Låångfredag förr

Såg mannen och Watson ge sig iväg på promenad i ett lättare snöfall där flingorna såg ut som om de kom från marken och svävade upp. Några minuter senare var det totalt snökaos  och jag undrar hur länge de kommer att bli borta hunden och mannen min. Risken finns att de tappar bort sig och inte hittar hem…

Just idag ska man vara glad att man hittar hem, långfredagen har en dyster klang i mitt känsloliv. Det var dagen när radion spelade sorgemusik oavbrutet, TV… glöm det, där visades bara golgata och elände. Hela stan var stängd och man satt där hemma dystert väntande på att eländesdagen skulle ta slut. Jag överdriver inte det var en plåga med långfredagen och i religiösa  familjer var det nog ändå värre.

Igår hade jag en underbar dag, piggheten höll i sig och de svackor som kom överlevde jag utan att tvingas ligga i soffan och sova. Stack iväg till vårt centrum och handlade både nya kläder till mig själv, påskägg till vännens barnbarn och gula rosor blev det, inte knirkande tulpaner som jag hade tänkt. Rosorna var så vackra och perfekta att det fick bli en bunt av dem i stället. Tur som en tok, hann med bussen hem och slapp vänta och gick direkt upp till mina vänner och fikade.

Berättade för barnbarnet att jag hade mött påsktuppen på vägen och att han visste att det fanns en liten flicka i det här huset som hälsade på sin mormor. Påsktuppen bad mig att ge en sak till den lilla flickan… åh, det är så underbart med barn. Se henne titta storögt i min kasse och får syn på påskägget.

Hon hade verkligen många tankar om påsktuppen sen och jag sa att han hade så många påskägg som andra barn skulle få att han var glad över att jag hjälpte honom att dela ut ett till henne. Inget är som att fika med gamla vänner… en så trevlig dag.  Nu har även jag påskriset uppe och påskkärringen hänger i fönstret, så nu är det väl påsk då.