fast det känns som jordens undergång av besvikelse. Min nedtrappning har gått så bra tills jag la av helt med antidepressiva tabletterna. Att man kan få så stark abstinens fast man som jag har ätit så låg dos om än i många år är ju skrämmande. Höger öra trrrrswiscade, blirrade och jag visste inte vad som var upp och ner, så yr att jag kunde bjudit in barn på en åktur, inte i en stor snurrande kaffekopp utan i min soffa där jag till slut bara la mig. Så vi pratade maken och jag, fram och tillbaka, hur sjutton ska jag göra, problemet bara ökar inte som jag tänkt mig att efter några dagars ökande så kommer det dämpas för att till slut försvinna. Att redan ligga ner och tro att man ska falla är inte riktigt min melodi.
Nej, sa jag, kommer inte på frågan att ta tabletterna igen, men vad ska jag göra? Kan ju inte ligga ner resten av semestern, somnar före maken helt slut, bara en sån sak är bevis för oss att något är mycket galet med min kropp. Blodtrycket var otrevligt högt och det var då jag besinnade mig och tog lägsta dosen 10 mg och som ett mirakel levde vi plötsligt på samma planet igen maken och jag, till och med solen sken i regnet. Inget snurrande och svirrande i öronen, inga snedsteg och höga blodtrycket blev normalt igen.
Så vad blev det av min plan, pannkaka? Jag fortsätter att äta 10 mg varannan dag lång tid framöver för att sen ta skitpillret var tredje dag osv. Det var väl sjutton helt enkelt.
Livsglimtar 
Exet, som tog två tabletter per dag, minskade med en halv, varannan dag, i en månad, sedan en halv i en månad, sedan 1 tablett varje dag i en månad, 1 tablett varannan dag i en månad, sedan delades tabletten i en halv… och sedan en halv varannan dag i en månad… och fjärdedelar… och det tog nästan ett år men en hel del bakslag och humörsvängningar. Å andra sidan var han psykiskt sjuk. På riktigt.
Jag ska skriva av dina ord och se om jag kan få hjälp av dem, Tack o vilken tur att jag inte är psyksjuk bara var vilsen i pannkakan efter transplantationen med alla känslor.
Det är nog inte så konstigt att du är lite vilse! Hoppas att du hittar dig själv 🙂
Här ska hittas ut var så säker, den här garberoben som vår dotter sa är inte min längre.
Gå varsamt fram med nedtrappningen så ska du se att du en dag slipper dem. Kram Yvonne
Bara måste göra om det, känns som om jag tvingas sluta ännu långsammare än jag tänkt mig. Var väl själva fan, rent ut sagt. Kram