Perspektivet befintligt, obefintligt

En morgon i ett tidlöst tillstånd där jag lyckas hetsa upp mig själv via TV och bloggen. Jag hör TV hela tiden i rummet bakom mig, Oldsberg var med i en intervju och jag insåg att han verkligen inte är så olik mig i sina tankar. Glädjen i att vara nöjd med att vi lever i vårt land och har alla möjligheter, ja, det där att vi har allt fast vi gnäller så mycket. Mitt favoritämne som ni som följer mig känner igen.

Perspektiv i tillvaron handlar det ju om och var perspektivet har tagit vägen vet jag inte, jag kan ju känna att jag själv fjärmar mig ifrån det när jag har haft mina jobbiga stunder. Men det gäller ju att hela tiden ta sig tillbaka till ett balanserat synsätt på tillvaron. Vad kan man kräva av sin tillvaro, av andra, av samhället?

Man kan inte kräva ett jäkla dugg egentligen utan det är bara sig själv man ska och kan sätta krav på eller hur? Man växer upp och poleras som en tumlad sten, med tiden blir man rundad i hörnen, något slås av och något kommer till i personligheten. Ingen kan ju säga vad som är rätt eller fel i det man får till sig i livet via livets alla kantringar och förtöjningar vid diverse hamnar.

Hela tiden är det man själva som har ansvar för hur personligheten används hur jag bemöter värden. Men många  (även jag faller ibland så klart) ner i avgrunden av antaganden att det alltid är andra som är skyldiga oss en tillvaro som är smidigare än den vi tycker oss ha.

Det där upphetsade tillståndet jag skrev om i början är nog en rest från min utbrändhet som aldrig verkar ha vett att försvinna. När jag ena stunden blir lite tagen av sambandet mellan Oldsberg och mina tankar så ser jag samtidigt att Kidneybönan har en spännande film från USA om cystnjurar och läser där med intensiv spänning. Det är då mitt inre kommer i darrning, en utmattande skakande känsla och om jag skulle försöka få er att förstå hur jag upplever den, hur upphetsande det blir inne i mig, så vill jag att ni tänker er att det en dag landar ett UFO framför er och ni står där och blir både rädda, spända och på vakt, ert inre tumlar om så att ni nästan inte kan andas. Är ni med i känslan?

Hur i helskotta ska jag komma vidare i det här nu? Jag har verkligen börjat röra till mina tankar nu för tiden. Min njursyrra kallar det för Nalle Phu tillståndet och tja, varför inte, rörigt blir det och lusten att snirkla mig ut och vidare tar ofta tvärt slut vilket ni nog har märkt ibland när jag skriver. Det är så det är med mig just nu och det får vi överleva..

Får upplyftande besök på bloggen och bjuder vingprytt hjärta till medsystrar

Idag känner jag mig så märkvärdigt upplyft då jag i min lilla matblogg fick besök av Daniel Roos konditorchef på operakällaren. Jag blev inbjuden till hans blogg och har nu suttit och dräglat där över allt överjordiskt gott han gör och så vackra upplägg och former på deserterna. Gör gärna ett besök hos Daniel och njut… http://toproos.blogspot.com

Så är det fredag igen och det är dags att fundera över vad jag ska bjuda på till middag ikväll.  Rödvin och ost är ju självklart men varmrätten har jag inte funderat klart över ännu.

Nu har jag läst klart Syster Ysters bok och den kan jag varmt rekommendera. Lilla Syster Yster… du skriver så rakt och öppet att jag häpnar ibland, men jag tycker så mycket om din bok. Din bok är livet som det lätt kan bli, jag tänkte ibland att vi alla gör konstiga val emellanåt som ändå är så självklara när man är mitt i situationer. Man gör så gott man kan i sitt liv, spelar de pjäser man har fått sig tilldelat och Du som Du har kämpat….

Utbrändhet är en blandning av många olika faktorer i en människas liv, jag kan inte jämföra mig med Syster Ysters liv för jag har mitt eget liv att leva, men gemensamt ser jag ju den röda tråden i både hennes och mitt liv, att finnas till för andra. Svårt att säga nej när man alltid känner sig skyldig andra något, vad det än må vara. Att alltid tänja sig själv för andras skull… och samtidigt aldrig inse sitt eget värde, bådar inte gott i slutändan.

Jag vill här ge dig Syster Yster och alla Er min medsystrar i utbrändhetens skara ett hjärta med vingar.  Tänker att vi kan använda våra stora hjärtan, men vi kan flyga iväg och hämta kraft när det blir lite för mycket för oss.

Önskar Er Alla en skön och vilsam helg!