När barnen var små hittade jag av en slump Kristina Lugns böcker på biblioteket. Hur jag hittade just henne måste varit en gudasänd knuff mot rätt hylla, poesi och dikter har aldrig varit sånt jag normalt har sökt mig till.
Men här fann jag mig både ahaande och fnissande i Kristinas texter. Den här ensamstående mamman, med sina fantastiska konstaterande av livets märkligheter i sina texter.
Så dog hon nyss och jag har tänkt och känt att nu dör det helt enkelt för många av alla de som varit mina medföljare i mitt liv. Jag har läst deras böcker, hört dem på sommarprogrammet, sett dem på tv, i filmer och rent av på riktigt ibland.
De alla är ju en bit av mig, har skakat om mig, masserat mina tankar, knäppt mig på näsan, fått mig att skratta gudomligt gott.
Kristina Lugn var ju sävlig som en sengångare på zoo, men hennes tankeskärpa var det inte fel på. Visst är det spännande och för somliga outhärdligt irriterande när hon släpande sig sig fram i det talade ordets rike.
Tänk om hon hade mött mig, jag som förr var så snabb i tanken, att jag ofta visste vad den som talade skulle säga härnäst. Avbröt dem för att avsluta meningen, herre min gnu, om det gick för långsamt. En så irriterande ovana att avsluta folks meningar. Det är nog likadant idag med mig, avbrytaren. Blev ni inte tokiga på mig, ni mina vänner?
Min syster Tina/Kristina var mer som hon Lugn, pratade inte så mycket och var just oftast lugn. Hon fick spader på mig vid något tillfälle och skrek att jag inte lyssnade, bara pratade om mig själv. Ja, det var nog så då på den tiden … har det gått över?
Men det är inte så lätt alla gånger, att prata med sengångare som inte vill prata om nära saker, ibland inte vill prata alls.
Så det var väl lika bra att jag aldrig mötte Kristina Lugn. jag hade min egen Kristina Lugn att växa upp med.
Jag läste just en krönika av Cecilia Hagen om Kristina Lugn, en i raden av kändisar som ville säga något om poeten, människan. Avslutningsvis två rader av Kristina Lugn som jag tycker visar på hennes genialitet och lättillgänglighet i poetiska tankar.
”Över ensamma och älskande råder samma lag/Vi måste alla skiljas från oss själva någon vanlig vacker dag.”
Livsglimtar 
Egentligen så pratade inte Kristina Lugn så sävligt, det var något hon lade sig till med och på äldre dagar visste hon inte riktigt varför. Lustigt va? /Kram
Märkligt, men så var ju mycket med henne. Kram
Finurlig dam det där 🙂