Va, hoppa över hygienen?

När ”medicinklockan” väcker mig då har jag sovit bort hela förmiddagen, jag sätter mig upp och känner igen min stela, knarriga kropp och inser att det var mycket länge sedan jag tog min nya dos medicin mot smärtan.
Så nu till kaffet och smörgåsen känner jag en som stoppar i sig tabletter i en farlig fart. Immundämpande, kortison, Levaxin, och så de nya mot smärta som jag tror (hoppas) kommer förändra mitt liv.

Här på landet har jag två uppgifter, ge fåglarna solrosfrön och de sista av vinterns talgbollar. Men jag matar dem inte bara för att fylla deras magar, ren egoism ligger också bakom min generositet, jag vill se dem, så många som möjligt. Kom, kom o Ät!
Sen det här med upptagandet av maskrosor, säkert en evighetsmaskin som skulle behövas för att tukta det gula beståndet. Med hopp om att värktabletterna gör sitt så kommer jag göra mitt, kombination av gymnastik och förgörande av det gula är en lagom kombo för mig att komma igång med.

Vad gör man annars ensam på landet? Just ingenting, så totalt klocklöst att bara vara, som i ett ingenmansland. Inga krav, inga måste, bara lite ätande, hygien och toalettbesök, till och med hygienen kan man hoppa över i sin ensamhet om man vill, ingen behöver känna ev lukt.

Nu ska jag skära bröd, ost och dela ett äpple, dagens gottebord till fåglarna, undrar om jag inte har russin i skåpet?

Sjuklingen hemma igen

                                     
Större delen av kvällen har han sovit min lilla hjälte. Hem kom han med benet i bandage och med en ”sko” på foten. Ingen strut så långt ögat kunde se…. tack o lov. Vi har varit till apoteket och hämtat penicillin och värktabletter för ont kommer han nog att ha några dagar, men han har redan ätit och druckit och det känns alltid bra för mig när sjuklingar vill äta lite.
 Vi ska byta bandaget rätt ofta och jag vågar inte tänka på hur arg han kommer bli när vi ska peta på hans ben, jag sa till husse att köpa med sig en munkorg efter jobbet imorgon,  för byta bandage måste man bara göra fast det gör ont i benet.
 Veterinären berättade att den där nu borttagna sporren kan växa ut igen i normalstorlek, vad det nu ska vara bra för? Eller bara växa ut till en liten sporre eller aldrig komma tillbaka. Ska ju bli spännande och se hur det blir…
 Den där stunden när Watson kom in i hallen och vi båda låg på golvet och gullade oss är guld värd. Tänk så mycket kärlek man kan känna för sin hund och för att inte tala om all kärlek jag får tillbaka. Ni skulle ha hört honom prata och beklaga sig över den nöd som husse ställde honom i när han övergav honom imorse hos veterinären. Skitgubbe tyckte jag att han sa helt klart… för att inte tala om att det var husse som kastade bollen som Watson försökte ta när han spräckte sporren mot dörrtröskeln… tja, husse han ligger nog lite dåligt till även hos matte som har varit sur för det där med bollkastningen och tjatat om att han kommer att göra sig illa till slut. Varför får man alltid rätt i sånt där tråkigt?