Vissa morgnar är så

tysta att jag bara lyssnar på tystnaden tillsammans med en och annan skrattmås och tärna som seglar förbi mitt fönster.
Avsaknaden av ljud från staden som jag betraktar känns märklig, något enstaka ljud vibrerar in i mina öron, men mest är det fridfullt med blank sjö, blå himmel och sol.

Denna dag ska jag bara vara, hämta kraft till morgondagen då mycket ska avslutas i mammas lägenhet.
Jag erkänner att den här jagande stressen, allt som skulle ringas, fixas, släpas än hit än dit har fått mig att må dåligt.
Jag har helt enkelt redan tidigare blivit mentalt skör av allt livet utsatt mig för.

Stress är nog det jag klarar sämst av allt i tillvaron, det blir som ett inre durrande och då mår jag inte bra och får den där underliga känslan av att vara ut och invänd.
Med insidan utanför får jag inget gjort och måste gå ner i varv vilket oftast inte går då jag är mitt i ”ta hand om situationen” då finns bara ett sätt och det är att ta en lugnande tablett.

Inte ofta, men några gånger sedan mamma blev sjuk 5 februari och varje tablett har varit en välsignelse att ta, att ge sig själv tillåtelse att balanseras upp igen, gå ner i varv. Visst är det märkligt att intagandet av en av marknadens svagaste lugnande tablett inte tas lättvindigt.

Allt annat slukar vi utan minsta tanke, alla värklindrande tabletter … tänker du, ”äähh väntar nog några dar, migränen går väl över”? Inte sjutton gör vi så, in med lindring här och nu, men om nerverna dallrar då ska man tänka på att det är något speciellt med tabletten. Så man inte blir tillvand, nog är det bra att inte bli beroende, men det är det ingen risk att jag blir, en karta tabletter räcker många år och är tänkta till tillfällen som när min hund fick ”gå” med veterinärens hjälp, begravningar, akuten ringer och antyder min mamma kanske tackar för sig och går.
Det är då jag tar fram den lilla kartan, pillar ut ett litet lugnande, det är då jag behöver allt stöd i välden för att orka klara mig igenom något som är viktigt för mig att klara av.

Lagom till semestern kommer dessa fem månader att lägga sig ner i flyttdammet och begravas för gott.
Min mamma ringer mig på kvällarna och är så lycklig över sitt boende, jag kan inte ha det bättre säger hon, vilket får mig att må bra.
Mitt i allt har jag sagt till henne att hon gled in där på en räkmacka och efter besök av tandhygienisten, tandläkaren, optikern och frissan så har allt vi har funderat på hur vi ska lösa, just löst sig på boendet. Mamma pratar själv om räkmackan hon flyger runt på.

Att hon sen har massor av vänner som hälsar på gör inte bara mamma gott, det gör även mig gott som kan slappna av. Sex besökte henne förra veckan och personalen förundras över hur mycket vänner hon har.
På onsdag är vi alla anhöriga bjudna på fest på boendet, middag kl 17.00 och vi kommer med våra barn och barnbarn.

Mamma har till och med hittat en vän hon stormtrivs med, den kvinnans barn är lika lyckliga över min mamma som vi är över deras mamma. Att våra mammor kan umgås i en värld av svårt sjuka som inte kan kommunicera som oss andra, är ju bara för underbart.

Nu ska dagen tas tag i och jag ska glida runt i mest ingenting, sätta en bröddeg, tvätta lite och läsa mycket har precis börjat på, Himlen finns på riktigt av pastor Todd Burpo. Tja, vet inte än om jag är så imponerad som min väninna var som lånade mig boken, lättläst om inte annat, började igår och slutar säkert idag.

En av många fantastiska

… himlar utanför mitt fönster.

Tystnaden är så där hovrande tyst, ganska skönt att bo i ett område utan för mycket  oljud. Hufudstadens bakgrundsljud tror jag inte att jag hör så tydligt längre, det här med ljud är lite märkligt. Vi flyttade in i en lägenhet i närheten av den lilla förortsstadens stolthet, det gamla skramlande tåget med anor från tiden när folk var betydligt smalare än nu och mindre kräsna på bekvämlighet, sätena var små, smala och hårda och tåget krängde och skakade men se så ville de ha det i den lilla staden, tåget var deras stolthet. Själv föredrog jag självklart buss, så mycket mer praktiskt, de går alltid, har inga fel på varken räls eller annat som faller ner när det passar som minst och stoppar hela trafiken.

Nå, nyinflyttade stördes vi oavbrutet av tågets skrammel och tutande. Efter ett tag hade vi gäster hemma som efter ett stund undrade vad i hela friden det var som lät? Vi stod som fån maken och jag innan vi kom på att det var tåget, vi hörde det inte längre, eller stördes inte av det längre.

Ljud och ljudkänslighet har hängt ihop med mig sedan en tidigare fästman med vana att se sin far misshandla sin fru,  dessa vanor tog han med sig in i vårt förhållandet. Att sitta gränsle över mig och fullständigt vråla saker rakt in i mina öron gjorde min hörsel en otjänst om jag säger så. För ett tag framåt blev jag totalt döv och det pep hiskliga ljud där inne i mitt viktiga hörselorgan. Ja, Götapetter mycket har jag varit med om, ut tog jag mig med hjälp av psykmottagningens stöd. Tack gode Gud att de fanns en plats och tid för mig, för hjälp behövde jag så tilltufsad som jag var då.

Sedan dess har jag varit känslig för ljud och som om inte det var nog var öronen redan sedan barnsben min känsliga punkt. Otit betyder öroninflammation och se det var min barndom fylld av, syrran och jag åkte som skottspolar till öron-näs och halsavdelningen på Danderyds sjukhus. Där tjuvhölls jag i knät av en sjuksyster, medan läkaren tog hål på mina trumhinnor. Idag är de inte så barbariskt längre att få otit, ingen tar hål på trumhinnan med en nål utan det hela får läka ut av sig själv. Prisa utvecklingen!

Varje läkare som kikar in i mina öron brukar säga något om alla ärr jag har på trumhinnorna, de ärr som turligt nog bara gett lite hörselnedsättning på en örat.

Tame sjutton ser det inte ut som en sjukjournal även denna gång, jag måste ha ett uppdämt behov av att ösa ur mig någon kroppslig plåga varje gång just nu.

 

 

Att försöka bara vara i tystnaden, när telefonen ringer

Idag minsann kan solskrället stråla från en blå himmel, när jag inte har en altan att sitta på och njuta. Men jag njuter av tystnaden och lugnet utan min man och barnbarnet, helgen var intensiv med oavbrutet prat och konstant uppvaktning med korta inslag av manipulation om lusten att ständigt äta glass och godis och nu pratar jag inte om maken utan T som passar på att köra med farmor och farfar mer eller mindre misslyckat. Men farmor är en tuff kärring så han brukar lägga av när jag vässar rösten lite och tittar på honom. Rackarsunge han vet så väl var gränserna går …

Hela veckan ligger som en blank sjö och jag önskar inte kasta någon ”macka” som får ringar som kräver något från mig, vill bara vara. Ett kliv tog jag direkt, upp på vågen och borde inte vara förvånad, Viktklubben är betald för hela året och jag vet att det fungerar, men jag måste ju följa den om det ska vara någon vits med det hela. Nya tag som man säger …

Så ringde dottern som var hemma med lilla E vars mage krånglar och jag tappade tråden till det jag skulle skriva om …

Fridens på er …