Väcktes av hysterisk telefonsignal som aldrig gav sig …
Hemtjänst talar om att min mamma har åkt ambulans till sjukhuset.
Ringer sjukhuset och får veta att de inte har hunnit med alla prov och röntgen. Ska ringa senare.
Senare ringer en läkare och talar om att mamma har en stor blödning i höger sida, stroke. Hon är förlamad på vänster sida, pratar inte men verkar förstå vad de säger till henne. Han meddelar att de inte kommer återuppliva henne … hon är illa där an.
Min son hämtar mig, dottern möter upp i sjukhusets entré och maken kommer senare.
Hon sover när vi kommer, lilla mamma och inget går det att göra mer än låta tiden gå. Om hon fortsätter vara förlamad i vänster sida och kommer behöva bo på hem sittande i rullstol vill jag att hon får gå. En mamma som i alla tider haft saker på gång kan ju inte 83 år gammal bli sittande.
Så nu väntar vi och läkaren kunde ju så klart inte säga något säkert, men det är väl inte otänkbart att hon går.
Vem sjutton fattar sånt med sin mamma? Fast dottern min sa att hon känner på sig att mormor hennes kommer klara sig.
De ringer om hon blir sämre, men det är inte säkert att de hinner …
Fast hon var piggare under eftermiddagen än hon var när hon kom in.
Hemma igen i soffan går luften ur, årets första och enda semla med varm mjölk.
Min mamma den sista av min familj, sen är det bara jag kvar.
Tur att jag har min egen familj, mina barn deras respektive och barnbarn.
Men mamma, min mamma går du nu?
Idag upp o ner, vi var där hon var sämre sov så tungt, jag sa vi åker hem. Lite senare ringde läkaren och sa att hon sov så djupt att det var svårt att väcka henne, ny datomografi visar ingen ny blödning. Efter röntgen lite piggare, drack fil, sov lugn nu ringde syrran och sa. Läkaren tyckte vi skulle stanna hemma, de ringer om det blir sämre. Detta hattande är psykiskt jobbigt, inte vill jag att mamma går, men samtidigt vill jag det, finns inget liv hon vill ha i sitt nuvarande fysiska tillstånd. Halvblind och halvsidigt förlamad och gud vet vad mer som ännu inte har upptäckts.