Sagor för vuxna och barn

Som man ser ut som femåring när mamma har klippt en. (Bilden)

Idag kom maken hem efter en konferensresa, turligt skulle de hålla till i vår egen kommun, så idag kom han hem tidigare än vanligt, vilket jag inte är så bortskämd med. På vägen hem var han in till ett lagerföretag och köpte tunt silkespapper som vi ska linda in alla glas i vintrinskåpet med. Målarna och golvläggarna dyker upp rätt vad det är och då börjar ju cirkusen med att flytta runt alla möbler här hemma.

Idag fick jag ett ryck, var ner till grovsoprummet igen och gick igenom resten av böckerna, kastade mer och ställde iordning. Sen fortsatte jag hemma med badrummet, vitrinskåpet fick sig en omgång och jag känner mig så stolt över att ha fått det gjort. Ibland känner jag, att har jag mycket som behövs rensas, blir det som om luften går ur mig och så blir inget gjort alls.

Men vet ni sån lycka jag kände, hittade H.C. Anderssens sagor, en äldre bok utan larviga ändringar eller anpassning till det kulturberikande samhället eller genuslarv. Sagor ska vara som de var förr, de ska få barn att lyssna så öronen nästan faller av, det ska vara spännande, läskigt, kärleksfullt och otroligt sorgligt som i Den lilla flickan med svavelstickorna.

Bakade ett gott bröd igår med vetemjöl special, graham och blandade hela över natten blötlagda korn och så klippte jag ner lite blötlagda katrinplommon och aprikoser. Det blev saftigt och smakade som bröd ska, jag är så in i norden trött på köpebröd, de smakar ju alla likadant. Surdeg vill de låssas att de har i bröd, men tycker man dessa fabrikstillverkade bröd smakar surdeg, så har man nog aldrig ätit riktigt surdegsbröd.

Sen avd. svampigt bröd. Detta ogräddade, kletiga bröd gör mig så besviken, inte ens en hederlig limpa är så ogräddad som vissa bröd. Varför?

Nyss hämtade jag böcker på posten, Mikael Persbrandt memoarer, ska bli spännande att läsa boken. Sen ett jävla solsken Biografin om Ester Blenda Nordström, jag läste nyss hennes pigbok som var en vindil från ett förr, mycket intressant att läsa, så nu fortsätter jag i hennes fotspår. Ännu en bok, men den vill jag inte skriva om, ska bli en julklapp.

 

Bara lite vardagsprat

Ibland tänker jag ut så bra vad jag ska göra och lik väl blir det pannkaka. Idag skulle jag börja gå en kortare promenad … tänkte att jag på vägen skulle kasta två slitna stekpannor i grovsoprummet. Väl där började jag sortera bland inlämnade böcker, en del tror att man har nytta av instruktionsböcker för gamla prylar från 50-talet. Då kastar jag, rensar den typ av böcker, som jag vet bara kommer stå och ta plats. När jag var klar med det så insåg jag snopet att det bara var att gå hem igen, säger bara IBS.

Igår var jag till servettfabriken och stoppade servetter i papplådor, en hem, en till landet och så en som inflyttningspresent till sonen med familj. Damen som äger fabriken var så trevlig, hon sa till mig att ”packa ner mer i lådorna” 230 servetter hade en envis kvinna fått ner. Så roligt att välja bland alla deras olika motiv, de vill få bort plasten som finns runt servetterna i affärer när man köper sitt paket, då passar en pappkartong bättre. Till sonen plockade jag bara djur, roliga gubbar och sagofigurer typ Emil på en häst, ungarna kommer tycka det är spännande att se vad som dyker upp.

Jag ska åka dit igen och plocka ihop en kartong med alla vackra mönster till mamma, den kan stå på gemensamma bordet på boendet, så har de något nytt att prata om varefter nya mönster dyker upp.

Kan ni tänka er att jag ännu inte blivit förkyld, maken jobbar idag igen … sjuk och sjuk, han satt i möte flera timmar med datans hjälp i fredags, det var redan inbokat. De tyckte han såg mosig ut och lät som bara den, tro jag det, när man har hög feber och är smällförkyld. Men som vanlig kryar han på sig snabbt.

Sonens lägenhet var stor och ljus, ungarna var glada åt att få egna rum. Fyraåringen villa att jag satt på hans säng, stolt som en tupp visade han mig sina saker och mun gick av bara tusan, undrar vem han kan vara lik? Att han delade med syrran störde inte honom ett dugg, han hade fått eget rum. Tidigare delade de två sovrum med päronen, så mysigt att få eget även för föräldrarna.

Vi var in till fina bageriet och köpte en toscalängd till kaffet, gött tyckte ungarna.

Nu ska jag riva ost till kvällens middag, pizza.

Fridens

 

 

 

Barnvakt

Tanken var att dottern skulle komma hit med sina barn och sonens tre, hon skulle passa dem alla under flytten. De skulle leka ute och senare landa hos mig …

Med min vanliga otur blir dottern och hennes yngsta smällförkylda så nu hamnar sonen tre hos mig idag. Det hade ju underlättat om dottern varit med mig idag, egentligen är det väl bara yngsta som oroar mig. Jag mår ju inte bra, har tagit Alvedon och ska snart göra mig iordning. Ibland känns det som allt för stor del av mitt liv blir just så här, att ställa upp fast jag mår skunk.

Vilket gäng, maken på bättringsvägen, men ännu förkyld, sonen smällförkyld  precis som dottern och hennes yngsta. Tänk att jag har klarat mig än så länge, åker väl på skiten så fort jag inbillar mig att jag har klarat mig.

Så nu måste jag sätta fart …

Prosit … så sjutton heller

Igår kväll på väg hem från jobbet ringer maken, ”jag har blivit förkyld, har ont i halsen”. Jag fick paniken Albin och led alla helvettets kval. Hittills har jag aldrig blivit smittad av mina små skunkar barnbarnen, det är min man som kommer hem och smittar mig. Med mitt nedsatta immunförsvar blir jag så risig, vem dör inte av en redig förkylning och sen extra lång tid för att bli frisk. Härom året lyckades jag bli sjuk på julafton och höll på i flera omgångar fram till mars, gubbtjuven smittade om mig flera gånger. Gick till slut till doktorn, virus på min ära, bara att lida vidare. Det blir ju just så med nedsatt immunförsvar, det tar tid för kroppen att bli frisk igen.

Så inatt byggde jag en hög kuddmur mot smittspridaren, hahaha! Han skrattar åt mina kuddar, men då ligger han inte och hostar direkt på mig under sömnen. Idag har jag en av feber rödmosig gubbe som gick och la sig när jag gick upp. Han har varit en sån som aldrig var sjuk genom åren med småbarn och allt annat genom livet. Jag har gått igenom alla ungarnas förkylningar, har toppar deras förkylningar med extra allt, öroninflammationer, bihåleinflammationer, kraftig astma, långdragna eländiga turer. Men med åren har jag blivit friskare/frisk från sånt, när mitt hälsoliv började gå baklänges blev maken nästan tagen av Rosfeber, alla värden drog iväg till livsfara och jag fick plötsligt en man som inom loppet av några dagar fick frikort till sjukvård för första gången i sitt liv. Idag är jag glad att han överlevde och jag prisar sjukvården som fanns när det verkligen blev fara å färde.

Som om inte det var nog, åkte han sen in på en operation, allt detta hände för många år sedan nu, men tack vare det, åker han på dunderförkylningar flera gånger varje vinter, som han generöst bjuder mig på. Han fick en reva i sitt immunförsvar, som jag tänker på det hela.

Ny dag, nya tag.

Fridens

Sjunger i regnet

Att vakna upp i regn som rinner på fönstret är så härligt, jag har längtat så efter ett ihållande regn och kanske slår min önskan in idag. Finns väl inget som det grå, regn, blåst och rusk som får mig att slappna av så mycket. Idag har jag tänkt att få något gjort på min evighetslånga ”att göra lista”.

Igår kom T min nioåring snart tio hit, vi pratade och pratade om det som hänt sedan sist och så klart om samhället. Hur det hänger ihop det här med att betala skatt, hur en söndersparkad busskur kan göra att veckopengen kan bli mindre i slutändan. Vem som får betala om man snattar i butiker, skolundervisningen är ju inte mycket att hänga i julgran när det gäller att informera våra ungar om hur samhället hänger ihop.

Nu har jag pratat alldeles för mycket sa jag, ”Nej sa T, det är spännande när du berättar”. Goungen, det blev bada av och ”skrubbning” med en sån där vante som river, det är det bästa han vet, snacka om ungen som älskar att bada. Mysfika framför tv:n och tittande på det svenska programmet där ”vanligt” bakande folk tävlar att just baka. Vi konstaterade att nästa gång på landet ska vi baka tårta. Det blev lite för sent, men det ska väl vara lite annorlunda hos farmor, lite lösare boliner på sätt och vis.

Barnkalaset i söndags var som barnkalas brukar vara, högljudda. Min mamma satt i sin rullstol och såg både road och uppgiven ut, att höra dåligt är ju aldrig en höjdare på kalas. Hörapparaten stängde hon nog av och efter två timmar hämtade färdtjänst henne, då var hon mer än nöjd.

Jo då, fyraåringen blev urlycklig för skjortorna, vinterstövlarna var väl så där, vilket jag förstår, vilken fyraåring vill ha klädpaket överhuvudtaget. Resten av paketen var leksaker, så det gick ingen nöd på honom, det lustiga var att han kom ihåg exakt vem som gav honom vilket paket. Fast vi fikade och sjöng för honom innan han fick öppna sina presenter. Våra paket var inslagna i tre olika papper, sen alla andras paket. Men han hade örnkoll på vem som givit vilket paket, oväntat för mig faktiskt.

I helgen ska sonen med familj flytta, maken och andra hjälper till med flytten, dottern tar alla barnen, sina och sonens ut och leker, sen hem till mig. Det kommer bli full rulle i många timmar, jag ska laga en gryta till middag, lätt att bara koka ris eller potatis till och riva lite grönsaker, de får de större ungarna hjälpas åt med. Mellanmål kokar jag nog en kräm, serveras med mjölk och smörgås, Sen bakar jag nog en rulltårta som vi kan göra som bakelser av med vispad grädde, bara allt går lätt, funkar det med fem ungar. En får planera …

Fridens

Fortsättning på gråt och hattifnatt

Maken kom hem som lovat och vi åkte ner till apoteket, väl där så fick jag åter sitta i rummet och knappa in mina födelseuppgifter på deras padda, för att få kontakt med deras mobildoktor. Sen tog jag upp min mobil, som jag denna gång inte glömt. Tror ni det fungerade?

Skulle inte tro det, apple-id-nummer hade inte jag något minne av, inte min man heller, så vi fick återigen tacka för mig och åka hem. Då var jag explosiv av ilska över den fantastiska tekniska utvecklingen Not!

Väl hemma satt maken i en halvtimma skapandes nytt ID-nummer, sen funkade själva kontakten med läkaren utmärkt, hon kontaktade även en ögonläkare som tittade på mina tjusiga bilder på mitt öga. Efter prat hit och dit konstaterades att det inte verkar vara en infektion, men säkert vad det är visste de inte. Ögondroppar och smörja in huden ner på kinden som är röd, svullen, mer åt svampiga vätskefyllda slaget.

Sen drog vi till landet, så jag njöt av regnets trummande på fönster och tak, maken hann precis få ner partytältets tak innan regnet brakade loss.

Idag konstaterar jag att jag har sovit som en stock, en lång frukost med långa stunder av betraktan av blåsten där ute. Maken skruvar nu ner resten av stommen till ”tältet” den har gjort sitt och får nu gå i ide till nästa vår.

Kroppen min har som en bombmatta av lagom ihållande ömhet och puttrande värk. Inte annat att vänta efter gårdagen och dagen, men allt går utom små barn.

Fridens!

Gråt och hattifnatt

Idag blev det alldeles förtvivlat i mig. När jag var iväg i tisdags och handlade presenterna till fyraåringen, så rann svetten ner i vänster öga vilket gjorde att ögat rann och jag torkade och torkade med tummen. Det blev inte bra för ögat som svullnade, rodnade och ömmar. Idag gick jag ner till apoteket, tänkte få hjälp av deras mobildoktor. Väl där, trött intill bristningsgränsen får jag sitta i rummet där de har en padda på stativ. En personal instruerar mig, skriv in födelsenummret … skriv in Id-numret så att jag kan göra rätt för mig … var ska jag skriva det? ”På din mobil”. Min mobil ligger hemma … bevare min gnu, så hopplöst fel allt bli ju sämre jag mår. Jag får en broschyr med mig hem, hur jag kan fixa det hemma.

Väl hemma lägger jag mig först i soffan, så slut. Letar i väskan efter broschyren, som inte finns. Går in på paddan, letar upp Kry doktorn och tänker mig ett besök, de vill ha ett Apel id-nummer jag inte kan. Här brister det för mig, av alla hopplösa jävligheter, gråter som ett barn. Finns inte ord för den hopplöshet som kastar sig på mig, jag ringer Angeli och hulkar fram hopplösheten jag känner, får gnöla och gnälla och blir lyssnad på av en som vet hur det är att inte orka fysiskt, tänk så en förstående vän kan göra skillnad på natt och dag.

Maken som jag ringde hörde på min röst, att nu var det dags att steppa upp och ta hand om kärringa. Han kommer komma hem tidigare och kör mig till apoteket, så jag kan få mitt recept.

Tänk att inte det mest vardagliga kan fungera, utan allt ska kantra på ena eller andra viset. Fibromyalgiskov sa Angelie, så klart med stormväder på gång, hattifnattväder har det varit i några veckor nu. Jag glömmer liksom bort hur skruttig jag blir mellan skoven.

Så jag ska packa det lilla, vi ska till landet, maken måste ta ner partytältet från altanen, det är fastskruvat i golvet, men vet inte om kastvindarna tar med sig hela härligheten. Sen kalas på söndag, jag längtar efter ungarna, både stora och små. Men jag ser ut som sju svåra år i ansiktet runt ögat, skrämmer kanske slag på de små.

Ha nu en skön helg, snart kommer min älskade man hem och tar hand om mig, då blir allt bra.

Fridens

Velar hit och dit

Dagen V som i vila innehåller byte av sängkläder och häng med robotdammsugaren. Trycker in en tvätt i tvättmaskinen och vänder mig om för att ta ner tvättmedlet, skrattar för mig själv och tänker ”där står beviset för att jag inte är ensam om virrigheten” maken plockade upp det vi handlade igår. Möjligtvis kan remoulad användas mot torrt hår, i tvätt är den nog ingen hit.

Jag var i tisdags iväg till vårt centrum, skjortor storlek 110 och vinterkängor storl 27-28 inhandlades till 4-åringens födelsedag. Han vägrar att ha annat än skjortor och kommer bli lycklig att få några nya. Jag tänkte köpa en hög, trodde de kostade så där 99-149 kr men 199 kr styck … så det blev två stycken och vinterkängor 700 kr av prima märket Eskimo med lösa ”innerstövlar” att stoppa i när kylan biter extra. Min mamma ska vara med, vi delar på kostnaden.

Men just nu slutar inga utflykter bra för mig, hjärtat slår för snabbt och trycket är för lågt, så det är en evig pina att ge sig iväg, samma som när jag gick av en busshållplats för tidigt häromveckan. Känner mig dum som ett spån som envisas med att vilja göra normala saker, det är här hemma jag ska sitta och glo dygnet runt.

Känner mig svajig, blir deppig, tänker en massa osunda tankar om att livet, vad är det för jäkla liv egentligen? Hålla på så här, planera för minsta lilla och det blir bara pannkaka av allt. Vad ska det tjäna till, detta inre negativa käbbel som envist håller sig fast. Hur är det egentligen, när är man självmordsbenägen? Om jag går till doktorn och berättar att jag är deppig, då får jag ett papper att fylla i som avslöjar om jag är självmordsbenägen. Men känner inte alla så här ibland?

Hur vet man om man plötsligt kliver ut från 7:de våningens balkong eller vad man nu tänker sig för slut? För mig behövs bara ett telefonsamtal från en kompis, så mår jag bra igen, eller skriva av mig här eller tvinga igång ett brödbak, riva ur sängarna, sätta på en tvätt, snacka med dammsugsroboten. Nog finns det ett behov av mig? Inbillar mig att ingen annan gör just dessa saker, fast inte ens det är sant i nutid, maken har genom åren tvingats lära sig allt man behöver sköta om, när man räknas som vuxen. Det är inte alla som någonsin lär sig se om sitt hus …

Tänker att tunga tankar i kombo med impulsivitet nog är det största hotet mot livet. Impulsivitet, gå på känsla, i sekunden …

Nu ska jag fortsätta hålla mig igång, hänga tvätt och annat.

Vänder om, ser tillbaka

Som den äldre generationen, ser jag på den yngre, nygifta i starten av allt det där som blev mitt liv och alla er andras liv.
Jag ser samma unga ansikten som när jag tittar på mitt och makens nygifta ansikten, det där unga, naiva, oförstörda med en öppen blick mot livet.
Det smärtar mig när jag vet vad livet gör med oss, hur tillvaron ständigt förändras och kräver direkt ansvar, slår luften ur oss med allt ett liv kan bjuda på.
Men vi stapplar upp och tar nya tag och nya tag … i vårt intensiva inre arbete med oss själva i den frotterande tillvaron mot andra.
Det gör ont och kostar på, ibland ville jag smita ut via personalingången, men så fungerar inte livet om du vill leva med i nuet.
Lära sig att stå upp, stå på, våga språnget ut i det okända för att landa i sin käraste famn.
Lusten, kärleken, barmhärtigheten, generositeten, glädjen, förlåtandet är sprängskott in i den allvarliga leken ett liv är. Alla dessa känslor vi ska manglas genom, alla tankar om vad som är rätt, vad som är fel, vilka stigar vi ska gå eller trilla in på, val vi gör, inse att vi ständigt väljer tar nästan en livstid.
Att idag titta på maken och tänka, känna in allt vi har gått igenom, som ett slags paradisiskt slagfält där jag förvånat inser att vi är kvar, vi lever, trots livet skulle jag vilja påstå.
Jag som alla föräldrar önskar mina barn allt gott och lite till, om de en dag sitter som mig och tittar på sina gamla bröllopskort och med ett inre leende ser på sig själva, ser sina barnsliga oförstörda ansikten öppna för allt och kan tänka Gud så unga och oförstående vi var där, i allt som komma skulle. ❤

Vem har rätt att ha åsikter?

Igår var en sån där dag när vemodet la sig i mitt inre, kände mig lite låg och så ringde dotter, miljökämpen och hade ett och ett annat att köra ner i halsen på mig. Jag brukar aldrig skriva något inne på hennes Fb sida som har med politik eller miljö att göra. Var och en är ”fanatisk” på sitt vis och det vet vi ju alla att många av mina tankar om politik får gamla tanter att gå i spagat. Ordet är inte så fritt som många tror, men vem som får vara fri att tala, hoppa på, förnedra andra med vilka oförtjänta nötta ord som helst, det vet alla vi som inte är så PK.

Samtidigt med detta försökte jag hjälpa en PK vän att hitta de namngivna personer som påstod hade satts upp på Kjell Bergqvists lista över alla kändisar som ville visa upp sitt gemensamma S-ställningstagande. De personer som inte satt upp sig själva, utan var ditlagda som Börje Salming. Vännen var ju i affekt, ville bevisa att det var fejk och jag började leta efter de källor alltid politiska affektmänniskor kräver. Ärligt, jag brydde mig inte ett dugg om dessa kändisar och listan, sånt dyker alltid upp vid val.

Men den källa som namngav personerna som jag hittade, blev ju starkt ifrågasatt, hade jag koll på vad det var för nazistsida? Näää, det hade jag inte, brydde jag mig inte om, men där var namnen på de som påstods inte själva ha velat medverka i listan. Men det räcker aldrig och syvende och sist blir det jag som var boven. Jag gjorde inte eftersökningen för att bevisa ett dugg, hon bad om namn och fick namn. Det här med att visa källor till olika information, det skriker alla läger efter så fort det i deras tänkande absolut inte kan vara sant. Spelar ju ingen roll var man letar upp för källa, den är alltid en skitkälla oavsett PK eller resten av oss andra.

Som ett sent efterspel fick jag en riktig käftsmäll imorse av vännen, hon med eftersökta namnen igår på Fb. Suck, jag var väl förtjänt av den käftsmällen, som vi alla andra ständigt är, vi som inte tänker som andra, vi borde alltid hålla käften.

Så med detta blandat med vemodet åker maken och jag ner till Ica för att handla lite mat med till landet. En röst ropar mitt namn bakom mig och där står paret, jag förstår vem det är, men maken hennes är så tärd av cancern att jag inte känner igen honom. Vi kramas, vi pratar och sorgen landar och blandar sig med vemodet, rör upp starka känslor som tränger ut Fb tramset, PK folket, mitt eget tänkande, sånt skit rent ut sagt. Vän och barn som ska tala om vad som är rätt eller fel, hur hemsk är inte jag i mina hårda åsikter, hur värdelös är inte jag som inte förstår att mina barnbarn kommer gå under på jorden om 30-år. Hur vågar jag ha andra elaka, felaktiga åsikter?

I bilen på väg mot tidlösa lugnet kommer gråten, inte för att jag är en så usel person, utan för vännen med cancer, allt rörs runt och upp inom mig. Mina egna tankar om döden, väntan, ovissheten om hur det skulle gå för mig, då när njursvikten var som värst, nu är paret i det limbo, man inte önskar någon alls, hängandet i ingenting där man samtidigt hysteriskt kämpar om överlevnad till varje pris. Jag gråter av sorgen, av hopplösheten att stå där och inte kunna göra ett dugg. Hur tung är inte den känslan … källa på det?

Dagen bjuder skön höst med sol och blåstens frasande i träden som villigt släpper sin löv mot jorden, för att multna ner i det eviga kretsloppet vi alla tillhör.

Stick här eller där absolut inte där

Efter några veckors lättare huvudvärk och yrsel fick jag idag tappas på blod, så skönt att få det gjort. Maken såg att jag var risig och körde mig både dit och hem som tur var, mitt blodtryck var så lågt att det inte gick att mäta med blodtrycksmanschetten efteråt. Tur att maken slog armkrok med mig till bilen, nu en svag dag och sen mår jag bra igen, hoppas jag.

Vet ni jag har ledsnat på en tjej på mitt VC labb, sist visade jag var det gick bra att sticka, jag skulle lämna blodprov inför tappningen, bara konstatera att det var dags. ”Stick här eller där” pekar jag och vill inte att hon sticker mitt i min bulliga åder som är så känslig efter alla stick. ”Jaha säger hon” jag tittar aldrig precis när de sticker, så frågar hon ”om det gick bra”. Ja, säger ja, det går bra även i ”bullen” ibland, men jag vill inte chansa. Sen är hon snabb med sudden och tejpar fort som sjutton, för att jag inte ska se.

När jag kom hem och tog bort tejpen så hade hon stuckit mitt i bullen, det står inte rätt till i skallen på den människan. Det var hon som för några år sedan kastade mitt urinprov när min son skulle hjälpa till och lämna in det. Hon vägrade ta emot mitt  urinprov med namn och födelsenummer på röret, utan min son med barn och vagn skulle ta en nummerlapp och vänta tills alla i väntrummet fått lämna sina prover. Han blev ju förbannad, det var ju bara något hon hittade på, han lämnade påsen med provet och hon kastade det på en bänk. Sen när han gick kastade hon det i soporna. Hennes chef hittade den där när de letade, tossan nekade, min son fick åka dit och identifiera henne.

Sån personal låter de vara kvar, kan ni fatta sånt? Hon får aldrig mer sticka mig …

En jobbig vecka började i måndags med hopp ur bingen tidigt och åka och lämna provet. Igår kunde jag inte sova, inget vidare varken på natten eller morgonen och likaså imorse upp och hoppa och iväg. Så skönt det ska bli imorgon tänkte jag, glöm det, hantverkaren ringde nyss, han kommer imorgon kl 08.00 och sätter in nya bänkar i köket. Denna typ av stressiga veckor är rena rama terrorismen för min kropp, som inte orkar leva så här ovaggat och rörigt.

Nu ska jag fika och doppa en skorpa, sen somnar jag nog en stund i soffan eller stickar vidare på sockan.

Fridens

Åker buss och längtar efter döden men väljer raggmunkar

Tar bussen över bron för att byta buss och åter åka tillbaka över bron, finns ingen tvärförbindelse, fint med kollektivtrafik. Not!

På min väg mot gynbesöket hoppar jag av en hållplats för tidigt … men så får man inte göra mot mig, jag klarar nästan inte av att gå så långt. Stannade halvböjd vid många lyckstolpar, svetten rann, flåsade helt hysteriskt. Om jag gjort vad jag ville, hade jag lagt mig ner på trottoaren och gråtit. Dessa stunder när fysiken är lika med noll, då vill jag inte leva längre, det är så obeskrivligt jobbigt att jag inte har ord för det.

Jag rasar in på min underbara gynläkares mottagning, mer i upplöst tillstånd än något annat. Som ”tur” var fick jag åka väldigt tidigt för att hinna med mina bussbyten, så jag hann sitta och flåsa och svettas en stund tills det var min tur. Så skönt att ha det gjort, cellprov och lite andra prover som alltid görs vid dessa tillfällen.

Sen skulle jag promenera en bit, till den busshållplats som var rätt för mig att åka ifrån. Det var helvettet på jorden att ta sig dit, min hjärna hade massor av flykttankar, kan jag kliva in i den här trädgården, be mannen som slipar på något ha förbarmande med mig, stolen, där jag kan sitta, hammocken, där jag kan ligga, eller varför inte gräsmattan rakt av, låt mig bara vara. Knäna knäar, svetten flödar, hjärnan håller på att tappa greppet om kroppen, signalerar yrsel och dimsyn den lilla stund före kroppen vill släppa taget och just svimma.

Det är då busskuren som en hägring med sin träsoffa bjuder mig in att sitta. Jag sitter och snurrar upp, sväljer gråten och andas in syret som ska få mig att orka kliva på bussen om fyra minuter. Bussturen med yrsel och svimkänsla … sitta i ny busskur, byta buss, snurriga snurren och gråten sitter på lur i halsgropen, högre upp får den inte komma, håll ihop, håll igen. Sen evighetsturen hasande till min port med en lägligt placerad soffa, där jag seriöst funderade på att bosätta mig.

Hem ljuva … soffa … nu är orken slut, jag ringer maken och ber honom fixa mat och hämta ny medicin åt mig på apoteket.

Dessa dagar, turer, inser jag hur litet skiktet är mellan önskan att leva och lusten att hoppa över det hela. Stark medkänsla med andra som drabbats värre, kanske fly undan krig, stormar, tyfoner, jordbävningar. Tänker att jag aldrig skulle överleva något sånt, inte orka rent fysiskt.

Men nu är jag hemma, vilar och bygger upp lusten, viljan att fortsätta med livet. Tänker mig Icas raggmunkar som de gjorde reklam för, sån mat är något att längta efter, riktig husmanskost. Men klart att hemgjord mat alltid är godas, men dagen går i svaghetens tecken och jag välkomnar Icas raggmunkar.

Fridens

Skatten eller katten

Så spännande att se hur det går till när de asfalterar vår uppfart och gångstigen vi har efter huset. Det luktar rätt gott om ny asfalt, men jag ser dessa män som skottar asfalt och krattar ut asfalt. Tänker ni ibland på vilket hårt jobb en del ännu har i samhället? Tänker ni ibland på att vissa borde ha rätt att gå i full pension tidigare, om kroppen tagit skada? Alla, mest kvinnor/män inom vård och omsorg, de sk SVB- sveda, värk och brännkärringar, som läkarna tidigare skrev om oss. Vi alla som tog hand om andras barn, mammor, pappor.

Just nu mår kroppen och jag så bra, utom när jag börjar göra något, då flåsar jag och svetten rinner. Tror det är dags att tappas på blod igen, Hb:t är för högt igen.

I lördags var maken och jag barnvakt till fyra av barnbarnen, vi var i sonens hem, de har tre och så var dotterns äldsta med. För dotterns dotter var det så spännande, hon skulle sova över där för första gången, vi låg som backup ifall modet tröt. Det som oroade mig var sonens yngsta, hon är pipig när mamma hennes är med, men det gick så fantastiskt bra. Alla var nöjda med kvällen, sonen och svärdottern fick fira sin bröllopsdag, dottern med make var på 40-års party. Jag kände mig så glad och kärleksfull, tänk att alla små skunkar är en bit av mig och min man. Det tanken är väl fantastisk, vi lever vidare med alla våra gener än här än där i andras liv.

På tal om gener så ska jag idag skicka in ett genprov, för att se mina rötter över världen, det ska bli galet spännande.

Asså ungar som leker kan verkligen roa en farmor/mormor som lyssnar på dem. Femåringen smög runt och letade efter skatten, fyraåringen uppfattade att det var katten de letade efter och jag skrattade så gott med maken. 🙂

Fridens

Slukad av kraften

Märklig känner jag mig ibland, denna dag skulle jag besöka en vän, men kände så fort jag klev ur sängen att det blir inget av med det. Det tillståndet stavas fibromyalgi och sitter vissa dagar på tvärs, med vad jag vill. Visst kan jag ta lite värktabletter, men inser att jag har varit iväg då i tisdag och igår satt jag flera timmar på bänken och pratade med en granne och vi slängde käft med resten som gick förbi.

Klart att det kommer en dag utan ork, ringer min vän, det är upptaget och upptaget för vi sitter nämligen och ringer varandra samtidigt. Hon somnade på morgonen och hade vaknat sent, så vi avbokade vårt möte. Det som är konstigt är att vi ofta avbokar våra möten tillsammans, vi har fibron ihop och vet inte alltid hur vi mår den dag vi ska träffas. Så skönt att inte oroa sig för att just ställa in ett möte, hon vet ju att jag inte bara har fått något roligare för mig och skulle det nu vara så, skulle jag vara den första att berätta att något oemotståndligt har dykt upp.

Så nu duschade jag i lugn och ro, tänkte plocka fram lite barnmönster till typ T-shirt. Samtidigt kommer posten med en Stoff & Stil katalog, nu är lyckan total, bläddrar i katalogen bland hösten nya tyger och mönster. Tänker att jag borde äta något liknande lunch samtidigt som jag vill sticka på nya disktrasan … har säkert stickat tio olika i sommar. Samtidigt som jag får ett infall att gå in på Livsglimtar, så glad jag blir när ni har tummat upp inlägget. Nämen nu ska jag skriva några rader och när jag börjar med det inser jag att jag är mitt i en sån där ofokuserad dag, som jag har skrivit om tidigare.

Jag var inte så här förr, förr som i mitt friska liv, men föredrar att se det som ett friskt drag trots allt, lusten att göra, kreativiteten från förr, den kraften har slukat mig många gånger.

Se där, några rader blev det.

Mot lunchen …

En kristen en ateist

Kommer precis hem från ett spännande möte, jag har bytt en medicin och undrade om det var någon som ville ta över oöppnade medicinkartonger, någon med samma medicin. Det frågade jag på stället vi njursjuka, transplanterade eller dialyserande håller till.

Fick snabbt napp, hon bor i min barndoms kommun och vi bestämde möte på ett fik här där jag bor. Jag satt utanför fiket och höll koll på bussarna, såg en kvinna som såg ut så där som man gör, när man inte hittar, men letar efter ett speciellt ställe. Så jag ropade hennes namn och visst det var hon.

Inte nog med att hon bar ett efternamn jag kände igen från uppväxten och med lite hjälp från en barndomskamrat fick jag ordning på hennes styvson och styvdotter. Sen pratade vi, inte nog med att vi hade samma njursjukdom, båda är vi transplanterade, så mycket att utbyta tankar om. Denna kvinna, tio år äldre än mig, var verkligen berest och hade i kyrklig regi jobbat mycket i öststatsländer där kristna hade det svårt. Äventyrligt smugglat biblar och haft ett annorlunda liv än mitt, sånt är ju bara så underbart att få höra om. Jordanien, Syrien … namn som flödade förbi i berättandet, kan man önska bättre fikastund?

Så där satt vi, en aktiv kristen och så jag ateisten med hennes mått mätt. Klart vi pratade om samhället, hur kan man undgå det, som det ser ut. Där var vi väldigt ense om att flatheten var allt för stor i vårt land, men frågan är om det inte är för sent att göra något.

Alla de där no-go-zonerna som makten gjort allt för att mörka har ju nu vällt över alla andra som haft både tankar och synen öppen för det skeende som har slukat vårt land. Oavsett vilka som kommer till makten efter valet, makten som de har misslyckats så kapitalt med, så det ser ut som det gör i vårt samhälle så kommer de med all säkerhet misslyckas. De har ju så otroligt mycket att stå upp för och de har ju inte tidigare, före valet menar jag, velat låssas om hur illa det är där ute.

Alla tänker olika, vissa är så nöjda … tills de själva drabbas, en del är så, de fattar inget förrän de själva drabbas.

Äsch, eftermiddagen har varit väldigt trevlig.

Fridens