I skuggan av mig själv

 Ett fönster har jag tvättat, jag är så slut att jag fick ta en kopp kaffe och sätta mig här och pusta ut. Skulle kunna tro att det var jag som hängde som en fluga där på fönsterväggen och slet för livet… men nej, tack o lov, ett fönster är mer än vad jag orkar idag. En gardin har jag strykt och hängt upp, den andra får allt vänta någon timme  så att jag får lite ork tillbaka.

Skulle få besök idag, men hennes barnbarn blev sjuk och behövde hjälp och då tänkte jag passa på att vara lite flitig. Mina fönster är så skitiga att det inte är klokt, när solen visade sig igår såg det för eländigt ut. Tänker om jag tar ett i taget så kanske jag orkar, men nu inser jag att det är väl så jag alltid har gjort. Äsch fel dag helt enkelt…

Har vattnat mina orkidéer idag, jag duschar av dem hastigt i badkaret, sen får de stå och rinna av en stund. Såg att vår blomsterhandlare erbjöd många olika blommor till bra pris här i veckan, jag längtar så efter blommande blommor, så dit får jag nog åka en sväng. Så har jag rivit ut sängarna igen och tvättat upp lakanen, lika skönt varje gång man får lägga sig i nybäddat. Madrasser, täcken och kuddar ligger på balkongen hela dagen och större delen av kvällen, med hopp om att lite kvalster dör. Min allergi bli alltid bättre när det är nybäddat, så varje vecka borde jag byta sängkläder, men det orkar jag inte så det blir väl 1½ vecka mellan bytena.

Äsch den här dagen får jag iallafall lite gjort, känner mig håglös och trälig. Vill göra mer nytta men kroppen orkar inte, ett dovt morrande känner jag inombords dessa håglösa dagar.

Ibland när jag ligger i min säng på natten och ska sova så kommer rädslan krypande i mörkret. Mannen snarkar tungt och jag vänder mig om sökandes en ny sida att somna på. Det är då jag kan känna skräcken som ett sug i magen, vad ska det bli av mig? Vad är det för liv som väntar mig?

Kommer jag att må mycket dåligt allt för ofta, bli stucken och behandlad för allt och ingenting. Inrutad, i rutiner för att överleva eller finns det verkligen ett liv för mig? Var det så här mitt liv skulle bli, en ständigt närvarande tanke. Sen klappar jag mig själv medhårs och tänker att det är klart att det kommer att ordna sig… men hur skulle jag kunna tänka något annat?

Orka tänka vissa tankar hela vägen ut… nej, det blir för tungt och läskigt. Men det är väl klart att ni fattar att det snurrar mycket i skallen på en när man får en sån här sjukdom. Just det här att jag banne mig inte kan göra ett dugg för mig själv om man hård drar det hela. Jag kan inte äta, träna eller tänka positivt för att bli frisk, det finns inga sprutor eller mediciner att ta.

Tänk så man anpassar sig efter det som kroppen orkar, jag känner inte igen så mycket av mig själv, som om jag är en skugga av det som var en gång. Av henne som var stark och visste så mycket om allt och framförallt ville så mycket och gjorde så mycket. I skuggan av mig själv sitter jag idag och tänker på allt som var, utan att jag då förstod kraften i tillvaron.