Ingen mindfulness för tummen

Blev inspirerad att köpa 24 pennor med olika färger och en bok med mönster att färglägga själv. Snopet blev det när min artrostumme inte klarade av färgläggandet,  det som skulle  bli mindfulness blev bara ”ro hit en Panodil, tumskrället värker så jag blir galen”. Borde jag väl ha räknat ut, jag som har svårt att skriva vissa dagar.

Idag har jag tänkt så många saker att jag nog inte kommer iväg på ett dugg. Välja mellan en tur till Ica eller bussen till Kupan eller några hållplatser till och kliva av i vårt Centrum. Att liksom skvalpa runt och inte komma sig för är nog det värsta jag vet. Vissa dagar avundas jag er friska som kliver upp och iväg varje dag utan en tanke på er kropp, som om den plötsligt skulle svika er. En frisk kropp är en tyst kropp, tänker man aldrig på när man är frisk.

Nu ska jag tvinga mig igång, orkar inte med mig själv när jag mår så här, då får jag ta fram min inre piska. Om jag nu inte tar mig iväg så blir det till att koka grytan jag pratade om igår och så bakar jag ett bananbröd då några bananer ser ut att inte locka någon att sätta tänderna i dem.

8 thoughts on “Ingen mindfulness för tummen

    • livsglimtar skriver:

      Japp, så är det men jag tog cykeln och vinglade ner till Ica så nu har jag handlat lite mer mat och känner mig nöjd med att jag har ”rört” lite på mig. Träffade lite goa gubbar på ljugarbänken utanför Ica, vi pratade lingonplockning och hopp om Trattkantareller senare i höst. Han var familjens plockare och syltkokare, mysig man att slänga käft med.

  1. MarveW skriver:

    Så trist. Det är ju riktigt skönt att måla , typ mandalas eller vad det heter. Tror du att det kan vara möjligt med akvarell? Jag tycker det är lättare för handen men det är förstå individuellt.

    • livsglimtar skriver:

      Jag både stickar och virkar vilket brukar funka bra, lite lugnare får jag ta det ibland och vet att jag inte kan skriva länge, men inte tänkte jag på att detta ritande skulle vara så smärtsamt för tummen.
      Akvarell höll jag på med för många år sedan, det skulle nog fungera bättre, men jag har inte lust med det. Har ett syrum som jag så gärna vill landa i igen, men det är som om jag är så ringrostig att jag aldrig kommer igång igen. Så mycket som jag sydde förr, lagade kläder åt en kemtvätt, sydde åt hela familjen, sydde kompisens bröllopsklänning och senare hjälpte jag henne med att sy hennes dotters bröllopsklänning. Idag känner jag mig som en nybörjare, fast jag har mönster och tyg upp över öronen i det rummet. Jag kommer nog fåna mig lite med ritandet eller ifyllande får man väl kalla det. 😉 är man dum får kroppen lida eller något sånt. Kram

  2. Maria Wijk skriver:

    Känner med dig, artros är påfrestande för psyket. Själv har jag problem med fotleder och en knäled och jag som är en ganska aktiv person har inte alls vant mig med balansgången mellan att röra lederna utan att överbelasta. Så är det nog för de flesta av oss, sen när överbelastningen väl är ett faktum så blir värken så intensiv så man inte företar sig med någonting. Bit ihop och kom igen bara 🙂

    • livsglimtar skriver:

      Jag har en tid till min doktor på VC imorgon, hon ska få klämma på foten, skulle inte förvåna mig om det är artros även där, eller så är det plattfoten som trasslar. Tänkte att jag hade vrickat foten, men nu har den spökat mer eller mindre hela sommaren, en vrickning går väl över? Ja, vi biter och biter …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s