Säg inte, att ingenting blir kvar av den vackraste fjäril livet gav. Säg inte, att vingarnas färg bleknar bort och försvinner i vinden som stoft, som stoft.

Om fjärilens kropp måste gömmas i grav. Är ändå den svindlande flykten kvar!

-Bo Zetterling

Det finns texter som får det att svindla i mig, överjordiskt vackert och djupt sorgset över tidens gång, och det slut vi alla möter.

Så här i soffan på rygg efter dagar med egen svindel, yrsel och svikt i ben. Jag mår inte så bra, tänker att jag har fått en släng av något som kroppen kämpar med. Gör uppehåll i en tablett som ska hjälpa hjärtar att slå mindre ojämnt, undrar om det nu hjälper?

Det snurrar så mycket tankar i oordning, det är väldigt rörigt och glömskt i mitt huvud, värre än vanligt. Jag trevar efter ord när jag pratar . . . hittar inte ordet påslakan, när Anders och jag går igenom lakan, påslakan, handdukar egna och efter mamma. Vi har tvättat och tumlat allt från mamma, två dagar tog det. Imorgon kommer Dan med familj och tar allt med sig hoppas vi. Men att ord kan gömma sig så pass att jag tänker att något är på tok i de grå vindlingarna. Jag har inte tid att vara så där seg när jag pratar, det är inte jag, inte så jag var skapt.

Men skriva, funkar ännu utan större problem, klart jag letar ord även här ibland, ungefär som med korsord. Men ett stort ordförråd hjälper oftast, slänga in något liknande ord. Jaja åren tar en lite i taget, svårt bara när det händer just mig, för mig.

Igår bakade jag ett bröd med aprikoser, inte de där torkade som ser ut som färska aprikoser i färgen, utan de torkade svavlade mer svarta och framförallt mjukare. Jag skar dem så klart i små bitar och körde dem med degen så pass att de finfördelades helt. Blev ett mörkt bröd fast jag bara hade vetemjöl special. Så sabla gott, ibland blir jag förvånad ännu . . . det mesta jag bakar i brödväg är typ ”Man tager vad man haver.” Den kreativa hjärnans fel och förtjänst.

Annars vad gör jag, inte så mycket. Men vi tillsammans har varit flitiga ett tag. Äntligen ordning i min medicinlåda och vårt gemensamma tidigare medicinskåp i hallen. Idag som jag skrev handdukar, lakan och påslakan. Bara ett jättelass kvar av kökshanddukar, dukar och örngott som ska strykas. Hej o hå men så skönt när detta är gjort så vi kan fortsätta döstäda för här ska prylar o annat ut ur vår lägenhet.

Nu ska jag ringa till Dottern och höra om hon vill ha något av det vi har städat ut.

Kram på er alla

Det började igår med lite känsla av förkylning, blev en släng till idag som mest irriterar, var till hudmottagningen (ingen cancer allt ok phu!) på Danderyds sjukhus i onsdags och det räcker fint för att hämta upp en släng. Är inne i ett velande hit och dit, detta stickande av vantar är ju så trivsamt, men ibland när jag har avslutat ett par och ska börja på nästa stickning så startar snurret. Om jag säger att jag har börjat på min tredje vante, som jag nu velar med att också repa upp, har man mycket garner så är färgval nr 1 sen vilken sorts garn och jag har stickat två olika ullgarn tillsammans på tjocka stickor för att göra av med mer garn i bara farten.

Nu blir det nog inga vantar, nu blir det sockor. Herre min gnu vilka världsproblem.

Du vet när man har tidernas liv och tiden, dagarna, veckorna, månader bara rinner i väg i ett svårförståeligt tempo, man bara mår på topp. Hur i hela friden kan jag med en slutkörd kropp utan flås, uppleva att tiden går som vore den på topp? Jag gör ju så otroligt lite i nutid. Jag begriper inget och får ågren ibland när jag tänker att varje snabb ofångad dag är närmare slutet på mitt liv. Jag minns att existensiella tankar övermannade mig när jag var som sjukast före njurtransplantationen, jag vill verkligen leva så länge det bara går i min kropp. Lite förvånad är jag över att dessa tankar så pass ofta snurrar runt i hövve, jag har inte haft rädsla för döden förr eller just att jag tänker på sån så pass ofta.

Det läskigaste är om min man går före mig . . . för han är en underbart omtänksam man som gör allt för mig när jag har behov av hjälp. Den där känslan att vara så beroende skrämmer skiten ur mig, jag som aldrig förr bad om hjälp. Själv är bäste dräng, fick jag nog med bröstmjölken.

Men jag vet att jag kan det mesta om jag måste, får bara dela upp livet och görandet i etapper om görande, en stund städning kanske och så avbrott för vilande i soffan på rygg flåsandes.

Kroppen är inte lätt att leva med, fibromyalgi sedan 20-års åldern är känd, det som kom till är ME som tydligen brukar hänga med fibro. Nu är min ME av lättare varianten om jag jämför mig med de stackare som är helt väck och sover dygnet runt. Läste att det fanns fyra stadier och jag hoppar mellan ett och två tack gode gud. Är tacksam att min kropp höll tills allt med barnuppfostran och växandet var klart, de levde sina liv när kroppen min började larva sig. Undrar så varför vissa av oss får så stora lass att dra? Gener ja jo visst, men en del missköter sina kroppar år ut och in utan att drabbas av ett skit, låter inte trevligt, men jag tycker just det är orättvist.

Men samtidigt är jag oändligt tacksam att jag lever, fick en väns njure, bara en sån sak!! ❤️ Sen min älskade man, våra två ungar och sex barnbarn. Kunde aldrig räknat ut att jag skulle få så mycket kärlek, vänskap, upplevelser, det bästa av ett liv, men jag fick det för att jag kämpade mig förbi och över allt skit vi alla vanligtvis får klättra över genom läroåren. Sen tror jag på karma och har nog kämpat mig till en hel del i tidigare liv, som kom på retur i detta liv som tur och kärlek.

Nej, nu letar jag fram stickorna igen, tack för att du lyssnade. 🧡🐦‍⬛🧡

En underbar bild jag lånade från någon. 💞

som jag inte blev så dålig av, tänk att Anders blev sämre än mig, men han frisknade till som ”friska” människor gör. Själv missade jag julen, nyår och mitt äldsta barnbarns 15-år dag. Det kändes allt i hjärteroten, men jag var så totalt slut och sov mest dag efter dag. Ännu är jag så risig att jag knappt orkar gå till bilen som står parkerad över gatan.

Igår åkte jag iväg för första gången på ett mindre kalas, svärsonen fyllde 47 år. Det tog inte så lång tid för luften att gå ur mig, jag var glad att ha lyckats delta i två timmar. Efter middag och tv-tittande hemma var jag totalt slut, gick och la mig vid tiotiden och somnade sov som en stock till 08.30. Så där tidigt lägger jag mig bara när jag är vissen.

Ja, vad händer när man mest bara ligger ner dag ut och in? Jag gick till min läkare och beklagade mig, hon sa att immunsänkta kroppar tar låååång tid att komma igen efter Covid och min kropp har ju en del liknande symtom att kämpa med år ut och in. Så det är bara att ge sig till tåls, ska ”träna” kan inte kalla det så, tror att åka hissen ner och gå några trappor upp kan vara en bra början. För gå fungerar inte ute normalt, jag mitt nöt trodde jag kunde åka bil med Anders till vårt Centrum och handla två saker och hämta beställt the från Java theaffären. Thet gick bra, men sen trava vidare i vårt utecentrum till Akademibokhandeln var en tripp jag kunde ha hoppat över. Men nu kliver idioten till envis åsna fram och nog handlar jag mina två saker och började gå mot bilen. Absolut värsta flåsandet, yrsel och hängande över ledstången i den långa trappan. Jag fattade inte att jag inte svimmade, före trappan satt jag på tösnötyngda ryggstödslösa soffor, satt där och kände hur tyget i kappan och byxorna, underbyxorna bara surplade i sig blötsnön. Jag orkade inte ställa mig upp. Ringde Anders och bad honom hämta mig, tror han var fågelvägen 5 m bort, buskjäklar som jag måste runda med armen hårt hållande hans arm, 20 m att gå. Detta är så hemskt, påminner om när jag skulle gå första dagen efter njuroperationen. Jaja, hem kom jag tack vare Anders, bara tanken på att åka buss själv är ju rena dödsdomen.

Jag fick FaR av min läkare som jag ska ta till när jag orkar mer, ett recept på träning, bra att jag kan få lite hjälp från personal på mitt närmaste gym den dag jag orkar.

Jag har ju tänkt massor sedan före jul, men ta tag i det orkar jag inte ännu. Alla Goa Vänner här inne, nu är det min tur att önska God Jul, Gott Nytt SkrivÅr slänger in Kärlek och Lustiga Trevliga upplevelser det nya året. ⭐️🐦‍⬛⭐️

Här en bild på mig som VikingaKvinna, var lite kul att testa. 😂

sover, verkar aldrig bli bra från coviden som jag fick före jul. Jag som storstilat ville börja skriva igen orkar inte.

Igår natt somnade jag vid 00-tiden och vaknade vid 07 var kissnödig. Somnar om och väcks vid 15.30 tiden av att mobilen ringer. Det är sjukare än sjukt och jag vet inte hur länge detta ska hålla på?

Julen fick jag hoppa över, orkade inte med att träffa alla, stannade hemma. Åkte till landet efter jul, sonen familj hängde med till landet, de har ju egen stuga att bo i. Jag sov över nyår också, vi träffades inte en enda gång, bara grabbarna som var in vid något tillfälle. Farmor sover . . .

Tankarna snurrar, jag har ju något som ”normalt” gör att jag kan sova hur länge som helst då och då, men detta är något i hästväg eller så har jag blivit sämre eller är det postcovid? Ska jag hålla på så här kommer jag nog inte leva så länge till, går ju inte att bara ligga/sitta hela tiden och svagare blir jag ju hela tiden.

Men ett är helt fantastiskt det bara snöar och snöar, ute är så vackert och jag njuter av det vita och tystnaden här på landet. Tänk att det finns folk som inte fattar att djur har känslor och förstår saker, Frasse har legat vid min sida sedan jag blev sjuk före jul. Det gör han inte så här hela tiden normalt, han fattar att det är visset med morsan.

Stor Kram på er jag återkommer när vinterdvalan lagt av.

Nu har jag hamnat i bakvattnet . . . här sovs det alla möjliga konstiga tider på dygnet. Mörkret ute tar mer än det ger och en förkylning som inte bryter ut stör mig. Anders kan inte klaga hans förkylning bröt då ut. Jag bygger lite skydd på höjd mot hans sida i sängen, lite kudde mot hostan och den virusfyllda andedräkten hans. Men jag hoppas så att just denna hans virus är en jag redan har klarat av, så jag inte får den.

Syrran och jag slog virusrekord hela uppväxten med förkylning och efterhängande otit vilket är ett finare namn på öroninflammation. Vi hade nog klippkort på öron/näs/halsmottagningen på DanderydsSjukhus. Vad de gjorde med oss där? Ren barnmisshandel, sattes i systers knä som tvångshöll oss, sen tog det något vasst och stack hål på den varbuktande trumhinnan. Fetvadd för örat och en svart lapp höll fast fetvadden, knöts runt skallen på något vis, ungefär som den svarta lappen för ögat. Sen penicillin, får de nog inte i nutid.

Femton år var jag sista gången och protesterade högljutt, men det var bara att sätta sig. I nutid tar de aldrig hål på trumhinnan, den får värka sönder bäst den kan.

Varje läkare som har anledning att titta i mina öron med den där lilla läskiga grejen säger ”ojoj så mycket ärr på trumhinnan.” En del tappade hörsel pga alla ärr. Allt som har med öroninflammation får mig än idag att bli skakig, det räcker med en vanlig koll när de de drar i öronsnibben på ett visst vis för att se bättre in i örat. Då får jag en reflex som följer med åt det håll läkaren drar. Den dragningen av läkaren gjorde så jäkla ont, när trumhinnan buktade av var.

Sista gången på öron näs o hals var för att hjälpa min pappa som hade näsblod som aldrig slutade. Han körde bilen och jag höll en handduk för, så han inte blödde ner sig på vägen dit. Väl där gick jag fram till den läskiga luckan och visade hans leg och betalade. Sen minns jag inget mer svimmade framför luckan, fy tusan så starkt negativt påverkad jag var/är av den avdelningen.

Nu ska jag testa att yoga sittande på en stol, rörelser som jag hoppas min kropp överlever. Inte mycket som fungerar kroppsligt längre och jag känner att jag efter många år har gett upp, sitta och ligga är inte det bästa för en kropp, men om det är det som fungerar bäst hur fan tänker man då? Om det man lider av funkar bäst sittande eller vågrät, promenera går bort, bara att resa dig upp så ”tappar” du all kraft i benen och kastar dig på närmsta bord eller bänk att hänga på, sen kan du gå igen. Varje gång du tänker år ut och in ”nu jäklar ska jag träna försiktigt, bara måste komma igång.” Så känner jag mig stolt i flera dagar av den lilla motion jag blåser över min kropp var dag hela fem minuter och sen rasar det ihop igen totalt. Vilket betyder att kroppen blir sjuk igen, sover och har en massa idiotiska saker för sig, vad sägs om yrsel, blodtrycksfall, svindel, svaghet, huvudvärk, flimmer för ögonen, svag så svag. Äh dra mig på en skottkärra . . . Det är så man hamnar i soffan igen.

Jag svär och gnäller, men mentalt spottar jag upp mig, fast den här hösten har jag varit mycket mer deppig än normalt och risig i kroppen, antar att det ena göder det andra. Hoppas att själva dödsdagen för min mamma som nu har varvats, önskar att det nya som kommer ska vara lite mer lust i.

Nu borde jag sätta fart någon fart what so ever! Något blir det hoppas jag. Kram på er alla fina vänner.

på balkongen får oss båda att hoppa högt, först förstår vi inte varifrån smällen kommer. Jag med mitt högeröra som hör sämre trodde det kom från sovrummet, men Anders sa direkt det kom från balkongen. Inte tror man att något ska hända där ute, åtta våningar upp och inglasat. Vi tittat och hittar som ljusbruna små ägg kanske!! Ägg nä, men var kommer detta ifrån? Efter Anders funderande, jag kunde inte komma på ett dugg, så kom han på att han har glömt läskburkar till barnbarnen där ute, herre min gnu det är ju -11 grader och sjutton vet hur kallt det var i natt? En liten Colaburk hade flugit i luften hela locket låg löst på sidan om. Det bästa var ju att det gick att sopa upp resterna av colan, så Anders hade lite att städa upp och ta in resten av läskflaskorna och burkarna. Sånt brukar vi inte ha där ute i hyllan vid kyla, bara alkoholstinna flaskor brukar få stå kvar.

Idag är det tröttdag igen, igår en tur till gynekologen, min fina vän som har skött om mig så himla många år. Jag har ju stickade vantar på hög, så jag slet med mig ett par varma röda till henne, hon blev så glad. Allt där nere var som det skulle, så vi pratade privat i racerfart den tid som var kvar till nästa patient. Men sen gick jag en liten promenad till platsen Anders skulle hämta upp mig och så slut jag blir, inte någon ork kvar att röra mig. Hjärtat bankar och jag flåsar helt sjukt och så värker det i höfterna tills jag har gått en bit. Nää, fy tusan för den kropp jag har nu, men tro inte att det var nog med det. Väl hemma skulle jag bara ut i köket från soffan och då var det fel på mitt vänster knä/ben. Jag höll på att ramla omkull, fick hålla i allt möjligt efter vägen tills jag kunde sätta mig. Märklig känsla i hela kroppen även i skallen. Sen var jag som bedövad på baksidan av vänsterbenet till att börja med senare även i vänster skinka och fram på låret och längre ner på benet. Men för bövelen skärp dig kroppskrälle, läste en massa info om tillståndet och inte blev jag klokare av det, men en nerv kan komma i kläm förmodar i ryggslutet där jag har ont. Men allt går väl över, tänker beställa en läkartid till nästa år. För det är säkert inget som går att göra något åt, som det mesta av mina konstigheter.

Tro inte ni är färdiga med min journal nu inte här kommer nästa sväng, tandläkaren. Efter en krona nertill och en liten brygga upptill om två håller en befintlig tredje tand, kan jag bara konstatera att jag betalade över 30 tusen, men bra blev det inte, nertill har tanden längst fram flyttats ut utanför de andra tänderna. Vi skulle specialröntga det hela och höra med tandteknikern om en tråd bakom tänderna för att dra tillbaka tanden. Men se vi skulle inte göra ett dugg sista gången jag var där, bara låssas som inget hänt. Inte för att själva utseendet skulle göra mig så mycket, är inte i den åldern att snea tänder gör varken från eller till. Men jag biter lite snett, gnisslar till ibland när jag inte biter mig på ett nytt ställe inne i läppen. Sen den sista bryggan på två tänder uppe, sitter så hårt att jag nu undrar om allt ont i skallen, bihålorna, lite i öronen från o till har med sättningar i tänderna att göra? När tänder är som de ska, så är det ju som resten av kroppen, inget man känner eller hur? Så nu får jag gå till en annan tandläkare på en second opion. Men får ta det efter nyår orkar inte, orkar inte . . .

Det är vackert idag på Värtan, sjörök suddar ut konturerna, nog är det grått alltid, men så vackert och snart har vattnet fryst och klirret från isen när båtarna åker i rännan kommer ljuda över nejden, eller åtminstone till min balkong, om jag drar upp fönstret. Sen om det fryser på till tjock is, då är det ett dovare ljud som hörs mer tydligt.

Idag ska vi lägga alla julklapparna på köksbordet, så mycket barnkläder till fem ungar och så en hög med olika spel. Jag vägrar att köpa leksaker, de badar i just leksaker och jag tycker dagens ungar har så det räcker och blir över. De kan packa en låda med sånt som är fint, men bara ligger och skicka till ungarna i Ukraina som verkligen inget har. Sen är det roligt att ge ungarna kläder, tacksammare och gladare får man leta efter. Äldsta killen min Tim fyller femton i januari och en moppe får vi alla skramla ihop till honom, kanske begagnad vi får se hur det blir, vad det kostar. Tänk när vår dotter fyllde 15, då köpte vi en ny moppe till henne som hon körde en gång. Så går det när man köper sina egna icke uppfyllda tonårsdrömmar till sina barn. Kunde väl aldrig drömma om att hon inte brydde sig ett dugg, den bara stod i ensamhet i källaren, tills vi sålde den till en lycklig annan unge som ville åka moppe.

Hör hårtorken i klädkammaren? Undrar för en sekund och minns sen att frysen där inne ska frostas av, allt från frysen ligger på balkongen. Själv ska jag ta tag i en proppfull avlång bokhylla i trä i köket med kokböcker och lite annat jox, sortera ut, torka ur hyllorna och sen ställa snyggt. Sjutton så länge det har sett ut.

Så tjing för denna gång måste sätta fart på dagen någon gång! ⭐️⭐️🌺⭐️⭐️

Var länge sedan jag var in och skrev, har inget att skylla på egentligen, men påverkad blev jag av min mammas död. Nu är det bara tre dagar kvar, så har året gått runt till dödsdatumet. Aldrig i mitt liv har jag tänkt så ofta på någon som har dött, det har varit en konstig blandning av prat med mamma, tårar, djupa suckar och en längtan djup och helt oväntad från min sida. Tänker att åren som lagts till mig fyller 70 nästa år, det har bjudit mig en djupare känsla, kontakt i mig själv. Bara att inse att det här med mamma som dör är tyngre än något jag tidigare mött, tänker på min mormor som dog när jag var 28 år. Full rulle i mitt liv med en fyraåring och så sonen inte ens ett år, mitt i allt bara försvann mormor, så där ofattbart och lämnade mig och min kärlek till henne ensam. Inte fanns det plats för sorg, jag vågade inte släppa taget om mig själv och ge mig hän i den sorg jag kände. Mormor var ju allt mamma inte var, vi passade varandra så bra och umgicks både IRL och via telefonsamtal.

Tycker synd om mina barn som en dag ska sörja mig eller sin pappa eller båda, så jobbig som denna inre sorg är och den man vill vara mest nära, prata med är för alltid borta. Alla ska vi igenom den resan och oförberedd var i alla fall jag på hur det skulle ta..

Året i sig har varit en blandning av det goda, kärleken till familjen, Frasse och vänner. Min kropp är som alltid både hopplös och opålitlig, hur jag än tänker tackla kroppen blir det bara fel och jag borde lägga av, men i min skalle sitter en envis mänska, som inte ger upp i första hand. Önskar jag var lite mer klok än envis och inte försökte så ofta, är ju bättre att inse att kroppen lider av något jag inte själv kan styra över.

Till min stora tröst har jag stickningen i första hand, vanttraven bara växer fast jag ständigt ger bort dem, nyss skickade jag vantar till åtta Facebookvänner. Mina händer får aldrig sluta fungera, då vill jag inte mer, korsord är något som roar mig, av den lätta varianten. Köper tjocka krysstidningar och kryssar fram i nattens tystnad, Frasse och maken snusar lugnt bredvid mig. Då mår jag som bäst på småtimmarna, aldrig smakar en macka så god som då till korsord eller boken jag läser när folket sover och tystnaden är ljudlös.

Så i fredagskvällen med Idols avslutning i rutan säger jag HejSvejs och trevlig 1:a advent önskar jag er alla

sortera mammas byrå och allt som bara legat i högar sedan hon dog. Då berättar Anders att förvaltaren varnar för störningar i varmvattnet pga av något arbete som skulle utföras, vi kan räkna med det i flera dagar.

Jag som skulle tvätta håret blev så stressad, tänkte att det är väl lika bra att chansa på att de inte har stängt av ännu. In i duschen och så skönt att jag hann få mitt gjort. Så nu flåsar jag lite i soffan, ska snart fortsätta med mammas saker.

Vädret växlar från grått och trist till strålande sol, det har mest regnat de senaste dagarna och ärligt bryr jag mig inte så mycket. Anders var över till landet i helgen på styrelsemöte, bra att han kunde släpa dit saker och kolla att allt var ok. På väg hem stoppade han in ett gåband som bara står, en av mina äldsta vänner får det av mig, så kan hon gå säkert hemma i vinter. Hon har blivit så skruttig de senaste åren och har jobbigt med både minnet och kroppen. Imorgon fyller jag år och vi pratade om det igår hon och jag, men minnet lurade henne att ringa och gratta mig idag, blomma hade hon köpt som Anders fick när han lämnade in gåbandet. Jag blev så rörd, blomman är en förgätmigej som hon tänkte att vi kunde plantera ner på landet. Så typiskt gulligt av min goa vän N, sedan jag var i så där 26-årsålder. Vi bodde i samma port och umgicks jämt, in och ut till varandra. Allt vi kunde hjälpas åt med gjorde vi för varandra. Några för livet vänner har jag och det känns alltid så skönt när vi pratar i telefon, det är så skönt att inte behöva hålla inne med några tankar eller reflexioner. Hon är fem år äldre än mig, tänk att hon nyss fick så ont i sidan att hon var tvungen att åka till akuten. Det slutade med operation av en ful blindtarm, men va kan man få det även som äldre?

Nu måste jag fortsätta med sorterandet, så hej o kram på er alla! 💕

i eken på tomten. Jag fick för mig att det var en punkterad ballong, efter mina barnbarn, men det var ett envist löv som höll sig fast. Genom höststormar, regn, snö och kyla, imponerande minst sagt.

Jag är inne på min tredje må bra dag här på landet i tystnaden, men med naturens ljud och fåglarna som underhåller som om de jobbade på någon slags sjungande ackord. Inser att jag har blivit ”till åren” när jag ständigt matar och pratar med fåglarna. En Gulsparv fick mig att go bananas, så vacker och länge sedan jag såg en sån i min trädgård.

Anders är ingen kepskille, men idag efter fyra dagars solsken och krattande av fjolårslöv, gödsling av gräsmatta och nysått gräsfrö insåg han att solen tar. Så nu går han runt där ute med det en keps är till för, solskydd. Det här med män som dygnet runt, ute som inne går omkring i keps, vad lider de av? Till och med bakvända kepsar, är det väl diagnos på eller?

Huvudbonader har blivit lite konstigt med åren, det inser jag när min vuxna afrikanska städerska städar med stickad vintermössa på skallen? Men vad är det jag missar, vi har varmt i lägenheten och själva städningen skulle göra mig varm nog och inte vilja svettas extra mycket i en mössa inne. Jo, jag ser dem ibland på TV av båda könen … så kan man kanske inte tänka/skriva längre, är det någon som har koll på hur många kön vi har nu i samhället?

Men de här på TV, in kommer vuxna av alla ”sorter,” är det inkluderande nog för vårt samhälle? Med mössor av olika slag och kepsar inte att förglömma, sitter där och blir intervjuade i Tv-sofforna. Sen har de börjat ha ytterkläderna kvar, kappor, jackor med nedhasad överdel av ytterplagget. Det är kvinnorna som tycker det är extra attraktivt, eller vad de nu tänker med nerhasade kappärmar? Att vara inne är att vara rätt blåst, tänker jag ofta när det gäller kläder, smaken är som baken, jag skulle då inte själv klä mig i korvaskinn eftersom jag är tjock, men sånt är inget hinder för många. På ett vis är det ju befriande att inte bry sig, men jag lider när jag ser dem på TV. Jag har funderat varför det gör så ont i mig, det är ju inte jag som visar upp mig? Någon slags skam jag själv dras med över mitt utseende och kan omöjligt begripa att andra tjocka vill framhäva just det jag helst vill gömma. En svart säck över huvudet för mig . . .

Inte sjutton är samhället inkluderande när det gäller fett, nu har jag aldrig blivit mobbad pga övervikten. Men det kan ju hänga ihop med att jag var supersmal tills jag slutade röka i 30-års åldern, fanns inga signaler att mobba en mager skrana och så är det nog än idag. Men feta barn får nog höra saker om sitt utseende hela uppväxten, borde banne mig vara förbjudet att övergöda sina barn som vissa föräldrar gör. Tänk så de stackars ungarna får lida av det hela sitt liv, för de blir oftast inte smala som vuxna heller.

Men nu drog jag iväg helt av mig själv i fet kontra normalbyggd.

Apropå så ska jag äta ett mellanmål innan eftermiddagen har dragit allt för långt, ett fettsnålt mindre mål, jag kämpar med vikten, det var lätt att sluta röka, jämfört med att hålla ordning på kalorierna. Men skam den som ger sig, ett tag till ska jag kämpa på, göra så gott jag kan. En annan dag ska jag berätta om Aftonbladets Wellobe, som lurade mig så totalt att jag nu försöker klara mig själv. Möjligtvis börjar jag hänga med Viktväktarna, men det vet jag inte än.

Fridens 🌿✍🏻🌿

Vissa dagar kan jag inte annat än skratta över alla hinder jag ska klättra över.

Min mage är ju som IBS magar ofta är, något så när normala eller vill inte alls. Så jag tänkte igår nu jäklar ska du få din idiotTarm, jag drack plommonjuice och tuggade i mig så där 12 kartinplommon. Plus fruktsallad/päron/äpple med lite Keso.

Samtidigt som en sån där ”fejktand” på bara just en tand, vet inte vad de kallar dem för for åt alla håll och kanter. Så det blev till att tugga på andra sidan och det var jobbigt, då jag just nu äter väldigt mycket råkostsallader.

Ringde tandläkare och fick en tid ganska direkt och jag tänkte hur ska detta gå med magen?” Anders körde mig dit och jag blev befriad från tanden och uppsatt på tre nya tider framöver då en brygga får göras till den tanden.

Redan i bilen dit plockade jag ur allt utom ett paket med näsdukar ur kappfickorna.Hängde upp kappan hos tandläkaren och får en så konstig föraning om något med min kappa.

Så när jag har betalt och ska gå är min kappa borta!! Var ju precis det jag hade en föraning om, blir så arg på mig själv, kunde ju tagit med den in och hängt på kroken i undersökningsrummet, men nej då, den där känslan har styrt mig rätt många gånger i livet, men ibland är det som om pannbenet är för tjockt.

Alla tanter och gubbar ojade sig och gubbarna sa så klart ”men den hänger väl där!” Kunde inte annat än skratta över deras reaktion, tanterna fattade direkt och receptionisten visste vem som just gått ner till Taxin och rusade ner, men hon hade hunnit iväg.

Receptionisten ringde och fick tag i henne, hon var hemma boende på ett av de finare adresserna på ön.

Tänk sån tur att Anders väntade på mig, vi åkte till tanten och hon bad om ursäkt och vi skrattade gott.

Sen hem med mig och Frasse, ja han hänger alltid med oss. Anders drog vidare på sin röntgen efter operationen, koll att allt

såg bra ut i höften. Där var det bara att gå rakt in, inte en käft som ville röntga sig mer än han, tro sjutton det vädret är ju så uselt.

Just idag när vi har städerskan här och vi helst vill vara hemma.

Magen?

Den idioten har inte gett ett uns av tecken och det kan det fortsätta med tills städerskan är klar och har gått.

Sommartid bläää för detta påhitt, just idag känns det ju verkligen dåraktigt. Gårdagen gick ju så fort, så när jag skulle ta lite sen lunch, då var det dags för middag. Jag vill ha samma tid året runt, det lär våra kroppars inbyggda klocka må bäst av.