En repris som tål att läsas igen

Som den äldre generationen så ser jag på den yngre, nygifta i starten av allt det där som blev mitt liv och alla er andras liv. Jag ser samma unga ansikten som när jag tittar på mitt och makens nygifta ansikten, det där unga, naiva, oförstörda med en öppen blick mot livet. Det smärtar mig när jag vet vad livet gör med oss, hur tillvaron ständigt förändras och kräver direkt ansvar, slår luften ur oss med allt ett liv kan bjuda på. Men vi stapplar upp och tar nya tag och nya tag, i vårt intensiva inre arbete med oss själva i den frotterande tillvaron mot andra. Det gör ont och kostar på, ibland ville jag smita ut via personalingången, men så fungerar inte livet om du vill leva med i nuet. Lära sig att stå upp, stå på, våga språnget ut i det okända för att landa i sin käraste famn. Lusten, kärleken, barmhärtigheten, generositeten, glädjen, förlåtandet är sprängskott in i den allvarliga leken ett liv är. Alla dessa känslor vi ska manglas genom, alla tankar om vad som är rätt, vad som är fel, vilka stigar vi ska gå eller trilla in på, val vi gör, inse att vi ständigt väljer tar nästan en livstid. Att idag titta på maken och tänka, känna in allt vi har gått igenom, som ett slags paradisiskt slagfält där jag förvånat inser att vi är kvar, vi lever trots livet skulle jag vilja påstå. Jag som alla föräldrar önskar mina barn allt gott och lite till, om de en dag sitter som mig och tittar på sina gamla bröllopskort och med ett inre leende ser på sig själva, ser sina barnsliga oförstörda ansikten öppna för allt och kan tänka Gud så unga och oförstående vi var där i allt som komma skulle.