Ibland får man ge sig

fast det känns som jordens undergång av besvikelse. Min nedtrappning har gått så bra tills jag la av helt med antidepressiva tabletterna. Att man kan få så stark abstinens fast man som jag har ätit så låg dos om än i många år är ju skrämmande. Höger öra trrrrswiscade, blirrade och jag visste inte vad som var upp och ner, så yr att jag kunde bjudit in barn på en åktur, inte i en stor snurrande kaffekopp utan i min soffa där jag till slut bara la mig. Så vi pratade maken och jag, fram och tillbaka, hur sjutton ska jag göra, problemet bara ökar inte som jag tänkt mig att efter några dagars ökande så kommer det dämpas för att till slut försvinna. Att redan ligga ner och tro att man ska falla är inte riktigt min melodi.

Nej, sa jag, kommer inte på frågan att ta tabletterna igen, men vad ska jag göra? Kan ju inte ligga ner resten av semestern, somnar före maken helt slut, bara en sån sak är bevis för oss att något är mycket galet med min kropp. Blodtrycket var otrevligt högt och det var då jag besinnade mig och tog lägsta dosen 10 mg och som ett mirakel levde vi plötsligt på samma planet igen maken och jag, till och med solen sken i regnet. Inget snurrande och svirrande i öronen, inga snedsteg och höga blodtrycket blev normalt igen.

Så vad blev det av min plan, pannkaka? Jag fortsätter att äta 10 mg varannan dag lång tid framöver för att sen ta skitpillret var tredje dag osv. Det var väl sjutton helt enkelt.

 

 

Att trappa ner

antidepressiva tabletter skapar en röra i kroppens kemi, antar att kroppen känner sig lite som Ronjas polare ”Vaffö e de på detta viset”? Vi inser allt oftare att våra kroppsliga reaktioner handlar om brister i systemet, äter vi fel får vi blodbrist och mår därefter, köper järntabletter och blir pigga igen fast kanske förstoppade av det som just gjorde oss pigga, järnet. Efter transplantationen var det som om psyket varken visste ut eller in och jag blev rekommenderad att äta antidepressiva tabletter och tro sjutton att jag ville det, vem vill väl flyta som ett veligt, gråtande och snorande flarn genom tillvaron när alla inklusive du själv förväntas vara överlycklig över att ha överlevt och fått en njure från en vän. Snopen är ett litet ord för att beskriva min känsla efter transplantationen, både det där att jag fick så mycket biverkningar av medicinen jag måste äta resten av livet för att inte tala om att jag aldrig blev frisk som många andra. I allmänhet tror folk att det bara är att få en ny njure sen kör man igen och för vissa blir det så emedan andra väntar resten av livet på att komma igen. Men tillbaka till kemin, nedtrappningen av tabletterna som skulle få mig att flyta lite högre upp har gått utmärkt och tagit lång tid vilket är helt rätt, så hur glad blir jag på en skala när yrsel som börjar med ett ljud i mitt högra öra vissa dagar beter sig som om en galning har flyttat in i balansnerven. Jag går på sniskan, tar snedsteg och som om inte det var nog blir jag rastlös, irriterad och grinig. Som gjort för att börja med tabletterna igen, men glöm det, nu ska de ut ur mitt liv. Nu ska en sorg gråtas ut, ett vemod få ta plats och alla tänkbara reaktioner på livet får ta sin rättmätiga plats. Se där nu har jag skrivit ett helt inlägg om sånt vi inte förväntas varken lida av eller prata om, sopa under mattan lala  tralala trall la. Tänk att både tillstå en fd depression och otacksamhet när livet gavs mig åter av en vän. Det är lika tabu och ”vedervärdigt” som de stackars nyförlösta mammor som upptäcker att de inte älskar sitt lilla russinskrynkliga barnet, utan de känner ingenting. Förlossningsdepression, kan vara en hemsk upplevelse för du förväntas vara så lycklig när du kommer hem med den lilla. Inte vågar de säga något om sitt tillstånd, vad skulle det vara för sorts kvinna som inte älskar sitt barn? Kemi igen. En gång för många herrans år sedan var jag stationerad hemma hos en nyförlöst mamma som satt som ett tomt skal och bara tittade långt bort i ingenting, för det var där hon höll till. Jag skötte barnet och resten av alla ungar då detta var en familj med okristligt många barn. Varje dag lagade jag mat i enorma liksom restaurangkastruller och stekte falukorv i timmar både till middag och en del matlådor inför kommande dag. Jag skulle också suttit i ingenting om jag hade fött så många barn. Tillståndet ingenting gick så så småningom över och alla barnen fick tillbaka sin mamma och jag fick ett nytt jobb hemma hos en ny familj där familjestrukturen var usel och oredan stor. Under tiden jag skriver hällregnar det och haglar, solsken, hällregn, hagel och solsken, jag blir inte klok på denna sommar. Men de svala är jag och min kropp helt överens om, det är underbart.

När jorden snurrar

Det gäller att hålla i sig när världen snurrar … denna vecka har varit så hopplöst jobbig. Eftersvallet av den där magsjukan har tagit sån tid att det  inte är sant. Jag har haft någon slags magkatarr,  äta normalt har tagit nästan hela veckan, att ständigt må illa och vara slut är ingen kul kombination. Men jag tror att det börjar lösa sig idag, sitter här som den optimist jag är och smuttar på en kaffelatte vilket jag gjorde en gång i veckan och det fick jag ångra rejält.

Ha, det var magen det men skallen och blodtrycket är något helt annat … har tagit prov två gånger denna vecka, alla prover är bra vilket jag är tacksam över. Imorse kände jag att jäklar i min låda nu är det nog hopp om livet .. satte igång med det där vanliga komma upp, duscha sen började flåsandet och skakandet, jisses så jag skakar i hela kroppen. Maken tittade på mig när jag försökte skriva en handla lista till honom för jag tappade lusten på att hänga med honom och handla när trycket visade sig ligga på 96/66 och pulsen 112 fast jag sitter ner. Penna gick som en galning i handen på mig, stilen blir som värsta läkarhandstilen eller närmare bestämt gammelmansstilen darrig till tusen. Nu är det banne mig nog!

Om jag säger att jag skulle köpa en sån där symaskin overlock i veckan utan att jag ens har funderar på att åka in till stan och handla en … så fattar ni hur skrutt veckan har varit. Overlock får bli en annan vecka ……………surt sa räven.

Men igår drog vi iväg till dottern och hälsade på, de har så fint i sitt hus och jag fick ligga i en sån där dröm liggstol framför brasan och bara njuta lugnet.

På måndag börjar maken jobba igen efter tro det eller ej 5 veckors sjukskrivning, det har varit en påfrestande tid och jag är så glad över att han är frisk igen. Ska bli skönt att få tillbaka min ensamhet på dagtid i veckorna, jag behöver faktiskt bara vara, inte för att han kräver något tvärtom men är man mående som mig så är det skönt att få larva runt i sin egen takt helt och hållet. Jag ser fram emot att komma igång lite med promenader med Watson och göra sånt som jag gör när jag är ensam.

Häromdagen fick jag ett paket med fina typ t-shirt tyger som jag ska sy av när jag väl får overlock maskinen. Klart att jag bara har köpt tyg till Tim … det ligger en djungel och väntar på att bli en långärmad T-shirt till honom och glada vita moln på röd botten … jag känner mig glad när jag tittar in på arbetsbordet och ser färgerna vänta på mig.

Nästa vecka är en stor vecka för mig, dels ska C min kära vän göra en sån där gastric by pass, hon behöver gå ner i vikt för att skona sitt hjärta och det blir en orolig dag innan jag får höra att allt har gått bra. Dagen efter den 24 då är det min njurkompis S som ska få sin svägerskas njure och det känner jag att hela jag är så inställ på och rädd så klart att hon ska få mer besvär än nödvändigt. Så onsdag och torsdag får ni hjälpa till att hålla tummarna.

Nu ska jag göra som Kronblom ….ZZzzzz så skönt

Jada, jada

Ännu en sån där dag jag på många vis kan vara utan. Det började igår med att jag under vår tur runt i en galleria blev så svettig att det rann efter ryggen på mig, jag fattar inte det där med svett, har aldrig varit sån att jag har svettats lätt.

Blev yr i bollen och trodde ett tag att jag skulle svimma, men det gjorde jag inte alls. Så vaknar jag även idag till en sån där svag dag när jag är mer yr än bekvämt och svetten hemsöker mina armhålor å de grövsta och jag tappar sugen.

Jag vill inte hålla på så här längre jag vill vara pigg och frisk mest hela tiden. Förkylningen har gått in för landning i mina bihålor och börjar oroa mig, jag pumpar på med nässpray, har den där otäckingen med menthol i som rensar rören så att jag tror att det blir en öppen kanal genom hela hjärnan. Som om inte det räcker tar jag också cortisonspray morgon och kväll.

Började igår med ett surdegsbröd som idag inte alls blev som jag ville, typiskt när man inte mår bra att man inte kan baka. Tror ni inte att jag även igår när vi kom hem envisades med att sätta en deg som skulle bli Rimbobullar. Dessa bullar är lätta att göra och kalljäses för sig själva i två timmar efter att de hade sporrats ut i fyrkanter som jag fyllde med en blandning av smör/socker och vanilj för att sen dra snibbarna ihop på mitten. Lätt som en plätt men upptäckte att jag inte hade vanlig jäst hemma utan tog torrjäst, det blev inte bra och sen glömde jag att pensla dem med uppvispad ägg, så de ser torra och färglösa ut ungefär som jag känner mig. 😦

Imorgon ska jag träna igen och nu gnager samma oro i mig som inför förra träningen att jag inte ska orka ta mig dit, men så klart jag ska säger ju den lilla pigga jäkeln 🙄 som sitter på min högra axel, men på den vänstra sitter oroaren och gnäller om att jag ska ta det lugnt blir frisk från förkylningen, inte bli kall, överansträngd och en massa jada jada …

Jag vet ju vem som brukar vinna fajten inte är det gnällspiken inte, bara i nödfall.

Idag har jag haft två tillfällen att känna mig glad, dels när dottern tittade in för att slänga i en tvätt i tvättmaskinen, de har en trasig maskin i sin tvättstuga som gör att det blir svårt att få en tvättid. Vi tittade på en CD-skiva från vårt eget liv tillsammans. Vi firade jul hos mamma 2003 och sen fick vi skratta på party som dottern och fd killen hade tillsammans på deras 25 års dag.

Som om inte det räckte så dök sonen upp glad i hågen av att ha fått tillbaka sin bil från jobbet. Imorgon är det slut på hans halvårsledighet som pappa.  Det gick bra för marsipangrisen på inskolningen och det var skönt att höra. Jag köpte igår rediga regnvantar till lille grisen för denna vår kommer att bli så blöt, så blöt för de med barn och hundar som ska luftas ute titt som tätt. Hörde att de ska köpa regnrock och galonbyxor till honom, så vantarna köpte jag på Polarn o Pyret. Där kommer jag nog att fortsätta titta in varje gång jag kommer i närheten. De hade super läckra klänningar … lille Tim var glad du att jag inte köpte en sån till dig av bara farten. Nästan så jag önskade att du var flicka … förlåter du farmor, hon har fått fnatt? En härlig t-shirt med turkosa bussar köpte jag till dig men den får du nästa helg när vi kommer för att gratta din pappa. 

Nu ska jag sätta mig i soffan och försöka tänka bort yrseln, bihålorna och känslan av att inte må riktigt bra. Ska nog göra ett seriöst försök att lägga mig tidigt, försöka sa jag. 😀