
Hela veckan har gått som i spinn och jag som trodde att jag nu skulle kunna andas ut och tillsammans med maken laga en festmåltid för fira det ska vi idag. Var hos njurläkaren imorse och allt är ju bara bra, så vi pratade om annat och hade en trevlig stund. När vi kom ut så sa sjuksköterskan att jag inte behöver komma varje vecka på läkarbesök och så fick jag fem datum till provtagning och det sista är 11/1 2010. Men hallå, jag är klar med den där 3 månaders tiden, jag är fri igen så länge alla prover ser bra ut. Nu kommer provtagningen att dras ut så att det blir längre och längre tid mellan dem.
Det är verkligen något att fira.
På vägen hem handlade vi på Willys, kom hem packade upp och drack lite kaffe sen gick maken och hämtade Watson som har varit hos hundvakten idag. Det första jag ser är att han haltar gravt på bakbenet, maken tar bort en liten tagg som satt ovanför en klo, men Watson han går inte på benet så nu är maken iväg med honom till veterinären, vi fick sista tiden. Bäst att passa på för imorgon är det helg och då är det ännu dyrare att gå dit. Så alltid ska det vara något man oroar sig för och jag är med Watson precis som jag var med mina ungar, väldigt noga med omsorg på längden och bredden. Antar att han har vrickat foten, men lika skönt att veterinären kollar honom så slipper jag vara så orolig om det inte går över.
På Willy:s så köpte jag många 70% chokladkakor och nougat som jag ska ha till julgodiset som jag ska göra. När vi kommer till kassan efter ett långt köande så börjar min man larva sig och suckar högt samtidigt som har plockar upp allt det där onyttiga och så säger han att ”du måste sluta att äta så mycket sånt här”, och så fortsätter han med att det inte är bra för mig och jag känner i nacken hur de bakom mig lyssnar och tittar. Där står jag med min kortison svullna mage och skurvar på mig, jäkla gubbskrutt att retas. Han ska nog få igen, att han bara vågar utmana mig … han har åkt på däng många gånger när jag har gett igen, inte med näven så klart utan med listiga uträkningar som han har gått på och fått stå med lång näsa.
Jag minns en gång när vår son var liten knatte, han kunde plötsligt inte gå på ena benet, han hade så ont så det gjorde ont i mig. Vi åkte in till Karolinska barnmottagningen och satt där och väntade med sonen som vi bar in. Vi bar honom vidare in till läkaren när det var vår tur och läkaren sa när vi berättade vad som hade hänt med sonen ” Få se om du kan springa ut i korridoren jättefort”. Vem försvann som en avlöning i dörröppningen och sprang som en olympier hela korridoren ner och tillbaka. Där satt vi och skrattade och såg fåniga ut. Jag har inte varit en pjoskig mamma med mina ungar, men där såg jag nog jäkligt pjoskig ut.
Så det skulle inte förvåna mig om Watson sprintar iväg på alla fyra i undersökningsrummet som det mest självklara i världen.
Veckan har rusat på mig med dels dagliga promenader med Watson vilket har gått bra. Sen har jag haft kaffebesök både onsdag och torsdag ni förstår det är mycket för mig … 😉 Sen har telefonen ringt mer än vanligt och det gillar jag som kan sitta som ett klister i luren. Blodprov har jag tagit och läkaren har jag mött så nog har denna vecka varit mer lik en normal vecka vilket jag inte har haft på väldigt länge. Jo tack, jag mår bra återhämtar mig snabbare mest hela tiden men jag kan bli väldigt utpumpad men det går att hantera på ett mycket lättare vis än tidigare.
Nu planerar vi för en eftermiddag med julklappar till marsipangrisen för han ska åka till Småland i jul och träffa moderns släkt. Det ska bli så kul att alla kommer hit och jag ska bulla upp med fika och annat gott under dagen. Så winernougat, mozartkulor och minttryffel ska vi göra själva, klart ni fattar att jag inte kan börja banta förren efter nyår eller hur?
Nu ska jag göra en stor smarrig sallad som vi ska ha till köttbiten ikväll …
Trevlig helg på er alla!