Ser jag mig själv eller?

I juklapp fick jag de senaste av mina blogginlägg här från wp utskrivna i böcker, så nu har jag 12 böcker med mina egna ord, bilder, både egna, men mest andras för att lyfta text och göra mig, orden mer lättillgängliga, lättsmälta.

Det har varit ett nöje att läsa om mig själv, mina tankar, val, bekymmer, misslyckanden, nöjen, njutningar på både längden och bredden. Att under så många år se sig själv utveckla skrivandet och mogna har varit en spännande resa, som jag nu först med dessa samlade tankar i böckerna 2006-2016 ser min egen utveckling i.

Skrivandet utan anspråk på gramatiskt, språkligt, rättstavat men med min egen högst personliga ton med ett allvarligt djup, upplyft av humorns lätta svepande former. Jag vet inte hur många gånger jag har läst och tänkt, har jag skrivit detta, tänkte jag så? Inte så konstigt för vem minns så många års levande liv, händelser, åsikter och just tankar.

Egentligen är hela livet viktigt fast jag tänker att vissa perioder är mer signifikanta för min utveckling och ofta tänker i alla fall jag på intensivaste utvecklingen under mer svårare tider i mitt liv. De mjuka tiderna när vinden bara smeker min kind är de stunder allt tungt ska landa, bottna i min själ.

Så när 2009 börjar föds mitt första barnbarn vilket blir ett livsavgörande, livslångt kärleksförhållande vilket jag då ännu inte är medveten om. Vi båda är i behov av varandra utan att vi vet om det och jag känner karma som svepte oss samman. När sommaren kommer är jag gravt njursviktig och läggs in för operation av dialysslangar för att överleva fram till transplantation.

Hur många känslomässiga tillstånd tror ni man genomgår under en så lång period av fysisk nedgång, när kroppen håller på att lägga ner? Allt skrev jag om här inne, berg och djupa dalar, ömkan, gråt, sorg, ifrågasättandet av rättvisan i det hela, varför just jag, varför inte fyllot, narkomanen som ändå inte bryr sig om sitt liv? Varför en mutation hos just mig?

I bloggandets stund gör vi alla ett val av vad vi visar av oss själva, hur nakna vill vi vara inför andra, inför oss själva, utlämnade. Vem ser ni när ni läser mina ord? En som osvenskt skriver att det har varit ett nöje att läsa sig själv. Hur många av er tycker det är rent av osmakligt, skvalpande runt i ert eget Jantebad? Inte vet jag, friheten i bloggandet är ju skön på så vis att vi har friheten att slippa läsa det som tar emot. Jag vill inte vara någon, jag vill vara mig själv i den mån jag ser mig själv. Se sig själv är nog den svåraste resan vi gör under hela vårt liv. Att se sig själv i dagsljus är inte samma som i natten mjuka mörker.

 

 

8 thoughts on “Ser jag mig själv eller?

  1. Lollo skriver:

    Det här var ett inlägg som gav eftertanke. Intressanta och klokt formulerade funderingar. Tankegångar man kan relatera till hos sig själv, även om jag inte kan relatera till att ha drabbats av sjukdom så som du har gjort. Men just de där tankarna om att se sig själv, och fundera över vad andra ser när dem läser ens rader. Över huvud taget … vem är det andra ser i mötet med mig, för man förstår ju att det inte är exakt den man är innanför skalet som når ut till andra …
    Spännande 🙂
    Vilken underbar gåva att få sina funderingar i bokform.
    Kram

    • Lollo skriver:

      Du sätter ord på sådant som jag själv tänker. Låter ändå som att du till det mesta har fått positiv feedback vad det gäller andras tolkningar av dig. Det kan inte jag säga.
      Väldigt länge var jag oerhört blyg inför människor när de var fler än en. Min blyghet och tystnad tolkades som högdragenhet, vilket jag aldrig har begripit. Det verkar som att andra aldrig såg den där blyga och vettskrämda tjejen som jag var.
      På tu man hand med människor var det en annan sak. Jag har kommit människor väldigt nära då, och inte haft några problem med att vara öppen … men kanske jag har haft för mycket ångest inom mig för att vara helt lätt att tycka om. Dem som kommit mig nära har kommit VÄLDIGT nära … men dem har varit få.
      Det mest positiva jag fått höra är att jag är trevlig, glad, skojig (typ Eva Rydberg-skojig) och att mitt skratt smittar.
      Men tydligt är att den jag själv känner som jag, den personen känner ingen annan. Och det är mig en gåta hur det blivit så …
      Samtidigt som det är väldigt intressant att det blivit så …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s