle rätta till i farten fanns det inte ork till utan jag fick gå så försiktigt och stanna ofta, hänga på mannen och var ärligt orolig att jag inte skulle orka ta mig ur skogen.

Långsamt tog vi oss tillbaka till bilen, men det var verkligen påfrestande och kroppen var totalt slut. Jag blev rädd… är det så här slut jag blir när jag går för långt över gränsen av min fysik. Det otäcka var att jag inte återhämtade mig utan satt en stund på en stubbe och tänkte att nu kan jag nog gå igen, men kom knappt upp utan att känna att jag borde sätta mig eller ännu hellre lägga mig ner igen.

Att gå ifrån bilen över gatan och åka hissen hem var ett helt företag, väl inne så packade jag ihop i sängen, men var tvungen att göra något att äta till min på energi tomma kropp. Frukosten bestod av en lite macka med pastej och nu var klockan närmare två. Lite gröt, kokt ägg och smörgås sen vek jag ihop mig. Sov som en stock men vaknade lika trött som innan och hjärtat det gick för högtryck, tog nyvaken liggandes trycket och pulsen var då 93. Äsch, upp och stoppa i mig en sån där tablett som gör att hjärtat går långsammare och då först efter dessa två tabletter kände jag normal puls igen. Det här med pulsen var mitt eget fel, först åt jag inte lunch före vi skulle åka, jag ville bara iväg och var inte hungrig. Sen tog jag inte en omgång tabletter som jag borde utan tänkte att jag kan ta dem när jag kommer hem.

Mannen hade ju sin kickoff och jag kände mig väldigt ynklig när han gav sig av, det var en av få gånger jag verkligen ville säga till honom snälla stanna hemma. Men inte sa jag det inte utan bad honom bara ha mobilen på ifall…

Hela kvällen var förstörd för min del rent fysiskt var så sjukt trött hela kvällen och flåsade som en idiot så fort jag rörde mig för hastigt. Svampen la jag ut på tidningar på vardagsrumsbordet och drog det intill mig nästan in över knät. Med långsamma rörelser rensade jag allt och fick då och då lägga mig raklång i soffan, det sista min man sa var ”bry dig nu inte om svampen och annat det tar jag hand om sen”. Hmrf, hopplös jag är som ändå ska hålla på med allt, som om jag hade tagit något slags klipulver som gör att jag bara måste klia. När svampen var klar fräste jag ur den och satte igång med en leverstuvning som jag bara var tvungen att laga till, levern kan ju inte ligga i kylskåpet hur länge som helst och det gick snabbt att hacka en lök och fräsa runt den med små bitar av levern och så i med höstkantarellerna… massa grädde och så fick det puttra ihop.

Här är en till som är slut efter att ha träffat skogsmulle…

Idag sitter jag här och känner mig lite slak, men det är ju samtidig ett normal läge för min kropp, jag tror att den dag jag vaknar upp med en ny njure så får jag nog en chock av hur det är att vara pigg i en frisk kropp. Jag tror att alla år det har tagit att gå ner sig till det läge jag har nu samtidigt har tagit bort insikten om hur man känner sig när man är pigg.

Vardag igen

~ livsglimtar ~ 7 kommentarer

Gäsp skulle vara en riktig början för mig idag, kom i säng sent i natt och ställde klockan på ringning vid 08-tiden. Så okristligt tidigt att jag inte tror att det är sant, men det är då min husläkare har telefontid.

Astma och brakhostan har satt igång igen och jag är så trött på det hela, jag äter cortison och klarar mig några veckor så är det dags igen. Syresätter mig dåligt och orkar mindre än vanligt och allt är den där tablettens (som ska göra att hjärtat inte slår för fort) fel. Så nu ska jag halvera den i en vecka och sen sätta ut den. Måtte nu inte hjärtat trassla utan godta att sköta det som den är skapt för att göra i rätt takt och allt. Allt det här började när jag fick den där hjärt tabletten så vi vet att det är den som spökar. Den sorten är känd för att ge astmatiker astma…

Vi bestämde att jag även under en månad sakta börja avsluta min antidep tablett, allt för att minimera biverkningar från alla mediciner. Jag sa till mannen att han får hålla ordning på mig och säga till om jag blir sur och grinig igen.

Hon är himla bra min husläkare, gillar henne för att hon låter mig vara delaktig i min egen kropp med det som jag själv kan vara med och ta beslut om. Passade på och ta blodplättsprovet och får höra hur det är imorgon… husläkaren sa att det brukar vara något med immunförsvaret och så frågade hon om jag hade läst på internet om det hela. Ja, sa jag men jag slutade för jag orkar inte ta in mer just nu, så måtte nu provet visa att plättarna har skött sig och kommit tillbaka.

Så dagen blev inte så upplyftande… jag har sovit i flera timmar och skulle nog lätt kunna sova hela kvällen. Nu ska jag hosta mig fram i några dagar sen kommer jag att andas fritt igen vilket är så härligt att få göra. Riktigt läskigt imorgon när jag ska ringa och höra hur plättarna ser ut!

Får det lov att vara lite hallon? När vi var ute med husbilen och stod mitt i urskogen så bad mannen mig om en mugg och stack ut. Jag hade sett att det var mycket hallonbuskar i snåren så jag tänkte att han skulle plocka några. Men när han kom tillbaka och stack in muggen full med smultron så höll jag nästan på att börja gråta. Blev så glad och överaskad, tänkte på barndomen och smultron på strå, så mycket minnen som översköljde mig. Det är så sällan man ser smultron nu för tiden….