Nattliga helikopterturer

Så märkligt 23.40 flyger fyra stycken, vad vi tror var Apachehelikoptrar fram och tillbaka utanför våra fönster. De tre första helt släckta, bara sista har ett ljus i bakdelen. Jag förstår att militären övar, men tre i rad helt nersläckta, känns märkligt fram och tillbaka …

Sen undrar jag varför de inte övar mörklagda över öde skogsområden så sent, nu låter det som om de är tillbaka igen, är det fjärde, femte turen?

 

S som i Skechers

Här bilden på bokhållarna jag lovade att sätta in.

Sitter här och lyssnar på livet, fåglarna drillar och flyger ut och in i våra holkar. Barnbarnen springer runt och deras små röster letar sig in till mig, de väntar och längtar till att pappa deras och farfar ska spänna upp hoppmattan igen. Treåringen står på tå på altanen, allt för att försöka se in genom fönstret, kika om det är något liv i oss farföräldrar. Han längtar efter farfars uppmärksamhet och farmors berättande, det var alldeles för länge sedan vi sågs.

Inatt när jag låg i sängen och läste, tar evig tid för mig att somna trots sömntablett, så vänder jag mig om och ska ta mitt glas med mjölk. Vispar till på något vis och hoppsan föll glaset ner i min ”på landet kasse” där alla helgens kläder ligger. Det blev till att hoppa upp och ta hand om mina mjölkstinna mjukbrallor, BH och en strumpa. Det rann en strid ström på golvet när jag tog det blöta och försökte förflytta mig snabbt in i badrummet. Blev till att torka golvet och sömnen den eventuella var puts väck. Inte blev det bättre av att vakna 5.30 i morse och bli stressad av att inte somna om och tankar om hur trött jag kommer bli idag.

Igår gick jag ut för första gången på många dagar, mår ju skunk, som jag tidigare har sagt. Ut klev jag i min halvlånga täckkappa, såg folk i bara T-shirt och höll på att smälla av när den 25 gradiga värmen slog över mig. Just då var det bara att pinna på till bussen, fast jag kände mig så lurad av värmen. Jag var på väg till min kära husläkare, vi gick igenom mina ärenden och sen pratade vi privat. Tänk vilken tur, det var hon som upptäckte min njursjukdom, hon var lika nyanställd på vårdcentralen som jag var helt ny patient, 16 år sedan konstaterade vi igår och jag vet inte vad jag skulle gjort utan hennes stöd. Vi pratade på tills hon måste återgå till jobbet, är man klinikchef för en stor vårdcentral, då har man en del att dona med, om man säger så. Själv var jag tacksam att hon kunde klämma in mig en dag för henne utan patienter.

Tog mig hem och mötte en vän på vägen straxt utanför min port, vi pratade tills allt bara snurrade och jag var tvungen att skynda hem. Helt slut la jag mig i soffan och skulle dra av mig strumporna. Men vad var det där för konstigt på strumpan vid sidan av vänster lilltå? Jag plockade bort något pappaktigt i små bitar och hämtade skon för att undersöka vad som var i skon. Kan ni tänka er det där kartongaktiga bruna pappret som ligger i skor när de är nya, satt kvar framtill i skon. Jag skrattade så det inte var klokt och undrar ännu hur jag har lyckats träna och gå runt i dessa nya skor utan att känna av pappret?

Lite kul var det när dottern för några veckor sedan såg skorna, ”snygga, är det Skechers”? frågade hon. Jag som aldrig ser/tänker på märken på kläder, är rätt omedveten om sånt,  jag sa att jag inte visste. Jag köper det jag tycker är snyggt och passar min plånbok, är inte märkesknäpp som många är. Nu var gymnastikskorna av detta märke, jag skickade efter dem från en skofirma, det var innan tv började sända reklam om just detta märke. Fullständig underbara skor med sk memory foam och air-cooled, rekommenderar jag gärna.

Nu ska jag ta tag först i mig själv och sen i dagen.

Fridens!

Franskt örlogsfartyg på besök

… minsvepare sa maken. Jag hörde som hupp, happ … höga mansröster och tänkte att det var ungdomar som gapade från någon båt. Gick ut på balkongen och tittade, kolla bilden ordentligt, så ser man hur det står sjömän i rad både i fören på båten och baktill, alla tittade åt Stockholmshållet, mig visade de baken. 🙂

Punkt slut.

Elvaårsdagen hurra!

Idag är det elvaårsdagen för mig på wordpress, här inne var det öken när jag kom hit, så jag lät bara bloggen ligga här. På den tiden var det Aftonbladets blogg de flesta höll till på, där var det fart och fläkt, mängder av tokiga, roliga, spännande människor som tillsammans ville kommunicera. Men Aftonbladet valde att lägga ner sidan och vi splittrades ut i cyberjymden.  🙂

En hel del av oss hamnade här inne till slut, jag minns att det var så träligt här, ingen fart alls och glad blev jag för varje person som dök upp från Aftonbladets blogg. Jag bestämde mig för att skriva här inne, fast jag tyckte det var som ett tomt eko jämför med tidigare bloggande. Med tiden så blev det ett stort gäng även här och vi kommunicerade så det stod härliga till, finns nog inget ämne vi inte har varit på genom åren. Men så började det att bli avslaget, folk slutade blogga eller gick till andra bloggadresser och boade in sig där. Själv testade jag också lite olika bloggställen, men fastnade i Facebook, fast det stället inte alls är något för mig som vill skriva mer än vad jag åt för lyxmiddag och framförallt fota mina vinglas och flaskor som bevis på att jag verkligen slappnar av på min lediga tid.

Men Facebook bjuder på mycket av den spontanitet jag saknar från Aftonbladets blogg, det där lite rappa direkta blandat med längre kommentarer. Jag gick in här igen och börjar skriva mer regelbundet och jag läser runt, läser strunt, läser glatt, läser mig matt. Det finns så många som vill skriva som mig, allt om livets, tunga och lätta sidor, dela med sig. Men skillnaden som jag upplever bloggandet nu är att många vill skriva, bli lästa, men har inte orken, lusten kvar att kommunicera med andra som det var förr. Väldigt många nöjer sig med att klicka i ”Kilroy was her” liksom jag gör, när jag inte orkar alla gånger att svara eller har något värt att pränta ner. För att inte tala om alla mina kommentarer som inte kommer in för wp tekniskt är dåliga, åtminstone tekniskt på min blogg.

Det här att blogga är ett jobb som man måste sköta om som sina vänner IRL. Om jag vill ha gensvar måste jag själv ge det till de jag valt att läsa. Inte så att varje inlägg måste besvaras, känsla och lust är viktiga saker att ta hänsyn till. Det är då ”Kilroy” är utmärkt att ta till, den visar att jag har läst, hänger med.

Men ”hänga med” är väl det som jag själv har haft svårt för under en längre tid, mår man inte bra så gör man inte det, ”hänger med” menar jag. Men jag gör så gott jag kan och det utgår jag ifrån att andra gör. Man har ju ingen skyldighet att varken läsa eller kommentera, det måste väckas en lust att delta eller hur.

Nu är jag så glad, har skickat efter två stycken bookseat som maken får hämta på vägen hem. Det är som ett ställ att ställa boken i och så slipper jag hålla i boken hela tiden, man kan ha den när man sitter eller ligger, paddan kan också ställas i den. Min artrostumme kommer jubla liksom mammas vänster arm/hand som är försvagad efter stroken, hon ska få en hon också. Så nu ser jag fram emot att läsa mina tunga böcker, som jag har lagt åt sidan sedan länge.

Fridens

 

 

Så stor den är tyska fältharen

Redan på vägen hit igår såg vi en fin räv i området, den stannade upp och tittade på oss. Klev ur bilen i skymningen och möttes av fågelsången som fick mig att bara stanna upp och andas in vårkänslan.

Nu är det mesta av snön smält och våra blommor har börjat titta upp, maken han krattar lite kvarvarande löv i gräsmattan och jag står och bara njuter. Plötsligt ser jag en tysk fälthare komma emot oss, ”stå still, tyst” sa jag till maken. Tänk, haren skuttade långsamt fram, satte sig en meter ifrån mig och tittade på mig, skuttade vidare som om vi inte fanns.

För mig är det här att se och komma i kontakt med djur så starkt, hjärtat slår och jag känner sån oändlig lycka. Kråkan från sin gren som kommer flygande, den vet att jag bjuder på gobitar och den är inte så skygg som den var i början.

Nu har vi ätit en varmkorv och jag tar med mig termosen med kaffe ut i … skuggan, det är ju där jag får lov att sitta. Allergin i ansiktet börjar lägga sig, gör mig så glad, men solen får vara för sig själv idag. Jag har laddat med både tidningar, korsord och stickning ute på altanen.

Solspray SPF 50/svart säck

Så köper duktiga jag solskyddsfaktor modell svart säck, tar lite i ansiktet och tänker att nu tar jag ansvar för att inte få hudcancer som min medicin för att hålla kvar njuren kan ge oss transplanterade. Jag som aldrig brytt mig om sånt smörj, inte heller varit en solande mänska som vissa som ligger dag ut och in i solen.

Några timmar efter smörjandet börjar reaktionen, jag tål tydligen inte Icas solspray SPF 50 för barn, jag tål heller inte krämer som ska ta bort rynkor, det lärde jag mig när jag köpte fel ansiktskräm, inte sjutton bryr jag mig om rynkor.

De kliar, jag blir röd, det hettar och jag svullnar, det kommer ta några dagar att bli av med detta. Så, jag tänker inte köpa solkräm, utan hålla mig undan solen och hoppas på det bästa. Helt enkelt ta fram en svart säck och dra över skallen, nu när solen kommer dränka oss i månader framåt.

 

 

Personlighet

Tingen förändras inte; vi förändras

Henry David Thoreau

Men det vet vi, att det är så, med tidens tand som ständigt nöter, filar, blåser, regnar, snöar och tär på oss. Inte går det att leva år ut och in utan personliga förändringar, fast ibland tror åtminstone jag att jag är mig lik. Tänker mig och även dig för den delen, att vi har en inre kärna, med vårt ursprung, vår naknaste personlighet utan omgivningens påverkan.

Den ligger där som en glänsande opal och gnistrar hela vårt liv, så fort den får tillfälle att gnistra till, så säger eller tänker andra runt om ”typiskt Maggan”. Det är när de känner igen mig, som jag tänker mig, att jag är i min mest rena form. Det där som ingen tidens tand har rått på.

Personligheten, det där som gör att jag fastnar för just dig. Undrar vad det är som får mig att bli förtjust i vissa personligheter. Jag tror att vi alla vet på ett ungefär vilken typ av människa vi oftast tycker om. Fast jag har en brokig samling vänner genom åren, så kan jag ändå särskilja vissa personligheter.

Oftast sociala, lätta att komma nära, öppenhet, humor och skrattpersoner, som mig själv då. Men knepiga personligheter gör sig gärna besvär, det är ju så spännande med introverta personligheter, när jag verkligen får jobba för kontakten, lusten att hitta deras Alladinflaska och låta dem knäppa upp korken. Det där att vara så lättsam att andra slappnar av och vågar vara sig själva. Med det menar jag inte att jag är som ett stort flabbaha, utan bara är tillåtande, låta andra vara på sitt vis. Nog känner jag var gränserna går och respekterar dem.

Det bästa som finns är ju att träffa någon som har tänkt på saker och både vill dela med sig och få till ett härligt fram och tillbakasamtal, då jublar min själ. Samtalet mellan personer är nog det finaste vi har, alla nivåer är lika viktiga. Tycker det är synd att ”prata väder” är så nedvärderat i vårt land. För det där väderpratet är ju som manna från himlen för väldigt många, inte bara för den ensamma granntanten/farbrorn som pratar en stund i porten. Vädret leder samtalet vidare in på viktiga saker att få lufta, du kan ju själv styra ett väderprat till ett djupare samtal om du vågar.

Nu börjar det dra ihop sig till middag och jag inser att falukorven som köptes för några dagar sedan blir just middag. Det finns ju så mycket gott att göra av ringen, men jag är lat idag, det blir stekt korv, kokt potatis och vita bönor i tomatsås.

Tjillivippen

Besiktning

Ibland kan jag inte annat än bli så där stormande glad, helt oväntat.

Det ringer på mobilen, ”Kan jag komma nu”? Klart du kan, kom du!

Så står han där med sin padda besiktningsmannen. Då börjar vi här i hallen sa han och jag började prata om golvet. Nää, det får först 2020 …

Vad vill du ha mer här? Jag, blir som tom en stund och säger lite försiktigt, tapet? Tapet, ommålade dörrar, nytt golv i klädkammaren. Oj, det tar sig.

Sen visade det sig att jag får hela lägenheten målad, tapetserad och nya golv. Jag tror jag drömmer, trodde vi bara skulle få ny parkett, ev golv i hall o kök och omtapetserat där de borrade igenom väggen i ett av sovrummen.

Tagen är rätt ord för hur jag känner mig. Så skiner solfan också, hahaha inte klokt!

Till hösten blir det av och då rymmer jag till landet, lämnar maken och sonen hemma som bärare av allt som ska flyttas runt. Till dess ska maken och jag ”dödsstäda” rensa, kasta, ge bort och packa ner så mycket som möjligt i källaren.

Det ska bli så underbart att få en sån renovering och rensning, ut med gammalt in med nytt liv.

Guldvatten

Som omväxling till rena rama sjukstugan har jag som idag, en riktigt bra dag. Solen skiner och jag har suttit en stund på balkongen och njutit av strålarna, fast väl skyddad eftersom jag fick ta bort början på blivande hudcancer i höstas. Båtarnas ljud är som inre balsam att lyssna på, de små och det större färjornas olika motorljud.

Jag har läst om ”Guldvatten”, det låter i mina öron som ”tungt vatten” gjorde. Det finns till och med speciella pottor att samla guldvatten i, det är kiss om nu någon inte hängde med, ska vara så bra att blanda 1 dl kiss med vatten i vattenkannan och så vattna i trädgården. Men jag tänker lite längre och då hamnar jag i all medicin jag och många stoppar i oss. Hur mycket av medicinen går ut i kisset och vad händer med vår jord som då vattnas med detta medicinkiss?

Själv har haft uselt samvete i många år då jag har sk hormongel i kombination med en hormonstav insatt. Inte för att inte bli gravid, utan för att se till att underlivet håller sig mjukt, inte blir torrt och sprött. Allt för att undvika urinvägsinfektion, vilket man lättare får till åren, om man är just torr och spröd i underlivet, när hormonerna sackar ner i kroppen. Samma tanke där, vart tar hormongelet vägen när jag tvättar händerna efter insmorning och duschandet dagen efter, så resten försvinner ut i avloppet.

Mig veterligt tar inte vattenverken hand om medicinering i vattenreningsprocessen. Jag vet att de mäter upp koncentrat av hur mycket olika narkotika det finns i vattnet, så de kan se hur olika sorters narkotika ökar eller minska i städer. Men bara en sån grej, skrämmande att folk knarkar så mycket. Att man inte vill vara här och nu, jag fattar inte sånt.

Idag tittade jag på bilder från vår 40-åriga bröllopsdag, kalaset med närmaste familjen, barnbarnen som tävlade, snabbast att äta kolasnöre utan att använda händerna. Av någon anledning rör sig varje bild bråkdelen av en sekund före bilden stannar i sitt tidsmässigt frusna läge. Tänk att jag blev så rörd, de blev så levande mina barnbarn i den sekunden. Samtidigt som jag i min tårfyllda rördhet inser att denna vår är jag mer känslig än vanligt. Ja, jag kan nog böla för vad som helst tror jag, inte klokt, men det går snart över. Allt går över bara man väntar …

 

Tankar bara vanliga undringar

Igår en tur till Myrornas nyrenoverade lokal i Hjorthagen, det var en trevlig tur i soligt lovande vårväder, med ljummen vind och lyckokänslan, lättnandets suck om något som är på väg. Långsamt gick jag, medvetandegjorde nuet in i minsta rörelse, jag ville så innerligt orka gå in i lokalen och denna gång leta böcker.

Det lilla jag såg av lokalen var ljust och fint, det blir som så att jag stänger av det jag tar in, för att orka det jag är där för. Om de hade haft ett kafé kunde jag ha suttit där och öppnat upp mig för intryck, kanske har de ett kafé i våningen ovanpå, det vet jag inte. Nästa gång ska jag orka ta mig till våningen ovanpå och se hur där ser ut.

Sen åkte vi till Blomsterlandet och köpte jord och krukor, det är verkligen dags att plantera om våra blommor här hemma. Just nu kämpar maken på med krukorna och jorden, själv känner jag mig mer som arbetsledare. Igår målade han ovanför spisen där vi tog bort en uttjänt fläkt, han har varit så flitig, själv har jag mest varit irriterad och rent av grinig. Vi blir osams om tjafs, vilket vi inte blir så ofta, men jag får ta på mig det, han får ta på sig att han inte lyssnar när jag pratar. Vi förstår dock båda, att jag inte mår bra och att det tär.

Ser honom med all jord, rotsystem, krukor som sväller av vatten i badkaret, släpandes än hit än dit och så kommer känslan i mig om mitt ”vegeterande” tillstånd, att inte kunna göra allt det jag gjorde förr. Förr var sånt här gjort, när han kom hem, det hörde till mina göranden, då förr som i ett annat liv. Ja, jag vet att jag tjatar om detta, men det är som om jag aldrig kommer över att inte orka som förr. Att ha velat mycket och också utfört mycket, att vara en görare och glädjen i detta tillstånd. Det måste vara lätt för lata att bli sjuka, orkeslösa, sittande i soffan … Jaa, jag vet att man inte får tänka så, men det gör jag, tror man tänker massor av tabuartade tankar när man blir sjuk. Framförallt tänker jag att missbrukande människor kunde få lite sjukdomar, så de smäller av lite tidigare, någon kunde få min sjukdom, någon som i alla fall inte vill leva ett givande och tagande normalt liv. Så mycket elände de ställer till för sin omgivning, oro, sorg, besvikelse, rädsla och meningslöshet. Att bli så bedragen som anhöriga och vänner blir, taskigt behandlade.

Kostnad för samhället ska vi inte tala om, tänk alla narkomaner som ambulanser ska rycka ut och rädda livet på, rädda dem så de kan resa sig och gå ut och ta nästa spruta. Alla torkar för alkisar, allt jobb vården, psyk, sociala lägger ner för avgiftning, omsorg och boende om och om igen. De vill/klarar inte att leva i samma värld som oss andra, vi sk skötsamma, men bidrag ska vi betala till dem. Jo, alla har rätt till en andra chans … vem har bestämt att det är så, att vi ska tänka så om och om igen för en andra chans handlar det inte om, utan många chanser.

Går det lättare nu när vi har klassat alkoholism som en sjukdom? Det borde väl allt beroende göras i så fall? Hur kommer det bli framöver med en mängd nya unga, tunga narkomaner, de männen/pojkarna kommande från andra länder skapar enomt mycket elände och kostnader.

Som vanligt glider jag iväg och tänker högt om sånt en del får fnatt av att höra, ett samhälle där allt stramas åt, kostnaderna skenar och frågor om vem, vilka som vi ska ha råd med, borde vara på tapeten någon gång.

Hålla liv i missbrukare till varje pris, ekonomiska asylsökande all omsorg, vård, boende för dem, sjukligt för tidigt födda, få nya organ, skönhetsoperationer, konstbefruktning, gastric by pas, osv osv. Hur långt ska ett samhälle ta ekonomiskt ansvar, för det är ändå det det hela handlar om, sen kan vi ha hur olika tankar som helst om vad som ska ingå, men realism har väl aldrig varit fel.

Nu drar vi iväg till barnbarnen på en fika.

 

Tacksam glad och kåt!

Efter en förmiddag med vettig frukost tänker jag när posten lämnar en ”brev att hämta” avi, att jag ska ta fram min dramaten och ta mig ner till affären. Jag letar och letar efter dramaten, den står inte där den ska och jag blir så jäkla frustrerad när jag känner att den lilla skitenergi som finns i kroppen rinner ut. Var har han ställt den?

När jag nästan givit upp tanken och tänker att jag ska som vanligt sitta här och vänta på maken när han kommer hem från jobbet, att han ska köra mig till affären och hem. Gråtfärdig över att jag inte har några val, så lite jag orkar. Men vad är det här för liv? Är det här ett liv?

Klart att dramaten hittades, men då la jag mig helt slut i soffan och läste era inlägg. Så slog det mig, jag har inte tagit någon värktablett idag, så jag stoppade i mig två vanliga Alvedon, nu väntar jag på att de ska göra sitt, så jag kan knata ner för Icabacken och handla. Det blir väl pannkaka som vanligt och ett fanstyg att ta sig hem igen …

Tror inte ni friska fattar hur helvetiskt jobbigt detta är, jag vill, vill så mycket, helt galet mycket, att inte kunna klä på sig och bara gå iväg när det passar mig. Jag drömmer om vilohem, jag drömmer om mjuk fibromassage, jag drömmer om varma bad, jag drömmer om att träna, jag drömmer om en läkare som tog tag i hela mig och såg till att den medicinska delen fungerade,  drömmer om det friska liv jag en gång hade.

Utopier, drömmar är just drömmar. Jag orkar inte varken åka till ett vilohem eller vara där med ett fullspäckat schema om allt som ska presteras. Ta mig till massage med buss, dit kan gå, men hem behövs taxi, det blir för dyrt för mig. Varma bad går bort, urinvägsinfektioner vill jag absolut inte ha. Träna, slår ut hela kroppen på 5-6 veckor, resa dit, träna, resa hem, eländes elände. Min läkare var som vanligt ledig just den vecka jag ringer henne, så jag får väl klara mig själv som vanligt.

Det är som ett ständigt tema det här ”att klara sig själv”, det var ju det jag fick lära mig i uppväxten och ständigt konstaterar jag, att det aldrig blir annorlunda för mig detta liv. Ringa barnen är ingen idé, de är fullständigt upptagna av sig själva och sina liv. Vad skulle jag be om? Möjligtvis att de kunde ställa upp för pappas skull, han har ett tungt lass att bära. Man över 60, heltidsarbetande, högre position som gör att många kvällar går till jobb och han har en del av ett hem att ta hand om när han är ledig + stugan och tomten på landet och allt som ska fixas även där.

Ja, men han är ju man, vore det tvärt om hade jag jobbat heltid + att planera all mat, handla på vägen hem efter jobbet, ta hand om allt här hemma och ingen hade tänkt en tanke om att jag skulle behöva hjälp. Det var ingen som gjorde under alla år jag skötte allt, inte heller var det någon som sa att jag var duktig. Men när husbonden utförde uppgifter i hemmet talade jag om att han var så duktig, det gör jag än idag.

Barnen, jag ber om avlastning när det gäller min mamma, klart de ska hjälpa till, hälsa på … jag säger, om ni åker en gång varannan månad skulle det hjälpa mig mycket. De har viktigare, roligare saker för sig, ”säg bara till om du behöver hjälp”, så säger de till mig. Hahaha!

Själv är bäste dräng, tänker man så, behöver man inte bli besviken på andra. Lika bra man gör det själv, får man av en händelse ett handtag på vägen blir jag väldigt tacksam och glad. Var det inte så man skulle vara ”tacksam, glad och kåt”, det sista har jag nog tappat i  livets virvlar. Hahaha!

Ska klä på mig ytterkläderna, tabletten gör nog sitt nu.

Härdsmälta eller?

Det känns lite bättre med gråväder till min kropp, lite lugnande efter många soliga dagar. En samstämd morgon med kropp och väder, låt oss ta vår Alvedon till morgonbönen 🙂 och frukosten, hoppas på en bra dag.

Precis som rökare ståtar med gula fingrar, ståtar jag med en orange pekfingernagel. Det är så irriterande att bli orange under självaste skalarfingrets nagel, de här klementinerna Ica har sålt på sista tiden är nog de mest oranga citrusfrukter jag någonsin har skalat, de är till och med oranga innanför skalet där det brukar vara vitt. Jag får inte bort färgen hur jag än skrubbar med tvål och nagelborste, aceton funkade inte heller. Om jag målade naglarna röda hade det inte varit något som helst problem, men jag har bara genomskinligt lack, gillar det bäst. Vojne vilka problem va?

Härom natten trodde jag att jag hade fått en mindre härdsmälta i skallen. Jag läser del ett i min nya tjocka bok, tar den med mig när jag går till sängs och inser att lappen som markerar var jag var, inte satt på plats. Suck, börjar leta i texten efter ”var jag var”. Du milde jag bläddrade fram och tillbaka och kände inte igen ett dugg, inte ens från börja. Häpen över hjärnsläppet var väl snällt sagt, jag blev jätteorolig tills jag vände på boken och tittade på framsidan. Det var inte den första delen utan del två, ojoj, vilken lättnad och samtidigt ett mutter över mig själv, medans jag gick och hämtade rätt bok, förvillande lik den andra.

På eftermiddagen ska jag hämta en mindre tavla som Lasse Åberg har målat, det är en fin älg och Disneyfigur på tavlan, det är älgen som jag egentligen är ute efter, lite älgtokig som jag är. Lasse Åberg var kompis med min morbror i uppväxten och var hemma hos min mormor då och då. Han lär ha ”varit med, stod nog bredvid” och bytte blöja på mig, som bodde mina första år hos mormor och morfar med min mamma. Jag vet att min morbror och Åberg har ritat och berättat tillsammans i en privat bok om deras uppväxt, den boken har gått fram och tillbaka mellan dem genom åren.

Så ni förstår att min agenda är fullbokad från morgon till kväll idag, gäller att ligga i.

Fridens på er nu vankas frukost, Java helt svart, två smörgåsar, en med pastej och en med ost, lite gröna nyttigheter ovanpå, en maghutt och en Alvedon. Livet leker!

Fullt upptagen av mig själv

Helt snöfritt är det här hemma efter helgen, vi lämnade stugan med ett redigt snötäcke runt om. Jag gillar ju snö, men nog var det lite befriande att kunna gå utan rädsla för att halka. På vägen hem svängde vi in på Coop, för jag hörde om en så god kräftsill av märket G, som jag vill pröva. Inte hann jag långt där inne förrän min jäkla mage bara blev hopplös … ”Har ni kundtoalett”? ”Nej, men det finns en toalett utanför kiosken”. Näää, dra mig på en kärra, men nöden har ingen lag, finns väl inget äckligare än dessa ”lägg 5 kr i mynningentoaletter ute”. Det var verkligen äckligt, jag gelspritade halva inredningen, satt som i luften, fy så jobbigt. För min del blev det inget mer handlande, jag flåsade till bilen på skakiga ben och sa till maken ”kör mig bara hem, ska fan leva”.

Jag ska inte för allt i världen göra ett inlägg utan gnäll om kroppen, det är nog förbjudet för mig. Skovet med fibro är det värsta jag någonsin har haft, jag har slutat på gymmet, det blev ju som vanligt bara pannkaka av det hela, med min kropp som klappade ihop totalt, in i detta hopplösa skov. Som om det inte räckte så har jag haft en redig magkatarr i helgen, jag har mutat katarren med Samarin vilket verkar hjälpa bäst.

Jag har såklart dessa Omniprazol att ta, men som vanligt kommer media med feta rubriker om att de är så farligt att hämma magsyran, jag ska kunna få infektioner i tarmen, men visst, tarmen den jäkeln, vad kan inte den hitta på. Sen kunde man få lunginflammation och så dö i något med hjärtat. Kan fan hålla reda på alla larm, vad vi som behöver mot värk … samma visa med värktabletterna Alvedon 665 som jag rätt nyligen fått mot eländesvärken i kroppen, nu dras de in.

Hahaha tro för guds skull inte att jag är klar här inte. Huka er, nu laddar kärringen om. Höger tumme, redig artros som legat på topp sista halvåret, är i sitt svullnaste, mest värkande esse och har sina ganglionknutar som aldrig verkar svullna av. Sedan ett tag har jag raka vägen upp från tummen någon slags svullen, värkande inflammation i underarmen, kanske senskideinflammation eller vad sjutton det kan vara. Så min högerarm med mitt skrivarfinger har det jobbigt med skrivandet, jag försöker skriva med vänster pekfinger men det går så sakta. Bara så ni vet när kommentarerna minskar.

Jag ska ringa min husläkare på hennes telefontid på torsdag, hoppas hon kan sätta lite kortison i underarmen, skriva remiss till reumatologen eller ortopeden så de kan få sätta kortison i tummen så det blir rätt, hoppas det funkar. Sen måste vi komma på vad jag ska ta för smärtlindrande, jag som alltid varit så försiktig med sånt. Tycker jag har blivit sjukare efter att jag har vant min kropp med smärtlindring, fått mer ont menar jag.

Så där ja, va, har det hänt något i världen som inte handlar om min kropp?

I hela mitt liv har jag trivts med gamla människor, jobbat med gamla, haft äldre vänner utan att tänka på dem som ålder. Nu tillhör jag väl själv den äldre delen av befolkningen och tänk, att det ska vara så knepigt att få bli äldre. Ja, det är ju inget man behöver kämpa för, dit tar man sig på ett bananskal, om man bara har tur och överlever vägen dit. Men det var själva målet jag funderar på, komma här och komma med 64 år i denna värld där folk aldrig har vett att lägga sig ner och dö. Vad är väl 64, snart pension, mot hundraåringar som är så många att de kungliga säkert har fått dra in sina gratulationer.

Jag sitter här och tittar på Sveriges vanligaste ”runt knuten fåglar” och undrar varför jag har så svårt att komma ihåg deras namn? Tänk så tryggt och skönt livet var förr, du fyllde 50 och vips fick du en käpp i present och rätten att tillhöra den äldre generationen, med följde respekt och insikt om ålder, minnestapp och ev krassligheter.

I nutid fyller du, 60-70-80-90 och aldrig verkar åldern få ta ut sin rätt. I TV visas piggögda, glada, vakna, oftast damer upp med det mesta i behåll, de slås slag för hälsa och ungdomlighet. Åldrandets förfall vill de ge en känsla av obefintlig, man är mäkta imponerad av 90-åringar som hoppar fallskärm, svingar sig ut i spagat, joggar som aldrig förr, knäckande sudoko och korsord i farten. Och här sitter jag med en kropp som garanterat redan är hundra. Med en knopp som har luckor som rena rama adventskalendern och jag har inte ens gått i pension.

Men jag inser att det nya friska, pigga, är det urgamla, jag har många år kvar att vänta in den där kroppen som lägger på ett extra ryck och en hjärna som är kristallklar. Under tiden får jag sitta här och fundera över vad den där svarta fågeln med gul näbb nu heter?

Samtidigt som jag såg på Let’s Dance att inte ens en James Bond brud, urgamla Britt Ekland verkade hänga med så värst mycket i dansandets rytmer. Att ens ställa upp, är väl ett utslag av att de urgamla lurats tro, att det är nu de är i sitt esse, en längtan och tro om de eviga ungdomsidealen. Bara vi är smala, dyrt klädda, inte att förväxla med smak, ansiktslyfta, tills vissa kvinnor nog kan ses med pipskägg, om jag nu får kittla den lite fräcka humorn som bor i mig.

Jag som snudd på varje vecka hälsar på min mamma på det boende som har förvandlats till dödens korridor på snart två år. Det som skulle vara ett boende för de med mer behov av hjälp, har förvandlats till ett kombinerat hospis/dementboende och min stackars mamma som har tillräckligt social kompetens mår inte bra av att bo i detta dödens väntrum. Jag ser hur samhället krackelerar och det goda samhälle vi har haft, finns inte mer på det viset det skapades. Det finns godhet, underbetalda änglar som ilar i alla dessa korridorer med närhet och kärlek, äkta vilja att ge omsorg till de som väntar in döden. Men hur mycket ska samhället suga ut viss personal, ta sig rätten att skita fullständigt i vårdpersonalens väl och ve. Det räcker inte med att de är underbetalda, de ska även jobba för två ibland tre i statens/kommuners/landstings sjukliga villkor där de inte anställer nog med personal. Jag har inte nog förakt för dem alla som själv sitter bekvämt vid köttgrytorna, men inte vill se till att de som gör jobbet belönas både ekonomiskt och med fler arbetskompisar.

Kan tänka mig framöver att vinsten för en mänska anställd i vårdsvängen är att ens i tanken kunna överleva till pension och nu tänker jag att pensionsåldern säkert flyttas till den är ouppnålig för de som jobbar, verkligen jobbar.

Nu ska korsordet fram, gäller att ligga i.

Som en stel pinne tar jag min värkande kropp ur sängen, någon slags halvdan nackspärr ger sig tillkänna, det är rester efter en dispyt med en familjemedlem igår. Jag ska inte undra, inte bry mig, med andra ord gå emot min egen natur. Det hela är så dumt att klockorna nog har stannat. Min älskade 9-åring på väg i bil mot grannland och skidåkning. Allt jag frågade var om han hade kommit fram?

Skriver under på att släkten är värst.

En underbar morgon med sol och fågelsång, som sagt var jag uppe först, maken sov, så jag satte på kaffe till oss och gjorde smörgåsar till mig själv. Av alla nyttiga kraftiga matbröd med hela korn tvärs igenom, som jag gärna sätter tänderna i, så var det så gott med onyttig limpa med smör och pastej. Äter så sällan limpa, allt jag växte upp med verkar vara mindre nyttigt nu för tiden, så igår stod vi båda med sk surdegsbröd kontra denna Skogaholm som vi dreglade över och bestämt la ner i vagnen.

Det mesta sk surdegsbröd a la industribakat är ju en sorglig degklump utan smak. Finns det en smak så är det att alla dessa bröd smakar lika lite, men fantasinamn har de på kletet, som gärna klingar av både äkthet, sundhet och trygghet. Baka själv, gör enklaste tänkbara till att börja med, så kommer ni häpna över den goda smaken. Sen kostar jag på mig riktigt bageribröd ibland, det får också gomspelet att fladdra till av välbehag.

Ser att en holk har ständigt besök, där vårstädas och förbereds för stora saker, snön ligger ännu tjock på tomten, ingen gräsklippning i sikte, inga vårblommor som sticker uppkäftigt upp. Tror jag ska sätta mig på altanen och bara andas lite hopp om vår, lyssna på fåglarnas locktoner som slår an en sträng i mitt inre.

Sitta i solen … mors, den här hudcancern man får extra lätt av min medicinering ska inte få någon mer chans, skivepitel eller vad sjutton fanstyget hette. Borta är den, men många verkar inte göra annat än att skära bort hud och sy igen, ännu vet jag inte om det är nog med en operation, eller om det bara var början.

Redan igår såg vi att två av våra grannar som sällan eller aldrig nyttjar sina stugor kom hit. Vi har haft tur med grannarna här, de bofasta vi har kontakt med är trevliga, de äldre gubbarna har maken både köpt hjälp av och fått goda råd av. De vet ju vem som kan vad, när man behöver elhjälp, massor av jord, grävhjälp och allt sånt ett eget hus med tomt kan kräva. De andra tillfälliga gästerna har vi också bra kontakt med, de lever ungefär som oss. Ungar, grilla, bada, hoppa studsmatta, skratta, lite släkt in och ut, sova länge på morgnarna, inga störande element. Vilket betyder, precis vad jag vill ha som grannar, vanliga människor.

Nu ska jag ta mig upp, påska till det hela.