Sorg och saknad urlakar mig

Ok, jag har hållit mig undan ett tag, begravningen i fredags tog mer av mig än jag insåg att den skulle göra. Den gamla mannen som blir ensam efter så många års äktenskap. Han och frun har varit de som har hjälpt oss med vår hund när jag var som sämst i njursvikten/dialys och slutligen njurtransplantation. Nu är vår hund död sedan över ett år, men närheten har vi haft hela tiden till det äldre paret. De har varit med på våra familjemiddagar, hälsat på på landet osv.
Det var så sorgligt på begravningen, paret är nog ett av de mest kärleksfulla personer jag har mött.
Jag växte upp i trygghetens socialdemokrati när den var som bäst, de som gav mig kraft att växa var ofta den äldre generationen, de som själva upplevt fattigdomen som de liksom vuxit ur med hårt kroppsarbete in i en bättre social status.
Nu möter jag sällan de där fina människorna, de dör bort och inget liknande har jag i alla fall upptäckt.
Med det vill jag inte säga att det inte finns fina människor idag i nutid. Men inte de där genuina som liksom skolades av socialdemokratiska tankar om hur vi ska vara mot varandra och i samhället.
Så begravningen och hela dagen, kvällen grät jag från och till av sorg över Irene som gick och Bertil som blev kvar, över ideal som inte verkar finnas längre.

Dagen efter var det goda vännen som fyllde 60 år och festen var trevlig och jag mötte mamman till en av mina närmaste vänner, det var fantastiskt att se denna kvinna igen, som jag var så fascinerad av när jag var ung.
När jag tänker på människor jag har mött som har betytt mycket för mig, så är det alltid kvinnor. De har visat vägen, vågat och lyft mig med sig. Otroliga kvinnor, starka, intelligenta, riktiga tuffingar.

Män?
Ja, vad ska jag skriva? De jag växte upp med var liksom inte där, de umgicks med varandra. Bilden av min pappa är korsord, groggen, nyheterna på radio/tv och tystnaden han krävde. Semesterresor i bilen runt i Sverige, inte öppna fönstret det fick man drag av. Fostran skötte mamma, som allt jobbigt i familjen.
Han var rättvis kom min numera döda syster och jag fram till, lika rättvist ointresserad av oss båda. Fick hon en gul klänning fick jag en blå.
Nej, han skulle inte haft barn konstaterade han när vi var vuxna. Som om vi skulle undgått det i uppväxten …

Sen efter begravning och fest var det som om det blev tomt i mig och kroppen liksom tappade kraften, trodde jag skulle bli förkyld, men blev bara energilös. Har inte haft lusten orken att skriva eller läsa här inne.

Så var det med det, hoppas ni alla mår bra, snart hoppas jag ta tag i läsandet igen.