Klippt

BD6D08FA-4F29-4426-A9EF-D56CEAC33D53

Tröttnade på ”peruken”, ringde till frissan på torget, de med dropp in. ”Välkommen” sa hon och jag tog rullatorn och gick dit. Vad spelar det för roll om jag är lite snurrig och svag, bara hålla i sig och sitta om så behövs.

Stormagad var hon frissan, det var ett tag sedan jag var in till dem, roligt att hon har hittat någon och ska ha barn. Det bara trillade glada ord ur hennes mun, barnkläder, barnrum och allt som skulle fixas till den lilla kommer. Hos min vän frissan dit jag oftast går, måste jag boka tid, det är charmen med tjejerna på torget, bara hoppa in med drop in. Fast jag ringer och bokar in mig.

Tror nog jag lättade viktmässigt när hon klippte mig, har tjockt hår som växer snabbt. På tal om vikt vägde jag mig imorse och nu är det -5 kilo, det är en klädstorlek mindre och jag kämpar vidare.

Idag är det verkligen vår ute, jag satt en stund i solen och bara njöt.

Hör många oroande berättelser om hur andras föräldrar har det på slutet av sina liv. Samhällets omsorg om äldre har fått allt för mycket sprickor, ingen värdighet i det och jag känner mig väldigt frågande till den minskade omsorgen om gamla, barn och  sjuka. Vi är många som bryr oss, oroar oss, men politikerna har vi inte med oss, de har andra intressen att lägga pengarna på.

Väskan :)

Maken kör mot ett bestämt mål och på vägen dit säger jag, ”här skulle inte jag vilja bo”. Så mycket stora vägar och biltrafik överallt, ”men säger maken, vänta ska du få se något annat, småstadsaktigt fint”. Så rätt han hade, där var myset och plötsligt förstod jag det fina med Sundbyberg. Alla små affärer, trevligt och just småstadskänslan som vibrerade.

Hittade affären och köpte en väska till billigt pris, i höst ska jag dit igen och köpa en ny. Det här med väskor är ju en stor grej, just ordet ”stor” är viktig, jag har ju halva hemmet med mig när jag går hemifrån.  Bra att ha prylar och gärna stickningen nertryckt.

Misstänker att väskan har för lite stadga i sig och jag kommer gräva som värsta grävling och svära över allt som liksom bara förflyttas runt i botten på väskan. Men plötsligt i affären var det en röd väska som bara ropade på mig, tänkte att den är sladdrig men då fanns bara vill ha, vill ha!

Veckan som gått vet jag knappt vad jag har gjort, rullatorn har jag luftat några gånger och det känns tryggt. Men än har jag inte mött någon jag känner och inte har jag tagit den varken till affären, fotvården eller frissan, en liten bit i taget.

Fick mitt första nummer av Allers, prenumererar lite då och då på några tidningar med bra korsord. Har nu legat två nätter i sängen med korsord, insett att jag behöver tränas upp igen till sommarens korsordsrace. Det här att korsord ska hålla igång hjärnan tror jag på, men å andra sidan, skriver man som jag mycket och läser väldigt mycket, så hålls nog vindlingarna igång även av det.

Jag har groddat  böngroddar som snart är uppätna, himla gott.

Bakade igår ett surdegsbröd, denna gång ljust med aprikoser, russin, pumpafrö och solrosfrö. Maken som kan, käkade för oss båda, så gott sa han, men klart att jag också äter, men ska jag ner i vikt så är det inte med hjälp av smörgåsar. Jag hattifnattar på mitt -5 kg, men det får ta tid, fast jag blir sur när det händer för lite på vågen. Har mätt i midjan den obefinliga och där har det minskat så pass, att jag tänkte att jag måste ha mätt fel från början.

Nu håller tvättmaskinen på och tovar ett par torgvantar till T, snart kommer sonen och han hit. Sonen har redig borr från jobbet med sig och ska borra upp en hylla, hjälpa oss med lite sladdar som ska dras genom väggar fram till TV:n. Det är viktigt att T kommer och själv sätter på sig de tovade vantarna blöta, så de formas efter hans händer. Jag håller ännu på och sorterar garn och hittade ännu en korg med färdig tovat som jag kan skicka med sonens ungar, när de ska åka skidor i Norge i påsk.

Dotter ringde nyss och ville, verkligen ville fira påsk med oss, efter tre år med svärsonens familj. De är så välkomna till oss på påskafton, ska bli så mysigt och efterlängtat. Det blir ju så där ibland med firandet, förr som i frisk, då firades allt här hemma med buffé och allt som tänkas kan behövas för att fira helger.

”Nu kommer han me borren”

 

Jaha, en sån dag

11546728-32A0-45F3-BE6A-97C6524F2B61.jpeg

Gick upp tidigare än vanligt, behövde en tid hos min läkare, så jag duschade och gjorde mig iordning, ifall jag skulle få en tid. Jag kom inte ens fram på hennes telefontid, så nu verkar det vara samma här, som i alla andras kommuner, helt omöjligt att ens komma fram per telefon. Här i vårt förlovade land ska ju alla gå på hörntänderna samtidig, rättvist illa, ska det vara för de flesta. Så nu kan vissa känna sig lugna, allt drabbar även mig.

Så jag gjorde en redig frukost och tänkte … blev inte mer för sen kroknade kroppen som straff för att jag promenerade igår. Jag kunde inte hålla mig vaken, energin i kroppen puts väck, bara lägga sig ner och sova. Det skulle jag kunnat fortsätta med om jag inte varit så kissnödig, drömde hela tiden om att jag skulle sätta mig ner och kissa, vilket jag gjorde i drömmen, men drömde likväl och letade efter en toalett.

Ögonlocken, det är det märkligaste, de går nästan inte att öppna när jag kraschat på detta vis. Klart jag glider upp och försöker öppna dem, men det är hopplöst svårt, denna gång gick jag halvblundande upp, bara måste kissa.

Så nu är jag vaken, nästan hela jag efter 3 1/2 timmes sovande,, ute skiner solen och jag skulle ju gå där med rullatorn. Har funderat på namn och kommer nog döpa rullatorn till just Moster, visst passar det bra, att jag just hjälper mig själv. Tänkte ett tag på Syster, som i min egen syrra, men det lutar nog åt Moster.

Idag blir inga barn födda och inte heller kommer jag med välgrundade tankar 🙂 dra till mig ett Nobelpris. Här ska bara hasas vidare i tillvaron, lunch lagom till eftermiddagsfikat. Ingen ordning på torpet.

Fridens

Moster

FDCF3FBC-783C-4603-A850-D981FE134A0D

 

Det är idag det ska ske, det jag har så mycket känslor inför, en tur med rullatorn. Uselt väder ute, så det blir en kort tur, mest för att få premiärturen gjord.

Ibland händer det saker som jag inte är förberedd på. Jag har många halvsyskon utspridda i landet, syskon jag inte har vuxit upp med eller haft direkt kontakt med. De har nu barn, både vuxna och halvstora.

Kontakt på Fb har jag med några, men de skriver inte mycket, så det är inte mycket till kontakt. Så en dag ser jag att ett systerbarn fyller arton år, jag grattar henne från faster, men kommer på herregnu jag är ju moster! Ändrar i gratulationen till ”moster” och skojar om det.

Sen kommer mysko meddelanden på min privata messenger. Moster, jag älskar dig!

Moster, bara det ordet och jag svarar och frågar, utan någon direkt reaktion. Mest bara detta Moster. Det börjar kännas obehagligt, har någon hackat hennes Fb? Jag skriver till min halvsyster som är mamma till 18-åringen. Undrar, är de så här fåordiga nu de unga, när de skriver till varandra eller?

Får trevligt svar och upplysning om att systerdottern har nedsatt intelligens, autism och så några bokstäver så klart. Aha, var det så det låg till, fortsätter skriva till flickan, på ett bra sätt som hon förhoppningsvis förstår. Varje eftermiddag … Moster, vi skriver några rader.

Sen ringer hon och pratar, pratar till och med värre än Moster haha! Men det är nu det börjar bli jobbigt, hon ringer varje kväll och jag orkar inte, vill helt enkelt inte prata länge i mobilen, inte med henne inte med andra. Ringer inte själv så ofta eller många, de gånger jag ringer, pratar jag länge, men då har det gått lång tid sedan sist.

Så nu vill jag helst inte svara alls när ordet Moster dyker upp, för det slutar med att hon ringer och jag struntar i att svara för jag orkar inte. Men jag mår ju så illa av det hela, att ignorera flickan tar så fruktansvärt emot.

Så kan det sluta när jag bara ville gratta en 18-åring, mena väl och allt blir fel stuket.

Nu måste jag sätta fart, ok snigelfart.

 

Vika deg

3B7DFE80-A3F4-4B94-B4E2-5F5F4EB0DE0B

Nu tickar degklockan här på bordet, ännu en surdeg jäser i sin bunke, när klockan ringer är det dags att vika den.

Jag har nu vikt degen och den får jäsa vidare, gjorde samtidigt en sallad till en sen lunch. Jag köpte ett salt med citronsmak och citrontimjan, varje gång jag öppnar burken får jag nästan tuppjuck, det doftar så ljuvligt. Mill & Mortar heter företaget och själva saltet kommer från Spanien, Alicante. Kanske har min lyst till salt att göra med njursviktstiden, då var salt förbjudet liksom att dricka när man var törstig.

Jag har upptäckt att salt inte bara är salt, köper jag flingsalt från olika delar av jorden, så smakar själv saltet olika. Sen att jag gillar när flingorna är smaksatte gör ju inte saken sämre.

Jag har letar deo och parfym i flera år, det är citron jag vill dofta, lätt och fräsch som en citron. De blommande dofterna går bort för att inte tala om tunga gardet, som får mig att storkna när de tränger sig in på bussen.  Då föredrar jag nästan, men bara nästan fyllskallen, som inte tvättat vare sig själv eller kläderna på allt för lång tid.

Igår på vägen hem från landet satt skyltar uppe varnande om viltolycka, olycksbilen var skadad, men inte så farligt, så vi tänkte att föraren klarat sig. Men älgen gjorde inte det och jag har blivit så känslig för alla trafikdödade djur som ligger efter vägarna.

På fredagskvällen under resan ut i skymningen, såg vi så mycket betande rådjur att det inte var klokt. Men hem var det älgen och en grävling som blivit dödade, men  tre havsörnar segla högt där uppe och många olika sorters falkar, både i luften och sittande på staket efter vägen fick mig att spana ännu mer.

Skicka mig en tysk fälthare och jag blir själaglad, fåglar ska vi inte tala om, djur talar till mig på samma vis som barn gör, och som en del äldre när jag jobbade med dem. Längtar jag starkt efter ett speciellt djur, så dyker de upp på ena eller andra viset, ibland i dubletter. Konstigt låter det, men jag upplever det så.

Så in till mamma på hemvägen, tog ner gamla gardinerna och satte upp solgula nya. Torkade av fönsterhyllan, tråkigt att de städar så dåligt, trasan blev så smutsig. Fram med fyra nya vita blomkrukor med begonier i, två solgula och två lite mörkare rosa. Hon låg och vilade när vi kom, hon blev så glad över sitt ”nya” fina fönster. Nästa gång ska jag ställa fram lite påskpynt.

Måste samla ihop mig och rensa ur hennes garderober, så mycket som bara hänger, då hon har gått upp i vikt av sittandet i sin rullstol.

Nu måste jag ut och vika deg igen!

Fridens!

 

Tanten i mig

AAABC2A0-F0EF-4ED5-90D8-628550CD4B8D

Tog mig iväg till vårdcentralen idag, rena vårvädret ute och naturligtvis fick jag sällskap av en pratsjuk tant i busskuren. Jag såg tanten komma och tänkte nej, prata inte med mig, jag vill bara sitta här med näsan i vädret en stund innan bussen kommer. När bussen kom reste hon sig och gick pratande vid mig till bussdörren, så skulle hon inte med, hon var ute och gick. Kunde inte låta bli att bli full i flin, så sällskapssjuk.

Sen testades mina lungor av en sjuksyster, före medicin fick jag flåsa i en tub kopplad till dator och igen efter medicin för att se om det var någon skillnad. Starka lungor visade det sig, men likväl en förbättring efter astmamedicinen. Så en dos om dagen och en annan sort när jag går ut kom vi överens om att testa.

Vi pratade och skrattade gott, alltid så kul när jag känner att jag får den där speciella igenkännande kontakten. Efter allt prat kom rullatorn upp igen, då tänkte jag att nu har varvet gått runt, för plötsligt pratade vi om mitt behov av en rullator för att komma ut, komma igång. Vi tittade på varandra och hon förstod precis kampen i mig, nederlaget som måste fås att kännas som ett uppsving.

Hem åkte jag och beställde direkt en egen rullator, kommer i början på nästa vecka. Den ni ser på bilden.

Fasiken, nu är den snart här, att öppna porten med den framför mig för första gången, tror jag kommer känna mig fånig, antar att det är rester från ”allt ljus på mig”. Näää just det Maggan, nu för tiden är du en tant, en sån som jag alltid har gillat. Men ett kan vi väl vara överens om ”man syns knappt som tant”. Jo, visst syns jag ibland av män och jag blir lika förvånad varje gång. Myntet har två sidor, vare sig jag vill eller ej. Det här att synas, ”har väl bara att göra med att män ska se på en”. Eller?

Det här med tant, tantandet har väl nästan förbjudits i vårt land, hela mitt liv har jag sett upp till tanter och tänkt fy farao så skönt när man väl är där. Slut på hela köttmarknaden, slippa detta piffande, sminkande, färgmatchande klädval, få vara sig själv. En glad kärring med resår i midjan, fotriktiga skor och en redig väska på axeln full av ”bra att ha prylar och livets klokhet i beredskap”. Jag och min rullator hahaha!

Men när jag närmar mig tantåldern är samhället som förryckt, alla kvinnor kämpar med att se unga ut, det inte bara piffas på utsidan, det fylls ut från insidan, för att skingra levande livets kråksparkar. Det startas nya företag, nytt boende både här och där, nya resor jorden runt, inte en sekund av varande, bara farandet, flykten från åldrandet.

Äsch det där hoppar jag över, lite fönande och smink om jag känner för det, varken mer eller mindre än förr, älskar resår i midjan både som ung och äldre, fotriktiga skor är himmelriket, jag kanske har varit tant i hemlighet hela livet hahaha!

Allt är så dubbel i känsla och tanke, ungdomens vackra skal, vem vill inte slippa sitt kalkonkrås under hakan, flytbojen runt magen, taxöronen, allt som hänger och beter sig? Men jag som gillar tanten/ålderns framfart med kroppen, överlever nog trots allt även pensionsålderns intåg.

Letar efter tappade tag

2DF0B203-6982-4B8D-80B7-C71165D801B7

Jag läste om en metod för att lära sig hushålla med den lilla energi jag har, kommer inte ihåg vad de kallade metoden.  Först skriva ner allt man gör för att få en vink om när man tog i för mycket … suck. Sen efter någon vecka, eller var det mer tid? Då skulle jag kunna se ett mönster. Jag är rent hopplös med sånt, som när man går till sjukgymnasten för ont någonstans och så får man ett papper och ett gummiband med sig hem. Instruktioner om att dra i bandet hit och dit eller hänga i en dörr, trycka sig mot en vägg eller karm. Suck, är ni flitiga och följer alla instruktioner hela vägen ut?

Njaha, jag tillhör inte den skaran, ibland tänker jag att vissa sjukgymnaster lättvindigt smiter med alla sina färgade gummiband. En mig närstående med klara bekräftade rygg och nackskador mötte en sån där ”gå hem o dra i gummiband en månad”. Personen var ment att bli utredd av specialistläkare på plats för ryggoperation. Personen blev så jävla arg att han aldrig gick tillbaka, vilket jag förstår.

Men självklart är det oftast vi själva som kan och ska utföra det vi blir ombedda att göra för ett bättre välmående. Ansvar för sig själv, skyldigheter inte bara rättigheter, som allt för många fostrats att tro, fostrats både hemma och av staten. Funkar väl så där lagom bra med bara rättigheter, för kollektivet vi trots allt är.

I söndags var dagen så där hopplös, jag bara sov tills maken sa att vi måste åka hem från landet. Det känns så konstigt i mig, som om kroppen och jag var delade i två delar. Den ena är helt slut och sover, den andra segar sig upp till ytan och inser att ögonen inte går att öppna, på riktigt alltså. Kroppen sover så tungt, orkar inte vakna, men upp var jag tvungen att ta mig.

Gårdagen var en höjdardag när jag gjorde allt jag ville … surdegsbrödet blev så gott som jag önskade, disken diskades, sängar bäddades, hår tvättades och annat plockades undan. Som straff har jag nu ”en sån där kropp igen” så jag bara måste lära mig att inte vara mig själv ens när jag tror att jag är det.

Ute skiner det och det skiner jag i, jag har precis serverat mig själv frukost. Minns ni den löjliga äggkokaren jag köpte? Jag älskar den och kokar numera ägg till varje frukost, så himmelskt perfekta blir de, värd varje krona denna äggkokare, hela 99kr.

 

 

Minns hur jag larvade mig

 

Från gårdagens halvdassiga kropp till en mer normal som fick till uppgift att baka gott surdegsbröd med dotterns surdeg, den med klös i idag. Jag har ju bakat så mycket surdegsbröd förr, men hjärnan trasslar så hjärna 🙂  till allt, med sin glömska.

Det där att göra många moment i följd och samtidigt ringer mobilen, samt kommer jag på, att jag skulle koka en broccolisoppa med purjolök till min egen lunch, som som vanligt blir sen. Jodåsåatt, det ska sköljas, rensas, skäras samtidigt som degen går hej vilt i min älskade bakmaskin. Tro sjutton att jag är gla i den, 10 minuters bearbetning av degen i maskin, 20 minuter om man gör det för hand.

Nu jäser degen i en stor bunke med oljade kanter, med plastfolie över står den i den avstängda ugnen och bidar sin tid. Jag har tagit ner mina brödkorgar som ska få ta hand om degen jäsning nr 2. Efter det ska degen stjälpas upp på plåten och in i redigt varm ugn.

Solen, den skiner och allt händer där ute som de flesta längtar efter, knoppar, blommor och lena vindar. Jag har precis skaffat en uppblåsbar, riktig sovmadrass och en stor sovsäck som en redig kvinna får plats i. Vad i hela friden tänker du, vad ska jag göra med dem?

Jag har drömt om detta i åratal, jag kom så långt att jag hade som en mjukare solstol att ligga i på balkongen, kompletterade med en sovsäck. Mors, den sovsäcken var så smal att jag med enormt kämpande kom i den, ur höll jag inte alls på att komma, larvade, ålade mig in i balkongrummet och for runt som en idiot, innan jag lyckades ta mig ur. Insåg någonstans att det var en barnsovsäck jag hade lyckats köpa.

Så här ser drömmen ut. Uppblåsbar madrass modell bättre sort och en sovsäck för folk med hantag och grevinnegardiner hängande ner från överarmarna. Det händer att jag hålla upp armarna och visa T att mina muskler har fallit ner under armarna.

Sovsäcken som är stor nog och tål kyyyla. Där har jag tänkt mig ligga på eftermiddagarna och sova, med  inglasade fönstren på balkongen öppna hela kalla delen av hösten, vinter och så långt kylan nu håller in på våren. Frisk luft och sömn en stund varje vardag kan väl aldrig vara fel?

Tänker även ta den med till landets altan, men där känner jag mig lite oroligare. Bo själv där är en sak, men att sova helt oskyddad … vet inte vad jag riktigt känner mig hotad av i tanken? Grannarna går bort, mer någon okänd illvillig person som ska se en galen tant sovande på altanen och göra vad då? Nedärvd rädsla genom tiderna eller nydanad rädsla för den nya omgivningen, som inte hanterar omvärlden som vi är vana vid. Ja, inte vet jag, välj själv det som passar bäst, i just ditt sätt att se på nutiden.

På tal om allt och ingenting så hittade jag ett mönster med döskalle till T:s torgvantar, men det får bli en överraskning.

Nu har jag dragit två gånger i degen och sörplat i mig soppan, snart ska det funderas över middag.

 

Något gjordes i veckan

BAA2B1AC-3BDE-4E1A-89D5-D6E4175EE99B

Lite skämt tål väl de flesta, i kränkthetens land.

Jag blir lite hög när maken kommer in och meddelar att både  blåsippor och krokus har tittat upp. Tanken att sätta sig på altanen med en filt runt benen, svalnade när solen drog moln över sig.

Ett tag, bråkdelen av en sekund trodde jag att det brann nedanför vår tomt, men det var granngubben som elda sly och fjolårets rester från trädgården. Tur har vi, att vinden för röken mot grannens egen tomt. Vi skulle ha köpt en egen eldningstunna, men det har inte funnits på nära håll, så inköpet har dröjt.

Först tänkte jag säga att inget har hänt i veckan, tog upp min agenda och konstaterade att veckan inte alls varit ”så utan händelser”, som jag först fick för mig. Måndag drog igång med städfirman, nylackade dörrarna och väninnebesök med valp.

Tisdag bilturen till polisen, äntligen har jag mitt ID-kort med ett förevigat spökfoto på mig själv.

Onsdag tvättade jag.

Torsdag lagade jag mat och bakade en banankaka med 70% choklad, blev mycket god.  All dötid har gått till det eviga sorterandet av garn.

Sen veckans bästa dag fredag, med besök av dottern med döttrarna. Vi pratar jämt i mobilen dottern och jag, men vi ses för sällan. Jag blir så aptrött, men njuter likfullt av ungarna och dotterns besök. Lillfia, hon tvååringen ville sova direkt efter lunchen, nattades av dottern och kvar vid matbordet satt femåringen och jag. Hon är ett mirakel i självupptagenhet. 🙂

Efter att hon upptäckte sin egen spegelbild i mikrons glas, pratade jag hela tiden med hennes profil, för hon var mest intresserad av det egna intrycket hon kunde göra på sig själva i sina olika inställsamma poser.

Lite senare dök min T upp efter skolan, jag vill att kusinerna träffas en liten stund när möjlighet bjuds. Dottern och flickorna åkte hem tidigt, då pappan väntades hem från en Kinaresa. Kvar blev jag och T, vi såg en film han valde och sen hade vi viktigt prat om livet, det bästa och det som trasslat till sig sedan sist, vilket redan hade trasslat upp sig, vilket vi tyckte var skönt.

Sen beundrade han mina senast stickade/tovade blå torgvantar och blev häftigt förtjust över blommor jag hade broderat på dem. Han kom på att pappa hans, hade ett par blomlösa stickade av mig. Vill du ha ett par frågade jag? Jaaa sa han.

Kom och välj färg, vi gick in i mitt röriga garnrum och han tog ett vitt ullgarn. Nja, sa jag, de kommer bli urskitiga bara du sätter på dig dem. Han som sin far verkar ha lite problem men färger, trodde ett vitt och gulvitt var samma färg. Så jag sa till honom att kisa och titta på garnerna, bara för att han skulle se, förstå att de faktiskt var olika nyanser. Han blev mäkta förvånad och glad över att se att de var olika, att han kunde se det. Jag kisar ofta mot garner för att se vilket garn som ”slår igenom mest, lyser igenom”.

Så det blev ett mörklila garn och jag tipsade om att den lila färgen är snygg med turkost om jag randar stickningen. Vill du ha något broderat på frågade jag? Först sa han en döskalle, men jag vet inte om jag har något mönster … då tänkte han en stund till och sa ”en blomma”. Klart jag ska se om jag kan sticka in en döskalle bland ränderna, men det sa jag inte.

Nu känner jag att det är ut jag ska, solen verkar ha tagit sats med nya tag.

Skön helg på er alla.

 

Bulldogg

9689E565-AA6D-4A65-8C26-9A92F1034AC2

Visst är det märkligt att så mycket ska gå av stapeln samma dag? Ta bara gårdagen, min städerska skulle komma 12.30. I fredags ringde hantverkaren som tog alla våra dörrar och skåpluckor med sig för omlackering, sa ”på måndag kommer vi med dörrarna mellan 12.00-14.00.” Innan de kommer ringer en vän och vill titta upp med sin hund, har du hund? In kom hon med en 8 månaders fransk Bulldog. Ja, men hur söt får man vara? Blev en väldigt nyttig socialiseringsstund för voffen, två killar som sprang runt med dörrar, surrande skruvdragarljud när de satte på alla handtag. Sen städerskan som hade oförskämdheten att röra sig fram och tillbak! Rent av hotande med dammsugaren. Då skällde voffen och muttrade, vi skrattade och fostrade om vartannat.

Jag tog en bild som jag skickade till sonen som dog någon slags sötdöd när han såg bilden. Är det din soffa, hemma hos dig, undrade han? Sonen berättade på kvällen i mobilen att det började med Engelsk Bulldog, Bulle kallad, kralliga hundar som hängde sig i hasorna på tjurar. Då trodde man att köttet blev mörare om djuren var rädda, stressande före slaktandet.

Så de var just slaktarna som hade Bulldogg, det fina i kråksången var att slaktarna tog hem hundarna efter dagens slut och med de blev Bulldoggen en självklar familjehund.  Det är den engelska Bulldoggen sonen vill ha.

Med tiden avlade fransmännen Bulldoggen till en mindre och nättare variant, Fransk Bulldogg sk Fralla, som vad jag förstod lider av många sjukdomar. Det var en Fralla som inspekterade mitt hem igår, sov mesta tiden mellan mig och min vän i soffan. Jo, snarkade och fes gjorde han, vilket de tydligen är kända för, själva fisandet. 🙂

Idag var jag tvungen att ringa polisen, inte journummret, min fråga löd, ”När får jag mitt nya ID-kort?” Det skulle maila mig efter en vecka, nu är vi inne på tredje veckan utan att de har hört av sig. Kvinnan som tog hand om mitt ärende var, saklig, trevlig och jagade upp allt i fallet. Det blir tydligen fel ibland med just mailandet, vi var där den 11/3 och den 14/3 var tydligen mitt ID klart att hämta. Minns ni att jag sa att det har gått troll i hela den här grejen, har ju hållit i sig in i det sista.

Jag har flera paket på posten som jag inte får hämta ut, det har varit trassligt minst sagt.

Fridens

Oväntat besök

D6A3AF3F-764F-423F-A6DD-574AC5313E95

Precis torkat mig efter duschen när det ringer på dörren, kastar mig in i en klänning och tänker att det är nog posttjejen, hon tar med lite större paket ibland.

Men där står kvinnan vars mans begravning jag var på i början på februari. Stora familjen som tidigare varit mina grannar, de jag tycker så mycket om. Fantastiska Bettan som är farmor och mormor till ett gäng nu vuxna barnbarn, vars fd svärdotter är min vän och då tidigare granne.

Då möttes vi, svärdottern och jag i porten, boende vägg i vägg, tre söner och den fjärde på gång i magen. Vi pratade och pratade om livet och alla tankar som vi kvinnor delar, när vi är nära. Sen föddes han som satt i mitt knä det första året, de stora vackra bruna ögonen som vilade så självklart i min blick. Nog kände våra själar igen varandra, det var en så stark känsla mellan oss.

På kvällarna hände det att alla grabbarna i pyjamas kom in och busade runt med vår hund en stund före John Blund kom på besök. In och ut stormade grabbarna grus och det var så härligt att få krama gonatt.

Sen blev vi erbjudna den lägenhet vi nu bor i och flyttade in, det var med sorg vi flyttade ifrån varandra, vi och grannarna. Men vi tröstade oss med att vi kunde vinka till varandra genom fönstret. Jag tror inte det gick ett år ens när L kommer rusande ute och berättar att de har fått en femma att flytta till. Jag blev så lycklig å deras vägnar, två vuxna och fyra söner i en trea är bara för trångt.

Vi trodde inte det var sant när det visade sig att de ännu en gång kom att bo vägg i vägg med oss, fast i porten efter vår. Vi fortsätter att träffas på födelsedagar och självklar satt L och jag åter vid köksbordet och pratade så fort vi fick till det. Vid dessa födelsedagar mötte jag resten av släkten och L:s svärmor Bettan gjorde snabbt ett stort avtryck i mitt hjärta. Bettans man J som nyss dog var en fantastisk man, ingen kunde laga mat som han till stora familjens träffar, smörgåstårtor och annat gott. Han var en så kärleksfull människa, han och Bettan tillsammans var ett par match made in heaven, sällan jag sett sån kärlek.

Där stod hon nu utanför min dörr, med en bok hon så gärna ville att jag skulle läsa. Jag blev så glad att se henne och vi pratade på fast hon inte ville komma in. En ängel, tänkte jag när hon hade gått, som gillar mig och mina texter och bilder på Facebook.

Ni vet väl att det finns änglar omkring oss som strör kärlek över oss, när min ängel stod utanför min port, fungerade inte porttelefonen, den ringde bara upp min makes nummer. Så hon bad en bön om hjälp efter en lång stund och då kommer mina nya grannar som det visar sig att hon känner väl. Det är ju för härligt, så in i porten kom hon.

Dagar med oväntad guldglans är värdefulla, det är då jag vet varför det är en sån  gåva att få leva. När det tunga drar över mig, när kroppen inte vill, när jag sparkar på mig själv för att få upp mig, få igång mig. Då är det garanterat dessa änglar, barn barnbarn och vänner som håller liv i mig, gör ännu en dag värd att leva, leva stort i det lilla.

Till Bettan ❤

Lös i konturerna

0464327A-EA81-4334-8C7D-7B15DA62C743

Ni kan nog inte fatta hur mycket garn jag har, mestadels ullgarn eller sockgarner av ull med lite konstfiber i, för ull är inte så slitstarkt till häl och fotdelen. Jag sitter i mitt ullparadis och sorterar efter färger ner i snygga lådor. Igår var det en finfin dag jämfört med idag, kör lite karusellsnurr och mjuka knän sittande i en stol mitt i ullen. Så får jag lägga mig en stund och så på igen.

Körde en tvätt med ett par vantar och ett par torgvantar, tovade vantar gillar jag, ska brodera på torgvantarna när de är torra.

Det här med lunch är ett knepigt kapitel nu när jag ska ner i vikt. För mig blir lunchen frukost och vid tretiden kokar jag en soppa i soppmaskinen eller värmer någon rest. Soppmaskinen älskar jag, bara ösa ner det jag vill ha, välja om det ska vara finfördelat, mosat eller som bitarna är.

Min intention var att koka linssoppa, men ibland snurrar jag till det och slutresultatet blev mixad grönkålssoppa med morot, pujolök och buljong. Jag hade rostbiff kvar som jag klippte ner i soppan, det smakade väldigt gott. Lite långnäsa när jag insåg att jag hade glömt bort linserna och potatisen, den sista gör soppan krämigare.

Våren lyser, havet svarar upp med glimten i ögat, skrattmåsen glider ljudlöst förbi, sneglandes på mig, medan småfåglar drillar mer och mer för var dag. Själv känner jag mig diffus i konturerna, vårlös, värnlös, menlös, det sista ordet betydde förr oskyldig. Fick med tiden dålig klang och omvandlades till menlös, vilket betyder typ oskyddad. Om det nu skulle vara bättre klang på ”menlösa” barns dag, just menlös låter väl lite negativt i mina öron.

Onsdag redan och inte fick jag så mycket gjort som jag tänkt, ett varv till inne i ullen får det allt bli. Middag blir stekt makrill, med något mer som jag inte har tänkt ut ännu.

 

Förgänglighetskänslig

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Nog trodde jag att tidsmedvetenheten skulle förbättras med åren, men det verkar inte så för mig. Jag vet ärligt talat inte vart min tid tar vägen, timmar, dagar, veckor blir månader, blir år. Oavsett när jag kliver upp är det bara middag, så där hipp som happ och jag hänger inte med.

När jag stannar upp och tänker på all min tid som flyktig, som en avlöning som bara drar iväg, då blir det känsligt i mig om medvetenheten av utmätt tid på jorden. Det är så konstigt allt det här med att vi föds, lever ett andetag och sen dör vi, för att nästa generation ska ta över alla stunder, lycka, sorg, medvetenhet, sökande, kunskap och förgängligheten i vårt andetag. Samma undran om varför, ska sökas både uppe och nere, inne och ute, runt om i världen och sist inom oss själva.

Jag känner mig inte rädd för döden, den är så overklig, när det gäller mig själv, att jag  inte kan ta den på riktigt, fast klart den ligger där och väntar på mig som alla andra. Döden är mer något som ska ta ifrån mig allt jag vill vara nära och följa som en levande människa.

Det kan ge mig ångest och fundera på om jag kommer finnas tillräckligt många år, för att följa mina egna ungar och deras barn tillräckligt länge för avslutningar, studenten och alla andra stunder där jag får sitta bredvid barnbarnen och höra hur de tänker och undrar över livet. Det är så otroligt spännande att vara med en stund här och där, få dela med mig av kärlek och dela tankar med de små. Så kloka och roliga saker säger de ofta, som vi kan skratta tillsammans åt. Bästa stunden är ögonblicket vi båda inser samma tok, tittar till på varandra och så bryter skrattet ut.

Folk med humor är nog de viktigaste som går på vår jord, att stå i en kö och se något dråpligt hända, svepa runt med blicken och möta leende samförstånd. Det befriande skrattet tillsammans med okända, de slängda orden i farten som lämnar skratt som gåva. Skratt bjuder trygghet och inbjudan att dela något.

 

 

 

Dörrlös tillvaro

B127DC48-A377-43DB-9E7C-31C5CEB624DD

Konstigt, men det känns som om det drar extra mycket här hemma idag. Igår kom killen som skulle ta med sig alla dörrar, garderobsdörrar och överskåp för omlackering. När han tittade i sina papper skulle allt med, utom våra toalettdörrar, men ”vad i hela friden,” sa vi i mun på varandra. Skulle allt vara vitt och fint i hallen utom två genom åren gulnande toalettdörrar?

Jag ringde kontoret och fick hjälp att lägga till de två dörrarna, så det löste sig. Nog är vi vanedjur alltid, jag letar efter dörren när jag går in på toa och försöker stänga den obefintliga dörren när jag går ut. I två veckor får vi nu sitta och fisa inför öppen ridå, det är då för skönt att vi har varit gifta så in i bäng länge. Tänk så besvärligt en del har det i början av ett förhållande, inte släppa en fjärt, absolut inte bajsa och vissa kan knappt kissa. Då vore en dörrlös lägenhet en mardröm.

Mamma ringde nyss, hon ringer oftast när hon vill ha något gjort, men denna gång skrattade vi båda gott tillsammans. ”Hur blir det imorgon?” Frågade hon och jag undrade ”vad det var med imorgon? Den sextonde svarade hon, vad händer då sa jag?” ”Min födelsedag sa hon.”

”Men vänta nu sa jag, först ska vi ha vår, sen sommar innan hösten tar oss till den 16 november.” Hon började skratta och vi konstaterade skrattandes att hon var ute i verkligt god tid. Så kan det bli när ålder och stroke tar sitt, någon fyllde år på boendet och sen trasslade hennes tankar ihop sig.

Men jag ska nu börja städa ur skåpen utan dörrar, ser ju tydligt var en insats behövs.

Jag är en varannandagsmänska just nu, mår skunk en dagen och nästa skapligt. Igår var jag galet trött, lyssnade på en meditation och somnade, vaknade 16.55, sov bort större delen av eftermiddagen. Inte kul alls. Tacksamt tackade jag mig själv, som redan tidigare i veckan ringde och bokade av tiden till frissan.

Så fötterna ser ut och frisyren, vågar inte boka nya tider.

 

 

Tacka nej är inte lätt alla gånger

76167B4C-9D84-4E52-8C71-08B18F0F118B

 

Redan i morse när jag satte fötterna i golvet nyvaken, visste jag att det är en ”sån” dag, mjölksyrans dag. Jaha, mjölksyra från fot till knopp, helt slut när jag rör mig och jag skulle bli hämtad av maken vid 12- snåret för skjuts till Täby polisstation för att fixa nytt ID-kort.

Duschade, tvättade håret, sen fick jag lägga mig på ett badlakan, orkade inte torka mig. Vänta in livet en stund, upp och föna håret med armarna uppsträckta var en plåga. Jag tittade mig själv i spegeln och sa till mig själv ”du får allt va så där osminkad och rälig.”

Väl i Täby fick jag kämpa mig upp i en trappa , sen satt vi där och väntade. Eftersom det gått troll i detta med att fixa identitetskortet, fortsatte det på plats ännu en gång. Jag som tidigare redan tagit foton har fått veta att de tar det på polisstationen och som någon påpekade, man får inte ha glasögonen på sig. Tänk, det sa inte killen som tog bilderna i vårt centrum, jag sa att de skulle vara till ID. Han borde sagt att de tas på plats och att jag inte fick ha glasögonen på mig eller rättare sagt, att jag inte behövde ta foto hos honom. Nu blev de något trassel med kösystemet, så där satt jag med nr 203 och alla nummer gick förbi, vid 212 gick maken och frågade. Man har ju en beställd tid, hon fixade något och sen var det min tid.

Haha dessa foton de tar, jag såg ut som ett spöke, hade för mycket hår i ansiktet och ombads dra bort vid sidorna och luggen. Japp, det blev ju snyggt utan en spegel att kolla hur det såg ut. Så nu får jag kallelse att hämta ID:t om en vecka. På väg ner i trappan mot bilen var jag tvungen att hålla i maken, den förbenade mjölsyran, så svag i benen och darrig invärtes.

Väl hemma har jag och mjölksyran varit ett hela dagen och kvällen, kommer lägga mig tidigt.

Drömmen om att vara dagmatte till sonens framtida hund, tackade jag nej till idag. Det var inte roligt att vara realist när man som jag drogs med i sonens inspirerande glädje. Vi är väldigt lika varandra och jag mitt nöt inbillade mig att det skulle fungera med min kropp, pyttsan. Tack för era kloka tankar om det här med hundvaktandet för min del, behövde höra det.