Genom det grå regntunga

glider fartyget förbi mitt fönster med sin last av båtresenärer från Tallin i släptåg med en arbetspråm fullastad med grävskopa och annat nyttigt. Pråmar med okänt innehåll och små arbetsbåtar som liksom ”parkerar” in pråmarna med puffar och draghjälp, skickligt folk som styr dem.
En morgon med tårar rinnande på fönstren, en morgon jag har längtat efter, som gjord för skogens svamp att ta nya tag och visa sig för oss, efterlängtat regn.

Själv vaknar jag som ett mindre vrak varje morgon, det hostas, snoras och kroppen känns fullständigt omöjlig att ha att göra med. Jag har fått en ny astmaspray av min läkare och den lilla rackaren är som att puffa i sig en specialare som bjuder skakningar a la värsta fyllots dagen efter i kombination med hjärtklappning.
Men jag sprayar ihärdigt då jag samtidigt känner/hör hur luftrören brakar loss, sånt som suttit där lite för länge.

Igår skulle jag varit på Millesgårdens utställning om Josef Franks verk med dottern och en vän, men ”tursamt” för mig blev vännen sjuk så det blev inget med utställningen.
Att jag inte ställde in berodde på att förra gången vi skulle träffas blev jag sjuk och ställde in. Så jag tänkte att jag skulle ta mig igenom utställningen och fiket, dottern skulle både hämta och köra hem mig.

Denna reaktion är som en del av mig nu för tiden, jag vill hänga med på saker och så vill kroppen något annat. Samma trilskande hela tiden och då preparerar jag mig så gott det går och åker iväg med darrande ben och yrseln fladdrande hysteriskt genom skallen, svetten rinner och jag vill bara lägga mig ner och dö någonstans.

Men tiden står inte still fast man kan tro det som jag skriver, jag har varit på mitt yngsta barnbarns 2-årskalas, kvällsmöte på mammas boende, barnvakt åt sonens ungar, tur och retur till landet mest varje helg, det ska handlas, tvättas och städas, det sista blir det mindre av köper den Rut-tjänsten en gång i månaden, så skönt. Sen bakar jag matbröd i ett efterlängtat flow och stickar som vanligt.
Läser och läser en salig blandning som vanligt, vet inte vad jag skulle göra utan bokens stöd i livets alla skiftningar.
De som aldrig läser, hur andefattigt måste det inte bli?

En närstående berättar att hon inte kan läsa en bok utan att läsa slutet först? Jag blev faktiskt riktigt ”chockad” lite överdrivet kanske, vilket jag inte var ensam om.
Inte svårt att förstå att hon inte läser böcker. Ibland fattar jag inte dugg hur andra gör, nästan så att jag känner, tänker ”vad lider de av”?

Nu ska jag äta en sen frukost lutar nog åt brunch.

4 thoughts on “Genom det grå regntunga

  1. Eva skriver:

    Men snälla vän, vila och ta hand om dig nu. Vädret inbjuder ju också till det ☺

    PS. Jag läser också alltid sista sidan först 😇 och jag läser mycket 😉

    • livsglimtar skriver:

      Å fy 🙂 då är ju boken helt naken redan när man börjar att läsa. Varför gör du så! Den jag känner som läser slutet först vet inte varför hon gör så. Jag tänker på ”något slags kontrollbehov”. Men inte vet jag, fattar det inte. Ja, jag tar lugnt nu, det lär dröja innan jag kommer igång igen, det är så det blir efter Tp. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s