Tänk att helgen gick i turbotakt med god mat, sonen grillade en stor, hel lax proppad med smaker och vi hann sitta ute hela kvällen, utan det regn som formligen hängde över oss. Ungarna lekte och for runt som ungar gör och jag hade en skön helg fast mina tidigare tankar inte visade på något sånt.

Det är väl så när man skriver nära och personligt att det inte är lösningar jag är ute efter utan mer en helt egen process av tankar som jag bearbetar med att skriva ner dem.

Andra kan nog tycka att situationen kanske verkar tuff, men det är både ni och jag vana vid, genom åren händer det alla personliga saker som man måste ta sig igenom. Jag är över 60 nu och har löst mängder av problem genom mitt liv, egna och andras. Jag är bra på att lösa problem, vilket kanske är svårt att tro när jag skriver om getingboet som surrade i min skalle just då.

Om ni skrev om det som rör sig i er när själen får sina smällar, när besvikelser gör att det blir svårt att andas. Om ni då satte er ner och skrev, så skulle era rader kunna se ut som mina gjorde, raka, råa.

Idag är jag hemma igen och livet har en underlig förmåga att rulla vidare, något inom mig är nytt. Något jag kommer behöva lite tid för att smälta, men med min livskunskap vet jag att det med tiden lägger sig i någon vrå och skvalpar runt.

Så funkar jag.

 

 

 

 

Jag ville inte hamna i malströmmen, långsamt men säkert mals jag ner trots de bästa intentioner.

Jag ville bara vara, leva ett liv i det lilla, utan missnöje och gnäll. Jag ville kärlek och omsorg, jag var kärlek och omsorg.

Jag visste att det skulle bli så här, ville skriva regler, allt för att slippa höra på skiten, människan är sig lik i alla läger. En opålitlig utnyttjare som inte gör rätt för sig.

Den ena brinner och ligger i, allt för att lämna det fint efter sig, känner ett tungt behov att minsann visa.

Den andra med åsikter lämnar svinaktigt mer kvar än vad jag kunde drömma om.

Jag kan inte sova, huvudet mal. Min psyke mår inte bra av detta.

Jag ska sluta åka hit, sen höst och vinter kanske kan bli min i det som jag trodde var mitt paradis.

Folk som är nära ska man akta sig för, inte vara för nära, aldrig tro att det finns ett uns av kollektiv glädje av att få möjligheter till skänks.

Mänskligheten krigar om territorium, religion, tro, åsikter, idéer, girighet, avund, elakhet, makt om allt som innebär mer än två personer.

Att hamna i mitten som en avskrädesplats där allt skit man inte vill ha kvar lämnas över. Det gör mig sjuk, ingen bryr sig, ingen förstår ett dugg.

 

Hur kan man glömma

sin nya födelsedag, det är inte många som får chansen till en ny födelsedag. När jag var in på en sida som jag i min skalle kallar njursidan, vilket är njurförbundets sida, så insåg jag att jag inte kommer ihåg vilket datum jag fick min nya njure, ett vet jag, det var i augusti. Det är inte första gången jag blandar ihop datumen, så det blev till att kolla igen. Nog tänker jag mig att en så omvälvande dag som att få livet tillbaka ska stå som etsad i en mänska, rent av vibrera av extraliv och blinka i neon. Nehe, inte hos mig då, men jag kommer å andra sidan inte ens ihåg vilket datum bröllopsdagen ligger på och som tur är är min make lika dålig på detta datum. Dottern brukar ringa och påminna oss, men bara en sån sak?

Min största dröm var inte ett bröllop av den där stora vita ljuvliga längtan om att stå där fram, vacker som en dag med allas blickar etsade på självet. Jag såg inga svepande maräng och spetsklänningar snurras runt i en pyntad sal.

Gravid, blek, illamående, hyrd klänning, rak enkel med trumpetärmar för den som vet vad det är, inte en spets. Men mamma virkade en liten krona att sätta på slöjan. Jag var aldrig vacker på det där drömmande viset, inte så förtjust att synas på det sättet och mina värsta farhåger fick jag besannade av en kille som tillhörde ett annat festande gäng där vi åt bröllopsmiddag. ”Den fulaste brud jag har sett” sa han.

Inte var jag ömhudad nog att ställa mig och gråta, har nog alltid haft nog med skinn på näsan för att klara sånt utåt. Just då och där, slogs en pil rakt in i min själ, den sitter där än, gråten, sorgen över vad han sa om mig, just då när jag var som mest känslig, ynklig och helt övertygad om att jag var den mest fula brud som fanns.

Tänk om jag hade vetat då att hans kommentar skulle sitta i mig hela livet? Då hade jag nog gått fram och givit honom en smäll på käften. Tror ni den smällen hade befriat mig från smärtan som sitter som ett smäck, från tankarna som alltid dyker upp om just hans ord, vad vet jag?

Att en främling kan säga några ord och sen lever du eller jag resten av livet med dem? Jag har aldrig i hela mitt liv sagt något personligt kränkande till en främling, vad skulle jag ha mage att säga till någon jag inte känner? Om jag säger en elak sak till någon jag känner då kan ju vi alltid bli lite osams och tycka fram och tillbaka och till och med lägga ner och be om ursäkt, nog sjutton vet vi när vi har gått för långt.

Skit samma på ren svenska, vi har varit gifta sedan -78 och jag kan ge mig fan på att killen med kommentaren säkert är skiljd och har barn att försörja i olika läger, äh inte blev han lycklig inte, ärthjärnan. 🙂

Hur blev det nu då med nya födelsedagen! Inte än, jag får vänta till den 26 augusti, om jag nu inte kommer ihåg rätt dag så passar jag på att säga Grattis till mig själv! Nu har nya njuren och jag hängt ihop i 9 år. Njuren har varit Fantastisk inte en dag av gnäll eller visat att den vill smita ut ur min kropp. Jag fick en Toppnjure av min vän.

Tackar henne ❤

Och alla andra som erbjöd mig sin njure, makalöst många som var så osjälviska. Jag har absolut varit gudabenådad detta liv och det känner jag största tänkbara respekt, ödmjukhet och tacksamhet för.

 

Det var då själva f …

Rastlös och trött, knasigt när man inte vet vad man vill. Igår la jag mig vid 21.30 tiden och då vet vi att jag är sjuk. Sov till tio-tiden imorse och kände mig som en död sill.

Int e ja frisk int, tre dagar efter att penicillinkuren för UVI var slut så tog det sats igen. Kan bara konstatera att precis hela vår gemensamma semester har jag varit sjuk med start veckan efter midsommar med luftrörsinfektionen. Jag känner mig sänkt och är gråtmild som jag vet inte vad, innerligt trött på att aldrig må bra, aldrig orka riktigt.

Men vi har ätit mycket god mat och haft sällskap sista veckan av dotter med familj. Det har varit trevligt på många vis, men så skönt när de åkte hem, så jag får vara i lugn och ro. Ni vet det ska ätas, fikas, pratas och lillfian som ränner in och ut till mig mest hela tiden. Jag blir lite full i skratt för igår stod hon ofta på altan utanför fönstret tittade in på mormor som låssades sova räv. Om jag så mycket som kisade hade hon direkt frågar ”Får jag komma in mormor”? Mormor ville bara ligga där helt för sig själv. Ungar är så olika och denna tös är minst sagt intensiv och kräver mycket uppmärksamhet, inte så bra kombo när man inte mår bra. Så jag då som inte hade riktigt lust att säga ifrån, hon och jag ses nästan aldrig till vardags, vi bor inte grannar precis.

Själv har jag nog tagit första pris i tråkighet, mest bara suttit och gått och lagt mig i soffan för återhämtning. Vi har åkt till affären, två gånger till VC och både lämnad massa blodprover och så klart urinprov. En fika på Svanberga värdshus var all utsvävning som bjöds när sista penicillinet hämtades. Är väl inte konstigt att man blir deppig. Nu har vi storstädning i stugan imorgon, golv ska skuras, lite mattor och duschdraperi ska tvättas, så det är fint och välkomnande nästa helg när vi kommer igen. Maken har fixat med jord och sått sista delen av gräsmattan framför huset, han är verkligen flitig.

Under dessa fyra veckor har han satt ”kjolar” på däcket, vilket har varit ogjort lite för länge, men nu ser det fint ut. Sen har han skrapat och målat huset, bara en kortsida kvar då han behöver hyra något att stå på, vi har källartak över källartrappan och det gör det svårt/omöjligt att stå med stege och måla. Sen har han målat det vita runt fönstren. Vilken tur att han finns i mitt liv, han gillar att hålla på, fixa på tomten och huset säger han.

Inte än, men när jag har kommit igen efter sista penicillinkuren så ska jag anmäla mig till ”sittgympa” på gymet hemma. Jag såg ett TV program där läkaren sa till en opererad kille att han var tvungen att komma igång, inte ligga där och tycka synd om sig själv, för att det var jobbigt att komma igång. Så jag har funderat på det … tänk om jag har fastnat och kan komma loss? Nu har jag ju prövat allt genom åren och sjuk blir jag varje gång jag försöker komma igång. Man har inte fibromyalgi för att det är kul. Så sittgympa blir att smyga sig på, nästan känner besvikelsen över att även det blir i mina drömmar, men testa ska jag.

Äsch, är så tråkig att klockorna stannar, så hej svejs för denna gång.

 

 

 

 

Det är tistlar man ska plantera

Ibland undrar jag hur planeterna står, eller slår en i skallen. Tänk er barnbarnet, hon 4-åringen, innan de kom hit slog hon tänderna och tandköttet i och fick besöka tandläkaren akut. När hon ligger där i stolen ser mamman en vit ring runt ett rött märke på hennes ben i det starka ljuset från tandläkarens lampa. Det blev till att åka akut direkt till doktorn som konstaterade borrelia och skrev ut penicillin.

Idag när gubbsen spelade golf skulle vi fika och ha det mysigt … min dotter bakar en kladdkaka till kvällskaffet och 4-åringen lägger handen på spisplattan fast mamman sa att hon skulle akta sig. Det blev ju ett elände av gråt och tandagnisslan, på min väg ner till fikat tittar jag snabbt till vår rosenbuske, nyköpt och vår första med omsorg vald som vi har följt med knopparna. Nu hade knopp två slagit ut och jag följer den varje dag.

Men min rosbuske hade inte en blomma, alla var borta och jag bara visste vem som var skyldig. Efter lite prat hit och dit, ”förlåt mormor”. Så gör hon aldrig på deras tomt hemma och jag kan inte hjälpa att jag blev ledsen, riktigt ledsen, men jag gjorde inget stort av det. Aldrig mer kommer jag att känna så för en ros, min första, vår första för maken blev lika ledsen han. Nästa år får jag hoppas att det kommer nya knoppar.

Klart det blev en tur till akuten med brännskadan, hem kom hon med ett stort bandage, 2:a gradens brännskada. Vojne, det kommer bli besvärligt med högerhanden, byte av bandage om två dagar, inget badande och ett pyssel med det mesta.

 

Mormor får jag komma in?

Vad gillar ni tvålpumpen?

Om och om igen ”läses webbsidan in igen eftersom ett fel uppstår”. Jag är så trött på detta trams varje gång jag ska skriva, skrivlusten drar sin kos och många gånger hoppar jag över skrivandet, jag kommer ju inte in.

Nu, sitter jag i tystnaden på landet och njuter. Barnbarnet, 4-åringen äter pannkakor i deras hus, maken, svärson med far spelar golf och jag ser fram emot en lugn eftermiddag. Jag är galet trött i kroppen för att inte tala om knoppen, det funkar så där när folk bor här dag efter dag. De vuxna är väl inget problem och jag vill inte skriva att 4-åringen är det men jo, hon är sjukt intensiv och vem kan säga nej när hon tittar på mig i soffan stående utanför fönstret frågandes ”Får jag komma in mormor”?

Klart jag nickar JA och sen är vi igång, det pratas i kvadrat, asså mina barnbarn kommer bli värsta pratmakarna. Om man nästan aldrig träffas till vardags så tar det emot att säga nej, hon smiter hur som helst alltid in till mormor i alla fall. 🙂

Bebisen så där 5 månader in i sex någonting … fullständigt ljuvlig att titta på med mängder av hår, jag klippte luggen igår, den var såå lång. Vilka glada bebisar det finns, så snälla och söta. Mjuka, lena och så pussvänliga, doftar gott och väcker mig längst där inne i hjärtat med alla minnen de små tidigare lämnat kvar.

Visst är jag ifred, de öter lunch men likväl sitter jag på vänt, jag vet ju att 4-åringen kommer studsande så fort hon har slickat mungipan ren från sylten. Nu kom hon vid fönstret ”Mormor får jag komma in”? Japp, nu är vi igång igen och ja, nu är det slut på friden hahaha!

Bottencediment

Sa jag att jag hade sån tur att jag fick rätt penicillin direkt mot urinvägsinfektionen? Så det smärtsamma som kom som en avlöning på kvällen varje gång sista droppen skulle kissas ut, var borta nästa morgon efter två tabletter.
Jag är kvar hemma och maken på landet, men han hämtar mig idag, snart och tur är väl det, jag vill inte vara utan honom, vi längtar alltid efter varandra om någon är bortrest.
Jag är i ett ynkligt tillstånd av själslig svaghet, jag gråter för allt och lite till. Inte så att jag tycker synd om mig, inte den sortens ynk, utan mer att jag blir deppig, ”vad ska det tjäna till”? Jag tror inte ni som är snoriga en vecka fattar hur sketet det är med en kropp som får spunk så fort en bacill får fäste. Det ska hostas, snoras och ha sig i kvartal, sen några veckor av knapp återhämtning och så kastar vi in nästa omgång. I en kropp som redan är väck, testa de ni, så kan vi gråta ikapp sen av den där inre totalt uppgivna tröttheten.
Som om inte det var nog så känner jag mig som ett sånt där sänke som gör allt för att hålla sig kvar på ett ställe, inga förändringar ska ske och alla ska ta hänsyn till mig och mitt stackars läge. I det där storknar jag och vill inte leva, ska fan ha mig som morsa eller far/mormor, bara gnäll och sjukdomar.
Nu pratar jag om en känsla inte en handling jag ska utföra, inte ta livet av mig. Det är liksom bara själva bottennoteringen i hela baletten. När jag som det sänke jag är, ligger där på botten i sanden av mitt elände och sänket åker fram och tillbaka. Just då är det inte ett Hallelulja moment i mitt liv. Snarare river bottencedimentet ihärdigt så jag får tillfälle att känna ynk, gråt, elände, synd om mig. Men ner måste man för att kunna ta sig upp, det är liksom min metod, har fungerat i över 60 år och kommer nog överleva mig som metod.
Nu ska jag göra mig iordning, Maken kommer snart och hämtar mig och då åker jag snålskjuts upp, jag gränslar den tunga danken och far uppåt.

Ole dole UVI

Vet ni ibland vill jag skriva, men tillståndet för dagen ger känslan av att jag borde låta bli. Om jag nu ska skriva så vill jag att det ska handla om livet, tankar, händelser, inte min kropps eviga misslyckanden med att hålla sig frisk.

Men kroppfan handlar det om hela tiden, jag ges aldrig någon chans att bli ”frisk” må riktigt bra i ett lite längre normalt perspektiv. Jag har insett med själsligt motstånd att det är så här jag ska ha det typ ”är det inte det ena så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod”. Jag är inte riktigt tillbaka från luftrörsinfektionen som slog till veckan efter midsommar. Så jag har hostat, harklat, sprayat kortison, tuggat kortison, svag fysiskt och sönderhostad i kroppen. Så trött, där på landet har vi fått besök från barn och barnbarn som lever om och pulserar runt mig vare sig jag orkar eller ej.

”Klart jag vill” säger den gamla jag, hon tycker om att sitta med de små runt om sig, berätta och läsa högt. Självklaraste ämnet att bli en lärare, hon som ännu kan fängsla när hon berättar, men vad hon inte berättar är hur totalt slut hon blir efter en stund med de små, att hon ständigt håller in den depressiva gråten av att inte orka varken fysiskt eller psykiskt. Längtan att äntligen få ge upp, som ett obstinat barn som inte vill längre. Lägga sig ner och sparka med fötterna i golvet, fast så mycket fysisk rörelse kan jag glömma och hur hade jag tänkt att ta mig upp från golvet då? Här talar den praktiska sidan av mig, hur skulle jag komma upp, måste ju ha något att klänga mig upp via nu för tiden.

Så åker en del av familjen med sina egna gäster hem på söndagen och genast börjar jag uppmärksamma att jag har ett urinrör. Men ni hör ju själva hur det låter … hur ofta går ni omkring och känner en pytteliten del av er kropp? Som att trycka på en knapp kommer oron, vetskapen att ännu fler veckor kommer handla om kroppfan. Jag dricker vatten, bälgar i mig mängder i min hysteriska vädjan till kroppen att som omväxling göra rätt, skölj ut skiten som inte ska vara där.

Under natten springer jag upp och ner på toaletten och det första jag konstaterar när måndag morgon tvingar upp mig för ännu en kisstur är att det är dags igen för UVI. Det är nu jag återigen kan konstatera att mitt skal verkligen bara är ett skal, jag tappar fattningen, tappar kontakten med mig själv. Börjar ringa runt som en galning till alla omkringliggande VC, men de har inga tider. På min njurmottagning har telefontiden tagit slut, på stora sjukhusets vårdavdelning, syster påstår att de inte har någon läkare förrän imorgon. Jag blir så rädd att allt brister, jag gråter hysteriskt, ylar och allt sånt en sansad jag aldrig har hållit på med i mitt liv.

Av alla jävliga tillstånd jag kan råka ut för så är nog ”att vara beroende” av andra det absolut värsta jag kan råka ut för. Andra som i ett samhälle som inte fungerar, att vara beroende av andra för att leva.

Det är nu jag säger till maken, jag kan inte vara kvar här på landet, snart kommer nästa gäng som ska roas, barnbarn som ska springa in och ut till mig, vuxna som vill umgås, middagar som ska vara gemensamma precis som kaffestunder. Jag blir så hysterisk, inser att mitt land inte längre är mitt utan andras och jag har själv sett till att det blev så. Nu kör du hem mig säger jag till maken, jag slänger ner så mycket jag kan av mitt pick och pack. Med ett kissprov i rätt dosa kör han mig till stora akuten, jag vet fan i mig inte vart en lite obetydlig skit till människa ska ta vägen med sitt helvetes urinrör.

På stora akuten vill de inte veta av mig och en kvinna före mig i kön, vi ska gå till VC där de säger ”vi har inga tider”. Det har landstinget sett till, att inget fungerar längre, dessa samhällets jävla talibaner, politikerna. Men det är väl säkert främlingsfientligt att ha en åsikt om sånt också i vårt land fullt med rädda människor, som gärna förtrycker andra med åsikter.

Men ibland är det tur att vara en njurtransplanterad när UVI slår till, sköterskan på akuten inser någonstans att det kanske inte är helt vettigt att strunta i mig, onödigt dyrt för samhället att jag ska tappa min njurfunktion. Hon försöker lösa mitt problem, tycker det är onödigt att jag ska sitta på akuten i tio timmar, tio timmars väntan. Så hon ringer den stängda mottagningen och jag får genast prata med en av mina syrror som fixar remiss att lämna kissprovet en våning upp. Åker hem, men tänker på er alla andra med UVI som inte skulle fått hjälp. Väl hemma ringer min njursyrra igen och har via njurakutens läkare fixat ett recept att ta tills provet imorgon visar om det var rätt antibiotika.

La mig igår, ett skvättande, darrande offer för det som hör till UVI, tog 1 1/2 sömntablett vill inte vara med längre och vaknar upp med känslan att jag nog fick rätt penicillin direkt. Kvar är depressiva jag med ständigt häng av tårar i vrån, övergivenhetskänslan, stannar ensam hemma när maken idag drar till det som var mitt/vårt land. Jag tror jag kommer bli sittande ensam hemma, så de friska kan ha det bra på landet. Sen när de inte vill vara där, höst och vinter då kan jag åka dit och få vara så ensam som jag är i behov av.

Utan att det är så ”synd om mig känslan” känner jag att jag bara är i vägen, vad i hela världen ska det tjäna till. Om jag bara la mig ner i soffan just nu och så var det inget mer med det hela, så skulle det vara lika bra. Tänker så bra det vore för alla i familjen, så kunde de få umgås utan hinder från idioten till morsa. Jag fattar inte vad det ska tjäna till?

Snarare hoppa säck än hoppa grodhopp

Sitter i soffan i skräddarställning, tydligen är man överledad för hela livet, så jag kan ännu sitta som en vältränad ungdom. Tills jag ska veckla ut mig, då är det stelt och knakigt i lederna.

Jag har nu suttit blick stilla under en längre tid och bara tittat ut, jag vill bara vara just där idag, i det nästan hypnogoga tillståndet. Kunde jag skulle jag levetera som andra mediterande proffs i skräddarställning sittande. Grodhopp upp, upp …

Men int bli det så, jag har lite att sköta om idag, så världsliga ting som att ta tag i sovrummet. Kan ni begripa var allt damm kommer ifrån, nu ska sängarna dras ur, hyllor ska torkas av och sängen dammsugas. Ser fram emot att krypa ner ikväll när allt doftar rent. Men innan dess ska vi skumpa iväg med gasolgrillen på flaket, ny grill som inte funkar som tänkt. Undrar just vad affären säger, ta en ny eller varsågod pengarna tillbaka … vi skickar den på lagning?

När jag tänker på landstället så sitter jag där och gör sånt jag tycker om, läser, stickar och löser korsord, slänger blicken efter fåglar och naturen i all sin prakt. Andas med tydlighet in och ut, njuter av vindarna, bladens prassel, livet ner i sin minsta litenhet, själva varat när inget av vikt människan bestämt händer. Det är där jag vill sitta, liksom i mig själv. I en bubbla, utan att tänka, utan att riktigt vara med, är det tröttheten i mig själv som vill isolera sig, jag vet inte och förstår inte, bara känner min längtan så starkt.

 

 

Jag längtar efter frisk luft och uppvindar

För mig som lyssnar på väggklockans tick tack inlemmad i min vardagliga tystnad, kan jag efter ett par veckor i ständigt sällskap känna mig som en slags metall med utmattning, som ett brofundament som behöver ses över. I mitt fall räcker det med att lämna fundamentet i fred. Äntligen har jag kommit till vägs ände med kortisonkurerna och jag ser verkligen fram emot att få tillbaka mig själv i veckan som kommer.

Det här med kortison är ju ett medikament som gör stor skillnad för människor, skillnad mellan liv och död faktiskt. Men ett ska ni veta, man reagerar olika på större mängder. Efter min njurtransplantation fick jag enormt stora doser kortison för att hjälpa min nya njure att stanna kvar i kroppen. Jag har berättat om det förr, hallucinationerna det gav mig, katatoniska stelheten, rädslan och så småningom när jag var hemma från sjukhuset med lägre dos i nedtrappningsläge då fick jag ännu en reaktion av kortisonet. Jag skakade, var sjukligt hungrig, blev frustrerad, arg, sömnlös, otålig, irriterad, kände mig galen av obalansen i kroppen.

Det var ditåt kortisonet drog mig denna gång, jag har varit så hungrig att jag mitt i natten kunnat äta mängder, vilket sätter sig på det redan väl tilltagna fläsket, vilket gör mig så deppig, jag som inte skulle banta, men lägga om mitt ätande denna semester. Driver nu runt i det totalt misslyckade fettkatastrofen, jag vill gråta, skrika och lägga mig ner och dö.

Det låter så jävla patetiskt och fjantigt, men så känns frustrationen i mig. Hur fan jag än planerar mitt liv för ett bättre mående så skiter sig allt garanterat. Tänk ordet motion och vettigt ätande och kroppfan smäller till med vad den får tag i för sjukdomar, allt för att jag ska misslyckas totalt, visa hur lite vilja jag har, ”min vilja sitter sedan barnsben i talltoppen”. Jippi pappa, du mår väl gott i din himmel nu, du fick ju rätt!

Som om inte det räcker så har jag varit konstant förbannad på allt och ingenting i över en vecka, så frustrerad att jag smäller av snart. Det kryper i mig av irritationen att vara ständigt på kanten till ett vulkanutbrott och så trycka ner det hela tiden för vi har ju vårt älskade barnbarn här. Han ska bemötas med kärlek och allt han är värd och lite till.

Så kortisonet har frigjort andningen i luftrören, gjort mig arg och frustrerad och gett mig flera kilo extra på vågen. Tack för denna gång, jag går in i nedtrappningen tider, tacksamt. Ser fram emot att träffa mig själv igen.

Igår efter en privat, ”mycket liten konflikt” jag inte alls orkade med, kände jag igen så starkt att om jag gör vad jag mår bra av, så skapar jag konflikt. Jag ska mest hålla käften, lyssna och lyssna. Är jag en människa utan åsikter, en människa utan humör, utan go?

När någon ringer och pratar i evighet om sig själv och sitt, när någon inte ens märker att jag bara svarar ja eller nej efter vad vederbörande vill höra, varefter personen egoistiskt bara mal på i evighet. Ja, nej, ja, nej, ja, nej, ja, nej vi pratar om någon timme av ja och nej. Det är som ett smatterband i andra luren, om jag reagerar och börjar säga något höjs bara röstläget över mitt tills jag tystnar. Det är inte så att rösten när den malt klart hoppar in och frågar vad det var jag började säga. Det finns bara ett intresse sig själv och sig själv där i andra luren. Sen finns det en äkta hälft som alltid står och skriker frågor som kräver svar, då personen inte tål att vi pratar i telefonen. Om den personen tycker jag +^%#^*}{<€*$}{#  en ouppfostrad, kontrollfreak som jag till barnbarnets lycka skulle vilja kalla en bajskorv. Men sånt säger ju inte jag, utan tänker för mig själv.

Så mitt i sommaren den gröna och sköna, känner jag mig inte lycklig med hjälp av kemin i de luftvidgande tabletterna och mellan mig själv och vissa andra. Nää, jag får nog aldrig till den där lyckliga ytan så många visar upp, jag lever jag, mitt i den senare delen av mitt liv med en kropp jag inte blir klok på där jag ständigt slits mellan viljan att få vara ifred och göra ingenting till att tvingas vara en person som inte längre finns. Mina tankar rumsterar ständigt om där uppe och försöker hitta öppningar, lösningar för allt, trots att jag varken orkar, kan eller vill vara till lags. Jag vill ha rätt att vara den jag har blivit, jag vill vara bara jag, hur jävla svårt kan det vara?

Jag inbillar mig att jag på något vis behövs, men inser att det mest är inbillning. Jo, barnbarnet/nen behöver en äldre generation, men det sköts om av andra släktingar, så inte behöver jag inbilla mig att jag behövs mer än hos den äldsta som har varit som vår egen, för honom är just jag viktig, så finns farfar den älskade, sån evig tur.

 

 

 

 

 

 

Skrivande med lukthinder

Förr sökte jag runt i en lång period, blev så nyfiken på den där sk andliga utvecklingen, speciellt som jag tänkte mig tillhöra ateisterna. Ju mer jag liksom sökte uttåt ju mer pekade det på det inre och inte blev jag mer andlig än jag redan var, möjligen mer insiktsfull om mycket som vi har med oss utan att förstå, tänka på det.

En sökare skrev att vi inte ser vår egen näsa för att hjärnan gör något så att vi ska slippa se näsan hela tiden. Men kan jag annat än älska en sån upplysning, vem tänker på något sånt, analyserar och har sig, underbart.

När jag blev riktigt sjuk insåg jag att allt det där jag hade knatat runt i och trott att jag lärde mig så mycket av inte var så viktigt när det kom till kritan. Själva kritan var att jag inte orkade med detta letande när jag blev sjuk, fick lämna mig själv med insikten att det finns inom mig. Och nu någonstans har jag trasslat in mig mer än vanligt, jag borde inte skriva annat än lättsmält kåserande över livet när hjärnan är som tröttast.

Sedan sist har det om inte rullat på så åtminstone knackat sig fram. Efter midsommarfirande med grönsnoriga barnbarn passade maken på att kultivera bacillerna så till den grad att jag till sist fick min omgång, som krävde sjukhusbesök, inandningshjälp och annat i sprayväg som öppnade upp de krampande små rören i lungorna. Jag har nu två dagar kvar av min kortisonkur och annat och tror förra natten var den första utan värsta kvarkan till läggdags. Det kostar på att inte kunna röra sig som vanligt utan att flåsa som efter ett maratonlopp.

Andra semesterveckan och barnbarn nummer 1, åttaåringen förgyller våra dagar och kommer göra så denna vecka. Han har förvandlat hela vår altan till Handlar Perssons livs, jag har en stående inbjudan att handla, men gjorde nog ingen succé när jag vid första besöket bestämde mig för att handla en mindre fyrkantig träbit målad med gubbe, sol och annat, en fin tavla tänkte jag. Handlarn såg skeptiskt på mig och upplyste mig om att det var överdelen på hans kassaapparat. 🙂

I mitt eget kök förväntas 8-åringen få laga mat, igår fixade han stekt strömming, medans jag for som en skållad råtta som serviceorgan med allt som kunde behövas. Ikväll blir det till att hacka av bara den till tortillasalladen. Vi brukar hacka upp allt i olika högar och sen får var och en förse sig med det som önskas.

Just nu när maken efter borstande av kåken sätter penseln i Falurödfärg så kommer den hårda ej efterlängtade skuren, samtidigt som tunga lastbilen backar upp i sin strävan att tömma vår toalettsilo. Här händer det grejer, det är tydligen här man ska vara för att få sitt lystmäte tillfredställt på omväxling. Grabbhalvan har stuckit ner till en granne med en 11-årig son och med lite tur kanske en ny vänskap kan gro till lek i framtiden.

Fy så det stinker efter tömningen, hur gör de som jobbar med ren skitdoft dagarna i enda? Blir de immuna eller ulkar det som vanligt folk när odören blir för intensiv? Ett är säkert för egen del har jag ärvt själva ulkandet med extra allt, tandläkaren är en ulkpärs varje gång, inget extra i munnen tack, borsta tänderna kan också vara frambringande av reflexen. Hopplöst fall, men min tandläkare tröstar mig alltid och säger att man inte kan hjälpa reflexen. Ibland med avtrycksgegga i munnen hos tandläkaren har jag liksom försatt mig i trance för att inte ulka ut geggan för tidigt. Andas genom näsan säger han tandläkaren och det är nästan omöjligt att stänga av munnen och övergå till hysteriska snorandningar.

Nu ska jag ta hand om brödet jag bakade nyss, plocka fram allt som ska rivas och hackas, passa på nu när grabben med smala fågelben har rusat över till kompisen.

Min längtan att mötas igen

Igår var sommaren samlad i en smeksam vind just på vår altan, njöt gjorde jag av skuggan och allt det gröna som så beredvilligt bjöds. Kaffemuggen på lilla bordet, radion på ljugarsoffan och sommarprat till livs, i händerna de eviga maskorna som ständigt följer mig och mitt liv.

Där satt jag och tänkte att livet verkligen har varit snällt mot mig och givit mer än det har tagit. Fast jag hämtar blodtrycket i knäna lite för ofta och förgiftar min kropp med livgivande cellgifter för att transplantatet inte ska fly min kropp. Visst kröp jag omkring och tjöt av sorg, saknad och brustet hjärta både en och två, tre gånger under tidiga åren som gick.

Saknaden efter de nära som dog, den finns där mest hela tiden, fast till vardags mest omedvetet tills en doft, ett minne flyter upp. Det är då jag känner hur djupt hålet är, det är då jag pratar med dem. Frågar vad det tjänar till, vad är det för mening egentligen med livet och våra möten. Det är då jag blir så in i helvita sorgsen och känner, verkligen känner att just jag är en sån mänska som vill ha det där vanda, igenkända kvar runt om mig hela tiden. Det ska inte dös här inte, varför kunde inte min mormor bli som Dagny sommarprataren igår 105 år? Syrran ska vi bara inte tala om, död vid 49 år i lungcancer, hon var kanske inte den optimala syrran för mig, eller jag för henne, men vi var de enda syskon vi hade och det räcker och blir över när livet står på spel.

Föredettingar har ju sin del av min själ och hjärta, jag saknar dem alla och önskar att i de bästa av världar kunde vi prata, umgås så där tryggt man bara gör med dem man skänkt sin kärlek till, vänner eller käraste. Visst vi mognar och med det kommer förändringar, men nog tror jag att det inre stråket, kärnan av mig, oss alla är den vi fick med oss detta liv. Den igenkännbara kärnan, när jag tänker så typiskt ”den personen” eller ”den personen” och det kan vara de fina sidorna hos någon likväl som de man gärna blundar för i vänskap och kärlek, nog vet du vad jag menar.

Ja, jag har vuxit förbi många vänskaper och de mig, nog tror jag att det är allas vår väg, vi möts byter erfarenheter, lär oss av varandra. Jag har bitit i det sura äpplet många gånger, men kärleken jag fått av andra är så mycket större än det sura. Ibland har jag till och med känt mig gudabenådad som har fått så mycket till skänks via andra.

Idag blänker allt det gröna frodigt av regnet som faller, ljumna vindar torkar min kind och rosen min första planterade tar sig med en knopp som sakta börjar längta efter att öppna sig. Ahhh, en lång sån där djup, glad i själen suck tar sig ut och jag känner plötsligt att de alla som gick finns här mitt i altet. I det frodiga gröna, i vinden, i min suck, i min längtan att allt ska vara, i min längtan att mötas igen.

Osande trend

Med ett fönster öppet mot sommaren med bara myggnät som skydd lever jag i naturen, asparna darrar sitt sus och skatungarna trilskas i skyn, en grå dag av stillsamt varande helt i min smak.

Verkar som om vi lyckades smitta ner fyraåringen när hon sov över förra helgen, hon hostar och snorar, mamman började häromdagen och nu bubblar det ur minstas lilla näsa. Men vi ringde och sa som det var om vår hosta, de fick själva avgöra om det var värt risken att övernatta ungen hos oss. Själva förkylningen verkar nu te sig som en familjeangelägenhet eftersom vi blev smittade via sonen och hans familj i midsomras. Ungar med baciller är rena pesten för alla i den äldre generationen, själv klarar jag mig bra tills maken börjar nysa, då jobbar han på som värsta bacillhärden tills även jag blir smittad.

Igår var det laxens dag för oss, vi grillade till middag och kokade in en redig bit, ser fram emot inkokt lax, dillmajonäs, grönsaker och kokt potatis. Det blir mycket tänk om mat på semester i stugan, jag planerar och står i, har ni sett den senaste trenden som  ska vara både nyttig, god och viktsänkande om man bara utesluter lite mer kolhydrater än jag nog har tänkt mig, säger bara färsk potatis, hembakt bröd. Det nya stavas bönor på längden och bredden, blanda med lite smaker och ta 2-3 msk per mål mat. Ok, jag har redan gjort en egen variant kidneybönor, lite krossade tomater, vinägrettsås med vitlök, salt peppar. Smakade ruskigt gott, men undrar om maken kommer behöva gasmask framöver? Äh, han får nog smälla i sig sin dos, så osar vi tillsammans.

Äntligen har vi hamnat i korsordets förtrollande värld, minns att det var min syster som en sommar kom till vår då hyrda sommarstuga med korsord, penna och suddgummi. Varken maken eller jag var insatta i korsordandet överhuvudtaget, så vi fick en intensivkurs av syrran. Sedan den sommaren är vi frälsta, då i början körde vi både tillsammans och så gick korsordet fram och tillbaka mellan oss. Numera har vi egna korsord.

Vi lyckades för några år sedan väcka intresset för korsord hos framförallt sonen, men nu verkar hans fru också ha satt igång. Det är så mysigt när de tar ungarna med sig till sin stuga på kvällen och sen sitter och löser korsord när ungarna sover. Ett upprepande mys varje sommar konstaterar sonen och jag tycker att jag har lyckats bra med att få deras skallar att klura lite extra på ord, precis som syrran lyckades med maken och mig då för länge sedan.

 

 

Fläsk och fläsk

Först hade jag stämt träff med alkemisten, men han fanns inte och då vände jag mig mot Charles Darwin som log som en sol mot mig, den kommer med tiden slå ut sina olikfärgade gula knoppar mot mig. Min första inhandlade ros, med glädje och stolthet hemförd för att imorgon planteras på landet. Som om inte det räckte köpte vi några jordgubbsplantor, persilja och en beige/ljusrosa Astilbe, jag är så svag för dessa plymaktiga växter och tänker köpa fler med tiden. Det låter nog larvigt att jag kan känna mig som liten i väntan på tomten, lite spännande och lyckan nu när jag äntligen får köpa blomster till landet.

Almedalens valfläsk studsar mot mig från tv-rutan, tröttsamt med alla dessa bredkäftade politiker med budskap jag inte sett skymten av på många år, utopier som låter såå bra. Men jag har ju varit med tillräckligt många år för att mest muttra, realist som jag är. Här påtalar i alla fall politiker att även jag får ha en röst, svårt att tro. Så mer prat blir det inte från den här hörnan om val och fläsk, ska vara mitt eget fläsk då som jag har tröttnat på, är väl ingen ide att för miljonte gången ta tag i sitt eget fläsk och tro att det kan minska under just denna semester, är jag dum eller? Dömt att misslyckas, det finns alltid en ny måndag som passar bättre att börja sitt nya liv.

Här har inte hänt något speciellt under sista tiden, jag hostar och har tröttnat på förkylningen, smockat till den med kortisonspray och astmaspray, men än har det inte vänt. I helgen var vi barnvakt till dotterns äldsta, första gången hon sov borta, väl hemma igen påtalade hon att ”vi hade roligare leksaker och nästa gång skulle hon stanna längre”. Det låter väl som om fyraåriga tösen var nöjd med besöket. I tisdags tog jag min 8-åring till frisören, nu är han stilig som bara den och vi fick tid att gå på fiket och prata.

Nu är maten klar säger maken, entrecote, kryddsmör, sallad, potatis i ugn och lite hummus. 1/2 glas rödvin sitter inte fel. Fridens!

 

Hare vart nått?

Titeln kan jag svara på direkt, här har inget hänt alls.

Efter helgens barnvakteri som gick helt utmärkt åkte vi hem med barnbarnet, hon var mycket nöjd, hade sagt till dottern dels att ”vi hade roligare leksaker och nästa gång skulle hon stanna ännu längre”, festliga ungar är. Klart att det känns skönt att allt avlöpte väl.

Jag hostar på men inte hela tiden, så jag hoppas förkylningen snart går över. Idag kom maken hem med den nya Volvon gnistrande pärlvit, en kort tur till affären åkte jag med och sen ner och visa sonens familj. Det är häftigt med sprillans ny bil, tänker på vår ungdom och alla gamla Volvo vi ägde, begagnade men gick säkert som gammal traktorer i alla väder. Fnissade lite maken skulle ner och fixa lite med bilen … klart han ska åka runt och ställa in allt till belåtenhet. Män och bilar. 🙂

Nu packar jag till semester och hämtade idag lite nytt bomullsgarn, ska sticka disktrasor till julklappar och virka grytlappar, färgerna ser ni på bilden. Jag gör inte så mycket just nu, det känns att jag har en infektion i kroppen, men tvättar undan,  ska byta i sängarna så det är fint när vi kommer hem. Ja, ni vet hur man plockar och donar.