Under förmiddagen hände ett under

här på landet.

Efter ett tidigt samtal med min läkare som påpekade att mirakel sker …
De där pillren jag fick mot smärtan i tinningen och ut i ögat har tagit bort min hopplösa värk i kroppen. Så klart sa min bästa läkare Louise, värken är neurologisk och pillren fixar sånt.
Men kryss i taket sa jag för mig själv och planerade en längre promenad, längsta på länge.
Tog den och kroppen hängde med, jag vågar inte tro än att det är sant, jag har redan bestämt mig för att gå samma tur imorgon oavsett väder.
Det blir nog tuffa tag, snöregn och oväder, men ut ska jag.
Bara tanken på att få motion triggar mig otroligt, utan värk och en kropp som bara vill svimma på vägen.

Jag har stannat kvar här på landet efter helgen, min man och barnbarnet kommer ut till lunch på onsdag, lite semester tar vi samtidigt med skolbarnets höstlov. 7-åringen längtar enormt efter att komma ut till landet, till oss och vi blir lika lycklig när han är med oss. Ren kärlek, jag ser fram emot att de kommer min bästa killar.

I helgen gick larmet till vår toalettcistern, den nergrävda började bli full, dags för tömning. Inte kunde vi vänts till fredag när kontoret sa att de skulle komma, vi ska vara här tre stycken så idag kom slamtanken och gjorde sitt jobb.

Nu ska jag lägga mig och läsa min deckare, det är så tråkigt på TV, Obamas historia som president eller Lenin och polare i den andra supermakten. Näää, farao så trist, tacka vet jag lite hederliga deckarmord.

Gnatt på er!

Fibromyalgin på återbesök

Tänkte sova ut idag men blev väckt av distriktan som skulle ge mig järnsprutorna, hon sa att de inte kunde ge mig sprutorna pga risken för andningsuppehåll. Trött jag blir på allt tjafs, att det ska vara så svårt att få lite behandling på sin egen vårdcentral. Så nu måste jag ringa till min syrra på sjukhuset och boka in nya tider med henne för att få sprutorna vilket kommer att gå utan problem.

Jag som hoppades slippa åka tåg och tunnelbanan, är både lite för trött för att flänga runt och sen tycker jag att risken för att bli smittad är för hög. Maken kan ju inte leka chaufför till mig på vardagarna, han kör när han kan, men har ju ett jobb att sköta.

Idag har fibromyalgin slagit till igen och det är så typiskt att man får en rejäl släng efter att man har gjort något som överansträngt kroppen dagen före. Jag vill så gärna vara barnvakt fast inte så många timmar som det blev igår, kroppen orkar inte.

Så idag när jag skulle sova ut blev jag väckt och kroppen signalerar att jag kommer att gå en kortare sväng med hunden, äta lite och sen sova i flera timmar. Kul dag eller hur?

Men under kan ske varje dag och jag är alltid öppen för det, tänk om jag vaknade en morgon och var frisk, bara så där. Nej, orealistiskt att tro så, men jag kan ju få en och en annan kraftdag som känns som ett under, det är vad jag längtar efter.

Nu ska jag sega mig upp ….