Döden, döden

Tidigt vaknar jag och inser att kroppen är annorlunda, ligger kvar i sängen, ovillig att dra undan mina mjuka, varma och omfamnande sängkläder. Ligger där och känner in kroppen och inser att den starkare värktabletten har jobbat på ett helt annat vis än de vanliga Panodil jag tar ibland.

När man som jag har ständig värk någonstans i kroppen sedan tjugo års ålder av fibromyalgi som bara flyttade in i min kropp utan att fråga om lov.  Då är man så van att ha som en värkmatta i hela kroppen att man inte vet hur det borde kännas att ha en kropp, det vill säga inte alls.

Så jag ligger där och njuter av att kroppen inte har ett dugg att liksom peka ut denna morgon. Tankarna slingrar sig ut och in och det jag inte vill tänka på tänker jag så klart mest på.

Katten som låg död mitt i vår körfil igår kväll, nyasfalterad svart gata, på väg till landet, ingen möjlighet att stanna bilen. I samma veva jag ser misse, svart med lite vitt runt nosen och blod, stel och inte i vår värld längre, så åker vi över honom. Inte på honom tack och lov, för då hade jag nog aldrig slutat gråta. Det här med alla djur vi människor dödar i vår framfart på vägarna har jag riktigt svårt att klara av, mosade fåglar med sorgsna vingar som liksom vinkar av vinddraget från bilarna som kör förbi. Hela mitt jag dras till det jag inte vill se och så gråter jag eller sitter och skärper mig för att inte gråta.

Denna morgon var det bara att masa sig upp och överraskas av hur mycket längre hösten kommit på landet än hemma. Maken har köpt en lövblåste som jag kan lova att han vill inviga idag, testa lite. Meningen är att han ska kliva i skyddsoverall, ta fram och fylla målarsprutan för nu ska nya huset målas invändigt.

Nybryggt kaffe fyller huset med sin längtansfulla runda doft, jag såg framför mig den rostade mackan med smör, marmelad gärna av aprikossmak och så skivorna med dansk fisost som vi kallar den hemma hos oss. Det är Svarta Sara eller Gamle Ole som vi periodvis bara måste dela vårt frukostliv med. Men till denna morgon har vi glömt att köpa rostbrödet vilket känns snopet när man är inställd på en kulinarisk morgonkick.

Nu ska jag ta en påtår och ute duggar det sa maken nyss …

 

Ibland tycker jag inte det känns rättvist

En del är aldrig sjuka och vi andra får ta hand om allt som har med sjukvård att göra. Jag med min misstänkta plattfot med remiss till en ortopedtekniker för att få en fotbädd gjord till foten, får nu en remiss till Danderyds ortopeden efter att jag idag för säkerhetsskull var och röntgade foten.

Min VC läkare ringde och sa att ett ben var löst i foten … va, brutet ben i foten, gips? Jaha, varför inte, gipsad har jag aldrig varit 😦

Känns skönt att kunna ta en värktablett vilket jag inte har gjort då jag trodde det var min plattfot som gav värken.

 

Götapetter vi är med

lingonsylt. Maken fick ett ryck och plockade en halv hink lingon i lördags, jag rensade i 3-4 timmar, skogens skräp och lingonben, det är den lilla stjälken ni ser på bilden. Idag har vi avslutat vårt första äventyr med lingon med att koka sylt av det hela.

Det är en skön känsla att se burkarna och inse att vi har mer lingonsylt än vi kan äta upp i vinter, klart ungarna ska få varsin burk. När jag rensade tänkte jag på förr, hur livet ibland hängde på bären de plockade och kokade sylt av. I nutid är det mer känslan av att ha gjort den själv och det där att veta exakt vad som är i sylten. Vår dotter hade köpt lingon på torget för 35 kr kilot så förtjänsten är väl inte så där enormt stor att göra sig till och koka egen.

Jag var hos min läkare i fredags med en fot som har blivit helt tossig med att värka, större delen av sommaren har den spökat från och till, nu fick det vara nog kände jag. Så en röntgen för säkerhets skull och remiss för avgjutning av foten till fotbäddar står det på pappret, men det blir nog bara till just högerfoten. Värsta ”plattfotsindianen” sa vi som små, men så får man nog inte varken säga eller skriva, säkert rasistiskt och väldans lätt att känna sig kränkt av både här och där. 🙂

Med start imorgon så blir det röntgen av foten, boka tid till gjutningen av bädden, boka tid till optikern för köp av nya glasögon, vara barnvakt en kort stund åt yngsta gaphalsen medan pappan är hos tandhygienisten, en kompis kommer en eftermiddag på fika, så denna vecka

vill jag inte boka mer.

Jag hade tänkt skriva om mitt möte med en medial vän och dimman som dansade så sällsamt vackert att jag ville ut ur bilen och rent av smeka älvorna som liksom rann ut över hela landskapet i fredags. Men det ringer alltid någon eller så har jag något annat att ta tag i.