Vill inte

Skulle inte tro att det är jag som skuttar

I mitt huvud skuttar jag runt och får en massa roliga saker gjort, men i verkligheten är jag mest en gnölig hög. Jag mår skit helt enkelt och kan inte göra ett dugg åt det hela som om jag sitter i ett fängelse.

Jag vägrar att vara fibropatient, jag vill inte, jag försöker skita högtidligt i det, men det går inte. Jag blir så risig, orkeslös så att jag nästan inte kommer upp i backen när jag har varit ute med Watson, vad gör man? Jag känner en stor förtvivlan, att få en ny njure och ett nytt liv och behöva hålla på med fibromyalgin i stället. Livet skulle komma tillbaka och jag skulle bli fri igen, men det är inte så utan fibromyalgin har nog varit en väldigt stor del i kombination med njursvikten. Jag förstår nu att jag har varit sämre än en del andra njursviktiga för att fibron har funnits där och gjort livet mer eländigt än det behövde vara.

Jag har satt mig här många gånger men inte velat skriva det är inte kul att skriva om alla tillkortakommanden jag har mest hela tiden, jag blir deppig och vill vara mig själv. Den där glada med lusten till livet och kreativiteten, men det känns ouppnåeligt lite för ofta.

Man tror inte att det är samma dags skrivande men nu har vi haft marsipangrisen här och jag har ålat, krålat, pussat, kramat och blivit kramad. Vi har bytt saker och han har visat mig sin magen, stor saker på gång som ni hör. Det känns så gott i mig men kroppen den svikaren darrar och vill helst gå och dra något gammalt över sig. Men det kan den glömma, jag har strykt nya gardiner till vardagsrummet och maken har tvättat fönstret. Nu håller han på och sätter upp de nya vackra med gula blommor det ska bli så vårlikt, ljust och fint. 

Mitt mantra

Arg som ett bi

2521657563  Det syns att jag har bakat idag… mina tangenter är mjöliga, kan bli så där när jag får brått att kommenter något.

Dagen började lite tveksamt, jag är inte så stark, men vill göra en hel del som jag borde överräcka till maken. Men går det så går det tänkter jag och sätter igång, dottern ringde och kom över, hämtade Watson på promenad. Då tänker jag att den energin jag sparar på att slippa gå ut med honom kan jag lägga på att tvätta köksfönstret och byta gardiner där, blir ju ingen jul när rutorna är så där skitiga.

Så jag flåsade 😦 mig igenom fönstertvätten och höll mig på rätt sida om fönstret, lite långt ner om man faller, så där 7 våningar. Min älskade fåglar pickar ju på bollar och nötter som jag har hängt i köksfönstret, men det blir som små fettprickar från bollarna som fastnar på rutan, jag fick bort det mesta men orkade inte gno det där extra som behövdes för att det skulle bli skinande rent. Sen kom dotter arg som ett bi för att jag höll på och strök gardiner och hade tvättat fönstret, ”kunde ju jag göra sa hon” Äsch sa jag tänkte bara få det gjort, men hon strök sista gardinen och satt upp det hela.

Jag tvättar småkläder, de är så söta att hänga på tork. Dottern fick nostalgi fnatt när hon såg sin första små svarta lackskor. En liten T-shirt tog hon och ska sätta in i en ram och ha på väggen. När hon såg sina första små skor så sa hon att tänk nu för tiden så förstår jag varför folk har små skor som står framme. Hon ville väldigt gärna ha de där första, men de är ju även för mig så goa … jag sa du får ärva dem efter mig. 🙂

Nu håller jag på med middagen samtidigt som brödet är i ugnen, det ser ut att bli stort och fint. Nu är det dags för korvar och surkål igen till middag, jag kokar potatis och har lagt ner olika korvar och bogfläsk i bitar. Sen kokar jag surkål med rivet äpple på sidan om. Så mycket mer händer nog inte här idag, har tänkt att mest ligga i soffan ikväll och titta på TV

Feta damen

 Just så har jag gjort och så fick jag ta en lång paus, flåsade så jag nog hade kunnat använda flåsdimman att tvätta fönstret med. Men nu är det gjort utsidan och insidan men mellan skiter jag i, orkar inte. En gardin hänger nu uppe, nystruken och fin ska stryka den andra när jag har vilat en stund.

Dagen är det inte så mycket att säga om, det har regnat hela dagen och Watson är hos hundvakten och jag har det bra. De sa igår att han var såå snäll och förstod så mycket, han hade fått vara ute väldigt mycket för de håller på och bilar upp ett badrum i deras hus och det låter ju för jävligt. På kvällen kom han rusande till mig och pep och gnällde som om han berättade vad som hade hänt under dagen, sen sov han resten av kvällen och natten inte ett ljud hörde vi.

Såg ett program på tv igår om en kvinna som var stor som ett hus och åt allt vad hon kunde för att bli fetare, drömmen var så där 450 kilo och dit lär hon väl nå med den mannen hon var gift med. Han älskade allt fett och var väldigt dominant över den feta damen. Jag satt där och förfasade mig, två barn hade de och den minsta var 1½ år, hur tänker man när man långsamt äter ihjäl sig med en make som hurrande tittar på och stoppar in ännu mer, göder dig? Hon kunde inte röra sig utanför huset utan bil och elrullstol, vad är för liv? Och vem ska ta hand om henne till slut… sjukvården?

Förr hade jag nog mer empati med den sortens fetma och med anorexi men idag blir jag bara förbannad. Så får man ju inte vara… men jag känner så, fan sitta i ett rikt land och svälta sig till döds, ha möjligheten att göra det under trygga former och med tak över huvudet. Undrar just om det finns några frivilliga anorektiker i U-länderna när svälten härjar. Undrar just om de när Röda Korset kommer med sin mat säger ”nej tack jag åt i förra veckan”. Äh, dra mig på en kärra vilka idiotiska uttryck dåligt mående tar sig i vår värld. Sen ska sjukvården finnas där och ta hand om skiten, självförvållat är det i alla fall.

Tror det är för att jag sitter här och inte kan välja, jag som vill leva både för mig själv och för att finnas för andra. Det där att inte kunna välja, och alla andra som kan välja och skiter i allt fint som finns omkring dem. Man kan ju förstöra sina liv på så många vis och jag vet att vissa inte fattar utan trillar in i saker som de sen inte kan ta sig ur med mer än att de verkligen ger järnet.

Jag ser fyllskallarna som vinglar hem från puben de flesta kvällar i veckan. Vad ska det tjäna till livet och allt stöd de får för möjlighet att leva, boendet betalt, mat och pengar till att hålla sig flytande… ja, just det flytande. Inga krav ställs, utan allt är så anonymt från socialen och staten. Visst super folk även i andra fattiga länder utan socialt stöd alls, men vad är det då som gör att så många inte vill något fast de får möjlighet att välja ett liv som i vårt land?

Nu har jag muttrat klart för idag och ska stryka den andra gardinen.

I skuggan av mig själv

 Ett fönster har jag tvättat, jag är så slut att jag fick ta en kopp kaffe och sätta mig här och pusta ut. Skulle kunna tro att det var jag som hängde som en fluga där på fönsterväggen och slet för livet… men nej, tack o lov, ett fönster är mer än vad jag orkar idag. En gardin har jag strykt och hängt upp, den andra får allt vänta någon timme  så att jag får lite ork tillbaka.

Skulle få besök idag, men hennes barnbarn blev sjuk och behövde hjälp och då tänkte jag passa på att vara lite flitig. Mina fönster är så skitiga att det inte är klokt, när solen visade sig igår såg det för eländigt ut. Tänker om jag tar ett i taget så kanske jag orkar, men nu inser jag att det är väl så jag alltid har gjort. Äsch fel dag helt enkelt…

Har vattnat mina orkidéer idag, jag duschar av dem hastigt i badkaret, sen får de stå och rinna av en stund. Såg att vår blomsterhandlare erbjöd många olika blommor till bra pris här i veckan, jag längtar så efter blommande blommor, så dit får jag nog åka en sväng. Så har jag rivit ut sängarna igen och tvättat upp lakanen, lika skönt varje gång man får lägga sig i nybäddat. Madrasser, täcken och kuddar ligger på balkongen hela dagen och större delen av kvällen, med hopp om att lite kvalster dör. Min allergi bli alltid bättre när det är nybäddat, så varje vecka borde jag byta sängkläder, men det orkar jag inte så det blir väl 1½ vecka mellan bytena.

Äsch den här dagen får jag iallafall lite gjort, känner mig håglös och trälig. Vill göra mer nytta men kroppen orkar inte, ett dovt morrande känner jag inombords dessa håglösa dagar.

Ibland när jag ligger i min säng på natten och ska sova så kommer rädslan krypande i mörkret. Mannen snarkar tungt och jag vänder mig om sökandes en ny sida att somna på. Det är då jag kan känna skräcken som ett sug i magen, vad ska det bli av mig? Vad är det för liv som väntar mig?

Kommer jag att må mycket dåligt allt för ofta, bli stucken och behandlad för allt och ingenting. Inrutad, i rutiner för att överleva eller finns det verkligen ett liv för mig? Var det så här mitt liv skulle bli, en ständigt närvarande tanke. Sen klappar jag mig själv medhårs och tänker att det är klart att det kommer att ordna sig… men hur skulle jag kunna tänka något annat?

Orka tänka vissa tankar hela vägen ut… nej, det blir för tungt och läskigt. Men det är väl klart att ni fattar att det snurrar mycket i skallen på en när man får en sån här sjukdom. Just det här att jag banne mig inte kan göra ett dugg för mig själv om man hård drar det hela. Jag kan inte äta, träna eller tänka positivt för att bli frisk, det finns inga sprutor eller mediciner att ta.

Tänk så man anpassar sig efter det som kroppen orkar, jag känner inte igen så mycket av mig själv, som om jag är en skugga av det som var en gång. Av henne som var stark och visste så mycket om allt och framförallt ville så mycket och gjorde så mycket. I skuggan av mig själv sitter jag idag och tänker på allt som var, utan att jag då förstod kraften i tillvaron.