Ole dole UVI

Vet ni ibland vill jag skriva, men tillståndet för dagen ger känslan av att jag borde låta bli. Om jag nu ska skriva så vill jag att det ska handla om livet, tankar, händelser, inte min kropps eviga misslyckanden med att hålla sig frisk.

Men kroppfan handlar det om hela tiden, jag ges aldrig någon chans att bli ”frisk” må riktigt bra i ett lite längre normalt perspektiv. Jag har insett med själsligt motstånd att det är så här jag ska ha det typ ”är det inte det ena så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod”. Jag är inte riktigt tillbaka från luftrörsinfektionen som slog till veckan efter midsommar. Så jag har hostat, harklat, sprayat kortison, tuggat kortison, svag fysiskt och sönderhostad i kroppen. Så trött, där på landet har vi fått besök från barn och barnbarn som lever om och pulserar runt mig vare sig jag orkar eller ej.

”Klart jag vill” säger den gamla jag, hon tycker om att sitta med de små runt om sig, berätta och läsa högt. Självklaraste ämnet att bli en lärare, hon som ännu kan fängsla när hon berättar, men vad hon inte berättar är hur totalt slut hon blir efter en stund med de små, att hon ständigt håller in den depressiva gråten av att inte orka varken fysiskt eller psykiskt. Längtan att äntligen få ge upp, som ett obstinat barn som inte vill längre. Lägga sig ner och sparka med fötterna i golvet, fast så mycket fysisk rörelse kan jag glömma och hur hade jag tänkt att ta mig upp från golvet då? Här talar den praktiska sidan av mig, hur skulle jag komma upp, måste ju ha något att klänga mig upp via nu för tiden.

Så åker en del av familjen med sina egna gäster hem på söndagen och genast börjar jag uppmärksamma att jag har ett urinrör. Men ni hör ju själva hur det låter … hur ofta går ni omkring och känner en pytteliten del av er kropp? Som att trycka på en knapp kommer oron, vetskapen att ännu fler veckor kommer handla om kroppfan. Jag dricker vatten, bälgar i mig mängder i min hysteriska vädjan till kroppen att som omväxling göra rätt, skölj ut skiten som inte ska vara där.

Under natten springer jag upp och ner på toaletten och det första jag konstaterar när måndag morgon tvingar upp mig för ännu en kisstur är att det är dags igen för UVI. Det är nu jag återigen kan konstatera att mitt skal verkligen bara är ett skal, jag tappar fattningen, tappar kontakten med mig själv. Börjar ringa runt som en galning till alla omkringliggande VC, men de har inga tider. På min njurmottagning har telefontiden tagit slut, på stora sjukhusets vårdavdelning, syster påstår att de inte har någon läkare förrän imorgon. Jag blir så rädd att allt brister, jag gråter hysteriskt, ylar och allt sånt en sansad jag aldrig har hållit på med i mitt liv.

Av alla jävliga tillstånd jag kan råka ut för så är nog ”att vara beroende” av andra det absolut värsta jag kan råka ut för. Andra som i ett samhälle som inte fungerar, att vara beroende av andra för att leva.

Det är nu jag säger till maken, jag kan inte vara kvar här på landet, snart kommer nästa gäng som ska roas, barnbarn som ska springa in och ut till mig, vuxna som vill umgås, middagar som ska vara gemensamma precis som kaffestunder. Jag blir så hysterisk, inser att mitt land inte längre är mitt utan andras och jag har själv sett till att det blev så. Nu kör du hem mig säger jag till maken, jag slänger ner så mycket jag kan av mitt pick och pack. Med ett kissprov i rätt dosa kör han mig till stora akuten, jag vet fan i mig inte vart en lite obetydlig skit till människa ska ta vägen med sitt helvetes urinrör.

På stora akuten vill de inte veta av mig och en kvinna före mig i kön, vi ska gå till VC där de säger ”vi har inga tider”. Det har landstinget sett till, att inget fungerar längre, dessa samhällets jävla talibaner, politikerna. Men det är väl säkert främlingsfientligt att ha en åsikt om sånt också i vårt land fullt med rädda människor, som gärna förtrycker andra med åsikter.

Men ibland är det tur att vara en njurtransplanterad när UVI slår till, sköterskan på akuten inser någonstans att det kanske inte är helt vettigt att strunta i mig, onödigt dyrt för samhället att jag ska tappa min njurfunktion. Hon försöker lösa mitt problem, tycker det är onödigt att jag ska sitta på akuten i tio timmar, tio timmars väntan. Så hon ringer den stängda mottagningen och jag får genast prata med en av mina syrror som fixar remiss att lämna kissprovet en våning upp. Åker hem, men tänker på er alla andra med UVI som inte skulle fått hjälp. Väl hemma ringer min njursyrra igen och har via njurakutens läkare fixat ett recept att ta tills provet imorgon visar om det var rätt antibiotika.

La mig igår, ett skvättande, darrande offer för det som hör till UVI, tog 1 1/2 sömntablett vill inte vara med längre och vaknar upp med känslan att jag nog fick rätt penicillin direkt. Kvar är depressiva jag med ständigt häng av tårar i vrån, övergivenhetskänslan, stannar ensam hemma när maken idag drar till det som var mitt/vårt land. Jag tror jag kommer bli sittande ensam hemma, så de friska kan ha det bra på landet. Sen när de inte vill vara där, höst och vinter då kan jag åka dit och få vara så ensam som jag är i behov av.

Utan att det är så ”synd om mig känslan” känner jag att jag bara är i vägen, vad i hela världen ska det tjäna till. Om jag bara la mig ner i soffan just nu och så var det inget mer med det hela, så skulle det vara lika bra. Tänker så bra det vore för alla i familjen, så kunde de få umgås utan hinder från idioten till morsa. Jag fattar inte vad det ska tjäna till?

13 thoughts on “Ole dole UVI

  1. bergalott skriver:

    Jag hör ett rop på hjälp, ända inifrån din själs innersta vrå.

    Du är, förmodar jag, en av oss i den generationen som alltid ska stå till pass – alltid glad – alltid ha kraft – alltid stå för servicen. Det är så inpräntat så vi inte ens vågar visa oss sådana vi egentligen är.
    Vad vi minst kan släppa är detta att inte visa oss vara beroende. Inte släppa tanken ifrån oss och fatta att de där tankarna vi har är det ingen som hör. Klart som attan när vi nyper ihop om våra egna behov.
    Typ: Morsan/mamma klarar sig alltid. Hon kämpar på, så det är nog ingen fara med hennes krämpor.
    Vi måste ta oss i kragen och v-å-g-a tala.Det är den höga tröskeln vi ska ta oss över.

    Vad kan jag säga mer som kanske kan lindra? Annat än att jag hör dig och skickar en tröstande och stärkande kram över etern.

    • livsglimtar skriver:

      Ja, så rätt och sån tur att vi kan lufta våra tankar här inne, för mig är det livsluft att skriva ner vad jag känner, känns bättre när jag har spottat ut mig det som flödar runt. Kram på er båda och tack för omtanken.

  2. beskrivarblogg skriver:

    Tufft alltihop – hoppas ditt penicellin hjälper dig. Bra att du ändå orkar skriva, kanske blir det lite lättnad – så har det ofta varit för mig (även om min kropp är snäll) när sinnet inte riktigt orkat med det som är omkring mig – kramar till dig!

  3. livsglimtar skriver:

    Hostan från helvettet är inte bara smärtsam om man hostar sönder sig inuti, den tröttar ju ut kroppen så man blir totalt slut. Jag kände det som om jag höll på att svimma varje gång hostan brakade igång. Men nu är jag befriad från från den som tur är och jag fick rätt penicillin igår, så nu är det bara att vila sig frisk från UVI:n.

  4. lenaikista skriver:

    Fy så jobbigt! UVI har jag sluppit, räckte med helveteshosta f a bli kvaddad: I många veckor kunde jag bara inta en (sitt)ställning på soffan, dag o natt. Så sönderhostad var jag. Sömn? Glöm det. Så fy!

    Fint att det känns bra att skriva av sig, så är det för mig: Ut med det! Hoppas att du får förståelse från omgivningen också, du kanske kunde testa att dämpa din tapperhet lite ibland? 😉

    • livsglimtar skriver:

      Min man har alla guld i SM EM och VM när det gäller att ta hand om mig, han är verkligen en enorm gåva. Våra barn är väl som vuxna barn mitt i livet är, fullt upptagna av sina ungar och allt liv runt om. De är inte speciellt negligerande mot mig, de försöker ta hänsyn och förstå, ungefär så där som folk i gemen förstår sjukdomstillstånd som det aldrig blir någon ordning på. Suck!
      Vet du, det svåra är ju vem man själv är innerst inne, som mig, en som ville en massa, en som var ambitiös under alla friska år, en sån där A-typ av människa som gick in i väggen. Sen blir jag sjuk och gör avkall på det som känns genuint som jag. Att gå från full fart till nada har varit en smärtsam resa som jag aldrig kommer hämta mig ifrån. Att ha ynkligt lite kraft i kroppen och ständigt få långdragna infektioner, det tär så in i helskotta på mig. Du vet själv hur galet slut hostan från hell gör en.
      Men jag har ju ett liv mellan dessa dippar, inte stort, inte yvigt, men det finns och framförallt har jag mycket kärlek omkring mig både via mina kära, vänner och faktiskt Facebook och wp.

      Jag skrev nyss ett långt inlägg hos dig som bara gick upp i rök, irriterande när jag inte bara läste ditt inlägg också utan kommenterade. 🙂
      Kram o Kram igen från mig vippande och dippande mänska … 🙂
      Dock på väg upp om än förbaskat långsamt.

    • lenaikista skriver:

      Skönt att höra – blev påmind om min mamma: ”Mormor tar hand om alla utom sig själv” sa min dotter träffande. Hon hade inget stöd eller hjälp från min far. (Snarare stjälp, enligt mig.)

      Ett sånt (icke-yvigt) liv du beskriver är f ö precis min modell!

      Var just ffg på vårdcentralen här på landet o fick penicillin mot en infektion i det icke-bältrosdrabbade ögat. (Som är det jag använder…) Goda nyheten: Det funkade o vi passade på att se presskonferensen i väntrummet (mottagningen funkar inte i stugan f n).

      Trist när det skriva försvinner: Jag lyckades nyligen knyckla ihop mitt google-dokument där jag har utkast o idéer… På’t igen, bara! 😉

  5. livsglimtar skriver:

    Jag blir ledsen när jag läser om din mamma, hon är ju en av otroligt många kvinnor som har/hade det så. Det verkar som vissa av oss aldrig lär sig, när jag var frisk var jag en sån där duktig mamma som var snabb och äckligt duktig med allt som en kvinna åtminstone förr förväntade sig kunna. Det var lätt för mig som var intresserad av allt som mammor/kvinnor förväntade sig kunna. Men med åren och eländig kropp så är det inte mycket kvar av den där duktiga mänskan, bara minnen att suga på hahaha!
    Men det är ju själva faan att du behöver penicillin för det friska ögat, måtte det nu gå åt rätt håll, basta!
    Jag såg också presskonferensen, den kunde man vara utan, Löfven bröstade upp sig som om han drabbats av något han verkligen gick helt fri från, otrevlig, stöddig tyckte jag han var. Synd om honom hehehe!
    Kram o krya på dig du me …

    • lenaikista skriver:

      Det är svårt att hjälpa den som inte kan ta emot hjälp, särskilt på avstånd. 😦
      Jag hoppas väl mest att man nu ska ägna sig åt saken: Hur kunde det bli så här hos Transportstyrelsen? Tror nämligen inte att problemet är unikt: ledningen kan inte ITsäkerhet (vilket inte är konstigt) och tycker säkerhetsansvariga är jobbiga och krångliga (vilket de kan vara). Hur fixa det?

    • livsglimtar skriver:

      Det finns ju en IT minister kommer inte ihåg vad han heter. Inte ett dugg har de sagt om honom? Han måste väl ha varit med på ett hörn av detta, annars kan han gå hem tycker jag. Undrar varför de ”mörkar” honom, inte ens media säger hans namn, undrar vad han gör, har för uppgift?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s