Nu blommar rosfebern …

Redan förra veckan klagade maken på ont i ett knä som också var svullet … efter helgen var hela benet svullet och jag sa igår att nu är du så god och ringer husläkaren direkt på måndag morgon.

Han fick en tid och blev efter mötet skickad på ultraljud på Sofia hemmet, men där såg de ingen propp utan mer en blödning i vaden och så var det något i knät som jag inte minns vad han sa … jag blir så där i minnet när jag blir stressad. Husläkaren valde då att skicka honom till akuten på Danderyd för en kraftigare röntgen, för att säkert utesluta propp … i samma veva ringde sonen på väg hem och sa att han kör pappa, kunde jag ta Tim? Så klart jag kunde, vi åt mat och hade det mysigt under tiden sonen körde pappa till akuten.

Väntan och väntan … sen ringer maken och säger att de tror att han har rosfeber och jag har nu läst på och inser att det är ingen ovanlig följdsjukdom när man som han precis har haft halsfluss. Så nu ligger stackarn på akutmedicin och väntar på att den läkaren ska konstatera och medicinera honom för hemgång. Läkarna var tre på akuten som tittade, men de var ortopeder så nu får stackarn ligga där och vänta in en medicinläkare  som slutligen ska bekräfta själva rosfebern.

Jaha, så fortsätter vi att ha sjukstuga … men jag är glad att det inte var någon djupgående propp … fy så läskigt. Tursamt nog kunde vår hundvakt komma över vid middagen och ta Watson för jag klarar inte av att gå ut med honom och samtidigt ha Tim med mig. När han lämnade tillbaka Watson berättade han att grannen vars hund dog i somras frågade om de fick gå en promenad med Watson och det fick de så klart. Så nu ska gudarna veta att han har promenerat tre gånger mellan 17-21.00, nu sover han tungt på sin bädd.

Jag känner mig trött men lättad ska bli skönt när maken kommer hem igen om det så blir mitt i natta. Tycker så synd om min man, han som aldrig har varit sjuk har de två sista åren åkt på både det ena och andra. Vi har levt så många år tillsammans att man inte alls mår bra när den andre är sjuk.

Nu ska jag dricka lite te och äta en smörgås av mitt nybakade matbröd, när maken och sonen åkte iväg så hade jag gjort smörgåsar till dem för det blir inte mycket ätande på akuten. Så det var tvunget att baka ett nytt bröd till morgondagen.

Nu ringde han och sa att han blir kvar över natten och får intravenöst det han behöver … 

Sopar livet under mattan idag

Tänk att vissa dagar så är det som om jag har en tyngd i baken, jag fastnar här i bloggen. Går en sväng i lägenheten på jakt efter mitt vattenglas och ser då att ingen har bäddat sängen under tiden jag har bloggat eller plockat ihop tvätten som nu är torr, eller diskat, gått ut med Watson….

Så jag får väl börja detta med att jag snart ska ta mig samman och gå upp…. nalle på bilden är jag i nattsärken.

Igår kom sonen med sin mö och visade tre fina bilden på den lilla gossen. Tänk vilket fantastiskt verktyg ultraljudet är, när jag var gravid så var det ju bara de graviditeter där det var fara o färde som blev förevigade på ultra.

Overkligt att se en så liten människa som har band till mig ligga där i sin varma påse och simma omkring. Man blir väldigt larvig av att vänta barnbarn… det nyper i hjärtat allt oftare och jag kommer på mig själv med att fantisera om allt jag vill ge och göra för den lille. På samma gång får jag ågren när jag tänker på att jag är sjuk och inte orkar som jag vill. Tänker på hur det ska vara när jag väl har fått en njure och inte får träffa andra… men hallå! hur ska de gå till? Om jag har fått ett litet barnbarn som jag nog kommer längta till mest hela tiden. Får jag då ha munskydd och sprita hela mig och sen då? Får jag umgås med den lille och andra i familjen? Ja, tiden lär visa hur det hela blir.

Tror jag ska göra som lilla städdamen där nere sopa det mesta under mattan idag, bädda måste jag för vi får fikagäster ikväll, men resten tror jag att jag högtidligt skiter i en dag som denna.

En prins på beställning, en liten en

Här kommer lite önskestjärnor!

Enligt ultraljud ska jag få ett barnbarn den 13 januari 2009.

En Pojke!

Ikväll ska jag få se bilderna på den lilla som simmar omkring där inne. Sonen ringde och var jublande glad, jag känner mig gråtfärdig av ren lycka. Men vart tog lilla Emma vägen? Det var ju en sån trodde vi som skulle komma och så intog lille Tim hennes plats. Livet är en stor Surprise!