Nobel

Med en släng av fåfänga beställer jag en bralett i hudfärg. Väntar på leveransen som jag själv hämtar ut i affären närmast mig dvs vårt centrum.
Väl hemma klär jag av mig för att rätt snabbt bli frustrerad på mig själv. Men hur tänker jag när jag tror att en mjuk Bh med en bred spets under bysten skulle sitta på mig överhuvudtaget?
Förr med praktiskt taget ingen byst och platt som en pannkaka under bysten, så tjusig en bralett hade suttit på mig då.
Då ja, nu blev det en typ av strypsnara av spetsen som bara kanade upp och låg där irriterande korvig under bysten.
Magen modell ”slutet av graviditeten,” svälld av kalorier och uttänjd av tidigare påsdialysen.
PD kallas det i njursvängen, lätt sagt, en slang inopererad in i magen, som jag öppnade och släppte in flera liter dialysvätska in i, som fick ligga där och med sin sockerblandade vätska suga åt sig de orenheter som vi normalt kallar kiss. Efter fyra timmar kopplade jag min slang till en tom plastpåse som låg på golvet och öppnade så att kisset filtrerat genom bukhinnan som ett membran, rann ner i den tomma påsen och sen koppla på en ny påse med dialysvätska som åter rann in i magen, om och om igen. Allt för att hålla mig vid liv.
Jaha, braletten var ingen höjdare klädmässigt och jag som många andra intar Nobelmiddagen liggande i soffan. Det är fascinerande att se hur vi upprätthåller klassamhället, med Ers majestäter, kungligheter, utvalda digniteter går fint att höra till spektaklet bara du har gott om flis som du kan donera till forskningen. Pengar är alltid svaret på allt i hur du tar dig fram i kretsar, riktigt med stålar kan överbrygga vilka plumpheter som helst.
Men vi andra som kanske drömmer om allt det där goda livet med överdåd av allt en liten mänska kan drömma om, vi vet ju någonstans inombords vad äkta liv är gjort av.
Att njuta lyx i liten skala här och där, så njutbart att man får nypa sig i armen av det stora att få vara med om slikt.
Den lyckan följer inte födda med silversked, det är en gåva vanligt folk fått med sig i livet.
Så varför sitter jag här och tittar på Nobelfesten? Det är så fint att se hur de smyckar salen som jag som barn flera gånger fick fira julgransplundring i med mormor, mamma och kusiner tillsammans med massor av festligheter för ett barn.
Blommorna, dukningen som i år var fullständigt ljuvlig, vilka blommor, obeliskerna av kärnisen som långsamt smälte och vattnade blommorna, så genialt tänkt.
Jag som inte är så förtjust i att klä upp mig njuter av klänningarna som andra kvinnor sveper runt i. Snitt, färger, fall och passform.
Den absolut mest outstanding, vackraste klänningen gled Alice Bah Kuhnke in i.
Så tjusig och samtidigt så fånig i sitt veckade papper för att inte för en sekund låta oss glömma hennes Stora miljömedvetenhet.
Det var med illa dold förtjusning jag såg att hon inte kunde stoppa in en tugga utan att hålla undan pappersdraperingen från kroppen.
Varje gång hon vände sig åt ett håll och pratade, så fungerade pappersvingarna som oförskämda skärmar som höll ena bordsgästen isolerad en stund.
I min soffa som betraktare av spelet känner jag mig nöjd med att vara just en betraktare. Att slippa vara en av digniteterna, känner så stark med alla kvinnor i blickpunkten som jag mest känner att jag vill mata. De väcker modersinstinkten i mig och jag vill säga kom i min famn, se här, vi lagar lite mat tillsammans och lägger allt till rätta. Aldrig mer behöver du vara yr av svält, inte ta dig fram på beniga ben och vifta med stickor till armar. Här ta en efterrätt till, lita på mig.

Julkaffe

Jag har backat bak i mitt tidigare, aldrig riktigt avslutade utmattningssyndrom. Stress, kunde lika gärna ta gift så omtumlande blir tillståndet, denna gång yrseln från helvetet. Men jag motar Olle bäst fan jag kan i grind, har mediterat, fått massage över nacke och överrygg av min man som säger att det är stenhårt där, värktablett och en Valium. Den där sista tabletten kommer jag bara ta några dagar för att kroppen ska slappna av. Har bokat en tid till en nackspecialist som hjälpt mig tidigare när det har låst sig med huvudvärk och yrsel, men inte förrän den 20/12 ska jag dit. Det har blivit så här flera gånger när det bara blir för mycket för mig, rundgång tack vare det eviga oljudet från ombyggnaden. Att allt för ofta väckas vid 7.20 tiden av borrning i taket och alla andra tänkbara oljud, sen det eviga springandet till sjukvård, det blir för mycket, jag är för skör helt enkelt.

Jag har ju jobbat mycket med gamla människor och minns den varlighet jag ofta fick ha när de skulle åka iväg någonstans. De oroade sig, ville klä på sig ytterkläderna  väldigt tidigt i förhållande till när taxi eller färdtjänst kom. Inte hade de sovit under natten av den där oron de hade inför att åka iväg nästa dag.

Så nu är jag där …

Idag ska vi med pumptermos med kaffe, saffransbröd och kakor till mammas boende. Jag har köpt julklappar från mamma till barnbarnen, så att mamma får ge ungarna paket och själv få paket. Jag har köpt blommor till avdelningspersonalen och kökspersonalen från mamma. Pengar till handkassan, och massa annat som ska fixas där, julstakar ska upp i fönster osv. Det är inte kul att inte må bra och känna sig tvingad att ständigt sköta om saker runt min mamma, men vem sjutton skulle låta bli att hjälpa sin mamma, hur man än själv mår? Hon är inte så krävande, bara jag som är sjuk.

Undrar om nutidens ljudtekniker är hörselskadade?

 

Sirenen ylar och jag sträcker mig efter väckarklockan …
Maken håller på att göra sig iordning för att åka till jobbet, det hör jag samtidigt som jag kisar på klockan, 06.45.
Men behöver ambulansen eller vad det nu var ha sirenerna på genom hela området? Jag hasar upp, kisar ännu en gång, denna gång mot solen? Den brukar inte lysa 06.45 vid denna tid på året, borde ju även jag insett.
Tar mig ut i köket, maken äter frukost i strålande sol och jag inser att det är lördag och klockan är 09.30.
Det här med morgnar är en seg del av mitt liv, jag har ingen ordning varken på hjärnan, kroppen eller synen.
Men hörseln verkar ännu intakt åtminstone på morgnarna, för att senare när tv:n ska på försvagas igen.
Men hallå, är det bara jag som hör sämre och sämre på tv:s ljud. De spelar sk bakgrundsmusik som tar över till den grad att de som samtalar verkar sitta i ett annat rum och prata.

Denna ursäkta, jävla musik eller som i ett program en obehaglig ton som ljöd genom vissa delar av programmet, tar fullständigt bort talet. Hur folk med hörapparater klarar av alla fullständigt onödiga oljud ljudtekniker tvingar på oss är för mig obegripligt. Kan de inte skicka dem på kurs? Låt mig komma dit och informera dessa oduglingar om hur ljud uppfattas av oss de gör ljud för. De har verkligen en miss i utbildningen.
Senaste totalt misslyckade ljudmässiga serien med skådisar som fan inte kan prata ur skägget, heter ”Vår tid är nu”.
Som om deras sluddriga tal inte räcker, så ska ljudet vara så tidstypiskt så när de sitter/ligger i sin 40-tals stadsvåning ska kraftiga motorljud från den ”hårt belastade vägen” tydligen lägga sig över det sluddriga talet. Att inte inse att talat ljud ska gå fram över oljudet runt om i våra liv i inspelade serier är banne mig inte klokt, ren inkompetens som jag ser det. Om inte serien ”Vår tid är nu” var så bra skulle jag inte titta på den alls på grund av det usla ljudet.

Morrar, nu ser ni hur det blir när jag väcks så tidigt som 09.30 av siren, solljus och maken ätandes frukost en lördag. Ett rackarns gnäll.

Akut

Vaknade vid femtiden imorse och kände att jag var kissnödig, reste mig upp och fick värsta yrselanfallet föll som en fura rakt ner på rygg i sängen, fattade inte riktigt vad som hände och tog mig upp igen och föll ner en gång till. Maken vaknade, kände att något var fel. Så med ett lättare illamående och ett valsande efter väggar och garderobsdörrar insåg vi att det var dags att ta mig till sjukhuset. Så där 06.20 var vi på väg till akuten, klart att jag snabbduschade, hel och ren sitter i ryggraden i alla lägen. Det gick rätt snabbt att bli omhändertagen, det togs blodprover, EKG, undersöktes rejält både högt och lågt, jag fick tassa runt både på hälar och tår. Ingen stroke, det förstod jag nog själv … alla prover var som de skulle, hjärtat slår extraslag vilket inte var nytt, inget annat konstigt. Bara jag som var helt slut, skakade inombords och så de sjuka yrselattacker som liksom slog till oväntat.

Detta år har varit tufft för min kropp och för den delen psyket, minns ni förra julafton när jag blev redigt förkyld på kvällen, två omgångar fram till mars för att bli frisk vilket är typiskt för oss som äter immundämpande mediciner, det blir såå långdraget. Sen började renoveringen här i huset, bilande och oljud. Jag flyttade till landet, vår semester passade kroppen på med två urinvägsinfektioner och väl hemma igen fortsatte borrandet på taket och installerandet av ny ventilation, allt ovanför mitt tak. De håller ännu på …

Väcktes i måndags morse av ännu mer borrande och när jag sträcker mig mot väckarklockan för att kolla vad klockan var får jag en sån där hysterisk yrselattack, den gick snabbt över och jag tänkte inte mer än ”vad sjutton var det där”?

Tankar jag har efter denna dag är att min kropp är slut, imorgon ska jag till njurmottagningen och tappas på blod som jag tidigare har berättat och förmodligen få intravenöst järn. Värdena har blivit för dåliga denna gång, har väntat för länge på att tappas. Min läkare säger att de inte vill tappa för tätt, då kan det trigga igång fler tappningar. Men hur sjuk ska jag vara mellan gångerna, huvudvärk, yrsel, flåsande när jag rör mig och ett allmäntillstånd som är uselt?

Japp, dagens inlägg blev journalhistoria igen, vet ni jag är så trött på att må dåligt, det tar liksom aldrig slut. Nu måste jag i säng, ska vara på sjukhuset kl 08.00 imorgon och jag hoppas någon av syrrorna också har tid att ta bort de sista stygnen efter borttagning av födelsemärkena, om inte måste jag till distriktan i veckan och få det gjort.

Musik in musik ut

Sitter och tittar på Kalle Moraeus program, nu känner jag igen mina föräldrar i mitt eget liv, sittande här och tittandes på puttrande trevliga program på TV. Så jag led under uppväxten av alla tråkiga program de glodde på, vem minns inte Allsång på Skansen med Bosse Larsson? Han Broman var väl en av de värsta de glodde på, han med Musikfrågan, så tror jag det hette.

Ett rockband Electric boys sätter igång och kameran sveper över publiken som gungar, klappar i takt … det är då jag ser det, publiken är inga ungdomar och de diggar rock! Ser framför mig hur det kommer att se ut eller snarare låta på ålderdomshemmet om 10-15 år. Hoppas det finns valmöjligheter när det är min tur att flytta in, rockavdelningen får klara sig utan mig, skulle vara mer passande med soul för mig och allsköns blandning, allyssnare som jag är.

Uppväxten var full av musik, föräldrarnas fester med Frank Sinatra och all den underbara musiken som var så dansant med storband. Jag sjöng med på hemsnickrad engelska och fick virvla runt i dansen stående på pappas och andra vuxna mäns skor.

I vardagsrummet hade vi en stor radiogrammofon där jag spelade klassisk musik och annat när jag kom hem från skolan, basen var tung och mäktig i Sixten ton och ljudet kunde jag dra på utan att störa någon. Vem minns inte Svensktoppen och Tio i topp, ordningen jag hade på låtarna och glädjen att sjunga med. Körsång, frökens trampande på orgeln varje morgonsamling, fiolövning och med tiden folkdans och discodans, egen familj med fester och dans. Nästa generations ungar stod på pappas skor och svängdes med, inte som förr, discodansen frigjorde egen svängom.

Hemmafrun som städade och donade med musik ständigt och jämt. Men sen hände något med mig, jag började lyssna på P1 och spelade mindre och mindre musik. Min dotter sa för en del år sen, ”vad hände, du slutade spela musik och sjunga?”

Ja, vad hände? Jag har inget svar, vet att jag sjunger med glädje de få gånger jag sitter i en kyrkobänk, i bilen på väg till landet och enstaka gånger när musiken på TV drar mig med. Vem vet sånt om sig själv, det talade ordet fick svängrum, jag ville lyssna till folk som kunde både berätta och informera, lystet lyssnade jag som bästa tänkbara student på just P1 och nu på poddar och kunskapskanalen på TV.

 

 

 

Tar min säng och går

Lycka en morgon att få vakna utan borrande oljud, släntrar jag upp och ser post på köksbordet. Ser att det är från sjukhuset, tänker lite undrande vad njurmottagningen vill mig, jag ska ju dit nästa vecka. Tar kuvertet och ser då ordet ”Hudmottagningen”, aha provsvar från borttagna födelsemärken. Nu blev jag plötsligt väldigt vaken, rev upp kuvertet,  två var ofarliga, men ett på bröstet var ett förstadie till skivepitelcancer och har ännu inte utvecklats till skivepitelcancer. Förändringen har ingen möjlighet att sprida sig till resten av kroppen.

Solskadad hud … behandlingen är botande. Det är här ”jag tar min säng och går”.

Kan väl lugn säga att jag gick från nyvakna zombiestadiet till något liknande raketstart av alla sinnen, får nog gå och lägga mig igen. Skämt o sidor, rädd blev jag, stunden innan jag hade läst in alla fakta var en av de där när allt känns som om jag levde bredvid mig själv i ett slags tidsmässigt vakuum.

Idag kommer resten av dagen vara full av tankar,  av alla solens genom livet samlade strålar så vet jag precis när jag fick skadan. Jag fick utslag och klåda på bröstet för några år sedan, det kliade så jag höll på att bli tokig. Smorde in med receptfri kortisonsalva som dämpade klådan.

Var bjuden på trädgårdskalas och grillmiddag, satt själv i skuggan under parasoll denna varma dag. Kaffe skulle intas på en inglasad altan och det brann på mitt bröst. Det var väldigt obehagligt och jag var så korkad att jag inte flyttade mig från solen, fast jag hade väldigt obehag av solen. Det tog evigheter att bli normal på bröstet, nu pratar vi år, hade sjalar hängande där för att inte låta solen skina på mig, muttrade ofta om alla jäkla djupa urringningar som är nu för tiden på alla överdelar. Så det blev en slags kemisk jox och jag är övertygad om att det här förstadiet kommer från det tillfället.

Nu ni blir det morgonkaffe och smörgås, jag ska sucka djupt och tänka med tacksamhet på den fina behandling jag fick av all personal på hudmottagningen och inte att förringa det snabba provsvaret levererat med morgonposten exakt 8 dagar efter mitt besök. Tänker med stor oro på mitt ettåriga barnbarn som opererade bort en konstig sak på sitt lilla finger, något läkarna inte alls visste vad det var. Det provsvaret väntas det nu på fjärde veckan, vilket vi faktiskt har svurit över. Vården har krackelerar ner i minsta tänkbara delar på allt för många ställen. Vad är det som gör sån skillnad? Hur dåligt tycker vi att vården får vara? När tar svensken näven ur fickan och drämmer den i landstingens alla allt för högavlönade tjänstemäns bordsskivor. Ett system som bara finns för att dessa politiskt tillsatta tjänstemän ska sitta fint och ha det bra, att klunsen de sen tror sig styra i inte fungerar, inte bryr de sig.

Kaffe NU!

Gisslan i ett vårdpaket

En stund efter åttasnåret borras det som vanligt i kåken, suckar, vänder på mig och konstaterar att sova mer går inte. Det som retar mig mest är att ska de borra, om så bara fem minuter denna dag, så är det tidigt på morgonen det ska ske. Jag är minst sagt galet irriterad på den söliga renoveringen i huset. Det jag önskar av mina dagar är i första hand tystnaden, vi är alla olika, men mitt jag fungerar inte i oljud.

Men åk till landet och stäng in dig i tystnaden gnällkärring, som om jag inte vill det, något mer i hela världen. Men varje vecka är det uppbokat läkarbesök och annat vårdartat som jag måste ta mig till. Fullständigt hopplös höst, känner mig som något slags gisslan i ett vårdpaket. Idag ska jag till vårdcentralen och ta bort ett stygn i ansiktet, ditsatt vid undersökning och lite skära av på hudmottagningen förra veckan. Sen ska jag få influensasprutan och lämna blodprov. Nästa vecka ska resten av stygnen tas som sitter utspritt på kroppen och jag ska tappas på blod då Hb:t är för högt samtidigt som järnet är slut i depåerna och förmodligen ska de fyllas på intravenöst. De låter så konstigt så jag lämnar det utan åtgärd, jag är ju patienten, hur det hänger ihop vettegudarna.

En halv dags hopp med snö, ett dygn med grå sörja och idag svart, grått och vått efter nattens regn och starka blåst. Att hoppas på en vit årstid är som att vinna högsta vinsten, ytterst sällsynt, säkert helt omöjligt för oss i mittbältet. Inte flyttar jag upp till kylan och det vita, fast jag borde det, för jag gillar kyla, snö och rejäla snöoväder. Alla årstider har sin tjusning även novembergrått och blött, vår och sommar är som bäst för mig när alla svär över vädret. Det är för kallt och regnar, då mår min kropp som bäst, men inte i själva skiftet av väder, då värker kroppfan och känner sig som ett urskitet äpple och jag vill bara lägga mig ner och dö en smula. Det konstiga är att det gäller alla väderomslag, kallt till varmt, blött till torrt osv. För väldigt många år sedan på den tiden jag var som alla andra en sk frisk människa, ja, redan då kunde jag känna av omslag. Maken ifrågasatte det, men gav sig till slut, spelade ingen roll  vad väderleken lovade för väder, jag kunde kvällen innan tala om att det skulle bli omslag dagen efter, fast de lovat sol, snö eller regn. Denna åkomma är inte mycket att ha, en gåva jag gärna gav någon annan så kunde jag känna mig lite friskare året runt. Det bästa oavsett väder är när det hänger upp sig under en längre tid, bara vi inte får vad media kallar subtropiskt väder, Tyskhettan, Rysshetten osv för då vill jag inte vara med längre.

Tänk att vi aldrig hade sånt väder under min uppväxt, då var våren vår, för att inte tala om sommare, hösten och vintern. Kändes tryggare så än när ryssvärmen hotar oss, allt blir stora feta rubriker. Inte ens vädret kan få vara något vi inte ska känna oss rädda för. Rädsla säljer lösnummer, men hur länge kan svensken vara så korkad att den köper ett lösnummer för att tyskvärmen kommer? Undrar vad vi hade för värme före alla andra länders hotande värme!

 

Inte för att jag riktigt orkar det, mest för att jag vill och har lärt mig att fläckvis vara lite smart med orken, så ser jag nu tillbaka på en hysterisk vecka. Det har passats små barnbarn, umgåtts med det äldsta barnet och planerat födelsedag för min mamma, varit till landet, bjudit yngsta sonen med familj på middag, varit på hudmottagningen och fått några födelsemärken borttagna för säkerhets skull och så kalaset då för mamma på söndagen på väg hem från landet.

Denna vecka har fått smyga igång, orken tog slut i måndags och värken nockade mig, men nu är jag snart någotsånär igång igen. Imorgon ska jag till frissan, hon får tvätta håret och föna till det, jag fick ett födelsemärke borttaget som är precis vid hårfästet vid örat så jag behöver hjälp med att tvätta håret utan att blöta ner stygnet och såret. På torsdag börjar galenskapet igen, till distriktsköterskan och ta bort stygnet, de andra ska sitta en vecka till, på samma gång ska jag få influensavaccinet och sen gå till labbet och lämna ett blodprov. Nästa vecka ska jag till njurmottagningen och tappas på blod med för högt Hb samtidigt som jag förmodligen kommer få intravenöst järn för för lågt järnvärde. Efter det vill jag inte träffa någon mer vårdpersonal på länge.

Imorgon var det tänkt att dottern med minsta pyret skulle komma hit men entrén är avstängd, de lägger in golvet nu vilket gör att vi får gå in i grannens port, ner i källaren, gå i gången och upp i vår hiss. Låter inte klokt att ställa in besöket, men det är precis så här min ork beter sig. Vi bokade om besöket till nästa onsdag och det är så klart den morgon jag ska tappas på blod, brukar bli en yrslig dag. Men så där är mitt minne, helt hopplöst vissa stunder andra kan det glimma till och vara både till stöd och glädje.

För övrigt känner jag mig mest tom och tråkig, har ingen större lust att skriva, eller för den delen att äntligen städa klart i hobbyrummets högar, eller rensa ur min garderob, sortera ut pocketböcker som ska lämnas till korridorsbiblioteket på mitt sjukhus, ta ner gardinerna, ringa och boka fönsterputs, det sista har jag hållit på med i flera veckor, hur svårt kan det vara att samla sig, fokusera och få något gjort? Som om skallen ligger i en korg på sidan om, helt omöjlig att få kontakt med. Det finns bara en sak jag alltid verkar klara av och det är att sticka vantar och strumpor, så lätt att sitta rakt upp och ner med stickorna.

Så nu jag fortsätter jag kvällen med mina stickor …

 

 

 

 

 

 

När jag ger upp efter timmar av tungt borrande muttrar jag för mig själv, hasar mig ur sängen, mot rullgardinen. Helt förblindad tittar jag, kisar jag ut i sol som slänger sig över mig. Nää, det där starka ljuset vill jag inte se som nyvaken, passar bättre med normalt novembergrått.

Är så gruvligt trött på hantverkare i huset, först gör de det de ska, vilket de började med i början på året, huset är som en lång limpa med sex portar, min ligger i mitten, sen börjar de om i vissa lägenheter där allt tydligen har misslyckats.

Redan i april flyttade jag ut till landet och var där i några månader för att överleva det värsta oljuden från renovering av badrum och dragning av ny el i lägenheterna och som extra, nytt ventilationssystem som har sin adress ovanför vår lägenhet, som om det inte var nog renoverar de taket vilket de har hållit på med som lax på moset. Nu är vi inne i november och de borrar ännu som galna, jag fattar inte vad de pysslar med? Ett är säkert, mitt psyke mår inte bra längre av alla dunsar, spikningar, borrande, hasande, bilande ljud. Entrén håller de också på med, helt nytt ska det bli med målat trapphus, när de nu kommer så långt. Så ringer telefonen och hudmottagningen ringer och vill boka in mig, de har fått remiss om ett besök.

Nu suckar jag för mig själv, man ska vara frisk för att vara sjuk, de säger vi alla lättvindigt när det passar, men själv mår jag skunk och orkar, klarar inte av alla dessa förbannade turer till sjukhus, labb och vårdcentralen. Ibland känns hösten som ett slags maratonlöp när allt ska kollas upp för hundrafuttifjärde gången. Jag har redan hunnit med mammografi, gynekologen, vanligt cellprov och fick remiss till specialist på annat ställe, blodprovstagning, läkarbesök på njurmottagningen.

Nästa tur är nu först att ta influensavaccinet, sen hudmottagningen, måste kollas då medicineringen lätt ger hudcancer. Sen ska jag ringa min VC läkare och be henne skicka en remiss för blodprovstagning av sköldkörtelns funktion, allt enligt min njurläkare. Ska till sjukhuset en dag för att tappas på blod har för högt Hb. Sen ska jag förhoppningsvis i samma veva få intravenöst järn för lågt järnvärde, fråga mig inte, jag blir inte klok längre på alla turer.

Insåg att torsdagen blir en sån där sjukt galen dag när jag får ta taxi för att orka allt vilket jag gjorde förra veckan vid besök på sjukhuset. Färdtjänst? Glöm det, då ska man antingen vara av tidigare generation som då ännu lättvindigt fick fördtjänst eller så ska man nog vara närmast död för att få det i nutid. Så det är till att betala själv eller svimma och må mycket dåligt i kollektivåkandet, nää, jag har inte körkort.

Nu för tiden gör inte njurläkaren det som andra läkare anser som sitt jobb med min kropp. De delar upp kroppen i olika bitar som de har ansvar för, mest handlar det om pengar/utgifter för mottagningarna. Om jag sitter hos njurläkaren skriver hon ut den medicin som specifikt bara handlar om njurarna, då går receptet på deras konto. Om hon skriver ut en medicin som ser till att en annan del av kroppen håller sig frisk så belastar det deras mottagning, vilket de inte vill, jag blir inte klok på det hela. Så det blir massor av spring, samtal hit och dit och jag blir bara trött.

Nu har jag klämt ur mig ett rörigt och urtråkigt inlägg, fast solfan skiner. Hade bra nu!

Att man blir klokare med åren ifrågasätter jag starkt!
Vi kom till landet lagom till Idol startade, vi åt våra räkor och delade krabban tittandes på programmet.
Maken tog min padda och satte sig i lilla rummet, han skulle se en fotbollsmatch, tror det var Italien-Sverige.
Jag satt här och nynnade med Kevin, han sjöng säkert bara för mig och så härligt.
När en ”udda kille” som haft det tufft genom åren når ut med sin fina röst och personlighet, det är då folk i stugorna röstar.
Så jag satt här i den lilla, lilla stugan och tog min lilla, lilla mobil och ringde för att ge min röst vilket hör till ovanligheterna. Jag har följt Idol vissa säsonger och bara röstat precis i sista sändningen ibland.
Nå, jag slår numret, total tystnad.
Jag ringer igen och igen, bara tystnad fast det ser ut som det ska när man ringer.
Jag ropar på maken, undrar varför det inte går att ringa? Nja, det visste han inte, inte hade han tid med det egentligen, det var ju rediga, viktiga saker på gång på tv. Så många män som springer för livet efter en boll, efter en boll?
Vilka proffs, svenskarna fick in bollen i mål, 1-0 överbetalda, upphöjda för att springa efter en boll. Tänk vad män kan!
Nu ska det jämföras med vad jag kan som kvinna. 🙂
Tillbaka till mobilen.
Vad är det som hänger och slänger där under mobilen?
I torsdags insåg jag att hörlurar är himla bra att ha när jag pratar i mobilen, första gången med dem i gick lite si och så, kontakten lossnade när jag rörde huvudet till höger, eller drogs ur när jag glömde bort att jag hade lurarna i och satte armbågen på sladden. Smart as!
Det där som hängde och slängde var ju hörlurarna som maken hjälpt mig med att riktigt plugga in i kontakten. Nu satt de där oavsett hur jag vände på skallen.
Så jag ringde och ringde utan att komma ihåg att lurarna satt i, men inte i mina öron, då hör man inget om man ringer samtal. Så Kevin fick många röster ifrån omedvetna mig och jag är övertygad om att han blev uppropad som nummer ett av de som gick vidare, allt tack vare alla mina samtal, det är jag helt övertygad om, undrar hur mycket jag kostade på Kevin?
Inte fan blir man smartare med åren. Men herre Gnu så jag skrattade, när jag insåg vad jag hade gjort.

Järn in järn ut

Bild på mitt ena fönster med all rinnande fukt mellan rutorna.

Ibland startar dagen med zombieaktig snubblande gång med hopp om bättring efter kaffet. Här går inte att andas igen ventilationen är åter av och fönsterrutorna ser jag inte ut genom.
Ringer förvaltarens kontor, inget svar, lämnar namn och telefonnummer i den larviga tron att de ska ringa upp. Kors i taket att de gör. Äh, jag ringde upp igen, någon får ringa upp mig senare sa hon. Återstår att se.
Sen ringer jag min syster på njurmottagningen för svar från gårdagens provtagningen och det var lite hipp som happ vilket jag känner i kroppen. Ingen större panik, men lite ojämnt verkar det.
Det som oroar mest var för lågt järnvärde vilket ev blir till att fyllas på, inte samma järnvärde som gör att jag får tappas på blod ibland. Inte klokt, ska sjutton hålla ordning på vilka ”kranar” som ska på eller dras av.
Infektion i kroppen sa ett prov, lite skrufs i urinprovet sa ett annat som behandlas om jag känner av det. Jo, jag har känt av det ett tag, men inbillar mig att det försvinner om jag dricker ordentligt. Bara inbillning.
Sen blir jag lite svajigt orolig, äter ju lchf, har gått ner några kilo och tappat många cm i midjan. Asså hur ska jag göra, har varit så mycket sjuk detta år, ni minns min evighetsförkylning, mina urinvägsinfektioner, den långa sega vägen att få lite kraft tillbaka i kroppen, alla misslyckade promenader vilket betyder, gå ut ur porten gå några hundra meter och hasta hem till muggen med magen som inte är klok.
Detta ”viloläge” har lagt sig runt min kropp och jag behöver verkligen gå ner i vikt. Vi pratar nu inte några fjantiga trivselkilo i övervikt en del håller på att larva sig med, här pratar vi övervikt.
Det som surrar i skallen är om det är lchfs ätandet som har gjort att mitt järn har sjunkit, vilket det inte gjort sedan precis före transplantationen? Då fick jag en omgång järn i droppform.
Usch, varför kan min kropp inte vara som de flesta andras kroppar, jag är så psykiskt trött på detta eviga guppande upp och ner i provsvar. Spelar egentligen ingen roll hur jag gör, alltid är det något som tramsar.
Idag tramsar i alla fall inte vädret, strålande sol och jag ska nog öppna porten och gå mina hundra meter …
Ni ser så jag utmanar mig själv 🙂
Annars blir det bara till att ta det lugnt, efter en vecka med äldsta barnbarnet på landet, in till mamma på vägen hem och hälsa på, sen hem och bjuda familjen på middag i lördags och ner till gravarna. För mig är det mer än nog, sen igår åka buss till provtagning och städfirma på eftermiddagen här hemma. Min kropp funkar inte längre som jag vill, vad jag vill är oviktigt för min kropp, den gör som den vill, inte som jag vill.
Först föds man och får kämpa sig igenom en mängd virusar och barnsjukdomar för att bli vuxen. Sen får man kämpa med vuxenskapets alla luriga turer med hjärtat krossat, giftemål, familjebildning, ständig kräftgång i överlevnad, nu också för sina barn. Aldrig ge upp, kryp och kräla stundtals, men upp och stå emot kända och okända faror.
Till nu, släpp taget, låt kroppen visa vägen, egen vilja? Glöm det. Kreativiteten, lusten, viljan allt får jag kämpa med hela tiden. En tur till Ica, beror på kroppen, gå dit själv vågar jag inte vissa dagar. Andra ytterst sällsynta dagar tar jag buss och tunnelbana till ett möte i stan, proppad med piller för att kroppen ska lägga av att jävlas några timmar. Ångesten dryper inför allt det där efterlängtade mötet, det trevliga fiket och vännen.
Jaa, en seger varje gång det fungerar, Vasaloppet eller Vänern runt eller vad andra nu vill visa upp som segrar för egot. Min seger är lika stor, fast jag bara satt på ett fik i stan.
Men jag lever i det lilla, för det stora klarar jag inte av och Du det är stort att leva i det lilla. ❤

Landet där det brinner eller kokar över utan att det märks!

Dagen börjar i flödande sol, men inte bryr sig min kropp om det, den är så urlakad att det känns som jag minns efter träningsrundor med mjölksyran rinnande ur öronen, när varje andetag är en kraftansträngning. Med en blandning av fibromyalgi och kraftig hjärtklappning igår som stjälpt över till idag, kan sen ge mig den på att fullmånen gör vad den kan så allmäntillståndet knäar.

Hemma igen efter höstlovet med barnbarnet, nya dagen var planerad med träffpunkt kyrkogården med alla och sen middag hemma hos oss. Men nu blir det vi två som tar med oss grabbarna och tänder ljus på kyrkogården, andra tar sig hem mot middagen.

Jag har läst och läst, politiska inlägg, inte blir man glad av sånt inte. Tror aldrig världen har varit riktigt klok, men nu får man eländet nedstoppat i halsen dygnet runt via tv eller inlägg på nätet. Jag är väldigt kritisk till svenska tv nyheterna som allt mer sänder sk nyheter om alla eviga krig, svält och elände för att inte glömma varje gång Trump gör ännu ett galet uttalande eller rent av en gest mot sin fru. Upp med händelsen på nyheterna och tolkningen går aldrig att ta fel på … just fel handlar det om. De kunde skriva en bok om det ”Mannen som aldrig kunde göra rätt” med hälsning från svenska regeringen, myndigheter och svt. Varför är de så maniskt intresserade av allt han gör?

Har ni märkt så lite svenska nyheter de sänder, vi drunknar i problem här hemma, men de skickar ständigt journalister runt jorden för att stå på ännu en dammig gata med rester av krig runtom och göra hjälmprydda inlägg över eländet, våldet, förödelsen. Ta på er hjälmen och börja med tunga inlägg om det krig som pågår i tex Malmö. Vad är skillnaden mellan de inbördes krigandet mellan muslimer IS och tex kristna eller judar i andra länder mot, de som håller på för fullt i vårt eget land? Varför lever de som blinda för allt våld vi har här hemma? Vi har ju öppnat upp och släppt in klankrigare från världens alla håll, trodde ni att de plötsligt skulle bli ett fredsälskande folk bara för att de blandar upp sig med oss, vi det fredligaste folket på jorden hand i hand med japanerna.

Vore det inte bättre och mer opartiskt att sopa rent framför sin egen dörr? Opartiskt undrar jag om journalister vet vad det är nuförtiden, det finns ju ett partiskt vis att ständigt dra upp bara vissa politikers tillkortakommande eller ifrågasatta åsikter, handlande oavsett om det finns något att dra upp. Det är en enklare form av partiskhet som svt ständigt utför med resten av PK gängets tv-sändningar och journalister i släptåg.

Klart det är mer spännande att sätta på sig hjälmen och helst stå i ett hörn utomlands när skottlossningen dunkar in i murbruket runt om. Men med lite envishet och tålamod kommer de att kunna filma skottlossning på plats i Malmö, om de bara frågar vanligt boende folk om var de ska ställa sig och vänta in det hela.

Jag undrar nyfiket när vår media ska ha mod att dra upp rullgardinen och se vad som faktiskt händer i vårt land och framförallt allt det som inte händer, tack vare lamslagna politiker. Hur vågar de vara så pinsamt, förödande lamslagna?

Kära nån, snart har vi ingen möjlighet att vända skutan, den läcker som ett såll och de anställda sk sjömännen visar sig inte vara på rätt plats med rätt utbildning, de är egentligen utbildade till att bara vända blad och prata vitt och brett. Är det inga som bryr sig?

1 m är 100 cm

Efter en tur till metropolen Elmsta i Roslagen insåg vi att bli klippt inte var riktigt vad Elmsta tänkte erbjuda maken och barnbarnet T. Vi fick åka hem med de nytvättade kalufserna i ogjort ärende. På vägen, bara några steg från frisören som hade fullbokat i veckor framåt ligger den Ica vi gärna åker till och handlar.
Vi tog fram vår lista och satte igång, efter ett tag gav jag mig iväg utan grabbarna och hittade ett ”fröbröd” som skulle passa mitt lchf ätande, så jag slog till. Nog tittade jag på prisskylten och tyckte priset var helt ok.
Väl hemma insåg jag att 200 gr fröbröd kostade 70 kronor och den snikna känslan var nog värre än om jag hade börjat vissla av fröbrödet. Väl hemma tog jag mig tid att läsa på kartongen och inser att det är hon Katrin Zytomierska som säljer varan. Hon med glappkäften som förr ofta sa mest dumma, ibland väldigt elaka saker, hon fick sånt där rykte man kan få om man är för rak och ärlig med sina egna åsikter.
Ja, väl hemma berättar jag för T om fågeln Kondoren, som har världens största vingbredd, så där 3 meter. Samtidigt som käften på mig går om fågelfan ja, ursäkta men jag gick samtidigt mot bordet med en kopp kaffe och det där fröbrödet med en redig smörklick på, så klart viftade jag omkull kaffekoppen över bordet.
Lättnaden var stor när garnet klarade sig, de två nystickade sockorna till barnbarnen, paddan, mobilen inte klokt sån tur, men bordet, fröbrödet, golvet allt annat dröp av kaffe.
Lite senare har vi haft en lektion med måttstocken, T har fått lära sig hur man mäter upp en meter och att det är 100 cm. Sen fick han räkna ut ur långt från väggen 3 meter är och då ställa sig och titta hur långt det är med tre meter, inse hur stor kondoren är.
”Farmor du är bättre på att lära än min fröken”. Jo, jag skulle nog ha blivit lärare för barn i den åldern, de som ännu är nyfikna på allt.  🙂
Nu ska vi leta fram filmer på Kondoren och häpna över vingbredd, glidförmåga och farmor kommer svepa med armarna i soffan så grabben får huka sig, sån är hon den här farmorn.
Vi hörs!

Allmänt stök i tillvaron

De flesta människor vaknar av väckarklockan som envetet skär in i den sovandes dvala, men jag har sedan många månader arbetare som straxt efter 07 startar sitt jäkla spikande, dragande och borrande. De anstränger sig lagom länge för att vara säker på att jag ännu en gång har blivit fråntagen min sömn. Då blir det tyst, ibland drar de igång igen framåt 15-16-tiden, då jäklar har de mycket att ta igen där uppe på taket som aldrig verkar bli klart, tillsammans med det nya ventilationssystemet som ena stunden påstås vara klar och andra stunden inte igång. Jag och mina grannar uppfattar att vi lever ventilationsfritt, men som vanligt sitter allt någon också ”idiot” och påstår att allt fungerar. Förvaltaren lever i samma tid som resten av samhället med mörkandet om läget som sin första huvudsakliga syssla.

Månad efter månad i detta oljud, det har minskat, men jag känner hur kroppen har svårt med ljudet, hur den automatiskt mår dåligt så fort de börjar om igen. En slags stress, rent fysiskt och så har jag börjat bli så förbannad att jag pratar, muttrar, skäller för mig själv om ”idioterna” som jag kallar dem.

Nu ringde det på dörren, där stod en man med nyckel till källarförrådet, de tog nycklarna för länge sedan, ska in i våra förråd och dra? Ja, jag vet inte vad, hela huset är en kaosartad plats. Maken var ner till källare, trodde vi hade extranyckel till just det förrådet, vi har två, men så klart inte. Då såg han att de hade rivit ut allt som stod i ordning efter väggarna i förrådet så vi kunde gå in och veta var vi hade sakerna. Nu var allt bara inpackat så att man inte ens kan gå in. Mutter …

På söndag kommer sonens pojkar hit och ska sova över till måndag. Deras lilla ettåriga syster ska in på operation måndag morgon kl 07.20 så föräldrarna behöver åka hemifrån innan dagis och förskolan öppnar. Att lämna in grabbarna där på morgonen blir makens uppgift innan han kör till jobbet. Därför vill vi in i förrådet, hämta en madrass, båda kan inte sova i den sk gästsängen, den är av typen vik ut och inbilla dig att du har en madrass under ryggen. Något jäkligare att sova i får man leta efter, ungar klarar att sova i den, men ostadig känns den och ungar far ju omkring, så det blir en madrass på golvet till den yngste grabben.

Skriver ofta svar till olika av er, men allt för ofta kommer texten inte in, utan jag upplyses om att det inte finns kontakt och sen är min kommentar puts väck. Vilket gör att jag ibland inte ens vill börja kommentera, fast jag vill.

Tankar liggandes i en gynokologstol

När man inte har ventilation blir det som ett fuktigt, syrelöst växthus. Här en av mina pelargonerna som stormtrivs.

Idag blir det filtar runt kroppen och vila i soffan efter smärtsamt besök hos gynokologen. När jag låg där i stolen så blev jag så nedstämd, tankarna for om kvinnors livsvillkor förr och nu mitt i den sk moderna tiden.
Tänker på alla tillstånd våra underliv kan hamna i, så mycket vi kvinnor får stå ut med, så mycket besvär fast man ska vara frisk.
Eviga blödningar, tänker män någonsin på hur mycket en del av oss kvinnor blöder? Hur det påverkar oss rent fysiskt, blodbrist har de flesta växande kvinnor tills de föder sitt första barn. Mödravården tar prov och ser till att järndepån fylls på.
Tänk då på vårt land förr och nu i fattiga länder, ingen vård av underliv, blödningar, polyper, myomer, utomkvedesskap, smittsamma sjukdomar, det stoppas in saker i oss, det tänjs och sticks, bristningar, bränns, klipps och skrapas, foster som inte kommer ut som de ska, missfall, tusen och en åkommor vi kan drabbas av.

Är verkligen inte konstigt att vi kallas för det starkaste könet.

Det finns starka, underbara män, men möter man en stark kvinna, så vet man vad stark människa betyder.

Kvinnor av idag har det bra i vårt land med kallelser till undersökning för att upptäcka cellförändringar i underlivet, det är ju då även andra besvär upptäcks.

Det undre livet kan verkligen leva sitt eget undre liv, där i skymundan om vi inte får det undersökt med jämna mellanrum.
Har män någonting de behöver ta hand om överhuvudtaget? Har de några kallelser mer än om prostatan krånglar upp i åren?

Hörni vilket märkligt gulgrått ljus det är ute idag, någon slags rest från stormar runt om i världen drar hit sand från Sahara och sotflagor från bränder, kan det vara utanförskapets bilbränder som gör sig påmind en dag med tunga grå moln och regn i sikte?
Tänk om det vore så, då kunde politikerna inte blunda för det de har framför ögonen. Men jag ändrar mig vid eftertanke, de kan nog blunda sig igenom det mesta.