Smyger förbi

Öppnar dörren ut till paradiset, kliver med lite försiktiga steg ut på altanen i nattlinnet. Sätter mig ner i det ljumna med surr, fågelsång och grannarnas gräsklippning, det är fredag och allt i grannskapet verkar hämta andan inför helgen. Själv har jag tappat tråden och tankeverksamheten går på sparlåga efter många veckor här i stugan. Den tappade tråden är nog den som håller igång det sociala, allt det där jag trott var mitt liv i livet. Men nu sitter jag här i bara mig och jag vet banne mig inte vad för liv jag har kvar.

Det jag pratar om nu är ju ingen skiljsmässa varken från mannen eller mina anhöriga, vänner utan mer något som sker i mig. Riktigt var detta kommer sluta vet jag inte mer än att detta varande i bara mig själv har gjort att jag undrar varför jag aldrig tidigare fått tid att vara i mig själv under så lång tid.

Den där inre motorn som presterade så mycket under alla år, vad hände, tog bensinen slut. Hon den koncentrerade med tusen järn i elden, lust, vilja och envisheten, vart tog hon vägen och vem faan är hon idag.

Här och just i nuet är det fåglarna och jag, kråkorna som boar i tallen, KRA kraaa! Mina holkar har tillfälliga hyresgäster och när slutligen svartvita flugsnapparen klev in i sin holk, då la sig lugnet i mig. Nu är de här blåmesen, talgoxen, rödhaken, men han boar nog på marken under en buske, svartvita och inte glömma nöt”skvättan” som jag har döpt honom till, han kan inte äta som fågel utan skvätter ut mer frön på marken än han får i näbben. Den smeksamma vinden, det gröna som gror, blommorna och fåglarnas sång allt i mitt nattlinne, här på altanen.

Fredag, snart in i duschen, tvätta håret som inte tvättas varannan dag som alltid förr. Till och med håret får vila, bli lite smutsigt mellan tvättningarna, så hälsosamt för håret.

Ikväll kommer maken, med kassar och fläkt från stan, skönt att han kommer, men jag har känt att jag dragit mig in i mitt skal en stund precis när han kommer som om jag varje gång blir lite överrumplad av virvelvindarna runt honom.

 

Ramar, regler och kladdiga fingrar

Just nu har det lagt sig ett slags sinnesfrid i vem jag är och vad jag vill, mest tror jag det är så för att det jag vill inte tar så mycket plats här på landet. Jag kan sitta i särken hela dagen, inte en käft kommer knacka på dörren. När i mitt liv har jag någonsin kunnat vara så här fri i mig själv? Ingen yta, inga måste mer än mina egna spökmåsten inövade sedan medeltiden.

Men jag är inte mycket för yta, sminkar mig sällan, har varit så i hela mitt liv, men ska jag på fest då kommer sminket fram. Jag bor i en kommun som är proppfull av yta, dessa kvinnor och män med sin klädkod, sätt att prata, röra sig, resa och äga dyrt, måste vara otroligt jobbigt att leva så. Inte blir man lyckligare av rikedom, fast det underlättar sånt som medelsvensson ständigt kämpar med, sina räkningar och få snurr månad efter månad.

Nu har jag fyra veckor kvar på landet och ibland undrar jag vad jag ska hem och göra överhuvudtaget? Inviga gästtoan och badrummet så klart, jag har sagt att nästa mindre fest vi har så ska vi alla vara i badrummet, för där kommer det att vara tjusigast. Lite klingande i skumpaglas och tända ljus hör väl till en lyckad renovering?

Här har vi haft besök av sonen med sin fru och tre ungar, snälla, rara ungar hela högen, men smuligt och kladdigt blir det 🙂 Sonhustrun hade baka ljuvliga danska winerbröd till kaffet. Synd att klaga och det var skönt att ha alla omkring mig fast jag  tramsar med att hålla undan, vilja torka och påtala kladd. Vi är inte riktigt överens om just den delen av fostran, inte lätt, jag har en massa fasta idéer om hur det ska vara och de bryr sig inte så mycket.

Jag har jobbat med barn, med det vill jag säga att jag inte är helt blåst på vad barn behöver för att växa och må bra, de där ramarna många inte ger sina barn idag, ramarna som gör dem trygga så de har sin plats i samhället med oss alla andra. Här på landet har vi inrett ett rum till lek för barnbarnen, samma i stan, de får flänga och böka, men kladda runt gillar jag inte. Det är väl bara att erkänna att jag är mycket för ordning och reda, då mår jag själv bäst tillsammans med barnen. 😉

Nu har lugnet lagt sig, maken sover framför tv:n, våra finaste sover i gästhuset och jag sitter och skriver lite för mig själv, i mig själv. Men snart ska jag blåsa ut ljuset och dra mig tillbaka i salongerna 🙂 deckaren kräver någon timme innan jag somnar gott. Kram på er all!

 

 

Pippi på pippi

Nu har jag förberett fredagsparty till mina närmaste grannar, ser det inte läckert ut? Just nu funderar jag på hur jag ska servera det hela?

Ställa tallriken på marken med en stor sten på fatet, så inte de större fåglarna flyger iväg med det hela? Eller trycka in det i en bollhållare eller klappa in det på en trädstam?

Hoppas de blir glada nu mina fåglar.

Ps. Det är jordnötssmör och havregryn om någon undrar.

Att göra stationer

Plockar fram allt som behövs för att baka bananmuffins, passar perfekt för att bli av med de två sista brunprickiga bananerna som ingen = jag äter upp.

Passar samtidigt på att plocka fram garn och stickor till ännu ett par sockor till barnbarnen, började med 8-åringen fortsätter nu med 4-åringens, sen är det tre till i fallande skala.

Nästa station är vitrinskåpet som jag redan har börjat riva ut, det är trångt om saligheten i vår lilla kåk och allt maken handlade förra helgen, bokhylla, garderob, vägghyllor och lådor att lägga prylar i kräver en massa plockande och flyttande hit och dit.

Jodå, allt kommer bli ordning på, tillvägagångssättet visar bara på hur svårt jag har att fokusera och det retar mig, gör mig trött att känna mig vimsig i skallen. Återfallet i utbrändheten går inte omärkt förbi, men här i min ensamhet är absolut bästa platsen att häcka sig i balans.

Ett litet fniss gav jag mig själv imorse när jag tittade ut och högt konstaterade att det är damm ute. I min stressade hjärna var det ordet som flög ut fast jag borde ha sagt molnigt. Så nu vet ni hur det är ute när jag säger damm. Inte borde jag alls bry mig om paddan, läsa massa inlägg, skriva här och där, inte heller lägga patiens halva nätterna, ni vet den där Harpan som är gratis på nätet. Hjärnstress mår nog bäst av att bara vara i naturen, inga överraskande syner, inga tankar, helst borde jag gräva ner mig under täcket och dyka upp om några månader.

Men som tur är har jag lite att ordna med, mot muffinsbaket.

Varför har vissa många drömmar och andra inte?

Idag beställde jag lite kläder på postorder till min mamma och tänkte bli medlem så allt går snabbare nästa gång. Upp rullar en sån där årtalslängd och jag började rulla och rulla för att komma ner till mitt födelseår.

Det är ju inte klokt så gammal jag har blivit, alla dessa år som bara rullade förbi, just det förbi. Men ärligt talat blev jag lite ställd, för vart tog alla åren vägen? Vad hände, vad påverkade, det goda, det onda, misstagen, övermodet, livsviljan, förlåtandet …

Undrar vad jag drömde om som barn? Jag har inga speciella drömmar, tror aldrig jag har haft så många. Är jag konstig då, är det fel på mig? Folk verkar ju alltid ha så mycket drömmar om allt och lite till. När jag tänker närmare efter vet jag bara två saker jag har drömt om tidigar i livet och en dröm jag har nu, ifall det är sånt man kallar drömmar.

Dröm nr 1

Att få barn, att vara hemma med mina barn. Inget kunde slå den önskan, ingen utbildning, ingen hög tjänst var ens i näheten av den längtan.

Dröm nr 2

Att få sitta en morgon med en kaffemugg i handen på min egen sommarstugetrapp. Den längtan kom efter en sommar i lånad stuga när barnen var små. Tänkte aldrig på att skaffa en stuga genom alla år, det var bara den där trappen som hägrade för mig. Dessutom, sitta på trappen en morgon, hahaha jag som är så morgontrött. Men klart när jag satt där på trappen till den lånade stugan, då var dottern liten och jag gick upp med henne.

En dröm i nuet

Att köpa en husbil igen. Vi ägde en sån innan det blev så poppis, jag bara älskade att bo i den. Friheten att sova mitt i en skog eller på ställplatser var så fint och jag såg så mycket fåglar som inte fanns hemma och andra av skogens djur. Att som snigeln ha sitt hus med sig med toa, dusch, kök, spis, ugn, tv, golvvärme … Ljuvligt, jag suckar varje gång vi möter en husbil i trafiken, undrar om de ännu vinkar till varandra när de möts i trafiken, eller om de har blivit för många nu?

Samevantar, chokladbollar och en naiv Löfven

Vaknar av att det låter … tunga hagel studsar på plåttaket över källartrappen, jag drar upp rullgardinen, lägger mig igen och tittar ut på ovädret från min ännu nattvarma säng. Efter haglet drar värsta stormen igång, snöar på tvärsen och plötsligt dalar halva lappvantar ner … får man säga så, ”lapp”vantar? Kanske ska kallas samevantar nu i mellanmjölkens lättkränkta land?

I skolböcker och tal var en same en **** och inget visste vi om förtryck av en minoritet i vårt land. Allt som hängde ihop med samer och deras värld var vi omedvetna om. Det var ju inte Svensson som åkte dit upp och forskade rasbiologiskt med mätande av samernas kroppsdelar, lika med romer och andra mindre ansedda i samhället. Det är maktens folk som möjliggör de mest sjuka saker i samhället, än idag mörkas deras val för att vi folket ska vara helst lika omedvetna som under min uppväxt på 50-talet.

Tänker på det där oskuldsfulla ordet ”choklad”bollar, verkar onödigt att skriva ut det, för då går de lättkränkta vita svenskarna igång, för det verkar som om de är de som har mest problem med chokladbollarna och mår riktigt illa av bokstäverna. När jag växte upp la vi pengar i skolans bössa där den lille *****pojken bockade tacksamt för den skänkta slanten. Vår lärare pratade om allt vi skulle hjälpa ******** med och inte en unge eller vuxen i vårt land hade minsta elakhet i tanken med ordet *****.

Det var då, oskuldens sista tidevarv, det är en ära att ha fått växa upp i den tron att vi inte ständigt var ute efter att smäda folk så fort vi öppnade munnen. Vi var nog tanklösa och naiva på riktigt, inte som nu när politiker plötsligt vill kalla sin försumlighet att sköta landet för naiv, skjuta över ansvaret på befolkningen, vi har varit naiva enligt Löfven. Jag tycker han kan snacka för sig själv, är väl enda gången vi som folk helt plötsligt fick vara med i allt politikerna från vänster till höger har tryckt ner i halsen på oss de sista åren.

Nu är det dags att få lite gjort här hemma, borde ätit lunch för länge sedan inser jag när magen knorrar.

 

 

Mördande start

Dödade precis ett litet flygfä som satt på bordet, insåg rätt snabbt att det var en pytteliten dammtuss jag hade mördat. 🙂

Dagen kommer nog inte bli som vanligt efter gårdagens hetsiga tempo. Vi körde från landet vid 07.30 tiden mot sjukhuset där jag skulle tappas på blod. När vi började närma oss sjukhuset och besökstiden krockade några idioter på vägen och vi sniglade fram i den långa karavanen och jag såg på klockan hur minuterna bara käkades upp mot min besökstid. Stressen låg som ett rött skynke i hela kroppen. Ringer min ”njursyrra” berättar att vi sitter i kö … ”men du ska inte vara här på en timme” säger hon. Så blir det när hon en morgon ringde, väckte mig och frågade om jag kunde ändra tiden lite inför detta besök. Jag känner mig inte så pålitlig alla gånger med komihåget, och nyväckt är det kört.

Maken och jag hamnade på sjukhusets fik … men så blev jag tvingad att gå tillbaka i entrén mot toaletterna med en något desperat känsla/behov av ett besök. Väl på plats är det fullt på de tre toaletterna, en tjej kommer ut och säger att det är stopp på den toan. Ååå, inte kul, så kommer nästa ut och säger samma om den andra muggen och så tvärstopp även på den tredje. Jag rusar ut till receptionen och anmäler vilket ingen av de andra gjorde, hur konstigt är inte det? Hon visar mig till andra toaletter som tur var och jag kilar vidare. Sen upp till mottagningen som ligger tvärs genom hela sjukhuset och väl där hamnar jag på toa igen, nu blev det för stressigt för min kropp, magen slår slint och illamåendet följer som ett brev på posten. Suck! Känns inte som toppläge att bli tappad på blod, men likväl så skönt att få det avklarat.

Sen drog vi hem till lägenheten, maken hämtade post, jag satt skakig kvar i bilen. Tog en sväng ner till stora bryggan och åt glass i en nyöppnad glasskiosk. Tänkte ett tag lämna en hundring i vårt efternamn så sonens ungar som bor granne med kiosken kunde komma senare och äta glass, men plötsligt dyker sonhustrun upp med sovande bebis och tvååringen. Oväntade möten är trevliga och mina barnbarn fick lite glass.

Sen bar det iväg till Ica för att handla till min mamma som vi skulle besöka på vägen mot landet. Jag tar kundvagnen att hänga på, maken sköter själva handlandet, väl stående vid hemmets parkering där mamma bor blir mina ben till spagetti och jag klarar inte av att gå upp till entrén, där vi ser att mamma och andra sitter ute i solen. Maken fick köra upp mig, hade ingen lust att svimma, men måste dyka upp hos mamma som jag lovade. Stannar en timme och hasar tacksamt ner till bilen med min nu helt kraschade kropp. Till slut somnar jag i bilen och vaknar inte förren vi är hemma igen.

Så idag klev jag upp med en kropp som får lida för gårdagen, det är ingen hejd på hur kroppen gnäller, jag segar upp och tar genast en Alvedon 665 och hoppas att det hela ger sig lite. Maken klampade iväg till gemensam städdag i området och jag som förr hade älskat att vara med på sånt är nu så tacksam att jag slipper. Vädret är inte så strålande idag och det känns helt ok för mig och min kropp.

 

Liv till varje pris?

Idag blir jag 63 år, det sa min man när han ringde och grattade 🙂 själv tror jag ännu att jag blir 64 år. Samma visa varje födelsedag, jag håller nog på att bli senil eller så är det matematiken och jag som inte kommer överens. Ålder har aldrig betytt så mycket för mig, jag hade redan som ung många betydligt äldre som vänner och så har det varit hela mitt liv, nu hör jag själv till de äldre.

Så konstigt överhuvudtaget att jag lever, om jag varit född i ett annat tidevarv hade jag varit död nu, tänker då på transplantationen av njuren. För den delen hade jag nog varit död även i nutid, om jag hade fötts i ett fattigt land. I fattiga länder får naturen ha sin gång, vilket vi alltid tycker är helt naturligt när det gäller djur, till skillnad mot människor. På så vis dör svaga direkt vid födelsen och ”naturen” tar många under uppväxtens gång, barnlösa förblir barnlösa och organsvikt leder till döden.  Egentligen är det konstigt att vi tror oss ha rätt att trotsa naturen med att bota allt som en människa kan drabbas av.

Det här att till varje pris slå liv i gamla människor eller nyfödda, skadade barn, vad ska det tjäna till, med vilken rätt ska för tidigt födda vars kroppar inte klarar att leva lik förbenat pumpas upp med medikamenter av läkarna, våra nutida halvgudar. Dessa utvecklingsstörda barn som aldrig kommer leva en sekund som en frisk utan att ha andningshjälp, sondmatning och bara hänger i en specialrullstol övervakade av monitors och utmattade föräldrar. Var ska den kampen för ett igångslaget 98-årigt hjärta leda, vem tar ansvar för det kommande livet, när kanske den trötta gamla kroppen får ligga som ett kolli, vad har man vunnit då, vem har vunnit då mänskligt, ekonomiskt, samhälligt?

Sånt här skulle vi verkligen behöva prata om, men i väst är det så tabuartat, allt mänskligt liv är värt varje krona och samhällelig insats, osvsett det pris den sjuke med omgivning får betala.

Hittar någons förråd

Idag lägger jag mig ner i sängen, lite mitt på dagen vila, tittar ut ur mitt för första gången öppna fönster denna vår, vårt fantastiska myggnät drog jag för, det syns nästan inte, hålls på plats med en magnet.

Doften av vår, det svala draget och min pampiga gran med fågelholk med familj, som gör mig så lugn och tillfreds att kika på.

Undrar just vem som hade sparat kornen inför vintern på utsidan i mitt fönsterhörn? Dessa fönster som vi i en snar framtid kommer byta ut, de nuvarande är så slitna.

Mina sticklingar till Mårbackapelargonen ser ut att ta sig, några i större krukor, med hopp om att de med lite bevattningshjälp ska klara sig ute när vi inte är här.

Jag känner mig också sliten efter helgen med familj, så trevligt hela tiden, bara jag som inre orkar med det hela som jag önskar.

Maken och sonen har byggt halva altangolvet klart till gästhuset, ser ut att bli väldigt fint. Hörde att sonen ringt sin vän plåtslagaren om något att sätta upp som staket runt altanen, genom trästolparn.

 

Solen tröttheten och sorgen

Den dag solen gör sitt bästa är jag så trött, så trött. Maken och sonen spikar och sågar vidare på altanen och jag tycker det ska bli skönt att få lite hjälp och sällskap av maken när son med familj åker hem efter helgen. Jag känner mig hopplöst grinig när maken liksom inte svarar upp på en kommentar, utan låter mig tolka hans tankar bäst fan jag vill och det gör jag och då blir han sur och säger att han inte alls tänkte så. Varpå jag påpekar att jag inte är tankeläsare och att han kan använda käften till det den är skapt för. Så levde de lyckliga i hela sit liv. 😉

Imorse upplyste Telenor mig om att min surf var slut, va? Första gången upplevelse och jag var så glad att maken var här och kunde ringa kundtjänst och fixa det hela. Just nu samlar jag mig, måste dammsuga, byta i sängarna som redan är urrivna, diska, torka och få lite ordning här efter helgens rännande av ungarna. Önskar att jag kunde sätta mig ner och bara strunta i hur det ser ut, varför kan vissa det och andra som mig inte klara det någon längre tid?

Tankarna mina glider lite hit och dit, det är min systers födelsedag, hon som inte lever längre. Det här att folk dör är ju så självklart med de äldsta fast jag kan bli väldigt ledsen och känna stor saknad beroende på hur viktig den personen var i mitt liv. Syrran, lillsyrran, ja herregud inte väntade jag mig att hon skulle dö varken före eller efter mig, hon skulle väl inte dö överhuvudtaget. Sådana tankar fanns aldrig någonsin i mitt hövve. Syskon som grälar och missförstår varandra, kan ju va så himla kitsligt och såå vanligt. Vi var så olika samtidigt som vi var lika och jag sörjde henne verkligen, första året var värst, sen la sig sorgen till ro, saknaden dyker ofta upp fast på ett lugnare mer konstaterande vis och jag känner ibland att hon är nära mig, hon och mormor, fast jag fick höra av en välkänd medial vän att även min far slår sina lovar runt mig från andra sidan, den pappa jag inte mötte förrän jag var 18 år.

Min syster hade problem med spriten, precis som hennes pappa, min adoptivpappa. Ibland tänker jag att det kanske var bäst att hon fick gå … Hur ensam hon kände sig trots sitt nästan vuxna barn, att inte ha någon att dela sitt liv med, vad hjälper en hög tjänst på jobbet, om man känner sig ensam. Men nej, inte ville jag att hon skulle få lungcancer och dö på det viset, göra så snabb sorti från oss och jorden. Hon saknas mig och mamma känner sorgen idag och saknaden precis som hon gjorde igår då min adoptivpappa dog på Valborg för många år sedan.

Nu tar jag tag i städningen och tänker att imorgon ör jag ensam här igen och kan bara vara.

 

Strålande sol och lite mutter om Wp

Tänkte mig lite ändringar här inne, men se det gick inte, försöker få in ”mina valda vänner” synligt på samma ställe, men det verkar himla knepigt. Så vissa av er syns och andra sitter som limmade i min blogroll lista. Tänkte ändra hela min sida, men det funkar inte heller, det bara rullar och jag får börja om och börja om, så jag la av.

Inte blir det bättre av att allt står på engelska, jag fattar inte allt helt enkelt, skillnad var det förr då jag höll på jämnt, då hängde jag med i alla förändringar wp hela tiden gjorde. Jag har nitiskt hållit fast i det äldre viset att lägga in ett inlägg för då förstår jag mig på hur det fungerar och blir. Men har börjat med det nya moderna och se då blir det inga indelningar i personligt eller vad som helst för jag blir så tekniskt osäker på hur fan de tänker. Att ändra hela sin sida verkar som om jag behöver högre studier i IT för att klara av, om jag nu ens kommer in dit där valen ska ske?

Strålande sol och kvitter, jag laddar för dusch, hårtvätt och rakning av benen. Blir trött bara jag tänker på det, men idag kommer Byggar Bob med familj och maken dyker också upp med förnödenheter för en matglad Valborg. Jag borde så mycket idag, men vet ju att jag flåsar ihjäl mig och får hjärtklappning. Det här med ”tjockt blod”, högt Hb har den inverkan på mig, ska tappas nästa vecka och det ska bli så skönt.

Enligt maken är det färdigbilat i stan i det stora badrummet och gästtoan, nu ska allt nytt in, kakel, måla, golv och all ny inredning. Nu har två veckor av åtta gått och det går väldigt snabbt, även nästa vecka kommer bli kort eftersom måndagen går bort, sen ska maken hämta mig på fredag för tappningen av blodet på sjukhuset.

Sen hoppas jag att jag kan få en vecka i lugn och ro, jag vill ställa upp min symaskin som jag inte har använt på länge, se om jag kan komma igång med lite småkläder, barnkläder, trosor osv. Inbillar mig att jag ska känna samma flow som förr vid min symaskin, fast jag nästan inte minns hur man ”trampar” igång den. 🙂 Trampa som förr går ju bort …

Alltid denna väntan

Sol, grått, molnigt, soligt, regn, snö, snöregn, sol, blåst, hagel, smälter, droppar … repris och repris.

Känns som en normal april vädermässigt, fast många fått för sig att våren redan borde vara här och med det menar de vår med rena sommarvärmen, hur orealistiskt är inte det. Själv njuter jag så in i norden av detta ruskväder fast jag får ont i kroppen och mår rent fysiskt sämre. Men kura inne, tända ljus är minsann inte dåligt.

Igår körde min man mig till ett laboratorium för provtagning här i Roslagens som visade sig vara tipp topp med trevlig personal och ypperlig service. Redan samma dag ringde min njursjuksköterska upp och sa att alla värden var bra utom det där Hb:t som nu har nått ”dags att tappas på blod igen stadiet” vilket kommer att ske nästa vecka när jag ska till sjukhuset på återbesök hos läkaren. Jag längtar dit, bli av med biverkningarna av tjockt blod ska bli så skönt.

Idag väntar jag på en leverans av en soffa, kändes inte så kul när jag insåg att valet att inte få den leverar på plats innebar att de levererar den till tomtgränsen. Trodde de skulle leverera den till dörren/under altantak, vilket jag i mina tankar ändrade till utanför altanen, för upp för altantrapporna är väl lite för svårt om han är ensam. Där får soffan stå till maken och sonen kommer på fredag. Jag har tre presenningar som jag ska skydda den med, en inunder och två över. Att jag inte valde leveranskostnaden till plats där soffan ska stå beror på att vi har en soffa som måste flyttas ner i gästhuset innan den nya får plats. Så jag får helt enkelt inte in soffan i vårt lilla hus.

Väntan ….

Nu lite lunch.

Tur och retur

Igår åkte vi 20 mil tur och retur till goda vännens man som fyllde 50-år, en resa jag verkligen ville komma iväg på, men oron över det dagliga tillståndet har ju levt rövare i skallen vare sig jag vill eller inte. Vaknar och segar mig som alltid, kroppen känns som oftast inte tillhöra mig. Men ibland slår den mig med häpnad, glad och lätt, jaja ska inte överdriva min tillfälliga lätthetskänsla, vi pratar dock om en redig tant i sina stadiga skor och breda rumpa, lite hoppsasteg mot bilen och iväg kom vi.

När man mest sitter i sin soffa och lever livet genom vuxna barn, barnbarn, vänner, alla kontakter på Facebook och här allt i en salig blandning, så är det minst sagt underbart att bara åka iväg och se naturen. Känna sig normal en stund, utsläppt från boendet mötte min blick fåglar av alla slag, två rävar, mängder av rådjur, kor, getter, hästar och tvåbenta både här och där.

Klart vi åkte fel i Västmanlands landsbygd, de där snirkliga små grusvägarna är ju så fina, men det krokiga får mig lätt att må illa. Stressig blev jag, slår liksom slint i skallen när jag ringer vännen dit vi ska och undrar hur vi ska åka. Hon vill skicka ut ett par med bil som ska visa vägen, ”vad är det för färg på er bil” undrar hon? Gul säger jag och frågar maken vad vi har för färg på bilen? Herregud det står still i skallen av stressen, vi har möjligen en guldbrun Volvo, inte en gul.

Så fort vi kom fram tappade jag all nervositet och kände mig så glad att vara där. Min vän och jag möttes inne på Aftonbladets numera döda blogg, men skriva till varandra gör vi egentligen inte, vi pratar i mobilen. Undrar hur lång tid vi genom åren har tillbringat i mobilen? Vi har inte träffats så många gånger och varje gång blir jag lika förvånad över hur hon ser ut, jag är ju så otroligt bekant med hennes röst som har förmedlat vem hon är, men ansiktets rörelser, miner, gester, kroppspråk är ju inte alls något jag känner mig bekant med. Visst är det festligt vilka fantastisk möten alla dessa bloggar har bjudit mig på. Vi delar så mycket av våra djupaste tankar, glädjeämnen varefter livet rinner vidare.

När man oftast läser om nätets hat och troll, falska nyheter och mest eländes elände, då tycker jag vi ska komma ihåg hur otroligt mycket alla våra bloggar bjuder oss på. Här bjuds andras tankar som ibland får mig att verkligen känna glädje över att inse att det finns andra vägar att gå än just mina. Bli lite förbannad, förvånad, lättad, inspirerad herregud allt finns ju här inne. Jag tycker så mycket om era inlägg som berättar er historia, uppväxt, sorger och glädje, de där tankarna som verkar så konstiga, egna, rent av studsande mot mig. Livet helt enkelt.

 

 

 

Rörigt på bana fem

Så fort jag går ut går solen i moln, jag känner hur lätt det blir att bara sitta här i min ensamhet i tystnaden. Inget jag klagar över, så efterlängtat att bara vara, nu gäller det bara att skärpa sig, inte bli för baktung i soffan.

I nuet är jag på landet och kommer bli här till veckan före midsommar, något jag har längtat efter och samtidigt bävat lite, kommer jag att få spunk efter ett par veckor eller klarar jag av så här mycket ensamhet? Klart min man kommer ut i helgerna och kanske sonen med familj någon helg.

Vad gör man när man har tappat bort en stor bit av sig själv? Så otroligt frustrerande att inte orka rent fysiskt, jag, det genuina i mig som har varit som mitt signum, min innersta energi, lusten, vilja det som var så typiskt mig är på drift sedan många år. Jag har försökt fånga mig i farten med lust och pock, men det blir bara korta sekvenser där jag utför det jag tänkt, men med sådan möda att jag får gå fram och tillbaka mellan soffan och vila mig i takt med att brödet jag bakar jäser eller vad jag nu håller på med.

Nu har jag lång tid på mig att orka tvätta fönster, sortera, torka, rensa här i stugan, till och med löpbandet fick följa med hit i hopp om att jag ska gå då och då. Jag drömmer om hur kroppen var förr, smal, stark och snabb. Ser unga människor, ser deras kroppar friska och starka göra allt det där jag längtar efter. Jag tänker att jag är för långt ner för att orka ta mig upp själv, min vilja verkar inte räcka till för detta för mig storverk. Självklart kan jag be om hjälp, men jag vet precis hur det blir, jag blir sjuk av att träna. Lätt att tänka att en sån som mig är lat, jag har aldrig varit lat innan jag har gjort allt jag tänkt mig, gjort mig förtjänt av att sitta. Tvärtom jag var den som jobbade ”lite mer än de flesta” … känns som om jag kastar ur mig de orden som ett magiskt skynke för att ni ska förstå att just jag verkligen inte varit eller är lat. Egentligen är det inte er jag viftar det magiska skynket mot utan mer mig själv och mina tillkortakommande känslor som ligger i det jag har blivit.

Jäkla tjat här från bana fem, nu ska jag äta en smörgås med hemrökt lax till äppelkrämen med mjölk.