Fläsk och fläsk

Först hade jag stämt träff med alkemisten, men han fanns inte och då vände jag mig mot Charles Darwin som log som en sol mot mig, den kommer med tiden slå ut sina olikfärgade gula knoppar mot mig. Min första inhandlade ros, med glädje och stolthet hemförd för att imorgon planteras på landet. Som om inte det räckte köpte vi några jordgubbsplantor, persilja och en beige/ljusrosa Astilbe, jag är så svag för dessa plymaktiga växter och tänker köpa fler med tiden. Det låter nog larvigt att jag kan känna mig som liten i väntan på tomten, lite spännande och lyckan nu när jag äntligen får köpa blomster till landet.

Almedalens valfläsk studsar mot mig från tv-rutan, tröttsamt med alla dessa bredkäftade politiker med budskap jag inte sett skymten av på många år, utopier som låter såå bra. Men jag har ju varit med tillräckligt många år för att mest muttra, realist som jag är. Här påtalar i alla fall politiker att även jag får ha en röst, svårt att tro. Så mer prat blir det inte från den här hörnan om val och fläsk, ska vara mitt eget fläsk då som jag har tröttnat på, är väl ingen ide att för miljonte gången ta tag i sitt eget fläsk och tro att det kan minska under just denna semester, är jag dum eller? Dömt att misslyckas, det finns alltid en ny måndag som passar bättre att börja sitt nya liv.

Här har inte hänt något speciellt under sista tiden, jag hostar och har tröttnat på förkylningen, smockat till den med kortisonspray och astmaspray, men än har det inte vänt. I helgen var vi barnvakt till dotterns äldsta, första gången hon sov borta, väl hemma igen påtalade hon att ”vi hade roligare leksaker och nästa gång skulle hon stanna längre”. Det låter väl som om fyraåriga tösen var nöjd med besöket. I tisdags tog jag min 8-åring till frisören, nu är han stilig som bara den och vi fick tid att gå på fiket och prata.

Nu är maten klar säger maken, entrecote, kryddsmör, sallad, potatis i ugn och lite hummus. 1/2 glas rödvin sitter inte fel. Fridens!

 

Hare vart nått?

Titeln kan jag svara på direkt, här har inget hänt alls.

Efter helgens barnvakteri som gick helt utmärkt åkte vi hem med barnbarnet, hon var mycket nöjd, hade sagt till dottern dels att ”vi hade roligare leksaker och nästa gång skulle hon stanna ännu längre”, festliga ungar är. Klart att det känns skönt att allt avlöpte väl.

Jag hostar på men inte hela tiden, så jag hoppas förkylningen snart går över. Idag kom maken hem med den nya Volvon gnistrande pärlvit, en kort tur till affären åkte jag med och sen ner och visa sonens familj. Det är häftigt med sprillans ny bil, tänker på vår ungdom och alla gamla Volvo vi ägde, begagnade men gick säkert som gammal traktorer i alla väder. Fnissade lite maken skulle ner och fixa lite med bilen … klart han ska åka runt och ställa in allt till belåtenhet. Män och bilar. 🙂

Nu packar jag till semester och hämtade idag lite nytt bomullsgarn, ska sticka disktrasor till julklappar och virka grytlappar, färgerna ser ni på bilden. Jag gör inte så mycket just nu, det känns att jag har en infektion i kroppen, men tvättar undan,  ska byta i sängarna så det är fint när vi kommer hem. Ja, ni vet hur man plockar och donar.

 

 

Barnvakten

Vi umgicks inte bara med barn och barnbarn i midsomras, där snurrade baciller runt, de små var alla förkylda och så klart sög maken i sig och blev förkyld när vi kom hem. Jag som var förkyld i så där tre månader i vintras skydde honom som pesten, men det små barn inte klarar att, smitta mig, det fixar han galant varje gång han blir förkyld via dem.

Så nu när jag idag ska vara barnvakt för första gången åt dotterns äldsta, så snorar och hostar jag. Klart jag berättade att jag var eländig, men det var ok för dem om jag orkade. Lillflickan 4-åringen har ju sett fram emot att komma hit och sova över en natt. Vi ska till glasskiosken, träffa hennes kusiner och ha det trevligt, fast det blir ju morfar som får ta hand om det mesta. Vi har varit barnvakt hemma hos dem några få gånger, men dotterns svärmor bor på nära håll och har väl nästan flyttat in. Men det är för det mesta bra för hela familjen och svärmor. Det är ju bara så att jag inte orkar och jag tänker att det är tur att jag inte är svartsjukt/ägande lagd med mina barnbarn. Alla vuxna som gillar min barnbarn får gärna vara just vuxna goa människor i deras liv, vi behöver alla varandra.

Nu ska jag ta mig upp, lite frukost och dusch sen håller jag tummarna för att allt bli trevligt i helgen.

Visst kan man sörja även för andras del

Både min son och dotter är nu föräldralediga med sina yngsta barn och idag kom de över på en fika, jag känner mig rik som ett troll med både egna barn och deras ungar, som om det inte räckte har jag tre barnbarn till. Aldrig trodde väl jag att jag skulle bli både mormor och farmor till så många. Tänk att hjärtat bara vidgas för varje mänska jag tycker om, allt får plats, alla har sin egen del. Jag konstaterade ganska snabbt när jag fick barn nr 2 att kärleken var lika stor till honom som den var till nr 1 men på ett annat vis. En del vill alltid hävda att de älskar barnen lika mycket … näää, själva summan av kärleken är sig lik, men kärleken förändras beroende på hur vi passar ihop. Vissa sidor hos nr 1 älskar jag resten av mitt liv, som hugget i sten, sen finns det andra sidor som jag accepterar för hon är mitt barn och jag har lärt mig hur hon tänker och fungerar. Samma med nr 2 han har ju sina sidor precis som hon, på gott och ont och jag älskar honom för resten av mitt liv, hugget i samma sten.

När min syster och jag blev lite äldre tonåringar suck, då sa min mamma en gång ”att man ska ha lite hälsosam distans till sina barn”. Jag är så oändligt tacksam över de orden hon gav mig, för med tiden och egna tonåringar, så var det skönt att behålla vettet när tonåringarna go nuts med att tänka på distansen. Kliv bak ett steg, andas…

Ofta tänker jag på dem som blir utan egna barn och barnbarn, visst en del väljer barnlöst, men de som inte får till det känner jag för. Granntanten finns inte mer, men det paret var barnlösa och när sen hennes älskade man dog, då blev det ännu mer i öppen dager att hon var helt ensam. Vem ska hjälpa till med allt som behöver bytas, gardiner, lampor, nytt batteri i brandvarnare, laga alla tekniska prylar, vet vart man ringer, beställer, får en kram, får en bakelse till kaffet, hänger med till doktorn, kör hit och dit, handlar, ringer och bara längtar efter att prata en stund med sin mamma, firar alla högtider tillsammans, delar glädje och sorg, tusen och en känslor. Nej, så tråkigt livet vore, jag sörjer å deras vägnar, det gör jag och är oändligt tacksam över hur jag själv fick bli mamma, farmor och mormor.

 

Tand för tunga min nya lätt o lagom stil

Nog kan jag kosta på mig ett lättandes leende när jag nyss kom hem från tandläkaren utan hål, bara avbiten lagning på två tänder som fixas i augusti. Träffade en kompis mamma vid busshållplatsen, vi har pratat non stop resan hem. Såg flera jag kände på bussen och tänkte för mig själv att det är buss man ska åka på dagarna. En gammal tant så söt och uppklädd för kalas satt där med vit hatt och blomsterkrans runt brättet. Jag tänker att det är nog sista generationen som klär upp sig på det viset och inget illa ment med det, lika bra att skriva det. Tanter och rester av tanten har alltid hört till mina favoriter, i sina rediga kappor, grymma hattar, stadiga skor, vem behöver inte det med åldern, jag bara undrar?

Fick sällskap av en granne sista biten till vår port, hon hade varit hemma och genomlidigt hela renoveringen och jag kan inte fatta att hon stod ut. Men vad har man ibland att välja på om man ingen sommarstuga har att fly till.

Nu ska jag äventyra bananfluor de har geggat runt mina tänder, tror det har gått en timme nu så jag får äta. Aldrig smakar väl kaffe och smörgås så gott som efter ett bra tandläkarbesök.

 

Nutid/medeltiden

I helgen frågade min mamma om jag hade sett programmet om Snåsamannen?
Det hade jag inte. En norsk healer som folk vallfärdat till i många år. Mamma sa att hon hade pratat om mannen och healing där på boendet, men ”de fattar inte sånt” sa hon och jag blev glad att hon minns, både healing hon själv fått och vad det innebär.
Jag letade och hittade programmet och jag har nu sett Joralf i arbete med sina händer, kände genom tv-rutan hur själsligt god denna nu gamle man är. Jag har gråtit mig genom programmet, gråtit av medkänsla för dem han har hjälpt, gråtit över allt ont människors lidande drar med sig, gråtit över hans naturliga godhet, hans trohet mot det goda.
Jag önskar så att det fanns fler som honom, den äldre generationen, speciellt de som har upplevt krigets fasor och hjälpsamheten kriget skapade för att överleva.
Ibland tänker jag att de äldre är den sista generationen riktiga människor.
I varje generation finns människor som står över de andra med sin självklara närhet till sin nästa, sin omsorg och sitt goda hjärta i stort som smått. Det är tur att de finns, för nog har väl människan själsligt krympt de senaste generationerna.
Jag tänker på min egen godhet, avsaknad av godhet, för människan är oftast inte bara ond eller god. Jag tänker på de tankearbete jag själv måste arbeta med för att hålla mig kvar som en något så när god människa.
Jag tänker på allt för många onda element som nässlat sig in i vårt land, de som i sin uppväxt, sitt lands fostran tror att de sprider godhet, en religion av godhet, som skrämmer vettet ur oss västerländska människor som vill fortsätta leva på vårt sätt, bejaka friheten och det samhälle vi och generationer före oss har slitit för att få.
Att godkänna att andra kommer hit och vägrar godkänna vårt samhälle som de har tvingat sig in i, det godkänner inte jag. I min värld av fostrans självklarheter tvingar jag mig inte in i ett annat land och börjar trasa sönder det landet för att det ska passa mig och mina landsmän.
Det är så ofattbart att vi i vårt land överhuvudtaget godkänner ett sånt undergrävande av oss själva. Vi skänker miljoner varje år till det där som i sina föreningar undergräver oss, som hatar oss, våldtar våra flickor, kvinnor och barn, föraktar allt vi håller högt, allt vi värnar om.
Alla vi som ser, vill se förstår ju att vårt samhälle inte längre håller ihop. Jag farmor/mormor gråter inombords över all ren skit nuvarande makten vill överlämna till mina och andras barnbarn. Ett land som har arbetat så hårt, så länge för allas rätt, likhet och jämnlikhet.
Två regeringar från höger till vänster var allt som krävdes för att riva ner allt som byggts upp i generationers svett och nu pratar jag inte om några skrivbordssittande ryggradslösa, egoister utan folket, det folk som alltid får bidra med kropp och skatt för sitt land.
Så föraktfullt har de lurat skjortan av oss och inte nog med det, tryggheten, normaliteten i vårt land, puts väck.
Ser ni någon ånger, någon förståelse, insikt i vad de har åsamkat oss, vårt land?
Nej, och det är som ett förräderi mot oss alla landsmän/kvinnor.
Mammor blåser bort det onda under uppväxten, jag önskar av hela mitt hjärta att vi kan blåsa bort allt det onda som tagit sig in i vårt land. Blås dem tillbaka dit de kom ifrån så vi får ha det samhälle vi förtjänar, ett samhälle i tiden inte ett i medeltiden.

Undrar vad skillnaden mellan musarm och tennisarmbåge är?

Denna vecka har varit upptagen mest hela tiden, jag har varit hos fotvården, frissan och fått städat, tack gode gud, om ni bara kunde ana så dammigt det blev här hemma av totalrenoveringen av badrummen.

Sen storhandlat till midsommar och skallen full av menyn till midsommar, sonen och jag planerar tillsammans. Skaldjur och tonfisk ska vi grilla och tårtan ska bakas, potatissalladen fixas, det ska packas och tänkas innan, inte när man är på väg, då är det för sent. Man kan ju bli galen, kommer kungen, kommer drottningen? Skulle inte tro det denna helg, men stressen drar igång, så korkat.

Mammas nya gardiner har jag sytt upp för hand, jag har ännu ingen ordning i mitt syrum och nu har ännu mer hamnat där inne i rummet ”ta hand om sen”. Symaskinen ser jag, men orkar inte röja mig dit, så som sagt gardinerna blev uppsydda för hand och strukna. Så ett stopp på väg blir det hos mamma, byta gardiner, lämna midsommarblomster, en laxbakelse, frukt, godis och en korsordstidning. Henne går det ingen nöd på, hemmet är toppen med extra god mat till helger, de hade igår ett folkdanslag som uppträdde. Anställda, betalda ungdomar som kommer i helgerna och hittar på många roliga saker med de som hänger med.

Eftersom jag verkligen kämpar med att variera mina fysiska krämpor så har jag nu fått vad jag tror är sk musarm. Sticka och skriva med pekfingervalsen borde helt gå bort, armen skriker på kvällarna. Jag lyder armen så där och undrar hur lång tid detta kommer att ta innan det försvinner. Så synd om mi … armen.

Kom på att jag måste äta lite lunch kl nu 15.30 tänkte rester från raggmunk, bara värma i mikron och så lingonsylt till. Då har maken kastat bort den resten, mutter. Så nu slurpar jag soppa i koppen, inte mycket att bli mätt på.

Jag önskar er alla en synnerligen trevlig Midsommar.

Vågrät läge

Alla som någon gång varit med om stam och elrenovering förstår vad vi nu harvar runt i. Mängder har packats ner och dragits mot mitten av rummen, allt och jag menar allt har ett lager av damm som ska torkas eller duschas bort. Vitrinskåp ska tömmas, torkas ur och innehåll diskas. Gardiner och fönster … tas ner, tvättas och fönsterputsas. Alla dessa kassar, lådor med innehåll måste sorteras, gås igenom och det är inte det minsta kul. På ett vis är det bra med en röjning här hemma, jag sa just till maken att det här är nog vår sista stora genomgång av allt onödigt som ska bort. Inte för att jag tror att vi ska dö i en snar framtid men konstaterar att inte blir man starkare med åren. Så röj och kasta, ge bort blir temat ett bra tag framöver. Skönt att få det gjort.

Sen har förändringar gjorts i badrummet så vi inte får in vårt eget vitrinskåp, på väggen har de skruvat upp en handukstork vilket även ska fungera som badrummets element, smart drag av hyresvärden som slipper betala den delen som varit inbakad i hyran i alla år. Om rätt ska vara rätt så borde vi få en sänkning av hyran på den del som tidigare betalade elförbrukning. Men vi som hyr är ju vana vid att ständigt dras vid näsan av giriga förvaltare till skillnad från egnahemägare som får dra av räntor/lån. Helt plötsligt kom ett papper som talade om att vi skulle betala 100 kr extra för vår lilla toalett, som om de via renoveringen byggt en ny toalett. Oss veterligt har den legat i lägenheten sedan den byggdes på 60-talet. Bara massa mygel för att suga ut oss, inte ett ord från början, det låg tydligen inte inom den vanliga hyreshöjningen som tragglas med hyresgästföreningen varje år och aldrig har jag varit med om att de inte ska höja hyran. Vad är det med denna värld?

Alla som säljer tjänster/varor har ett evigt behov av att ständigt öka priser, allt kostar mer hela tiden och höjs, utom det folk ska betala med, sina löner eller pensioner, där jobbar större delen av samhället emot, då finns det aldrig nog med pengar att betala hederligt folk för sitt slit. Jävligt märkligt. Vissas jobb är alltid mer värt än andras.

Men så drog vi till Ikea för att hitta en byrå som passade in i badrummet under handukstork/elementet. Blev ingen byrå alla var för breda och jag drabbades som vanligt av Ikeasjukan, tänk att en dag få gå omkring som förr och verkligen i maklig takt gå runt och titta på allt som bjuds, äta en smörgås till kaffet, köa, betala, åka hem. Glöm det, jag ska som vanligt drabbas av min kropp, den snurrar, sviktar och jag blir helt ifrån mig, går mot utgången, sitter på muggen, väntar på maken sittandes vid utgången väntandes på att svimma. Detta är mitt liv, aldrig veta när låga blodtrycket slår till eller höga pulsen tvingar mig flåsande fram i tillvaron tills jag kommer hem och kan lägga mig ner.

Vi åker hem, utan att ha mer i handen än en ny toaborste och en badkarsmatta så jag slipper halka och bryta lårbenshalsen, ”badkar är farligare än terrorismen” var det ju ett ljushuvud som nyligen jämförde i media. Så skulle vi in på Ica, men se det gick inte kroppen med på, det var bara att sitta kvar i bilen i det silvriga ljuset medans maken fick handla. Väl hemma mätte jag trycket som var 91/51 och pulsen 109, men lågt tryck, är ju så fint för min nya njure, tror inte mina läkare fattar hur handikappad jag är av detta ljuvliga tillstånd för min njure. Hur resten av mitt jag mår verkar ointressant.

Ibland undrar jag om jag har ett liv när jag planerar hur jag ska ta mig ner till affären ensam. Känna efter hur kroppen mår idag, just nu, vågar jag ge mig iväg? Uppleva hur jag skjuter på mer och mer fast jag i åratal har tvingat mig till resor till vårt centrum för att hamna i hemska tillstånd som knappt tar mig hem.

Nu sa jag till maken att det var sista gången jag åkte till Ikea, så här kan jag inte ha det. Snart har jag nog slutat med allt levande liv utanför min egen dörr, sker bara när maken är med och tar hand om mig. Är ju inte klokt, fattar ni, ena dagen en stillsam bugg andra dagen ett kaos med hela havet stormar i min kropp som bara vill svimma. Ni ska ju inte tro att jag är tillfrågad, jag har inget att säga till om, bara att hålla i sig och försöka ta mig hem till vågrät läge.

Party på hemmet

Lika bra att stämma i bäcken tänkte jag och tog en tablett som hejdar hjärtat från att stå på för mycket inför middag och underhållning på mammas boende.

Tursamt nog för alla som ordnat allt och vi som kom sken solen och kvällens uteparty var räddat. Själv kunde jag inte sitta med mamma, maken och morbror med fru, solen kan jag inte sitta i så jag hamnade i skuggan med en hundraårig senil tant, en gubbe i rullstol som inget sa och ännu en dam denna i liggrullstol som matades av anhörig med lättsvald mat närmast mos. Det sas inte mycket vid vårt bord, anställda sköna, duktiga kvinnor cirklade, servade sina vårdtagare.

Sen brakade Allsångsproffsen Mathias och Johan igång, såg dem första gången förra året och mer sång, glädje och humor får man leta efter, vi anhöriga och våra gamla sjuka sjöng för kung och fosterland, vi gungade, klappade, armarna gick som väderkvarnsvingar, skratten rullade. Johan den mest fysiskt hålligångande allsångsledare jag någonsin sett/hört kom ihåg mitt namn efter att han hälsat på oss alla före föreställningen, pratade nu med mig i micken, frågade om han fick bjuda upp mig på en dans?

Hahaha fast jag var lite rädd för att få hjärtklappning svarade jag ja … ”Jag vill vara din Margareta”, skulle vi  bugga till, jag i mina röda sandaler. Trodde ju det var en lite långsam danstur vi skulle genomföra. Men det gick ”galant” och jag tackade tyst inom mig för det jobb den lilla tabletten gjorde för mitt hjärta.

Att sitta där och se alla gamla hänga med, var och en i sin takt och den glädje vi kände när vi skrattande armkrokade, en härlig kväll.

Ibland skiter det sig fast man har de bästa intentioner

Dopet var verkligen urtrevligt och mina sandaler sa inte ett prutt men min kropp mådde prutt. Så efter att jag stressat in i kyrkan och sett min mamma i rullstolen på plats, färdtjänst levererade, så pös min kropp ihop i kyrkbänken.
Trevlig, lättsam präst, härligt att få brista ut i välkänd psalm, de kristna språket, organisten var fena både på orgel och piano, manlig studievän till dottern från Linköpings universitet sjöng ljuvligt, prästen samlade som Jesus barnen runt dopfunten och skred till verket, gudföräldrarna skötte sig förnämligt och bebben hon sov så gott, ut tågade vi till Frösöblomster det var Pettersson-Berger som skrev den, musik när den är som bäst.
Mot prästgården travar jag i sandalerna och hjärtat klappar för mycket och jag landar tungt på en stol med tungan hängande utanför …
Så trevligt dukat och ni skulle ha sett kaffebordet, hon kan då baka dottern. De flänger runt, kokar kaffe och kokar kaffe, barnen som var med får fiska i fiskdammen och kommer glada till bordet med söta påsar med nyttigheter, russin, fruktstång och annat. ”Äldsta barnbarnet frågade, vad är det här, om miniasken med russin”? När han fick veta det gav han den till lillebror, så generöst så det inte är klokt. Nähä, russin kan han leva utan, men brodern äter utan problem vad som helst bara det är sött hahaha!
Vi har det så trevligt, bara min kropp som inte fattar något, svetten rinner, jag ser silverflimmer, känns som hela havet stormar inne i mig. Men jag försöker prata som vanligt, mina nära, mamma, morbror med fru vet hur det är och min fina morbror sitter där med sin syrgastub och försöker leva så gott det går, så jag kämpar på.
Men till slut går det inte längre, vet inte vart jag ska ta vägen, ber Tim att hämta farfar och sen vinglar jag ner till bilen, lämnade över telefonnummer till färdtjänst och hoppas innerligt att ingen ska få besvär med mammas hemresa.
Min egen hemresa sker med air condition inställd på istappar och frostbrytningar, underbart.
Äsch, bara konstatera att det blev för mycket att komma hem till hantverkare ut och in, handla present, göra sig iordning, träffa folk, sjutton jag som är den nya ”termiten”. (Vår son trodde en gång att eremit kallades termit.)
Tar tryck o puls hemma, lite förhöjt tryck, men pulsen vevade på en bra bit över hundra, fast jag låg ner i soffan. Måste nog be om hjälp med detta, återkommande.

Ouppfostrade skor kommer inte på fråga

I en knölig hög ligger den nu, slagen och väntar på färd ner till soprummet. Så jag har kämpat i åratal med att spilla allt tänkbart på den, vatten, kaffe, vin, frukt, mat, gud vet vad. Men jag har slitit med att tvätta rent, torka den, kemtvättat och lägga den på plats igen.
Men idag fick den/jag spunk och jag förstår att ett glas med rödbetsjuice bara blev nog. Hur jag än skulle försöka, ger jag mig, mattskrället åker ut.
Röbetsjuice av allt, det är ju så rött att man till och med kissar rött dagen efter ett glas eller några nykokta med fetaost till.
Lite har jag plockat/torkat här hemma idag, dagen började tidigt med att målaren kom och målade på lite missar. Sen lyckades jag somna om tills nästa snubbe öppnade dörren och ropade ”Hallå”!
Ja, hallå försökte jag svara hörbart, det där med nyvaken och rösten är ingen hit om man behöver lite pondus.
Så var jag vaken igen, gick upp, men han Hallåaren var inte kvar. Kanske körde han bara en vakenhetstest på mig och det gick ju bra. Vad han hade här att göra har jag ännu inte lyckats lista ut.
Sen kom den efterlängtade killen som tog bort dosan som gav dem tillträde till vår lägenhet. Jag var så uppåt när han var klar att jag gjorde en närmast indisk tackrörelse, ni vet händerna ihop framför bröstet och så en bugning. Jag gör så där ibland utan att tänka på det, och undrar om det kan vara en rest från tidigare liv, där den fina gesten var en självklarhet. Var och en är tokig på sitt vis, för mig är det en tröst att tänka karmiskt.
”Vi ses igen” är väl underbart att tänka, speciellt när man sitter på en begravning, där i kistan ligger bara skalet av den du var, själva du, själen drog som en avlöning när du tog ditt sista andetag i detta liv. För mig har det varit något som lugnat ner mig på begravning, hjälpt mig med en distans som gör att jag känner att jag ”klarar” begravningar lite bättre.
Igår fick jag mina nya sandaler, snyggisar i rött och inte Birkenstock utan snyggsandaler. Men … skor som gör pruttljud är ingen höjdare, kan ni se mig skrida in i kyrkan till morgondagens dop, i mina nya skor som låter som ett rumphål utan resår.
Nej, det går bort och nu funderar jag över att sätta plåster i dem, läste om en som satte tunnaste trosskydden i pruttskor. Nu har jag inga trosskydd i min ålder och framåt är det nog Tena som tar plats i jättetrosan och den får garanterat inte plats i några pruttande skor överhuvudtaget. För er som oroas av bilden av mig med mina jättetrosor med Tena för att hålla tätt, kan jag meddela att jag ännu är Tenafri tack o lov. Men trosorna de är rediga doningar som jag trivs i. Hahahaha!
Ha de så fint i helgen alla härliga vänner ❤

Nya rör, ny el gör mig matt

Hemma igen och har precis testat nya duschen, gick så där, fick ringa maken och höra hur jag skulle få på duschen, badkranen rann för full och jag muttrade haranger under tiden jag vred hit och dit. Teknik nu för tiden är sällan självklar, det fattar var och en som inte kan kliva i sitt kar och bara duscha.

Mig gick luften ur när vi kom hem, det är så mycket att ta tag i, städa i varje rum och nu menar jag, dra ut varje låda, öppna skåp, diska om, diska ur, torka av, dammsuga och fukttorka, tvättfönster plus karmar, tvätta.

Så jag gick direkt från duschen till soffan för att ladda om … vill smita, men väntar in rycket som sätter igång mig. Plötsligt insåg vi att vitrinskåpet i badrummet som stod på golvet inte får plats, där den stod sitter nu en handdukstork på väggen. Var ska nu prylarna i två fulla stora lådor plus tre hyllor innanför glasdörren göras av? IKEA her I come.

Här ska sållas, kastas, ges bort och ev säljas, ser fram emot när allt detta är gjort, möblera om ska vi, sa jag det? Måla om i hallen, ta ner en skrutt till fläkt i köket och måla om den väggen. Sen har jag mitt eget lilla helvete i ”hobbyrummet”, men far och bada så mycket garn och tyger jag har att ta hand om, detta jobb måste jag göra själv, suck.

Här ska städas!

Tiden ur led eller?

Igår började vi packa ner saker inför hemresan idag, maken skulle åka direkt hem nu på morgonen för att delta i besiktningen av badrummen. Jag skulle hämtas upp ikväll då vattnet var påsatt och toaletterna fick användas, vilket de inte får före  besiktningen. Med viss oro i magen klev jag upp, liksom på väg fast jag inte skulle åka hem på många timmar. Konstigt det där i kroppen som liksom sätter igång resandet så långt i förväg, antar att det är det som kallas resfeber. Jag brukar känna av den inre stressen tills jag väl sitter där på tåget, bussen, bilen, flyget, då först släpper all oro som jag tror handlar om att missa själva avgången med tex flyg, att gud bevars komma för sent.

Det här att passa tider har jag ständigt fått höra hemifrån att var jag försenad ”så var det typiskt mig”. Åå hela jag kreverar av invärtes orättvist behandlade känslor, tänk att alltid höra sånt från sin mamma, pappa han sa väl aldrig något överhuvudtaget.

Rent personligt var jag känd för att komma i tid, i god tid, vid ett tillfälle fastnade jag i tunnelbanan och det var på den tiden mobilen inte var en smidig självklar sak i var mans ficka. Där satt jag och på jobbet blev de så oroliga eftersom jag alltid kom först varje morgon. De ringde hem och ingen svarade, de fantiserade om sjukdom och sjukhusbesök … Själv satt jag där jag satt i tunnelbanan, väl på jobbet rusade de mot mig och jag blev överöst med frågor, oro och omsorg.

Nej, jag är den typ som själv mår dåligt av att fastna i en kö, komma för sent, fast jag har varit ute i god tid. Gifter mig med en tidsoptimist som jag ständigt hänger i hasorna inför resandet och det självklara att komma i tid, gärna en stund före utsatt tid.

Minns resorna till föräldrarna när barnen var små, första åren ingen bil och ett stressande mellan buss och tunnelbana för att komma i tid. Aldrig att de erbjöd oss någon hämtning eller hemkörning fast de båda hade körkort. Att några gånger om året få barnpassning var mest besvärligt och stressigt, ungarna var större och maken körde dem till föräldrarnas hem och sen åkte de till landet.

När de var på landet och tog ungarna över en natt så förväntade de sig att vi skulle komma med kl 12 färjan dagen därpå, om inte var det surt sa räven. Så att gå ut eller gå på fest på fredagen innebar ytterst lite att dricka, hem något så när tidigt, för vi var tvungna att gå upp i skapligt tidigt för att köra till landet, längst ut på Lagnö ö. Ställa oss i den enormt långa kön till färjan och hade vi otur kom vi inte med den turen och då slog stressen klorna i mig och jag var helt slut när vi väl kom fram. Näää, barnvakt bad vi nästan aldrig om, fanns ingen glädje i det, bara stress.

När maken imorse kom hem till stan inför den där besiktningen så fick han ett mail att det blivit något tekniskt problem, så besiktningen skulle göras i morgon. Så här sitter jag med ett ben på väg till stan och med packning i skallen och allt jag skulle fixa idag, så det är fint här till vi kommer ut i midsommar. I mig blir det konstigt, har ju varit här i två månader, i lugnet och så slår stressen på direkt, kan banne mig inte ens ta mig hem utan att bli stressad. Tur att det inte är mamma jag ska besöka i samma veva, hon har i och för sig tappat kontakten med tiden, men jag lever ännu kvar i hennes hets om att vara henne till lags.

 

Borttappade ord

Visst är det märkligt så starkt vissa ord påverkar mig, inte behöver de sparas i en mening, utan bara rafsas ner på närmaste papper, som jag sen hittar och undrar över hur jag tänkte? Vad ska jag ha dig till, ibland är det uppslag till något jag vill skriva om och riktigt hur det hängde ihop har jag oftast glömt. Eller bara ett ord som liksom rullar så bra i munnen, överraskar mig på något vis som Sisyfos-arbete, jag minns en evighet i upprepandet av arbete, men detaljerna har gömt sig i någon vindling för att dyka upp när jag minst behöver dem.

Orden finns ju där i den grå massan, men nu för tiden ligger det ofta borttappade ord runt om mig. Jag plockar upp dem, vrider på dem och osäker på om det är rätt ord, stavas det så?

Så skakar jag fram ett liknande som jag är mer säker på. Jag börjar förstå hur åldern förvillar, tar ut sin rätt, fast jag tänker ofta att det är tur att jag har ett bra ordförråd att ta till, när det blir som ekande tomt i sällskap med andra. Jag tror inte andra förstår hur ofta min hjärna tuggar luft.

Idag åkte sonen med familj hem till en studentfest och här la sig lugnet. Nu ska vi fika, maken tog en tur ner till postlådan, den urgamla och kom hem med blöt post. Under natten föll 13 mm regn och det funkar dåligt för ev post när någon har kastat bort den lösa brevlådans lucka. Vi ska köpa en ny redig brevlåda med låsbar del, så ingen stjäl post från reklamföretagen och Icas x-prislappar. Ska det vara, så är det lika bra att köpa en rejäl postlåda från början.

Smörgåstårtan gjorde jag igår, ny varian som blev omtyckt, kul att göra den rund.

 

Om att veta hut

Att skriva kommentar till andras inlägg är något som jag verkligen måste fundera över. Först vad som skrivs, och sen ta ansvar för att min uppfattning om vad människan egentligen menar. Helst ska jag ha samma åsikt och bara hålla med, att skriva förklenande om ett halvvuxet barn är ingen hit. Oavsett hur fel det där halvvuxna har handlat, sen måste jag sluta vara rak, inte vara fräck, oförskämd.

Om jag nu är det så får jag både räkna med att bli hudflängd, illa omtyckt och halvt om halvt hotad om några slags åtgärder som den nu vuxna sonen med juridisk bildning kan tänkas ta till. Långsint ska han också kunna vara och jag svettas och funderar över hur det kan yttra sig, känner ju inte sonen alls. Klart jag bad om ursäkt både till den otroligt uppretade moderen och sonen, försökte berätta hur jag reagerade på moderens ord om sonen, men det blev ju inget bättre av. Sen fortsatte moderen med underliga ifrågasättanden, många utropstecken, frågetecken, Va, Va både här och där, sen gick det hela över i politiska ställningstaganden och jag meddelades att den demokratiska familjen aldrig gav upp, det gick inte att köra över dem inte, de var insatta i allt?

Nu kände jag mig gapande och dyngsvettig, bara konstaterade med själen darrande att det här går bort. Jag kan göra fel och jag kan be om ursäkt både en och två gånger, folk kan bli redigt förbannade om jag nu är plump. Men det finns en gräns för hur hudflängd man ska bli och när svarsinläggen börjar spåra ur. Då inser jag att det för vissa blir som uppeldad livsluft att känna sig kränkta, både för sin egen del och helst sonen som nu är vuxen vars karaktär jag gruvligt har förstört. Inte nog med det, det skrivs under kvällen ett färskt inlägg om hur hemsk jag är, innan hon ens är halvfärdig med mig.

Vad kan jag nu lära mig av detta, sens moral? Jag lär mig att täppa igen truten, verkligen fundera över vilka vänner jag har, vilka som förstår vad jag skriver, som förstår att jag kan reagerar på deras egen text, utan att världskrig utbryter.

Natten avslutades med extra sömntablett, det är skört där inne i mig, tålig när det känns rätt, men av konstiga vibbar mår jag riktigt dåligt och det var ju meningen med det hela att ge igen på alla tänkbara vis, mission komplete.