Att vara till lags

Detta är en skämtbild … men så tycker jag att jag ser ut nu för tiden och jag försöker att inte släppa lös alla tankar som ständigt tränger sig på om hur vi kvinnor ska se ut. Några kilo tappades under magsjukan och jag tänker nyttja att magsäcken krympte lite av bara farten, inte så svårt just nu för jag har  ingen matlust ännu.

När vi gick vår sväng Watson och jag så började en stor bil backa med ett evigt pipande som backvarning, Watson tvärnitade och drog mig hem, ingen blev gladare än jag för kroppen den är banne mig inte klok nu igen, orkar inte ett smack.

Hamnar i dyster sinnesstämning, det är som om jag aldrig kommer igång. Herregud vad ska man göra åt sig själv, för sig själv när allt jag försöker bara blir pannkaka hela tiden. Det är inte så att om jag idag börjar att gå en 20-30 minuters promenad så ska det gå lite lättare imorgon att gå .. nej, då mår kroppen dåligt för att jag gick dagen före och tvingar jag kroppen att gå hamnar jag bara på toa och spyr eller nr2. Nu har jag hållit på i snart två år med att komma igång, det är klart, helt klart att fibromyalgin styr det mesta för vore det ”bara” biverkningar så skulle jag vara dålig varje dag året runt och så är det ju inte.

Sonen ringer och frågar hur jag mår? Hör mig själv svara ”bra” i glad ton … orkar inte höra mig själv gnälla så fort folk undrar hur jag mår. För mig är det så svårt att stå upp för mig själv och säga högt att jag mår skit, orkar inte med mig själv snart. När jag fick min dialysslang inopererad så berättade mig sjuksyster hur jag hade flyttat mig från operationsbritsen över till sängen helt själv, vilket hon aldrig förr sett och hon är inte purung om jag säger så. Jag var sövd och minns inte ett smack av detta.

Den upplysningen har fått mig att gråta och tänka många tankar om det här med att vara till lags. Att inte få vara till besvär, det är sånt man lär sina barn under uppväxten, att det satt så in i ryggmärgen på mig fick mig att bli nedslagen och inse att det kanske finns en annan Maggan där inne som inte fick leva, vara sig själv. Om jag får välja om i mitt liv så vill jag ändå inte välja bort den Maggan jag har varit i mina friska år, den som varit snart att hjälpa andra och orädd för besvär. Men klart att det är bättre att vara sån än de självupptagna typer det finns för många av där ute.

Om jag inte hade slagit knut på mig själv så ofta genom åren för att vara till lags, så skulle jag kanske sluppit fibromyalgin och det hade varit stort för mitt liv i dag.

Nej, jag är inte missnöjd med mitt liv men jag blev sorgsen när jag insåg hur totalt det där att inte ställa till besvär har intagit hela mig. Undrar hur många gånger jag har stått i en kiosk, affär eller restaurang med menyn i hand och inte valde det jag verkligen ville ha för att det helt enkelt kändes för stressigt när kyparen eller sängförsäljaren stod hängande över mig för att höra vilket val jag skulle göra … det fanns alltid andra som väntade på sin tur. Jag har slagit till med oberäkneliga mängder av mat/saker och gud vet allt som jag egentligen inte ville ha. Jag lovar er att de som känner mig tappar nog hakan när det läser och fattar inte ett dugg. För sån är väl inte Maggan?

Jo, sån är hon … ett lättstressat mähä som inte vill vara till besvär, jag har lätt att säga ”det är ju bara jag” och det betyder att jag kan vänta hur länge som helst eller kanske komma tillbaka en annan dag … det kan jag säga och signalera precis i vilken situation som helst. Hos läkaren, det gör inget att telefonen ringer, att det knackar på dörren osv. I sjukhussängen väntande jag på förkortning av dialysslangen, det är helt ok att jag får vänta i tre dagar på sjuksystern som ska komma in från avdelningen tvärs över korridoren. Ursäkta va? Är kocken sen … det gör inget jag väntar. Föda barn; jag sköter mig själv och kämpar tyst vidare tills ungen är nästan ute och de får akut slita upp alla förpackningar av steriliserade intrument. Jag skulle kunna fylla sida upp och ner med alla dessa stunder där jag förenklar för andra med att stå bak och vänta. Tänk att det känns helt normalt för mig att göra så här, fast ärligt så tänker jag en massa som jag inte säger, för då skulle jag vara till besvär för tusan.

Jag ska nog lägga mig i soffan och lyssna på ett meditationsband och bara varva ner ….