Kroppen hit och kroppen dit, nu tar jag min skalle under armen och går

Just nu när det börjar dra i benen mot att göra mig i ordning för att åka till Röda korsets Kupan så tänker jag tanken ”Vem jag var”. Själva resultatet av alla åren händelser som påverkat mig, förändrat, skrapat av, urholkat, täppt igen, förkalkat, ignorerat just mig, bara kroppen ska ha sitt. Det finns inget annat än kroppen som styr min dag, mina val och förkrymt har livet blivit, varje litet val av lägesförändring föregås av en personlig checklista.

Dagens yrsel, magen, herregud så den förstör för mig, kraften i benen, är den svagare än normalt? Detta kan jag fundera över en bra dag, en dålig dag funderar jag inte ett dugg, kan lika gärna lägga mig ner på en gång.

Det känns inte rättvist att ha blivit inte ens en blek kopia av sig själv utan en skugga av sig själv, ständigt detta sittande utanför sig själv och undra när kroppen ska gå in för landning, låta mig hitta tillbaka till mig själv, men bara för den stund kroppen tillåter. Jo, jag lever där mellan alla skuggperioder, tvingar mig iväg, för att sen lova mig själv att aldrig någonsin göra om det hela … påskmiddag med familjens tio personer, klart vi ska ha fast jag lovade mig dyrt och heligt att aldrig ha något mer, det är bara så vidrigt med kroppen. Att ila runt där i familjen och bara önska att jag var död, ungarna, barnbarnen, mamma alla att ta hänsyn till. Lyfta barnbarn och vara livrädd att svimma med något litet hjärta i famnen, vad i hela friden ska jag göra med mig själv?

Jag är inte självmordsbenägen bara mer deprimerad än vanligt och så sjukligt trött på det hela, mina tankar spinner oavbrutet runt detta tema. Jag skrattar gott och ser högst levande ut, jag tvingar mig till utflykter, bakande, lagar mat, tvätta, bädda allt det där normala med den skillnad att gör jag A tex tvätta håret när jag duschar så orkar jag inte gå ner till affären samma dag. Det är så jag håller på, åker till affären med maken, kan klara att handla ibland helt normalt, men stå upp är sjukt jobbigt i kön till kassan tex. Eller så packar magen ihop av IBS och då finns det bara toan för mig och maken får fixa handlandet själv. Hela tiden denna kropp som lever ett eget liv utan att jag kan hantera det.

Vem jag var undrar jag i början och ett är säkert absolut inte den person jag är idag. Nää, nu skiter vi i det här tuggandet, jag ska leta upp dagen och göra den till min, här kommer jag Kupan.

Om förhållande

36Ännu en dag när jag tittar ut genom regnblöta fönster. Jag har inte gjort så mycket för luften har gått ur mig, som om jag vore uppblåsbar av något slag. Får ju vara glad att jag inte är anställd som gummimadrass för då vore det kört.

Den här urinvägsinfektionen tog ordentligt på kroppen och jag är svaaag, knäsvag och yr i bollen. Går väldigt långsamt och hejdar mig mitt i stegen då jag direkt känner att mitt vanliga skutta upp och iväg tempo inte alls passar min kropp längre. Får en försmak av att vara väldigt gammal och orkeslös, ostadig och skulle nog ha en rullator att hänga på. Men äh, jag överdriver lite, men bara lite. 

Tänker att det är tur att jag har fixat alla julklappar för jag ska då inte gå ut i några affärer, känns som om jag aldrig kommer att kunna gå ut mer, men det kommer att bli lite bättre om några dagar. På onsdag måste jag knäa iväg till dotterns första julbord och jag ser verkligen fram emot det. De tittade in ikväll dottern och sonen som hade fästmön med sig och magen är runt och go. Lille Tim ligger där på tillväxt, det är som om jag nu först har tagit in det här med farmors skapet eller vad man ska säga.

Jag har väldigt svårt med det här att inte vara frisk och pigg nu när första barnbarnet kommer. Jag vill så mycket, vill finnas till om jag behövs, att sitta här som en klofs och bara orka ta sig från rum till rum ger mig krupp. Dottern säger med skärpa i rösten att ”vi är fler i familjen som kan hjälpa till om det behövs”. Klart jag vet och fattar, men jag är ju bara sån att jag vill… jag vill, vill, vill själv. Varför får man en sån karaktär att man ter sig som en trotsig 4-åring eller så?

Min vilja hänger i grantoppen sa alltid min pappa och det förstod jag hemma att jag inte hade ett dugg att säga till om, så jag antar att jag har sparat mig för att använda viljan till andra saker i livet än att trotsa föräldrarna. Men inte trodde jag att själva livet, det kroppsliga livet skulle sätta sig emot på detta vis? Nu hänger min vilja i grantoppen …

Igår tittade jag mig omkring här hemma och sa till mannen att ”nog syns det att jag inte gör något här hemma längre”. Jo, till och med han såg det sa han och det var faktiskt rätt skönt att höra, fast han verkligen sliter och försöker fixa det mesta. Det var nog jag som ordnade det där extra myset, pysslade lite med allt, inte märktes det, men spelade roll.

Jag är väldigt stolt över min man och kär, jag brukar smygtitta på honom när han tittar på TV och tycker han är det snyggaste som finns. Jo, han är snygg inte bara i mina ögon ha ha, har haft väninnor som åkt hiss med honom och blivit knäsvaga 🙂 Får man tolka fritt.

Över 30 års äktenskap har ju inte bara yta att bjuda på utan det måste finnas annat som limmar och håller ihop. Så vi har kämpat genom åren, när ungarna var små gick det i ett och vi hann ju inte med att se varandra och höll nästan på att gå ifrån varandra. Var tvungna att stanna upp och kliva ifrån ett tag för att sen kunna gå ihop igen. Vi köpte nya vigselringar och satte nytt datum i dem bara för att markera en ny början. Det var då vi verkligen började se varandra.

Förhållanden är nog den bästa skolan vi får här i livet, alla typer av förhållande är ju en spegling där vi får se oss själva om vi tittar noga. Om vi vågar titta vill säga. När jag var frisk och hade ork och mer balans i psyket så tänkte jag ofta på vad det var som fick mig att gå i gång när jag blev arg. Vilka utanför familjen gick jag igång på? Vad var det i den personen som fick mig att reagera så? Jag har alltid snokat i mig själv (och andra) och undrat och förundrats över allas vår rikedom på känslor och tankar.  Det finns så mycket spännande saker att lära om hur vi fungerar, jag läser rätt mycket böcker, men just nu är jag som en teflonpanna .. allt bara rinner av mig, inte ett dugg jag läser fastnar. Irriterande men så sant just nu, allt för den delen som man tänker och skriver är ju bara just nu, precis här i denna stund. Det är väl det som är så fint med oss tvåbenta att vi kan ändra oss och lära mer hela tiden.

Om jag nu lyssnar på min kropp så säger den lh7dkn_c0tro2igclzc-rcs3a1saktemidymy48bn-5vdrfxuio3aa1tt2pqofhxzpnc8y6vadugm1ae59obrevuulmgue7uolxlqtzkigq8y9eo3akxnwjfsdiaqx9fray1lrhqi39jylj8bruuo1