Konsten att be om hjälp är jag usel på

Ibland vill sig inget, livet blir rent av hopplöst för en stund. Jag var i måndags och tog bort ett födelsemärke vid hårfästet ovanför örat och fick en ny tid till det andra märket som satt vid sidan ovanför midjan till idag.

Så idag var jag dit igen till det välkomnande stället med samma läkare som i måndags. Naturligtvis kom jag lite tidigt och de ursäktade sig, skulle fika innan det var min tur, inga problem att vänta mer än att jag fick en omgång hjärtklappning vilket händer ibland och det är sånt ”man får lära sig leva med” sa hjärtspecialisten när det undersöktes för några år sedan.

Jag får födelsemärket borttaget och tackar för mig, ringer en taxi och går ner till entrén till huset och det är nu lågtrycket rasar ner i knävecken. Först sitter jag på en utfällbar pall med huvudet långt ner, allt glittrar i silver och jag vet att jag snart kommer svimma. Lägger mig på golvet på sidan, hjälper lite, rullar över på rygg och tänker måtte det inte komma någon som blir rädd när de ser mig. För visst är det otäckt när någon ligger ner på fel ställe, man förstår att det är någon som behöver hjälp, är sjuk. Jag reser mig mödosamt upp och kikar ut, ingen taxi.

Nu går jag, vinglar jag ut och sätter mig i en trappa ute ner till entrén, det blir sämre igen och nu rullar panik och rädslan in, taxin kommer inte och jag kommer inte ihåg taxinumret, kommer inte ihåg ett dugg, bara koncentrerar mig på att sitta upp.

En kvinna går en bit bort och jag gör det svåraste som finns i mitt liv jag ropar på HJÄLP och nu när jag skriver det vill jag bara gråta. Asså, man ber inte om hjälp, man biter ihop och klarar sig själv. Inte vara till besvär för andra, ber damen hjälpa mig ringa efter en ny taxi, men det är kö och samtidigt står en buss vid en hållplats några meter från oss, som kommer köra förbi vid vårt hus, så kvinnan hjälper mig in i den. Kvinnan som kör bussen stannar snäll utanför mitt hus och hon väntade, såg till att jag inte svimmade insåg jag när bussen stod kvar där hon lämnade mig en stund efter att jag gått av.

Väl hemma lyckades jag värma lite soppa, sen sov jag resten av dagen. Blodtrycket tog jag och då låg det på 80/53 suck, blir aldrig någon ordning på min kropp. Bara att inse, jag orkar en uppgift i veckan inte två, då vet man aldrig hur det går. Tror ni att jag känner mig stark och fylld av lust att ge mig iväg ens på promenader?

Hela jag känns som ett hopplöst fall som inte garanterat klarar sig själv. Jag vill bara gråta, inte så där vacker med tårar trillande ner över kinden utan mer ett forsande, snorande, hulkande, men något sånt blir det inte av med. Vad ska det tjäna till?

Så jäkla tråkigt inlägg men så här blev det idag, snart kommer maken hem och tar hand om mig. ❤

 

 

 

11 thoughts on “Konsten att be om hjälp är jag usel på

  1. Pigges liv skriver:

    Så jäkla jobbigt med blodtrycket men även att be om hjälp. Det är egentligen så jäkla synd att man har svårt för att be om hjälp, jag har haft det problemet tidigare men inte längre. 💚

    • livsglimtar skriver:

      Tänk så dumt det sitter i mig att inte besvära andra, fick det hemifrån och vet ju om att jag ”lider” av detta, ungarna är arga på mig för att jag har svårt att be om hjälp. Själv har jag hjälpt människor större delen av mitt liv både privat och i jobbet, det är självklart, men gäller tydligen inte mig själv. Man är som man är …
      Jag minns första gången jag ringde och verkligen bad en vän om hjälp, så där 18-19 år med kärlekssorg, du kan väl ringa en annan dag sa hon. Så var det och för mig blev det en bekräftelse på att andra kan man inte lita på, själv är bäste dräng och det har jag varit sedan dess.
      Men genom åren har jag träffat många änglar, otroligt många faktiskt, så hjälp har jag alltid fått utan att be om det. Till och med ett nytt liv via min väns njure, absolut inget jag hade en tanke att be om. Jag fick så många erbjudande om njure att det var helt galet.
      Men Pigge så glad jag blir att höra att du lärde dig be om hjälp, man behöver inte vara stark hela tiden, det vet ju jag om något.
      För inte så länge sedan bad jag mina ungar om hjälp med min mamma, det var första gången och de tillsammans jublade, äntligen ber mamma om hjälp. Det var svårt, men även jag måste lära mig när kroppen inte orkar mer. Men där ifrån till att sitta i en trapp och ropa på hjälp är det en evighet som jag aldrig vill uppleva igen. Kram

  2. gunnardeckare skriver:

    Starkt av dig att dela med dig av hur du mår. Jag hoppas att du får ordning på hälsan. Vad är det som gör att dom inte kan ställa in rätt dos medicin för blodtrycket? Hustrun har fått en del märken borttagna, några med salva och andra bortskurna. Det har gått bra men jobbigt med salvan som ger ett stort utslag innan det så småningom läker.
    Jag tror att även relativt liten operation tar på krafterna och inte konstigt att du får blodtrycksfall efter en sådan. Jag brukar oftast sitta på kaféet på sjukhuset efter jobbiga behandlingar och ”varva ner”

    • livsglimtar skriver:

      Problemet är att jag har lågt blodtryck så medicin är inte aktuellt, så kommer dessa svackor med extra lågt tryck och då hamnar jag i klistret när jag inte är hemma och kan lägga mig ner. Du har helt rätt även små operationer tar på krafterna som alla ingrepp i kroppen gör, jag räknade inte med min svaga kropp efter förkylningarna och hostan som jag hade i flera månader. Har ännu problem med öronen men det bara måste ge sig. Kram

  3. Carita Liljendahl skriver:

    Oh nej, måste kännas väldigt jobbigt!
    Ja, nog är det ju lite konstigt att vi försöker klara oss ensamma så långt det går, och att vi tänker just så där ”hoppas ingen ser mig”.
    Du kanske borde ha gjort som Gunnardeckare skriver, varvat ner lite, vilat på sjukhuset innan du gick därifrån.
    Men allt slutade bra ändå och fint av dig att dela med dig! Det hjälper också att skriva av sig, det vet jag av erfarenhet – skönt med respons och pepp!

  4. livsglimtar skriver:

    Kliniken jag var på är liten, har inget fik, så jag gick direkt ner till entrén i tron att min taxi skulle komma.
    Jag skulle själv bli rädd och hoppa till om någon låg på golvet i entrén, inte vill jag skrämma någon. Jag har skrivit mig genom njursvikt, transplantation och allt annat som rör sig i mitt liv, det är ett utmärkt terapeutiskt verktyg för att landa på fötterna igen, tillsammans med respons och pepp. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s