Jag är ju ensam hemma och saknar både maken och Frasse, men det är så njutbart samtidigt. Blir ingen som helst ordning på mig med ätandet, kommer på kl 12.00 att jag borde äta frukost . . . brunch eller något vad som helst av alla goda rester från cateringens festmat. Anders tog med sig till landet, redan på kalasdagen passade dotterns familj på att backa om i köket och åt sig middagsmätta, innan de åkte hem. Dagen efter kom sonen och tog ett redigt lass med sig hem och likväl har jag fryst en del som inte klarar sig hur länge som helst och ätit annat om och om igen.
Men det viktigaste har nog varit tårtorna, typ tre stora bitar av två sorter kvar till mig. Jag som har hållit diet sedan januari, nästan minus 10 kg har nog gått upp lite medans jag har njutit galet av tårtkalorierna. Imorgon blir det vanligt igen och jag kommer ha sötsug så det visslar om det, men kämpa, kämpa så går det över.
Men i huvudet mitt har tankar grott sedan påsk, min vän som jag har umgåtts med i så många år, redan när ungarna var små fick en ny njure på skärtorsdagen, bara sannolikheten att vi båda skulle hamna på Huddinge och få en njure är ju så ofattbar. Det hände saker med henne tidigare, stroke efter en hjärtoperation och då la njurarna av och mycket förändrades i hennes liv. Hon har haft dialys i flera år nu och blev sig aldrig lik efter stroken, hon var där, men inte som vi alla mindes henne.
Nu skulle hon då äntligen få en njure och allt bara går fel. Njuren fungerar, men banne mig inte mycket annat, jag tror hon var för skör i kroppen, för att orka med allt som blev fel på vägen. Så nu ligger hon på intensiven igen det är nog tredje gången och maken och dottern blev kallade att komma in idag. Hon lever ännu och mina tankar fladdrar mest hela tiden, det här med om man blir så sjuk att man inte äter, inte kan föra upp gaffeln till mun och maten bara blir stående, inte känner att man är kissnödig, så mycket svårigheter, hjärtstopp, det känns som att detta inte blir som det ska.
Jag vill inte att hon blir liggande på ett hem, bara tanken känns så galen. Min livskraftiga vän, men lätt till skratt och slänga käft. Inte vill jag att hon blir liggande, det är som med min mamma med flera veckors helvete och skrik Hjälp mig, HALLÅ! Om och om igen, tystare och tystare medans bara vätska skedades in i munnen på henne, hon kunde inte äta efter sista stroken. Att bli liggande är nog ingen som vill att en nära ska bli, då känns det barmhärtigt att döden kliver in. Vi som blir kvar med sorgen, kan dock känna en lättnad av att den sjuka fick gå, slapp lida mer.
Nu blev jag en dysterqvist, livet är bara till låns och att det är så har jag insett med åren, så många har gått före mig. Släkt, vänner och grannar det glesas ut med bekanta ansikten i mitt område. De som var äldre under ungarnas uppväxt försvann för länge sedan. Till och med min sista rediga tant med stor oformlig kappa, fotriktiga skor och bastant tantväska. Jag njöt av att se henne, trampa förbi mot bussen eller hem. Egentligen skulle vi efterlysa tanten, hon var så himla bra, pålitlig och kunde öppna fönstret och gorma på ungar som trampade i rabatter, bjöd på saft och hembakt bulle, trösta barn med sin självklara trygghet i sig själv. Har ni några tanter kvar i er omgivning?
Så är det dags att försöka få hit John Blund, han är så hopplöst upptagen och jag rullar runt, läser just nu en önskad bok jag fick av maken, den fick Augustpriset 2023 Andrev Walden Jävla karlar. Den är bara ett måste säger jag, tog inte många sidor innan jag var fast. Korsord av lättaste stuket kan jag också knöla mig igenom. Konstigt, svårt att somna, men somnar jag kan jag sova länge utan problem. Andra vaknar upp efter några få timmars sömn och kroppen känner sig färdig med sovandet. Det är nog fan i mig värre, hellre ligga här och knöla tills kroppen slutligen ger upp.
Men nu avslutar jag skrivandet, tar tag i Jävla karlar och önskar er alla en fin tisdag. 🥀🐦⬛🥀