Just den här dagen svängde jag min vita käpp för att värna om utrymmet runt mig och inte krocka med andra. Fingrarna dansade in i någon växt som var lika lång som mig själv, jag följde försiktigt själva stjälkarna och tog ett tag i bladverket. Det doftade djupt grönt och själva bladen var ådrade i tunna linjer som mitt pekfinger kunde följa.

Precis när jag skulle gå vidare hörde jag ett krafsande ljud som först fick mig att stelna till, men sen jamade en katt så jag lugnade ner mig och log. Själva muren var inte högre än att jag kunde sträcka på mig lite och lägga handen över krönet. Där mötte min hand en mjuk päls, sval men ändå varm och jag tänkte för mig själv att det är en ljushårig katt.

Där stod vi tätt intill och bedyrade varandra sin kärlek när en pojke kommer släntrande och säger till mig ”Så bra att du har hittat Snövit”. Hon rymmer ofta för att sätta sig på den här muren och titta ut över världen.

Pojken tog ner katten och jag gick vidare efter muren.